Sunday, March 29, 2020

En liten fundering kring läget

Det är intressant ändå, vad en kan vänja sig vid. Här i Belgien har vi haft utegångsförbud nu i dryga två veckor. Vi jobbar hemifrån, vi som kan. Jag har inte träffat någon annan än min livspartner och min hund på 16 dagar.

Vi får gå ut och handla, promenera hunden och motionera - men bara en och en eller möjligen tillsammans med närmaste familjen om en håller avstånd till andra. Polisen håller koll och delar ut böter till folk som okynnesumgås på gräsmattorna i parken.

Det funkar förvånansvärt bra. Jag har haft jobbmöten och afterworkträffar på snart sagt varenda webplattform som finns: skype, webex, zoom, teams, goto, facebook, whatsapp... Ibland blir det dråpligt när någon i en videokonferens glömmer bort att de har kameran igång och börjar göra något opassande framför skärmen, men för det mesta går det smidigt.

Utifrån sett ser det ut som att Sverige har varit jättelångsamma att begripa vad som händer och ingen här förstår varför det fortfarande är möjligt att tillåta grupper upp till 50 (!) personer att träffas. Men det betyder ju inte att det inte gjorts någonting alls i Sverige och den frivilliga sociala distansiering som ändå har ägt rum innebär att ni har vunnit i alla fall lite tid.

Vilket ju är det viktigaste i det här läget. Sverige har hunnit planera och bygga upp fältsjukhus, inventera lager och komma fram till en strategi. Den lyxen hade inte Italien och Spanien, de fick ju inte någon förvarning. Det är viktigt att komma ihåg att det alltså inte handlar om "duktiga" svenskar och "odisciplinerade utlänningar" som det slarvigt verkar antydas även av seriösa debattörer. Det finns precis lika många regelbrytare i alla länder, det som utegångsförbuden gör är att inskärpa allvaret så att de där som velar i mitten också begriper vikten av att hålla sig i självisolering.

Just i Sveriges fall var det för övrigt dessutom extra stor tur att det tog längre tid för smittan att anlända, svensk intensivvårdskapacitet har ju varit näst lägst i hela Europa. Det europeiska genomsnittet är 11,5 intensivvårdsplatser per 100 000 invånare - Sverige har haft 5,8. Det är ju inte precis någon nyhet, svensk intensivvård har ju brist på plats varje gång det blir minsta höjning av antal patienter - för att inte tala om kaoset varje sommar.

Svensk vård verkar ha byggts ner efter principen "effektivitet först" men misstolkat till att slimmas så det inte finns minsta marginal någonstans. Om en i personalen blir sjuk blir det då genast väldigt tungt för de som är kvar på jobbet, varpå risken för fler sjukskrivningar ökar... och så vidare. Tänk att det behövdes en liten pandemi för att få gehör för det som folk har ropat efter i åratal nu.

Vad vi ser nere i Europa är också att ett par veckor in i epidemins krisfas (alltså vad ni kommer ha i Sverige om någon vecka och framåt när trycket går upp) så börjar läkare och sjuksköterskor bli väldigt sjuka. De utsätts för höga doser virus och har därför en mycket högre risk att dö, även om de är unga och starka. Skyddsutrustning är alltså jätteviktigt. Det är nog det jag oroar mig mest för i Sveriges fall, alla rapporter om usel skyddsutrustning för personalen. Jag hoppas det blir ordning på den saken snarast.

För att inte tala om den mycket högre lön och rimligare villkor som jag hoppas alla sjuksköterskor får från och med snart, allt annat vore ovärdigt och skamligt, när de nu riskerar sina liv för oss andra.

Jag tänker att livet just nu är lite som en roman av John Ajvide Lindqvist - intressant och ganska skrämmande.

Fast utan vampyrer, än så länge.

Alltid något.

No comments:

Post a Comment