Thursday, May 17, 2018

En riktig våldtäktsman

Katarina Wennstam borde få medalj, allra minst.

Jag läste En riktig våldtäktsman, uppföljaren till Flickan och skulden. I den här boken granskar Wennstam synen på förövarna. Hon avslöjar det orimliga i att rättsväsendet och samhället går omkring och dumförklarar pojkar och män genom att tro att de inte kan tänka klart om det finns en flicka i närheten. Den normala mannen klarar ju visst av att förstå att ett nej är ett nej! Och respekterar det.

Men obs - den normale mannen och den vanlige mannen är inte samma sak. En våldtäktsman är vanligtvis en helt vanlig kille. Det finns våldtäktsmän i alla samhällsskikt, i alla åldrar, med alla typer av bakgrund. De är inte monster i grå regnrockar som står och hukar i en mörk park. De ser ut precis som vem som helst.

Däremot behandlas de mycket olika i media och domstolar. Förskräckande läsning! För i Wennstams granskning blir det klart att den våldtäktsman som är skruffig, ful eller invandrare kommer att ha dåliga chanser att slippa fri i en domstol - men den snygge, välordnade vita Danderydpappan, han kommer att bli trodd, frisläppt och antagligen helt ignorerad av pressuppbåden. "Jag hade oturen att bli våldtagen av en trevlig kille", säger ett av de intervjuade offren bittert och korrekt.

Det är också helt horribelt hur det verkar gå till mellan pojkar i grupp. Finns det verkligen så många män helt utan civilkurage och ryggrad där ute? Som "Jussi" i ett av de skildrade fallen, som i flera månaders polisförhör ljuger och hävdar att han också våldtog flickan, eftersom att han tycker det vore värre om kompisarna fick veta att han av empati bara låtsades jucka där i det mörka rummet. En tar sig för pannan.

Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det krävs en samtyckeslagstiftning. Den må vara svår att tolka, men den behövs, och inte minst för att bryta gamla förlegade idéer och knasig människosyn i våra domstolar.

Och alla som har söner måste ta sitt ansvar och omedelbart prata med dem om vikten av att respektera andras nej. Med start i när småpojkar "skojbråkar" och med uppföljning långt upp i tonåren. Ett nej - i varje sammanhang - måste respekteras, punkt slut.

Sluta dalta med pojkarna! Läs Wennstam!

No comments:

Post a Comment