Wednesday, July 31, 2019

Bruden bar svart

En mycket korthuggen version av filmen Kill Bill, fast med fiffigare mord och mindre splatter och slagsmål - så kanske en skulle kunna sammanfatta Cornell Woolrichs hårdkoka noir-roman Bruden bar svart. Den osar fyrtiotal och kvarglömda askkoppar. Den är riktigt underhållande.

En serie märkliga mord har en enda gemensam nämnare: en mystisk kvinna är den sista som sågs på brottsplatsen. Hon antar olika skepnader, hon glider fram som en kameleont och männen faller döda ner på det ena sättet mer påhittigt än det andra. Men det finns en polis som har börjat se sammanhangen och som kommer henne på spåret. Nu måste han bara finna sambandet mellan de döda männen, för att lista ut kvinnans motiv och därmed kunne hitta nästa offer - innan det är för sent...

(Jag hejar på mörderskan, hon är en hjälte!)

Saturday, July 27, 2019

Försvunnen tonåring - Summer

En så passande boktitel för säsongen: Summer av Monica Sabolo. Temat är rik, dysfunktionell familj, det vill säga klassisk sommarläsning.

En ung man med psykisk ohälsa och drogproblematik söker till slut professionell hjälp för att ta tag i sin situation. Med terapeutens hjälp börjar han äntligen bearbeta familjens trauma: hans försvunna syster. Hon försvann spårlöst ur den till synes perfekta familjelyckan en sommardag när han var femton och hon var nitton och ingen har sett henne sedan dess. Det är ingenting som den perfekta familjen längre talar om. Men när lillebror, nu vuxen, börjar ställa frågor så dyker både det ena och det andra upp till ytan och stör idyllen.

Den är välskriven och snyggt ihopsatt. Det är korta stycken med ögonblicksbilder och mycket undertext. Det är otäckt och sorgligt och bladvändande. En sådan där bok en fortsätter läsa för att äntligen få veta hur det ska sluta - det är inte självklart och därför intressant.

Thursday, July 25, 2019

Hitom himlen - en gumskröna

Stina Aronsons Hitom himlen beskrivs som en modern klassiker. En fyrtiotalsskildring av livet i de karga byarna i Tornedalen, långt bortom det moderna stadslivet.

En gammal kvinna lever med sin ende son i en hopplös stuga. Fäboden är så mörk om vintern att getterna och kon är nästan blinda. Det festligaste de har att se fram emot är när de får ett salt sillhuvud att suga på som sovel framåt helgen. Det är snö och snor och kokkaffe och fattigdom och vikten av att inte försöka förhäva sig. Försöka ta upp en ny åker eller sälja hjortron till stan för att få in en slant och ha råd med medicin? Fy! Vad ska grannarna tro!

Rasismen mot samer finns där, liksom den hierarkiska stegen av icke-samer, samer och "halv-lappar" där de av så kallat blandat blod såklart är allra längst ner och får trampas fritt av alla andra.

Det är en beskrivning av livet, ingen berättelse med egentlig handling. Pojken skickas till sanatorium på grund av tuberkulos och en grannkvinna rymmer med en predikant, i övrigt är det mest en oändlig rad av grannar som skrapar snö av stövlarna i farstun men som inte törs komma in i stugvärmen och fattig gröt som sörplas högljutt och rinner ner för halvskäggiga gumhakor. Repetitivt, suggestivt och nästan ofattbart att detta var verkligheten för människor i vårt land för bara åttio år sedan.

Tuesday, July 23, 2019

En fest för layoutexperter!

Å, så mycket det finns att säga om den här skylten.
Radavståndet. Typsnittet. En missad punkt och ett bindestreck som fattas.

Men framför allt: citationstecknen.

Sunday, July 21, 2019

Graceland

Chris Abani är från Nigeria men lever i USA sedan många år efter problem i hemlandet - på grund av böckerna han skrivit. Den humorbefriade auktoritära regeringen på åttiotalet trodde att Abanis debutroman var en plan till en statskupp (!) och satte honom i fängelse. Som tur var fick fängelsevistelsen inte död på Abanis skrivlust, tvärtom. Och de följande romanerna, pjäserna och dikterna blev än mer politiska, inspirerade av våldet och korruptionen han mötte i fängelset.

Graceland är en våldsam och sorglig historia om en ung man och hans mycket sargade relation med en hopplös far. De är fattiga, har hamnat i ett av Lagos värsta slumområden och pojken försöker skaffa en inkomst för att klara livhanken medan pappan super. Det är småjobb som Elvis-imitatör, som organsmugglare och som gigolo. Runt omkring honom nystas Nigerias sjuttio- och åttiotalshistoria upp: barnsoldaterna i Biafrakriget. Det sexuella våldet och ojämställdheten. Korruptionen och militärens maktmissbruk. Plötsliga räder för att "radera fattigdomen" (läs: radera slumområdena med bulldozers, medan de fattiga människorna är kvar i rucklen). Fusk med de så kallade demokratiska valen. Lynchmobbar och tiggare.

