Wednesday, December 18, 2019

Julkalender: lucka 18

Somna i snön? Inte så bra
Tur att han vaknade, men vem kan det va?
"Gud ske lov - han hade sin känsel kvar - ännu var han inte förfrusen! Men därnere i hålan efter hans kropp i snön låg frysdödens iskalla liklakan beredda åt honom - han behövde bara lägga sig ner igen och ligga stilla en stund och vänta och svedan skulle avtaga och försvinna och han skulle sött inslumra för sista gången.  
  Men ännu levde han och kunde förflytta sig och gå. Han mjukade upp sina styvnade lemmar och leder, han fick sin stelnade kropp i gång igen. Och ännu en gång slängde han upp mjölsäcken på sin rygg. Det var nästan med raseri som han åter tog på sig sin börda. Han hanterade den i vrede, i ursinne var han beredd att bära den vidare, ännu ett stycke, ända fram! Vem sade att han skulle ge sig? Vem trodde det om honom? 
  Och han fick krafter ur själva sitt raseri, ur vreden över motgången. Harmens och förbittringens krafter hade hjälpt honom många gånger förr, de hade kommit som en skänk när han bäst  behövde dem, och nu kom de honom väl till pass: Vem sade att han inte orkade fram? Skulle de skadeglada därhemma få yttra det om honom: Vad var det vi sade: Han orkade inte...! 
  Han var förgrymmad, han blev varm av vreden, den hjälpte honom, den värmde honom också. Han sparkade häftigt med stöveltån emot den stora stubben, som han hade snavat på när han föll. Fötterna kändes ännu som isklumpar i stövlarna.  
  Men när han hade tilldelat stubben några kraftiga sparkar hejdade han sig och blev stående orörlig: Vem hade fällt ett stort träd här, mitt inne i de orörda vilda markerna? Hur kunde det stå en yxhuggen stubbe här? 
  Han lutade sig ner, borstade bort snön från stubben på alla sidor och granskade den noga: Han tog inte fel. Det var ingen hög stubbe, huggen av en upprättstående amerikansk skogshuggare, utan en låg, jämn stubbe, huggen av en svensk: Han kände ju igen den nu: Han hade själv huggit stubben här. 
  Så sant han hade sina ögons ljus: Här satt märkena efter hans egen yxa, inhuggna med hans egna händer. Det hade varit ett stort träd, och han mindes väl den gången han hade fällt det: Av den stora eken, som han högg omkull här i höstas, hade han gjort det präktiga matbordet. Och den eken hade stått på en liten kulle strax ovanför stugan, några hundra steg från hans hus. 
  Nu hittade han hem. Han var så gott som hemma. Han hade bara några minuters väg kvar genom skogen fram till sin stockstuga."

2 comments:

  1. Min första tanke var Selma Lagerlöfs Gudsfreden, men det stämmer inte med mjölsäcken. Nu undrar jag om det kan vara Utvandrarna. Eller också är det något tredje som jag inte har koll på... :-)

    ReplyDelete
  2. Det här är ur Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, men jag vet inte vilken av böckerna.

    ReplyDelete