Thursday, February 28, 2019

Die Hauptstadt

Robert Menasse har gjort något mycket knasigt? våghalsigt? ambitiöst?: han har skrivit en roman som utspelar sig i EU-bubblan och med EU-kommissionen som fond.

Die Hauptstadt är en svårsorterad bok. Till min stora förvåning finns den faktiskt översatt till svenska! Roligt och modigt av förlaget.

Romanen följer ett tiotal huvudkaraktärer som vinglar in och ut i varandras liv i Bryssel under några sommarveckor. Där är den grekcypriotiska EU-byråkraten som vill skynda på sin karriär genom att organisera ett kontroversiellt jubileumsfirande. Där är en överviktig polis som jagar en förrymd gris och en mördare vars spår sopas bort av säkerhetstjänsten. Där är den alltmer förvirrade gamle Auschwitzöverlevaren som plötsligt dras in i händelsernas centrum av välvilliga kommunikationsexperter och en skräckinjagande sjuksköterska. Och så är där en österrikisk fläskköttslobbyist.

Alltihop flätas samman till en fundering kring nationalitet, nationalism, gränser och gemensam historia respektive framtid. Det är en politisk roman, en samhällsskildring som täcker stort och smått. Det är intressant, om än ibland lite smårörigt med alla intrigtrådar.

Jag som sitter på insiderinformation om EU kan konstatera att Menasse har gjort rejäl research. Han måste ha pratat med så många människor! Han har snappat upp massor med små anekdoter och EU-kommissionens egna vandringssägner, allt från hur cyklistlobbyisterna klisterlappar felparkerade bilar till hur de olika departementen stereotypt ser på varandra (jordbruksdepartementet - en hopplös jättekoloss; kultur- och utbildningsdepartementet - en återvändsgränd som letar anledningar att synas och höras).

Samtidigt några stora faktafel som så lätt hade kunnat undvikas med lite korrläsning: nej, medlemsländerna kan inte konkurrera med varandra om egna fördelaktigare avtal för grisexport till Kina. Det är det som är hela grundidén med EU, det är ett enhetligt handelsblock som inte konkurrerar med varandra, bara med omvärlden.

Men jag är glad att jag läste den här boken! Det tog ett bra tag, men det var roligt att se att Europasamarbetet nu är så normalt att det går att fläta in i vanlig litteratur utan att det känns alltför krystat.

Tuesday, February 26, 2019

Snyft

Adjöss, Svenska Akademien! Om Sara Danius lämnar er, då lämnar jag er också. Nu får ni klara er på egen gubbtafsarhand. Från och med nu kör vi alfapet enligt googlemetoden istället för SAOL hemma hos oss. Vete tusan om jag fortsätter läsa eventuella nobelprisutnämningar. Hoppas ni får ordning på oredan så småningom.

Bokrea - ja, det hade ju varit roligt, men...

En av många saker som är lite luriga med att bo i fel land är det där med bokrean. Det ser så lockande ut! Jag vill också köpa massor av böcker!

Men när jag beställer hem saker från internet till svenska adressen måste jag planera väldigt noga så paketet kommer fram precis när det är någon hemma i stugan och kan hämta ut det från Ica innan returdatumet... Det är en logistisk utmaning.

Eller så måste jag skaffa mig en bokbulvan som går med på att hämta ut mina tunga bokpaket från posten och förvara dem tills jag kommer norrut, kanske i utbyte mot en ask belgisk choklad. Någon frivillig i Uppsalatrakten?

Monday, February 25, 2019

Pippis papegoja

Dagens stora nyhetshändelse: Pippi Långstrumps papegoja har dött. It has ceased to be. It is an ex-parrot.

Det är kanske inte så konstigt att riktiga nyheter som klimatet och läget i Ungern får så små rubriker när de ska tävla med sådana journalistiska pärlor.*


* Ironi! För övrigt minns jag det som att Pippi snarare hade en häst och en apa, men de lär väl båda vara döda sedan mycket länge.

Sunday, February 24, 2019

Leva som man lär

Jag bråkar ju ibland om det där med miljö, men då måste jag ju se till att ha torrt på fötterna själv.

Det är svårt att sluta flyga helt - antingen skulle jag behöva ge upp mitt fantastiska jobb eller kapa banden med Sverige och sluta åka hem till stugan alla semesterveckor.

Eller så får jag hitta hemliga alternativ nummer tre. Jag har just bokat in mina sommarsemesterresor och i år tar jag bort hälften av flygturerna hem och byter dem mot bil, buss eller tåg. Det kommer gå åt mer tid för transport (ungefär ett dygn enkel väg Bryssel-Uppsala), men det får väl bli lästid då.

Haha! Nu har jag en smula moral highground igen och kan fortsätta skicka arga mejl till hovet...

