Thursday, May 3, 2018

Döden i kejsarkryptan

Som sagt, jag var alltså på Hamburgs flygplats och letade deckare. Det fanns en som inte skröt med ett sexmord på ung kvinna - den tog jag. Vad har en stackars boklös bokmal för val? Det var den eller en blank grej om stresshantering genom tankekraft.

Nöden har ingen lag men det betyder ju inte att läsningen blir en njutning. Beate Maxians mycket slarviga och lågkvalitativa Tod in der Kaisergruft rekommenderar jag inte till någon, inte någonsin.

En pigg och piffig journalist får nys om ett pågående gisslandrama i kejserliga gravkryptan i Wien - ett populärt turistmål. Poliserna är förstås tröga och klåpiga, men journalisten får upp massor av intressanta spår och löser fallet. Givetvis samtidigt som hon hanterar ett händelserikt privatliv.

Det är dåligt researcharbete, det är klantigt redigerat, det är pinsamt uselt skrivet och det är en hopplöst poänglös intrig. Maxian har inte begripit hur labradorer fungerar, hon har glömt att flytta ett par meningar som uppenbarligen hör till ett kapitel som senare gjordes om och hon har inte lagt ner särskilt stor möda eller tankekraft på den här boken. Hon har gått i Camilla Häckfärgs fotspår och skrivit hellre än bra.

Och jag har just ökat hennes försäljningsstatistik med ytterligare en bok såld. Grattis.

4 comments:

  1. "Blank grej om stresshantering genom tankekraft", hahahaha - jag skulle också valt kejsargravsmordet isåfall!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Pest eller risk för kolera, kan en väl säga

      Delete
  2. ja, alltså, jag går aldrig hemifrån utan att ha en bok jag vill läsa i handväskan. en vet aldrig när den kommer till pass

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag hade förstås med en bok och jag trodde jag ville läsa den, men sedan visade den sig vara misogynt skräp och planen rämnade

      Delete