Tuesday, March 27, 2018

Hawksmoor

Ibland - ganska ofta - köper jag på mig böcker bara för att omslaget är så snyggt. Som Peter Ackroyds Hawksmoor från 1985 i ny pocketupplaga.
Ser ju jättespännande ut! Utlovas enligt baksidan vara någon slags deckare med historiska inslag. Men ack, Peter Ackroyd är postmodernist.

Boken har två parallellspår: i varannat kapitel möter vi Nicholas Dyer, arkitekt och satanist i sjuttonhundratalets London, bygger kyrkor men gömmer i hemlighet mänskliga blodsoffer i varje kyrkogrund. I varannat kapitel berättas om Nicholas Hawksmoor, poliskommissarie med uppdrag att utreda en serie mord i samma kyrkor tvåhundra år senare. "Mystiskt" nog händer precis samma saker i båda tidslinjerna: de har varsin assistent vid namn Walter, de har samma hyresvärdinna som spionerar på dem när de kommer hem, och om Dyer kissar på en bro så gör Hawksmoor det också i följande kapitel. Det är skumt och smått obegripligt och jag läser vidare enbart för att få veta hur författaren tänker knyta ihop den här alltmer osammanhängande berättelsen med en smart knut på slutet.

Fast, ja just ja. Han var ju postmodernist. Det blir inget hopknytande.

Vem som helst kan skriva en berättelse som inte håller ihop och där ingenting får sin förklaring. Hawksmoor imponerar inte på mig.

No comments:

Post a Comment