Saturday, January 25, 2020

Rövarbruden

Margaret Atwood är ett säkert kort, hon levererar alltid det jag vill ha.

Som i skrönan Rövarbruden om en fantastiskt perfekt kvinna - nästan mytiska proportioner - som nästlar sig in i kvinnors liv, ljuger sig blå, tar deras män, pengar och självkänsla och sedan går upp i rök. Roz, Charis och Tony har allihop överlevt rövarbrudens framfart och är fortfarande traumatiserade av det tjugo år senare. Nu i mogen ålder möter de henne plötsligt igen och måste återuppleva sina värsta minnen.

Det handlar om sargade relationer, självbedrägerier och skammen över att ha blivit lurad och bedragen. Inte så mycket av de egna männen som av den där medsystern, den perfekta lögnerskan.

Männen figurerar som skuggor i bakgrunden, lätta offer och viljelösa kåtbockar som kommer löpande så fort den bystiga mystiska andra kvinnan kallar. Och som kanske kommer krypande hem igen när hon är klar med dem. Men vem lurar vem om de blir förlåtna och välkomnade när de återvänder?

Det är mörkt och förfärligt sorgligt och väldigt välskrivet. Hatten av för Atwood.

No comments:

Post a Comment