Saturday, December 30, 2017

Spitteler: om en man med rikt inre liv

Jag läste alltså Carl Spittelers Imago (nej, jag läste inte hans jätteverk Olympischer Frühling i 20 000 verser, någon måtta får det vara) och det var en intressant upplevelse.

Imago är tydligen självbiografisk, det gör mig lite orolig för den stackars Spitteler. Huvudkaraktären Viktor har nämligen inte alla hästarna hemma.

Viktor återvänder till sin hemstad för att konfrontera en kvinna som han i sina drömmar har gift sig med - hon har ingen aning om detta drömäktenskap med en okänd man och har istället gift sig med någon annan, vilket Viktor betraktar som ett svek. Den förvirrade unge mannen lever ett mycket rikt inre liv och har långa monologer med sitt eget förnuft (som heter Konrad), med sitt hjärta (i form av en kanin) och med sin diktarådra (hans "stränga härskarinna"). Han har svårt att skilja verklighet och dröm och råkar till exempel ta fel på sotaren och sin älskade - varpå sotaren torrt svarar "det måste vara en förväxling, jag heter inte Pseuda utan August Hürlimann."

Förutom den fullständigt absurda och ganska sorgliga berättelsen har jag mycket roligt åt språket. Romanen är full av halsbrytande metaforer och liknelser - "han drunknade i skam som en mus i en potta" eller den smått obegripliga "han vandrade genom stadens gator som en indian som fått en ledig eftermiddag". Spitteler kryddar också texten med underbara egenpåhittade ord som Duliehu, Lügenfüsse, Klavadatsch och jag lär mig härliga, roliga nya glosor som Dilldapp (klumpeduns), Hanswurst (fåne) och klugäugeln (har jag fortfarande inte riktigt begripit, men kanske ungefär att sitta och vara smart ihop med någon över en öl). Vilken bra avslutning av nobelprisläsningen!

Spitteler var värd sitt pris, det är mer än en kan säga om vissa av de andra.

No comments:

Post a Comment