Sunday, November 11, 2018

Jour d'Armistice

Idag är det hundra år sedan första världskriget slutade. Det är en stor händelse här nere i Europa! Jour d'Armistice - vapenviledagen - är en viktig helgdag i Belgien och det kommer att vara ceremonier och klockringningar runt om i landet och antagligen i alla grannländer.

På den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden tystnade vapnen i Europa.

Det är så en får gåshud.

Fred är en större sak för dem som faktiskt har levt genom krig. Krigens närvaro är så stark här i Belgien - hela landskapet är präglat av historien. Vi gjorde en liten bildningsresa i våras och besökte den del av Flandern där första världskrigets skyttegravar var som tätast, djupast och dödligast. Fält efter fält med vita kors och vita stenar markerar fortfarande alla tiotusentals gravar efter stupade soldater. Många namnlösa, många knappt mustaschmogna. Staden Ypres jämnades fullständigt med marken, svartvita foton av grushögarna påminner om bilderna från de senaste åren i Syrien. Det är mäktigt och sorgligt och vi hoppas att det aldrig, aldrig händer igen här i Europa.
En av de skyttegravar som bevarats som historiskt monument. Det går att gå ner och vandra i den klaustrofobiska gången och tänka sig leran, kylan, hungern och de vinande kulorna.
Ett av många, många gravfält med rad efter rad av vita kors eller stenar.

Saturday, November 10, 2018

Matematiska universum och skrävelpellar

Max Tegmarks självbiografi, förlåt, faktabok Vårt matematiska universum, har tagit mig lång, lång tid att komma igenom.

I ärlighetens namn har jag dessutom hoppat över en del av kapitlen när det blev alltför tradigt.

Det började jättebra med intressant bakgrundsgenomgång av vad vi vet om rymden och världen och framför allt: hur vi vet det. Jättespännande! Fortsatte med teoribildningar kring universums utveckling och framtid och huruvida det finns ett eller flera parallella universum/multiversum. Jag har lärt mig om gluoner och uppåtkvarkar och om vågfunktionerna som är stommen i kvantfysik. Utan att vara naturvetare har det gått hyfsat lätt att följa med i Tegmarks beskrivningar, även om jag inte begriper/köper allt han skriver.

Det som varit segt och tråkigt och tvingat mig att hoppa över flera stycken är inte det populärvetenskapliga, inte ens när det gick långt bortom min fattningsförmåga och blev komplett flumabstrakt. Det som är fullständigt outhärdligt är det ständiga namndroppandet, det oändliga självförhärligandet och alla helt onödiga avstickare med opåkallade beskrivningar av personen Max Tegmark. Framför allt: eftersom dessa stycken beskriver en riktigt egoistisk skitstövel (oavsiktligt, antar jag - gissningsvis ville han beskriva sig själv som en cool rebell men det gick fel). Jag hoppas att Tegmark egentligen bara är hälften så arrogant som det verkar när en läser hans bok.

Den som har mer tålamod med skrävelpellar än vad jag har kan antagligen bortse från det självbiografiska - då är det intressant läsning. Om än inte alltid helt övertygande.

Thursday, November 8, 2018

Prag!

Milan Kundera (Varats olidliga lätthet) var visserligen från Brno, men han var i alla fall tjeck. Bättre ledtrådar var förstås Pragfödda författarna Petra Hůlová (En plastig trea), Jaroslav Seifert (nobelpristagare och poet) samt Franz Kafka (knasigt geni). Kanske någon också löste gåtan med hjälp av Umberto Eco och Begravningsplatsen i Prag?

Det blev ingen giraffspaning den här gången (blink blink H) men vi har pratat smutsig luft tills jag är nästan snurrig. Nu: på flygplatsen och på väg tillbaka till precis lika förorenade Bryssel. 

Wednesday, November 7, 2018

Factfulness

Nordiska bokklubben läste Roslings Factfulness. En liten pedagogisk pärla med massor av grundläggande källkritikkunskap. Läs den!

Inte minst för alla intressanta grafer och fiffiga illustrationer.

Bekämpa din inre akutinstinkt! Läs Hans Rosling genast! Eller imorgon när du har tänkt efter.

Tuesday, November 6, 2018

Resegåta: vart är jag på väg?

Folk förknippar kanske mitt byråkratjobb med Kafka, men resmålet idag är ännu starkare kopplat.

Hůlová, Seifert och Eco är också bra ledtrådar. Fast kanske olidligt lätta?

Jag ska ägna två dagar åt att diskutera luftkvalitet och kanske framför allt: hur ska land X få ner utsläppen från biltrafiken och kolindustrin så att färre människor dör till följd av den dåliga luften.

Vart är jag på väg, tror du?

Tematrio: läskigt

Lyran har halloweenfeeling och har "läskigt" som veckotrions tema. Lätt som en plätt!

Jag tycker att alla ska läsa Bram Stokers Dracula, den är så härligt gammalmodig och romantisk men isande otäck. Särskilt den galne fången som börjar samla spindlar för att äta.

Det är få böcker jag lägger ifrån mig på grund av läskigt eller otäckt, men Nina Bouraouis Förbjuden betraktelse om en flicka inlåst i en patriarkal och våldsam gruppkultur, den var tung att läsa. Tonårsuppror, fast med brutna revben som pris att betala.

Men läskigast av allt är Johan Rockströms Den stora förnekelsen om vad som håller på att hända med vårt klimat. Är din semesterresa till Thailand verkligen värd att smälta istäcket och göra stora delar av världen obebolig för? OK, men klaga då inte när extremväder gör maten dyrare, när klimatflyktingar tvingas komma till oss för att söka skydd och de gulliga tigrarna dör ut.

Saturday, November 3, 2018

Guess who?

En man vaknar upp i ett hotellrum, handklovad till sängen. Ytterligare fem okända personer ligger utslagna runt om i rummet. När de kvicknat till upptäcker de raskt tre saker: 1) de är inlåsta, 2) det ligger ett lik i badrummet, 3) de har fått ett meddelande från den onda boven: ni kommer inte bli utsläppta förrän ni listat ut vem av er som är mördaren. Ni har tre timmar på er, sedan dödar jag er.

Krystat, tillkrånglat och osannolikt - javisst! Det går ju knappt att få till låsta-rummet-thrillers utan att ta sig ganska kreativa friheter. Om en accepterar konceptet och inte granskar skarvarna för noga blir det bladvändande och underhållande psykologiskt drama. Mestadels väl genomfört med lagom korta tillbakablickar som gradvis avslöjar huvudpersonens bakgrund och ledtrådar till mördarens motiv.

Det jag däremot blir less på är det tröttsamt manliga perspektivet och det onödiga vurmandet för den stereotype "loveable bastard" som i verkligheten inte är det minsta älskvärd utan en eländes sliskpelle som borde förpassas till den litterära soptunnan.

Boken heter Guess who och är Chris McGeorges debutroman. Passar bra för en slapp dag i soffan.