Friday, February 22, 2019

Den gula tegelvägen leder bara utför stupet

Fågelskrämman: Jag ska gå till Smaragdstaden och träffa den store trollkarlen Boris Johnson som ska ge mig 350 miljoner pund till sjukvården, så jag kan få en hjärna!

Plåtmannen: Jag ska gå till Smaragdstaden och träffa den store trollkarlen Boris Johnson, han har lovat mig min hjärtefråga nämligen att gränsen ska vara stängd för utlänningar som vill komma hit men vara öppen för mig när jag vill resa ut.

Fega lejonet: Jag ska gå till Smaragdstaden och träffa den store trollkarlen Boris Johnson, han ska göra så jag blir modig och får ha kvar Nordirland utan en massa gränser och tullar, fast utan att vara med i den där tullunionen med grannarna.

Dorothy: Stopp! Det är bara humbug och tomma löften alltihop! Vänd tillbaka!

Fågelskrämman: Det kan omöjligt vara humbug. Vi har ju blivit lovade.

Dorothy: Fast varför trodde du på löften från någon som ser ut som ett blonderat kråkbo?

Plåtmannen: Ja, men löftena stod målade på en buss. Allt som står skrivet på en buss måste vara sant.

Dorothy: Den regeln finns inte.

Fega lejonet: Å, titta ett stup! Ska vi hoppa ut? Det finns säkert ett maskhål tillbaks till den gamla goda imperietiden på botten.

Thursday, February 21, 2019

Tuesday, February 19, 2019

Mer Roald Dahl: om prokrastinering

Tänk, till och med min hjälte Roald Dahl ägnade sig åt att skjuta upp jobbet emellanåt. Synd bara att tricket inte funkar på mitt jobb - blyertspennor har jag inte sett på åratal, än mindre en pennvässare.
Från Thames Television via Youtube

Monday, February 18, 2019

Michelle Obamas biografi

Så fort de där smålångsamma kapitlen om Michelles barndom och ungdom var över blev ju biografin riktigt intressant!

Becoming eller på svenska: Min historia är en väldigt välskriven bok. Michelle Obama skriver i kärnfulla, korta meningar. Rakt på sak. Vad händer när ens livspartner ställer upp i ett amerikanskt presidentval? Hur är det egentligen att leva i Vita Huset? Roligt småskvaller om engelska drottningen och några mycket välformulerade örfilar åt mobbaren Donald Trump. Om hur det är att vara svart, framgångsrik kvinna i ett mycket fördomsfullt land och om vad som händer med en människa som tvingas ha beväpnade säkerhetsvakter omkring sig varje vaken sekund.

Hon lyckas faktiskt med att mest skriva om sig själv och sin syn på saker och ting, även om det förstås blir en hel del om Barack Obama också. Det jag tänker om honom när jag läser är: jäklar, vilket imponerande intellekt - killen är ju ett geni. Men också (vilket Michelle aldrig skriver själv rakt ut): att leva med ett sånt geni är en enorm uppoffring. Barack hade aldrig kunnat hamna där han hamnade om inte Michelle Obama hade gjort alla sina uppoffringar för hans skull, planat marken för honom och skött all service som krävs för att någon ska [själviskt] kunna lägga ner all sin tid och energi på sina egna mål. Jag känner mig kluven...

Det är en bra bok! Läs den - men skumma den första biten om du inte är mycket intresserad av barndomsminnen och pianolektionsanekdoter.

Saturday, February 16, 2019

Demokratins dilemma: varför tycker inte alla som jag?

Lystring! Nu blir det allvar.

Det finns en massa människor som inte gillar EU-samarbetet. Det är helt okej, det är deras rätt.

Men jag måste nog ändå säga, att när en tittar närmre på argumenten brukar det alldeles för ofta koka ner till varianter av det här: "det är så dumt med EU för de bestämmer inte som jag vill".

Fast lite mer indirekt uttryckt, förstås.

Samma sak om regeringsbildardebaclet under hösten. "Så himla dumt alltihop är! Det var ju inte exakt det här jag röstade för". Vilket ledde till att det blev så svårt för politikerna att våga vara konstruktiva och kompromissvilliga.

Men gott folk, här kommer en ohemlig statshemlighet: demokrati betyder inte att alla får precis vad de vill. Demokrati är en metod för att fatta gemensamma beslut. Hur ofta blir alla nöjda i situationer med beslut som ska fattas gemensamt av fler än två personer? När var alla i din familj helnöjda med planeringen av semestern sist? Kommer du ihåg hur det brukade gå till med grupparbetena i skolan? Kan dina kollegor ens komma överens om när julfesten ska vara och vilket tema den ska ha?

