Den självutnämnda guruns tid är nu

Vi började ny ambitiös träning av krokohajen, förlåt, hunden. Hon ska bland annat få lära sig kroppskontroll och bättre tålamod. Som del i kursen tipsade fröken på hundskolan om Eva Bodfäldts hunduppfostringsbok Kontaktkontraktet.

Jag har läst flera olika hundträningsböcker och ser inget direkt mervärde i Bodfäldts bok. Visst är positiv träning bra, men Bodfäldt kommer inte med särskilt mycket nytt, det mesta känns igen utom det onödigt tillkrånglade "belöningssystemet" som hon har "uppfunnit". En del tänkvärda träningstips och ett par potentiellt lärorika anekdoter. Ganska mycket babbel och blaha.

Det känns framförallt som en tidstypisk "självutnämnd guru": någon har gjort något, anser att detta något var revolutionerande och vill därför frälsa alla andra till att göra precis likadant. Inte särskilt mycket fakta och inte tillräckligt matigt för att fylla ut en hel handbok. I alla fall inte när det finns så många andra som redan gjort detsamma och bättre.

Nej, hon är inte död på bilden, hon är en beauceron och de sover så här.

Journalister, hör hit! Ett hett tips

Om jag fick önska mig någonting skulle det vara det här: att alla journalister skulle ställa motfrågan "vem exakt menar du?" när folk kläcker ur sig generaliserande babbel som "EU måste göra ditt" eller "EU har bestämt datt".

Ett så enkelt knep för att lista ut huruvida intervjuoffret har en aning om vad hen talar om eller ej. Och så skulle det bli mycket smartare och bättre diskussioner om vi kunde börja prata om vem som faktiskt är ansvarig för vad och hur. För att inte tala om hur roligt det vore att sätta dit alla de där ogenomtänkta tyckarna, jag tror det blir jättebra TV.

Dessutom önskar jag mig en stor bytta chokladglass, ordentligt sommarväder och fred på jorden.

Tack på förhand!

Absolut noll

Anna Fock har skrivit en slags ungdomskärleksroman om Nikita, en ung man i Sankt Petersburg. Han festar, super och drar omkring med sina udda kompisar när han en dag träffar en alldeles speciell person - kanske hans livs kärlek. Samtidigt hamnar han i trubbel med polisen, hans bäste vän får en HIV-diagnos och andra vänskapsrelationer sätts på prov när konservativa flickvänner och familjemedlemmar rynkar på näsan åt att Nikita är homosexuell.

Det är mycket blod, våld och alkohol. Men också mycket rar kärlek och finstämda relationer. En utmärkt ungdomsroman i lite annorlunda miljö.

Ett par tankar om första halvan av årets sommarpratare

Envist har jag ju hävdat att de enda hörvärda sommarpratarna är författare, komiker och vetenskapspersoner, eftersom dessa grupper brukar ha något att berätta och/eller är bra på att berätta så att det blir intressant.

Hittills har teorin inte stämt så bra - jag har inte lyckats lyssna färdigt på någon av de tre författare som talat första delen av sommaren. De var för tråkiga.

Spökskrivaren David Lagercrantz sysslade ju bara med segt namndroppande. Tom Malmqvists snyfthistoria kategoriserar jag som känsloporr - han har fastnat i den traumatiska upplevelsen att hans fru dog när hon födde deras barn och han ältar nu detta i bokform och i radio. Men hävdar bestämt att det visst är litteratur och inte ett bearbetande av sorgen. Jag har svårt att hålla med. Maj Sjöwall orkade jag inte ens lyssna första fem minuterna på, vilket är lite synd för jag hade höga förhoppningar på henne.

Allra bäst hittills var istället Annika Lantz, föga förvånande. Så rolig! Hur kan en människa vara så rolig till och med när hon talar om sin egen cancerdiagnos? Jag gillade också Sakine Madon, Gloria Ray Karlmark, Danica Kragic Jensfelt och, märkligt nog, Emil Jensen. Och Marit Paulsen förstås, en av få offentliga talare som fattar vad EU verkligen handlar om.

