Sunday, November 17, 2019

Ordbanken: cordon sanitaire

Med tanke på vilken typ av partier som verkar ha medvind i många länder just nu, så vore det kanske läge att förklara begreppet cordon sanitaire som vi använder mycket på Europapolitisk nivå.

Cordon sanitaire är franska för hygienbarriär och används inom politiken för den skiljelinje som går mellan anständiga partier och de som inte har några hämningar när det kommer till t.ex. respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.

I Europaparlamentet har hygienbarriären varit självklar och något som partier absolut inte överträder. Att samarbeta med t.ex. Front National, Sverigedemokraterna eller de ungerska extremkonservativa har varit ett självklart tabu. Detta tabu håller nu på att luckras upp. När ÄNNU grövre rasister och nazister har kommit in på parlamentsmandat börjar plötsligt våra gamla välkända populister se nästan normala ut i jämförelse, och folk börjar då smyga kors och tvärs över hygienbarriären

Jamen det är väl bra att prata med alla folkvalda partier, säger nu någon.

Nej, inte om det inte finns någon ideologisk gemensam yta att förhandla på. De anständiga mittenpartierna har ingenting att vinna på att spela på populisternas planhalva.

Det enda som händer om man brottas med en gris är att man själv blir smutsig och grisen blir glad.

M och Kd har redan trillat i gyttjebadet hemma i Sverige. Om vi hade haft en starkare cordon sanitaire på plats hade de kanske lyckats hålla sig kvar på fast mark.

Friday, November 15, 2019

Jag for ner till bror: en bedömningsgraf


Så här har min bedömning av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror utvecklats över tid.

Jag såg den i bokaffären och tyckte den såg intressant ut. På plus! Så jag tog med den till kassan där jag omedelbart ångrade mig när kassören entusiastiskt sa "den är den första i en serie"! NEJ, tänkte jag, inte ännu en förbaskad bokserie, det blir aldrig bra.

Den fick följa med mig hem trots allt, boken. Men när jag googlade på den där uppföljaren och insåg att DET VAR EN TITEL SOM RIMMADE MED DEN FÖRSTA, då hade vi en bottennotering i vår relation, Karin Smirnoff och jag.

Att jag till slut plockade upp den från botten av läshögen var tack vare Lyrans bokblogg där det fanns ett så bra blogginlägg att jag blev intresserad av att ge boken en chans ändå.

Ingen smakstart, men vi landade till slut ändå på något mer plus än minus.

Detta är en roman i genren eländesporr. Allt som kan gå illa gör det. Valpar slås ihjäl, kvinnor blir våldtagna, gamla människor dör i sin egen skit och bokens så kallade kärlekshistoria är en frustrerande orgie i psykoser, alkohol och misshandel.

Men språket är eget och det går att ta sig igenom eftersom en hoppas att det snart äntligen ska gå bättre för huvudpersonerna, vilket väl ändå betyder att en som läsare bryr sig om dem.

Wednesday, November 13, 2019

Belgiskt civilsamhälle: mustaschklubbar och blackfacegrupp

-Hörrni killar! sa en gång på artonhundratalet en belgisk man till sina kompisar.
-Ska vi inte klä ut oss till såna däringa afrikaner och springa runt på gatorna som en kul grej?
-Men vänta lite, invände den något förnuftigare i gänget, folk verkar tycka att vi är rasistiska ju.
-Inga problem, om vi samlar in pengar till välgörenhet samtidigt så kan ju ingen påstå att vi är dumma, bara för att vi säljer skojiga pickaninnydockor.

Jodå, högsuspekta blackfaceföreningen "Les Noirauds" finns fortfarande och lever i högsta välmåga. Och folk tar selfies med dem som att det inte vore något konstigt alls.

Den enda lilla eftergiften de har gjort på sistone är att de numera målar lite rött och gult i hörnet av ansiktet och hävdar att de inte alls är utklädda till en parodi på afrobelgare utan att de bara har klätt ut sig till belgiska flaggan. Argumentet försvagas kraftigt av att de fortfarande (!) säljer förskräckliga små pickaninnydockor (ja, med det namnet) och på sin hemsida i största allmänhet visar att de inte har begripit problemet med att leka med rasistiska stereotyper.

