Monday, July 15, 2019

Kodnamn Alice

Kodnamn Alice av Kate Quinn utger sig för att vara en spännande spionroman.

Kodnamn Alice är inte en spännande spionroman. Det är en chicklitt med tunn spionfernissa.

Jag borde ha begripit det eftersom alla små bokbloggcitaten på pocketomslaget hade "lättläst" som nyckelord, men jag läser ju inte de där blurparna eftersom jag tycker det är en idiotisk form av försäljningsknep. Min egen spionkompetens är alltså uppenbart undermålig.

Det fanns ju goda förutsättningar: berättelsen handlar om en kvinnlig spion i ett faktiskt existerande brittiskt nätverk under första världskriget. Den biten är intressant och hyfsat spännande, i princip. Men sedan slår chicklittmodellen till. Kate Quinn hade inte tillräckligt med intrigmaterial om första-världskrigsstoryn och har därför varvat kapitlen om små kartor smugglade i hårnålar med en eländigt smörig soppa: en gravid ung amerikanska som hittar den gamla spionen tjugo år senare och tar henne med på en roadtrip/personlig utvecklingsresa. Självklart tar de också med en snygg snubbe som amerikanskan kan ha en växande flört med. Ung pigg tjej som får arg äldre kvinna att bli snäll igen - har ni hört den förut? Den är inte bättre i spiontappning.

Det är en banal intrig som slarvas bort ytterligare i gullegull och pussar och viskade visdomsord av typen som folk använder i floskelmemes mot en bakgrundsbild med en solnedgång. Det finns inga finesser i språket eller berättandet, ingen spänning som byggs upp, ingenting oväntat eller ens genomarbetat, ingenting som kräver minsta tankekraft eller ansträngning av läsaren. Avståndet till Frederick Forsyths Schakalen är milsvitt.

Dessutom är det slarvigt översatt och/eller korrläst och redigerat. Hur kan pocketutgåvan fortfarande ha så många simpla fel, har ingen upptäckt sedan första utgivningen att översättaren tydligen inte kan skilja på "sin" och "hans" och inte vet vilka verb som ingår i vanliga uttryck (till exempel: "stiga till verket" - aargh!)?

2 comments:

  1. Efter denna totala diss känner jag mig styrkt i mitt beslut att skriva ärligt om hur usel "Barnet från ingenstans" är. Kommer i bloggen när jag samlat lite mer mod. Sedan ska jag stiga till verket :-)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag tycker alltid en får vara ärlig! Så kanske någon annan slipper trilla i samma fälla. Och så har jag eventuellt lite dålig impulskontroll när jag är arg efter att ha slagit ihop en chicklitt. Men nästa bok jag just läst ut var jättebra, såklart, för den fick jag på tips från dig!

      (det är kanske genom stigandet en uppnår verkshöjd?)

      Delete