Och så ett par tankar till: Gunhild Stordalen var fascinerande på många sätt, som döende miljardärsfru och miljöaktivist. Framför allt de märkliga motsägelserna. Hon ägnar först en halvtimme åt att beskriva hur hon kämpar för klimatfrågorna, berättar sedan hur de flög ner flera hundra gäster till Marocko för sitt lyxbröllop... Hon skryter med att hon tackade nej till diamanter i morgongåva "för att pengarna skulle läggas på en välgörenhetsstiftelse istället" men berättar samtidigt om sin specialdesignade lyxbröllopsklänning som hon alltså inte tackade nej till. Människor är komplexa och lite knasiga.

Markus Krunegård orkade jag inte heller lyssna särskilt länge på, även om han på ett intressant sätt satte fingret på problemet med negativa mansideal. Cirka fem minuter in i programmet berättar han att en av de saker han är mest stolt över är att han sparkade en stor kille hårt på pungen när han gick i skolan. What? Hör han inte själv hur det låter? Att han löste en konfliktsituation med våld och inte skäms över det, tvärtom? Det här är själva kärnan i så mycket av dagens ojämställdhet, sexism och usla mansroller.

ABC-morden

Det blev en omläsning av Agatha Christies ABC-morden, mest för att jag har den där fixa idén att det är bra med pusseldeckare på sommaren. Eftersom ABC-morden är en av få gamla deckare där jag minns vem mördaren var blev det ganska småtråkig läsning. Eller kanske eftersom denna inte är en av Christies bästa.

Hercule Poirot får ett brev av en till synes sinnessjuk person som kallar sig "ABC". Strax därpå mördas Alice Asher i Andover. En vansinnig seriemördare med alfabetsmani! Hur fångas en sådan? Poirot vet förstås svaret.

In Flanders fields

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields. 

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

P.s. Grattis på nationaldagen, Belgien!

Jaroslav Seifert

Tjeckiske poeten Seifert skrev om kärlek, frihet och döden. Han fick nobelpriset i litteratur 1984 och trillade av pinn två år senare.

Jag hade tänkt citera en strof av honom här, men klantig som jag är råkade jag lämna tillbaka boken innan jag hade skrivit av versen jag fastnade för, så ni får tänka er själva hur en tjeckisk poet kan beskriva kärlek i skuggan av ett Trotskymonument i det ofria Prag på 60-talet. Mycket fint, faktiskt.

Självmordsklubben

Den första boken ur bibliotekshögen blev en pytteroman (46 sidor!) av Robert Louis Stevenson: Självmordsklubben.

En prins och hans livvakt ger sig ut förklädda och inkognito på Londons gator. Där dras de in i en märklig och mycket olaglig herrklubb som erbjuder smärre privatmord åt livströtta människor som inte klarar att ta livet av sig själva. Prinsen är en hedersknyffel som inte kan bryta löften och därför är det nära att han stryker med själv...

En synnerligen skum liten berättelse och långt från samma klass som t.ex. Pär Lagerkvists eller Edgar Allan Poes skräcknoveller.

Men hallå, LÄSER hon ingenting?

Undrar du kanske. Det har ju inte blivit sjokvis med nya recensioner på bloggen sedan jag tog semester för två veckor sedan.

Jag vet, jag är förvånad själv. Det är så att jag körde fast en aning i den franska översättningen av P. D. James, Un certain goût pour la mort. Ett tag lyckades jag läsa i snitt två sidor om dagen i den, mest för att min semesterstart + överskott av frisk luft gjorde att jag somnade som en stock varje gång jag satte mig i soffan med boken. Men så blev det ett par mulna dagar och nu är den utläst.