Då är jag mer förlåtande mot det belgiska mustaschsällskapet som visserligen är exklusivt manligt och har en medelålder på ca 95 år, men som ändå verkar hyfsat harmlösa med boulespelet petanque som huvudsaklig aktivitet (och att gå i parader och visa upp sina mustascher, förstås).

Belgien är ett mycket, mycket konstigt land, och då pluggade jag ändå i Uppsala och har sett det mesta vad gäller maskeraddräkter vid oväntade tillfällen.

Monday, November 11, 2019

Pojkar i krig

Jag försökte läsa Carsten Jensens Den första stenen men jag kom bara knappa hundra sidor in i den här tegelstenen och sedan fick det vara bra.

Ett gäng vuxna pojkar - och en kvinna - lever på en dansk militärbas i Afghanistan. De åker på patrull och ibland skjuter de lite eller blir skjutna på. Vissa är triggerhappy och verkar tro att de lever i ett dataspel, vissa gör det som ett jobb helt enkelt och andra är idealister som vill rädda världen.

Det är otroligt ointressant.

Saturday, November 9, 2019

Berlinmurens fall - trettio år

Jag vet inte hur stort det här uppmärksammas i Sverige, men här nere i Europa är det i alla fall enormt. Och med rätta! Idag för trettio år sedan föll Berlinmuren och Europas återförening var igång på allvar. 
Själv får jag rysningar av bilderna, jag önskar jag hade kunnat vara med och uppleva någonting av det. Men det är i alla fall mitt första minne av en politisk händelse. Vi åkte ner och tittade på resterna av muren året därpå och det var förstås imponerande även om jag inte begrep vad det egentligen betydde då, jag begrep bara att det var stort och viktigt, och sedan åkte vi vidare mot Italien och jag fokuserade på glassätning istället.

Tänk att det vi tar för givet idag med gränslösa resor och möjlighet att bo och jobba precis var som helst i Europa, det var ett byråkratiskt drama för bara trettio år sedan.

Friday, November 8, 2019

Gileads döttrar

The testaments är lite som filmen om Downton Abbey, den är en present till alla fans och den är ett avslut, precis vad jag har önskat mig när jag har sett den visserligen fantastiskt välgjorda TV-serien.

Det handlar alltså om Margaret Atwoods uppföljare till storsuccén Handmaid's tale eller på svenska Tjänarinnans berättelse.

Vi har hoppat ca femton år framåt i tiden från slutet på första boken. Tre berättelser vävs in i varandra: en ung flicka som vuxit upp i fundamentalistdiktaturen Gilead, en ung flicka som vuxit upp i det fria Kanada och så tant Lydias berättelse - äntligen. De tre möts till slut i kampen mot klockan för att få ut en viktig bit information ur det stängda Gilead för att skaka dess grundvalar tillräckligt för en möjlig framtida kollaps. Jag tänker inte berätta om det hela lyckas eller inte.

Den här boken fokuserar på tanternas perspektiv, vilket är smart. Det blir ingen upprepning av första boken, och det förfärliga livet som tjänarinna har vi ju redan läst så mycket om.

Det är en bladvändare, men det är också en bok tydligt riktad till fansen. Jag är tveksam till om den är särskilt läsvärd, eller begriplig, för den som inte läst första boken eller sett TV-serien.

Jag tänker att det här avslutet var lika viktigt för Atwood som det är för oss läsare. Bra gjort, och tusen tack.

Wednesday, November 6, 2019

Ordbanken: paronomasi

Apropå humorskalor och ordvitsar så lärde jag mig ett nytt ord i jakten på Kalauer: paronomasi.

Det vill säga en retorisk ordvändning som bygger på ett ords dubbeltydighet eller att ett ord låter snarlikt ett ord med annan betydelse.

Till exempel så här:
Bättre gå på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja.
Höhöhö