Friday, April 17, 2020

Ödlehjärnan hanterar karantänsituationen

Intellektet: Tänk, nu har vi varit avskurna från mänskligheten i fem veckor. Det har väl gått ganska bra ändå?

Ödlehjärnan: DRUMS, DRUMS IN THE DEEP. WE CANNOT GET OUT.

Intellektet: Äsch, trams. Du kan gå ut i trädgården eller ner i en bra bok. Det går ingen nöd på oss.

Ödlehjärnan: YES, YES, MY PRECIOUS.

Intellektet: Och tänk så mycket effektivare vi är nu när vi slipper pendlingstiden till jobbet och till gymmet!

Ödlehjärnan: I WISH IT HAD NEVER, NEVER BEEN FOUND. BUT DON'T MIND ME, SAM. I MUST CARRY THE BURDEN TO THE END. YOU CAN'T COME BETWEEN ME AND THIS DOOM.

Intellektet: Nej är det så illa? Men du, vi tar och bokar in en trevlig afterwork på zoom med någon så blir du nog glad igen.

Ödlehjärnan: DUMSKALLE! DET ÄR JU PRECIS DET SOM ÄR PROBLEMET. DU LOVADE KARANTÄN, MEN VAD GÖR VI. BARA VIDEOKONFERENSER OCH CHATTAR DAGARNA I ÄNDA, JAG VILL VARA I FRED MED DEN HÄR FINA BOKEN OM FRODO NU FAKTISKT.

1 comment:

  1. På många vis är mitt liv likadant nu som innan den här käftsmällen kom - jag jobbar ju hemifrån sedan många, många år tillbaka. Men något jag saknar är just det som isoleringen innebär per definition: att man inte kan krama folk. Inte skaka hand, inte sitta tätt intill, inte stå nära, inte träffas på riktigt, inte hålla om.
    Det är fasiken mot människans natur att INTE ta på varann!

    ReplyDelete