Det är blodisande och otäckt, men intressant. Jag blir väldigt sugen på att också läsa debutromanen Masters of the Board, den som fick artonårige Abani att bli politisk fånge.

Saturday, July 20, 2019

Diktvandring i Hågadalen

Varje år sätter någon lyrikentusiast upp dikter längs en vandringsslinga i naturreservatet Hågadalen strax utanför Uppsala. Det är ett utmärkt initiativ.
I år var det flera fina strofer längs vägen, men jag trillade över dem under en orienteringsrunda så vet inte vem poeten är.
Jag är ju ingen poesiläsare, men så här i en skog, där tycker jag det är riktigt trevligt!

Thursday, July 18, 2019

Obetalbar guide till att skriva deckare

Jag skrattade gott redan när jag öppnade Henrik Langes Lektioner i mord och läste de popkulturella citatblurparna på insidan av omslaget. Redan här: pricksäker drift med den ack så förutsägbara deckargenren.
Sedan följer briljant satir som dissekerar det svenska deckarundret och alla dess stereotyper, med målande illustrationer. Den drullige kommissarien med magsår och dåliga familjerelationer. De spridda ledtrådarna som ska få läsaren att känna sig smart. Explosionen på slutet. 

Det är vansinnigt roligt och skarpsynt - och en mycket hjälpsam guide för den som en dag vill skriva en egen deckarsuccé.
Tusen tack Boktanken för tipset!

Wednesday, July 17, 2019

Dålig bibliotekstajming

Ett problem jag har, det är det här med att planera biblioteksbeställningar. Jag reserverade en hög blandade böcker precis vid semesterstart, alla utom en var markerade som "inne". Antagligen var de dock "inne" på olika biblioteksfilialer eller i magasin, för jag får mina böcker utpytsade i omgångar, en och en eller två och två. Det blir ett himla spring på bibblan för att hämta ut. Jag väntar därför helst ett par dagar från att jag fått mejl om upphämtning, för att se om det kanske hinner komma en till bok under tiden. Det gör det aldrig. Men av någon mystisk anledning brukar jag alltid få ett mejl om nästa bokleverans ca två timmar efter att jag hämtade ut den förra.

Är jag månne offer för någon slags bibliotekarieskämt?

Monday, July 15, 2019

Kodnamn Alice

Kodnamn Alice av Kate Quinn utger sig för att vara en spännande spionroman.

Kodnamn Alice är inte en spännande spionroman. Det är en chicklitt med tunn spionfernissa.

Jag borde ha begripit det eftersom alla små bokbloggcitaten på pocketomslaget hade "lättläst" som nyckelord, men jag läser ju inte de där blurparna eftersom jag tycker det är en idiotisk form av försäljningsknep. Min egen spionkompetens är alltså uppenbart undermålig.

Det fanns ju goda förutsättningar: berättelsen handlar om en kvinnlig spion i ett faktiskt existerande brittiskt nätverk under första världskriget. Den biten är intressant och hyfsat spännande, i princip. Men sedan slår chicklittmodellen till. Kate Quinn hade inte tillräckligt med intrigmaterial om första-världskrigsstoryn och har därför varvat kapitlen om små kartor smugglade i hårnålar med en eländigt smörig soppa: en gravid ung amerikanska som hittar den gamla spionen tjugo år senare och tar henne med på en roadtrip/personlig utvecklingsresa. Självklart tar de också med en snygg snubbe som amerikanskan kan ha en växande flört med. Ung pigg tjej som får arg äldre kvinna att bli snäll igen - har ni hört den förut? Den är inte bättre i spiontappning.

Det är en banal intrig som slarvas bort ytterligare i gullegull och pussar och viskade visdomsord av typen som folk använder i floskelmemes mot en bakgrundsbild med en solnedgång. Det finns inga finesser i språket eller berättandet, ingen spänning som byggs upp, ingenting oväntat eller ens genomarbetat, ingenting som kräver minsta tankekraft eller ansträngning av läsaren. Avståndet till Frederick Forsyths Schakalen är milsvitt.

Dessutom är det slarvigt översatt och/eller korrläst och redigerat. Hur kan pocketutgåvan fortfarande ha så många simpla fel, har ingen upptäckt sedan första utgivningen att översättaren tydligen inte kan skilja på "sin" och "hans" och inte vet vilka verb som ingår i vanliga uttryck (till exempel: "stiga till verket" - aargh!)?

Sunday, July 14, 2019

Sommarprat: blandade tankar

Vissa lyckas berätta väldigt mycket trots att de verkar prata om ganska lite (Jonas Hassen Khemiri, Stina Wollter). De är duktiga berättare, de väljer sina detaljer rätt, de går inte in på banala barndomsminnen i onödan.

Vissa pratar en massa men har antingen inte varit med om särskilt mycket eller är dåliga på att paketera det de har på ett berättarvärt sätt (Carin Rodebjer, Grynet Molvig).

Vissa repeterar floskeln "min resa" ungefär var sjunde ord, och de menar inte att de har åkt till någon spännande plats (Caroline Farberger).