I Smak för döden är polisen Adam Dalgliesh på jakt efter någon som skurit halsen av en parlamentsledamot och en uteliggare. Bland ledtrådarna: en småskum abortklinik, en drunknad flicka och en pojke som hittat en byxknapp. Och varenda vittne ljuger om saker! Hur ska det gå för stackars Adam?

James tidiga polisdeckare har mindre blod- och sex-orgier än dagens polisromaner, det är bra. Det kändes bitvis segt men det kan ju ha varit att jag läste den på franska.

Öppet brev till mitt bibliotek

Kära biblioteket,

Nu under mitt köpstoppsår är du min livboj vid horisonten. Min vattentank i öknen. Hoppets ljus i ett mörker av dålig åttiotalsaction på tyska.

De sista dagarna i Bryssel, när jag läste dinosaurieboken i botten av bokhögen, la jag därför in en jättebeställning böcker hos dig.

Jag såg framför mig hur jag skulle cykla de sex kilometerna till byn, med vinden i håret och en glass i handen. (Men cykelhjälmen då? Med vinden genom hjälmen? Och hur kan jag ha en glass på vägen TILL byn?) Och där skulle jag varje vecka hämta nya böcker ur ditt givmilda och aldrig sinande magasin.

Men böckerna kom aldrig fram. Jag väntade, och  väntade.

En dag, två veckor efter beställningen, cyklade jag förbi lokala bibblan. Utan vind i håret/hjälmen, och utan glass. Och insåg att lokala bibblan är stängd hela sommaren. Jag hade reserverat böcker till ett bibliotek som inte finns.

Vad gjorde du med mina böcker under tiden? Hur länge skulle min beställning ha legat i ditt system om jag inte hade upptäckt misstaget själv?

Jag raderade beställningen från hemsidan och tog mig ett par dagar senare in till stan och huvudfilialen. Där jag inte kunde hämta ut böckerna eftersom "just de titlarna är utlånade, allihop". Till mig! Ville jag ropa. De ligger i en bortglömd hög och väntar på mig! Jaroslav Seifert och Marilyn French, de är ju mina! Ack, det fick bli plan-B-böcker.

Kära biblioteket, kunde du inte ha en fiffig funktion på din beställningssida? Så att klantskallar som jag får en varning när vi beställer böcker till utlämningsställen som har stängt ända till augusti.

Det vore så praktiskt.

Tack på förhand,
Sanna

Skriva som ett proffs

Jag läste Lennart Guldbrandssons lilla tipsbok Skriv som ett proffs! Den ger tips om struktur, kvalitet och berättelsebygge för både skönlitterärt skrivande och faktatexter.

Mitt jobb i EU-kommissionen, som jag visserligen tagit en paus från nu, handlar ju mycket om att hantera text. Framför allt har jag skrivit olika analyser, sammanfattande briefings och rapporter, men även många tal, presstexter och diskussionsunderlag.

Skriv som ett proffs! var inte till mycket nytta för mitt jobbskrivande men ändå intressant för att den satte ord på sånt jag tänker när jag läser och reflekterar över romaner. Bristande mängd idéer eller för låg fart gör helt enkelt en text mer svårtuggad och seg. Vilket ibland är bra, i alla fall den låga farten. Guldbrandssons bok var däremot föredömligt kort och koncis!

För Tolkiennördarna

'Look!' said Gandalf. 'How fair are the bright eyes in the grass! Evermind they are called, simbelmynë in this land of Men, for they blossom in all the seasons of the year, and grow where dead men rest.'

Å, jag tror att jag måste läsa om Sagan om ringen snart, mycket snart.

Våga vägra särskrivning (i telefonen)

Nya telefonen har flera fördelar. Den gör som jag säger, till exempel. Till skillnad från min kära gamla HTC Wildfire som på sistone snabbt blivit senil och omedgörlig. Först gick det inte att slå in mellanslag, därefter gick det bara utför och nu tjuvringer hon till folk om jag försöker öppna kartfunktionen.