I EU gäller det att fatta beslut som gör 500 miljoner (snart: 440 miljoner) människor tillräckligt nöjda. Att just du inte alltid är helnöjd med varje EU-beslut är alltså inte särskilt konstigt.

Eller kanske lite konstigt ändå, med tanke på att Sverige är en nettovinnare, med enorma handelsfördelar från EU men som inte påverkas särskilt mycket av större delen av besluten som ju handlar om att sätta miniminivåer för saker som produktsäkerhet, miljökrav, djurskydd, säkerhet i transport och trafik... Områden där Sverige redan ligger högt över grundnivåerna som man enas om i EU-samarbetet. Rumänien däremot, de har tungt arbete med att införa alla nya regler som vi gemensamt beslutat om. Men så har de också en fantastisk utvecklingskurva och tar ikapp den modernisering vi gjorde på nästan hundra år inom bara ett par decennier! Tack vare EU som både piska och morot.

Demokrati betyder inte att vi kommer få allting exakt så som vi vill ha det. Vi ingår nämligen allihop i ett samhälle tillsammans med andra människor. Ibland får vi maka på oss eller vänta på vår tur. Alla kan inte bestämma allt, alla kan inte alltid få köra först i korsningen.

Men demokrati betyder i alla fall att vi alla får vara med och påverka en smula - proportioneligt mycket. Och det är fantastiskt värdefullt. Både att vi får påverka en proportionell andel av lilla Sveriges politik och att vi får vara med och påverka världsstormakten EU.

Den enda kritiken jag tycker är riktigt befogad, det är den anmärkningsvärda bristen på semlor i Bryssel.

Thursday, February 14, 2019

Roald Dahls skrivarlya

Någon tipsade om den här gamla videon där Roald Dahl (for President!) berättar om sin fantastiska lilla skrivarlya. Kolla hur fint han har fixat fåtöljen! Och mysig filt och fotpall.
Så här vill jag också ha det på jobbet.

Wednesday, February 13, 2019

Den fräckaste diamantstölden

En intressant sak med hårdkokta ungdomsdeckaren Detektiv P berichtet: Der frechste Diamantenraub ("Detektiv P berättar: den fräckaste diamantstölden") är att det inte finns någon författare villig att låta sitt namn förknippas med texten. Inget författarnamn någonstans, inte på omslaget, inte på titelsidorna, inte när en googlar förlaget.

Hade det inte varit för att den är en typisk produkt av sent sjuttiotal hade jag funderat på om den kanske kunde vara AI-producerad.

Troligare är dock att någon förlagsanställd knåpade ihop boken på en kaffekvart, kanske med kraftig baksmälla, och sedan vägrade att ta något som helst ansvar för resultatet.

Jättecoola och mycket machoida privatdeckaren Percy Payne blir inringd till ett mystiskt låsta-rummet-drama. En juvelerare har lämnat en låda särskilt dyrbara diamanter i sitt pansarbeklädda källarvalv - han går uppför den enda trappan, hämtar något annat och när han kommer ner igen är diamanterna borta. Oj oj oj! Polisen tror att juveleraren har hittat på alltihop för att få ut försäkringen men när en snygg blondin kliver in hos Percy Payne med en köksvisp blir det förstås ordning på alltihop. Sportbilar, sexism, fjantig dialog och en helt orimlig intrig som får en fullständigt orelaterad upplösning på slutet.

Jag hade inte heller velat ha mitt namn på den här boken.

Monday, February 11, 2019

Ein Superding!

Så här är det: min hjärna blir lite otålig när det liksom inte går framåt i någon av böckerna vi läser (vi = hjärnan och jag. Eller ibland = ödlehjärnan och jag. Det varierar).

Sedan en tid har vi harvat på med Michelle Obamas biografi samt en tysk vimmelroman om EU-byråkratin [sic] och det går förfärligt långsamt med båda två.

Häromdagen när jag passerade bokbytarhyllan på jobbet tog därför mitt undermedvetna tag i saken och innan jag visste ordet av hade jag en tysk ungdomsdeckare modell urgammal samt en rysk tunnelbanedystopi i min hand. Och på den vägen är det.
Jamen du ser ju själv. Der frechste Diamantenraub!

EIN SUPERDING! 

Förutom det där med Superding är detta en usel strategi eftersom det nu kommer ta ännu längre att bli klar med Robert Menasse, men försök förklara det för ödlehjärnan.

Sunday, February 10, 2019

Grattis Tassa 6 år

Hipp hurra för Madame Tassa de Bergers Forts et Posés!
Födelsedagsvalpen fick naturligtvis leverpastej till frukost.