Det är som vanligt en salig blandning av banaliteter och anekdoter. De som är bra har antingen ett spännande innehåll eller ett bra sätt att leverera innehållet, men om bådadera saknas då hjälper det inte att en har varit aldrig så duktig på att spela ishockey.

Friday, July 12, 2019

Tonårsuppror i Mekongdeltat

Lite skäms jag - den här borde jag förstås ha läst på franska. Marguerite Duras Älskaren är ju inte ens särskilt lång, 125 sidor. Det hade jag klarat, även om språket ser ut att ha varit ganska finmodellerat i original.

Men nu läste jag i svensk översättning och missade alltså en del av språkklangen. Berättelsen däremot är glasklar i all sin tvetydighet.

En ung vit flicka i franska Indokina (nuvarande Vietnam) har en svår relation till sin mor och sina bröder. Kanske som hämnd, kanske som självbestraffning, kanske bara för den där bekräftelsen som femtonåringar alltid jagar efter - flickan inleder en relation med en äldre kinesisk man. Skammen är total. Rasförräderi! Hora! Men mamman är samtidigt väldigt nöjd med de dyra presenterna som dottern bär hem. Och också: den blodskam som äldste brodern drar över dem alla blir förstås alltid förlåten och ursäktad, han är ju man.

En liten svartsynt berättelse med chockverkan och starkt feministiskt anslag. Lika relevant än idag, förutom den koloniala bakgrundskulissen förstås.

Wednesday, July 10, 2019

Är det verkligen så svårt, det där med apostrofer?

Så här låter det alltså när en uttalar det som ICA har skrivit på denna skylt: "Dusch-krämeee"
Gör om, gör rätt!

Monday, July 8, 2019

Mordet på kommendören, del 2

Haruki Murakami skriver nästan alltid väldigt läsvärda böcker. Mordet på kommendören likaså, trots det eländes ofoget att dela upp den i två volymer.

En konstnär separerar från sin fru och flyr upp i ensamheten i bergen för att hitta sig själv och få ordning på sitt liv. På vinden i huset han hyr hittar han en märklig tavla, och i skogen utanför finns ett djupt hål i marken som beter sig underligt. Underliga är också de närmaste grannarna: den färglöse herr Menshiki och en trulig tonårsflicka med en sexig faster. Som tur är får konstnären oväntad hjälp av en osynlig kommendör, en fiskfilékniv på vift samt en liten plastpingvin.

Det är en spökhistoria och en relationsroman och en berättelse i gränslandet mellan det fantastifika och det realistiska. Alltså: en typisk Murakami. Jag är inte klar över om jag är beviken på eller nöjd med slutet. I övrigt: trivsamt.

Saturday, July 6, 2019

Semester!

Bästa dagen på året: semesterstart.
En Tassahund, ett växthus, en bokhög. Vad mer behöver en?

Friday, July 5, 2019

Så var det dags igen...

En ny buss/tågresa genom Europa, en ny del av Murakamis spökhistoria...

Wednesday, July 3, 2019

Ett veck i tiden

Madeleine L'Engles ungdomsbok Ett veck i tiden var antagligen mer imponerande och populär när den kom, men idag finns det så mycket bättre berättelser om både magi och rymdresor. Den känns föråldrad och väldigt tam, förutom att den är så korthugget berättad.

Meg har alltid vetat att hon är annorlunda och ganska hopplös. Den enda som är mer annorlunda är hennes extremt lillgamla lillebror som är fem år men som beter sig som Albus Dumbledore vad gäller livsvisdom och aforismer. Deras pappa är försvunnen och alla i byn tror att han har stuckit med en annan kvinna. Så en dag träffar Meg på tre speciella rymdresehäxor som tar med sig barnen till andra världar. Där träffar de regnbågsfärgade änglakentaurer (nämnde jag att boken är skriven på sextiotalet?), ett "mörker" som gör att barn blir små robotar som studsar sina bollar i takt när de leker och ett jättestort kommunistiskt palats med en ondare variant av trollkarlen från Oz i tronsalen. Som tur är har barnen en alldeles speciell superkraft (spoiler alert: kärlek) och kan därför rädda pappan och hela solsystemet. Yeay!

Såpmelodramfaktor: hög. Jämställdhetsmedvetenhet: låg (som sagt: sextiotal). Snyggt hopknuten intrig: nja.

Tuesday, July 2, 2019

Carrot cake crumble

Min arbetsplats har mycket stränga gotteregler. Du fyller år = ta med tårta. Du åker på tjänsteresa = leverera choklad vid hemkomst. Det är årsdagen av att du började i enheten = ta med tårta.

Idag är det exakt ett år sedan jag började jobba med luftföroreningar, så jag planerade att baka en morotskaka. Det var bara det att igår vid kaffet (och tårtan - en kollega fyllde år) underströk min chef att han vill ha en smulpaj nästa gång. You have to bring crumble! Det är ett stående skämt på jobbet det där med smulpajer, men jag fick en liten räv bakom örat ändå.

Jag ids inte hålla på och baka två kakor, så jag har helt enkelt lagt ett lager smulor överst på morotskakan, hehehe...