Wednesday, December 20, 2017

Julkalendern: lucka 20

Stackars Klara Gulla har
visst bekymmer med sin far
"Jo, det var allt en kväll att ge sig ut i! Kölden stod emot dem som en mur av rivande och stickande glasskärvor. Det stack i skinnet, det kändes som om näsan skulle hålla på att slitas ur ansiktet, det sved i fingertopparna, och tårna tycktes ha blivit avhuggna med detsamma; man kunde inte märka vidare, att man hade några.
Men Jan lät inte höra ett ljud av klagan och inte Kattrina heller. De gick bara på. Jan tog av in på vintervägen över höjden, densamma där de hade gått med Klara Gulla en julmorgon, då hon var så liten, att hon måste bäras.
Det var klar himmel, och en smal, vit månskärva satt och blänkte i väster, så att det var långtifrån mörkt. Men det var ändå svårt att hålla vägen, därför att allt var så vitt. Gång på gång kom de för långt ut på kanten och sjönk djupt ner i drivan.
De arbetade sig i alla fall framåt ända till den stora stenen, som en gång av en jätte hade blivit kastad mot Svartsjö kyrka. Jan hade redan hunnit förbi den, då Kattrina, som kom efter, gav till ett skrik."

3 comments:

  1. Huuu, det märks att författaren vet vad kyla är. Jag blir riktigt kall av att läsa det. Det här är en av mina absoluta favoriter: Selma Lagerlöf: Kejsaren av Portugallien.

    Jag har de facto nyligen läst om den till min läsutmaning med kvinnliga Nobelpristagare, skrev om den här: https://kattslavenkoko.wordpress.com/2017/05/15/karlekens-vansinne/

    ReplyDelete
  2. Åh, den vet jag precis! Det är Kejsarn av Portugallien.

    ReplyDelete
  3. Det är Selma Lagerlöf, det här, men jag vet inte vilken bok. (Kommer antagligen att bli irriterad på mig själv när jag googlar senare.) Skriv-Robert dyker kanske upp här och informerar mig, han kan nog ALLT om Lagerlöf! Jag tycker hon är makalös på att trolla fram beskrivningar av miljön, tänkte på det när jag läste Gösta Berlings saga också - man känner riktigt kylan, mörkret, plågan.

    ReplyDelete