Saturday, January 27, 2018

The heart goes last

"'I respect your sentiments,' says Ed. 'But you're young, you have a whole life ahead of you. You should live it to the fullest." Here comes his hand, planing slowly across the white tablecloth like a manta ray in one of those deep-sea documentaroes. It's descending onto her own hand, which she shouldn't have left so carelessly lying around on the table."
Margaret Atwood kan sitt hantverk, hon vet hur böcker ska skrivas. Och jag tror hon hade väldigt roligt när hon skrev The heart goes last. Den är full av fantastiska och lite oväntade språkkrumelurer och hon kan liksom Ishiguro det där med att karaktärerna säger en sak men vi hör att de ljuger och ser en helt annan sanning strax där bakom.

Egentligen är det en förfärlig dystopi, en förskräcklig och skrämmande berättelse om en ganska snar framtid där klimatkatastrofen har slagit sönder hela samhällskontraktet i USA. De rika har flytt till flytande zoner strax utanför kusten och kvar är den stora massan av arbetslösa, hopplösa människor. Kriminaliteten är skyhög och samhället har i princip rasat ihop. Då nås Stan och Charmaine av reklam för ett exklusivt nytt "gated community" som bjuder in människor att bo i trygghet och säkerhet till en låg kostnad och garanterat noll arbetslöshet, med bara en liten, liten hake. Det är på livstid, ingen ångerrätt. Och man får bo halva tiden i ett fint hus och ha det bra, men andra halvan av tiden betalar man med gratis arbetskraft och boende i ett fängelse. Det perfekta samhället! Stan och Charmaine slår till.

Atwood utsätter sina unga huvudpersoner för det ena värre än det andra. Det är absurt (sexrobotar i Elviskostym) och förfärligt (tänker inte avslöja hur det totalitära communityt tjänar alla sina pengar, men det är inte på kakförsäljning om vi säger så) och väldigt underhållande. Långt ifrån någon av Atwoods bästa, men antagligen hennes knasigaste.

No comments:

Post a Comment