Thursday, December 7, 2017

Vägen mot Bålberget

Therése Söderlind fick mycket uppmärksamhet för stora släktkrönikeromanen Vägen mot Bålberget. Jag hade därför höga förväntningar.

Kanske var det förväntningarna som gjorde att jag känner mig ganska ljummen inför den här boken. Javisst, det är ett ganska spännande tema: morden på tiotals kvinnor på sextonhundratalet, under förevändning att de var "häxor". Ofta blev de angivna och utpekade av sina egna barn som inte begrep vad de gjorde. Maktens män satte sig till doms och kvinnorna blev brända.

Men det är mycket promenadsträcka också i den här boken. Den utspelar sig i fyra tidsrymder: häxanklagade Malin berättar från fängelset, i väntan på dödsdomen. En knapp mansålder senare berättar pojken som satte dit henne, som gammal man börjar han äntligen ta till sig vad som hände. Fyrahundra år senare följer vi en pappa i en norrländsk by, det är sjuttiotal och han har just blivit lämnad av frun och ska klara sig själv med tonårsdottern. Och slutligen berättar tonårsdottern i nutid, som vuxen kvinna med dille på släktforskning.

Bitvis är jag lite uttråkad, samtidigt är det nog det långsamma tempot och den utdragna väntan som bygger upp spänningen i boken. Det händer inte så mycket, samtidigt som en vet att i bakgrunden händer det där fruktansvärda, det där orättvisa, orimliga, obegripliga massmordet.

Inte en dålig bok! Men inte i klass med Uprooted, om vi nu ska jämföra böcker om häxor.

No comments:

Post a Comment