Flavias syster gifter sig men i bröllopstårtan hittar de en obehaglig överraskning: ett finger. Vems finger? Flavia och hennes ständige medhjälpare Dogger tar sig an fallet och hamnar mitt i en konspiration av homeopater, missionerande sjuksköterskor, prästkandidater med förkärlek för vilda rugbymatcher samt en mycket död råtta.
Det är som vanligt massor av klassisk bildning och mycket keminörderi. Det är roligt. Men det är också en ganska hafsig intrig och mycket mindre humor än i de tidigare böckerna. Tonen är annorlunda, kanske för att Flavia blir lite äldre och klokare i varje ny seriedel. Mittemellanbetyg.
Det var ett tag sedan jag läste de där nu. Jaså, Flavia håller på att växa upp? Det är klart att då blir genast tonen mer seriös. Det var ju en del av charmen med serien: att huvudpersonen var en elvaåring.
ReplyDeleteJa, jag är lite tveksam (men samtidigt verkar jag ha kort minne och går ändå och läser varje ny bok i serien, de är så trivsamma trots den sjunkande kvalitén)
Delete