Saturday, January 16, 2021

Män utan kvinnor

Haruki Murakami är en stabilt skicklig författare. Novellsamlingen Men without women är väldigt välskriven. Möjligen är temat lite för mesigt för min del, jag gillar ju Murakamis bäst när han är som mest bisarr och de här novellerna handlar oftast om vanliga, enkla människor och ganska vanliga relationer.

Män utan kvinnor är en samling berättelser på temat ensamma män. Det är vemodigt och nedtonat. Det handlar mycket om missade tillfällen och förlorad kärlek. En änkeman träffar den döda fruns älskare bara för att få prata med någon som delar hans saknad. En frånskild barägare får hjälp av en mystisk gäst när den inre tomheten börjar påverka atmosfären i baren. En insekt vaknar en morgon och finner sig förvandlad till Gregor Samsa. 

De knasigaste är de bästa, men Murakami beskriver ensamhet väldigt fint så de mer romantiska novellerna är också läsvärda, helt klart.

Wednesday, January 13, 2021

The golden tresses of the dead

Den tionde boken om färgstarka Flavia de Luce, The golden tresses of the dead, är fortfarande ganska underhållande men förstås inte lika nydanande och rolig som de första av Alan Bradley.

Flavias syster gifter sig men i bröllopstårtan hittar de en obehaglig överraskning: ett finger. Vems finger? Flavia och hennes ständige medhjälpare Dogger tar sig an fallet och hamnar mitt i en konspiration av homeopater, missionerande sjuksköterskor, prästkandidater med förkärlek för vilda rugbymatcher samt en mycket död råtta.

Det är som vanligt massor av klassisk bildning och mycket keminörderi. Det är roligt. Men det är också en ganska hafsig intrig och mycket mindre humor än i de tidigare böckerna. Tonen är annorlunda, kanske för att Flavia blir lite äldre och klokare i varje ny seriedel. Mittemellanbetyg.

Monday, January 11, 2021

The inimitable Jeeves

P.G. Wodehouses klassiska humorserie om överklasslyngeln Bertie Wooster och hans kallsinniga och geniala butler Jeeves har gått mig en smula förbi, fram tills nu.

The inimitable Jeeves är en serie anekdoter om hur de två klarar sig förbi diverse kluriga knipor trots att Bertie ibland vill ta på sig färggranna moderna kläder som Jeeves avskyr. För det mesta handlar det om att Bertie måste undgå olika äktenskapsanbud men de ger sig också på att rigga ägg-och-sked-kapplöpningen i en byfestival samt att försöka få Berties två unga och uppstudsiga kusiner under kontroll.

Jag var mer förtjust i den andra boken jag läste i samma serie (The code of the Woosters); den hade en enda sammanhängande intrig genom hela romanen medan The inimitable Jeeves snarare är en samling fristående småepisoder. Men roligt språk och härlig torr brittisk humor.
Här i TV-versionen med Stephen Fry och Hugh Laurie.

Friday, January 8, 2021

Våldtäktshumor - Moment 22

Jag kämpade mig igenom halva Moment 22 av Joseph Heller men nu lägger jag ner läsningen, äcklad och lite illa berörd.

Kort sammanfattning av boken: ett amerikanskt stridsförband är placerat någonstans i Italien under andra världskriget. Genom svart humor av lumpen-typ beskrivs hur förfärligt kriget är men framför allt: hur förskräckligt illa de omogna grabbarna beter sig (vilket jag antar är själva humorn). De stjäl och förskingrar, höhö. De spelar bort sina pengar och simulerar sjukdom, höhö. De misshandlar kvinnor och beter sig vidrigt mot prostituerade, höhö.