Men nya telefonen har också ett par svagheter. För det första att den är så enormt stor att det krävs ett tvåhandsgrepp, och då var den ändå en av de mindre manickerna i butiken. Om en utomjording skulle gå på stan ett par timmar skulle den nog dra slutsatsen att människor har pyttesmå och märkligt smala fötter (curse you, skofabrikanter) men jättejättestora händer.

Det andra och större problemet är att telefonen inte är korrläst. Aaargh! Jag blir tokig. Hur ska jag kunna samarbeta med en telefon som har inställningsmenyn "Bakgrunds Apphantering"? Som blandar stora och små bokstäver hejvilt i menyerna?

Jag har ägnat morgonen åt att försöka felanmäla dessa särskrivningar men Lenovo har förstås inga kontaktuppgifter till någon kundtjänst på sin (oerhört dåligt skrivna) hemsida.

Tillstånds Kontroll??? Detta är inte en meny, det är en styggelse.

Kardinalens (obegripliga) hemlighet

Några av mina intelligenta bloggläsare påpekade att när en inte minns en läst bok kan det bero på att boken var tråkig.

Mina intelligenta bloggläsare hade rätt. Jag läste om Kardinalens hemlighet av Philippe Van Rjndt. Den var tråkig.

Den handlar om en kontroversiell polsk kardinal som kämpar på motståndsrörelsens sida under Sovjetockupationen och kalla kriget. Tillsammans med en vacker israelisk spion och en amerikansk superkirurg hamnar han i trubbel med ryssarna. Sedan blir han vald till påve men det finns en hemlighet som kanske kan förgöra honom om den hamnar i orätta händer...

Förutom att historien är lamt berättad och full av klichéer är slutet en fullständig besvikelse. "Hemligheten" är så tråkig och ospektakulär att det blir platt fall. Visserligen inte från särskilt hög höjd.

Simbelmynë

...växer inte i min trädgård. Däremot svinmålla och kirskål. Och kirskål tycks liksom simbelmynë växa och frodas under alla årstider.

Bonuspoäng till den Tolkiennörd därute som kan ange det andra namnet för blomman som växer på Rohans gravhögar!

En bok om dinosaurier

Jag tror att T.rex and the crater of doom har legat längst ner i min bokhög åtminstone ett halvår. Kanske ett år. Av någon märklig anledning (host host) har den liksom inte följt med uppåt när jag har blandat in nya böcker.

Att jag flyttade från Bryssel var alltså en välsignelse på många sätt, bland annat för att jag kom hela vägen ner i botten av läshögen och till slut öppnade boken av Walter Alvarez.

Det är en slags vetenskaplig detektivberättelse om den fantastiska upptäckten av hur dinosaurierna dog ut. Ett massivt samarbete mellan geologer, paleontologer, fysiker och kemister, över årtionden. Fantastiskt intressant! Alvarez förklarar på ett enkelt och lättbegripligt sätt hur de steg för steg redde ut de ledtrådar som finns dolda i 65 miljoner år gammal sten. Bevisen är väldigt övertygande: dinosaurierna dog av en jättemeteorit som kraschade i dagens Mexico, som virvlade upp ett enormt askmoln och som orsakade massutrotning av arter på ungefär samma skala som den mänskligheten är på god väg att genomföra idag.

Jag har aldrig fattat grejen med geologi, men efter den här boken är jag faktiskt sugen på att börja leta fossiler jag också!

(Det kommer snart gå över)

Första dagen av resten av mitt liv

"I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life, living is so dear; nor did I wish to practise resignation, unless it was quite necessary. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life".

Käre gamle psykoshippien Thoreau, han säger det så bra ändå.

"Living is so dear" - livet är så dyrbart - det kan inte förslösas i Belgistan när det finns morötter att odla och en hund som behöver skogspromenader. Om ett år åker jag tillbaka till Belgien och mitt fantastiska jobb där, men först ska jag leva djupt och slurpa i mig livets märg ett litet tag.