Första kapitlen hade någon poäng. Sedan blev det ganska snabbt repetitivt och lite tråkigt. Och sedan kom den här skojiga* scenen ca 250 sidor in i romanen: männen ska köpa sexuella tjänster och pratar nostalgiskt om gamla gruppvåldtäkter de har utfört. Höhö. En av dem var med i en stor grupp som tillsammans våldtog två tonårsflickor i tio timmars tid. V-ordet används naturligtvis inte, för detta är en humoristisk anekdot! Men framför allt: varken författaren eller karaktärerna verkar uppfatta det som beskrivs som just en våldtäkt. Det var ju bara några busiga pojkar som hade roliga grabbhyss för sig. Ingen i sällskapet verkar tycka det var konstigt eller dumt. Höhö?

Nu invänder kanske någon att jag bara är tråkig och man får väl skämta. Javisst, man får skämta. Men om det inte är roligt så måste jag inte skratta.

Det jag tar med mig är istället detta: varje beskrivning av det här slaget gör #metoo ännu lite begripligare. Att män förr i tiden (?) såg det som ett humoristiskt bus att tvinga sig på flickor förklarar varför så många flickor och kvinnor har trauman att bearbeta. 

Moment 22 är en väldigt sorglig och otäck bok och den eventuella humorn har definitivt passerat bäst-före-datum.


* Ironi

Wednesday, January 6, 2021

Ordbanken: nödvändighet

Så här förklarar SAOB ordet "nödvändig":

som absolut fordras l. kräves (på grund av ngt visst sakläge l. för ngt visst ändamål o. d.), absolut erforderlig; som icke kan underlåtas l. försummas l. åsidosättas l. avvaras; oundgänglig; oumbärlig; jfr NÖD.

Exempel på nödvändiga resor: evakuering från farlig plats. Resa till sjukhus för hjärtoperation eller annan absolut erforderlig vårdåtgärd. Tur till domedagsberget för att slänga en ring och rädda världen.

Exempel på icke nödvändig resa: besöka familj nu istället för om ett halvår. Möjligen om det handlar om en döende familjemedlem och det är sista chansen att ta farväl av denne. Jfr NÖD.

Det är viktigt att värna ords betydelse. Om en inte egentligen menar nödvändig (alltså något som icke kan underlåtas) utan snarare något jag verkligen ville, då är det bättre att inte använda just ordet nödvändig.

Annars kan alla vi andra känna att spe, kritik och ironisering blir oundgängligt l. något som absolut fordras.

Tuesday, January 5, 2021

1979

Christian Kracht, schweizisk galenpanna, är en av de mest knasiga författare jag vet. Alltid bisarra och fullständigt oförutsägbara historier. 1979 är inget undantag, även om den är mer rätlinjig än de andra Kracht-titlarna jag har läst (säger inte så mycket).

1979 handlar om en ung man som reser till Iran med sin (inte helt hälsosamme) före detta älskare, dagarna innan revolutionen bryter ut. De går på drogstinna privatfester och hamnar i oändligt mycket trubbel. På blandade vägar tar sig den unge mannen till slut ut ur Teheran och hamnar istället i Tibet i jakten på ett heligt berg.

Det är en märklig berättelse som inte riktigt går att beskriva - lite som alla Krachts böcker. Den passar inte i någon specifik genre, den har ingen tydlig ram eller något budskap. Den bara är. 

Jag gillar det.

Sunday, January 3, 2021

Mordmysterium i Karibien

A Carribean mystery är en av de lite roligare Agatha Christie-deckarna.

Miss Marple är på solsemester i Västindien. Hon lyssnar artigt på en pensionerad majors långrandiga mansmonologer. Gubben vill visa henne ett foto av en mördare, tittar upp och ser en av hotellgästerna, blir blodröd och stoppar snabbt undan fotot innan Miss Marple hunnit titta. Dagen därpå är majoren död och fotot borta. Vem var det översten såg, var det verkligen någon som mördat förut (och nu igen)?

Visst, jag har läst den förut, men jag tyckte ändå det kändes som en ganska enkel gåta att knäcka. Flera småskojiga inslag, framför allt den kallhamrade Mr Rafiel som blir Miss Marples partner i mördarjakten. Lättsam underhållning.