Friday, February 8, 2019

Apropå superhjältar: de hade det lättare på sjuttiotalet

Ibland går Fantomen på stadens gator som en vanlig man. Det är Stockholm, 2019. Snön ligger i gråbruna drivor. En man i trenchcoat med hatten djupt nerdragen i pannan går in på en bar.

Fantomen: Ett glas mjölk, tack.

Hipsterbaristan: Mandel, havre eller soja?

Fantomen: Va? Vanlig mjölk.

Hipsterbaristan: Vadå, som i komjölk?

Fantomen: Just det.

Hipsterbaristan [mycket höjda ögonbryn]: Oookej, whatever... Grön eller röd? Skummad?

Fantomen: Ett glas mjölk bara!

Hipsterbaristan: Ska hunden ha en skål vatten också?

Fantomen: Det är ingen hund, det är en bergsvarg.

Hipsterbaristan: En sån har min kompis också.

Fantomen: Nej, det tror jag inte.

Hipsterbaristan: Det finns ett jättebra ställe nere på Sofo där de säljer vegansk hundmat, vänta ska jag hitta adressen åt dig.

Fantomen: Fast det här är en varg och förresten måste vi gå nu.

Wednesday, February 6, 2019

Kapten Europa!

Tänk att vi har bott i Bryssel i åtta år och helt missat att stan har en alldeles egen livs levande superhjälte!

Captain Europe är tydligen en grej, och antagligen har jag missat honom eftersom jag inte minglar på EU-events eller hänger med Europaparlamentspraktikanterna på Place Lux på torsdagskvällarna och dricker öl ur plastglas.

Den som minglar på EU-happenings eller på Place Lux kan tydligen träffa på en kille i blå spandex, mask och kalsongerna utanpå trikåerna, i bästa superhjältestil. Detta är Captain Europe (klicka på länken för bilder). Han är en frivillig superhjälte (liksom hos Fantomen går kostymen i arv och den nuvarande Kaptenen är sannolikt den andre eller tredje i ordningen) som dyker upp där han tycker det behövs för att stötta Europatanken på ett trivsamt och roligt sätt. Eller där det bjuds på billig öl i plastmuggar.

Dessutom finns hans kusin Captain Euro i seriestrippform med en tecknad serie per vecka (propaganda när den är som bäst).

Mer superhjältar i vardagen! Vilket bra initiativ.

Monday, February 4, 2019

Björnen och näktergalen

Katherine Arden har skrivit ett mellanting mellan feministisk fantasy och rysk folksaga: The Bear and the Nightingale.

Vasya är en slags Ronja Rövardotterkaraktär, hon springer hellre i skogen än hjälper till med hushållet och hon vill hellre rida vilda hästar än fundera på äktenskap. Hon kommer mycket bättre överens med alla skogsknytt och gårdstomtar än med människorna i byn. Därför kallas hon häxa... En dag kommer en präst till trakten. Han vill sätta skräck i befolkningen för att få dem att sluta sätta ut gröt och bröd åt de vänliga små husdemonerna - sådan vidskepelse passar inte ihop med kristendomen. Det kaos han skapar gör att Vasya måste ta på sig sin roll som häxa och försöka skaffa magiska krafter för att rädda hela världen.

Det är fint berättat! Riktig sagostämning. Härliga karaktärer och hästar i flera viktiga roller. Möjligen lite småsvag intrig mot slutet, men det förlåter jag så gärna.

Sunday, February 3, 2019

Inte tejpa i böcker!

Om någon har missat "Arga bibliotekstanten" på facebook, instagram eller via briljanta krönikor, gå genast och googla. Fantastisk boknördshumor!

Och emellanåt också väldigt lärorikt, som i den här texten om varför en inte alls ska försöka tejpa ihop biblioteksböcker om sidor går sönder eller börjar trilla ut. Jag erkänner på stört att jag har gjort mig skyldig till detta - med goda avsikter förstås - och lovar dyrt och heligt att inte göra det igen nu när jag vet bättre.

Friday, February 1, 2019

Det som hände, om det hände

Howard Jacobsons framtidsdystopi J är en märklig roman. Den kräver en del av sin läsare och jag är fortfarande inte helt hundra på att jag har förstått allt, men det jag tror jag har förstått är jag nästan helt övertygad om att jag verkligen gillar.

I ett framtida Storbritannien pågår febrila försök att sudda ut historien. Något fruktansvärt och samhällsomvälvande hände kring 2020, men det är för hemskt att tala om eller ens minnas, så det refereras bara till som "DET SOM HÄNDE, OM DET HÄNDE". För att bryta med historien har alla fått byta namn, det är förbjudet att spara på gamla föremål eller skapa arkiv över det förflutna. Dåtiden måste raderas! I denna trevande nya värld träffas Kevern och Ailinn. Som genom en slump - kanske en slump för bra för att vara sann?

Det är paranoia, det är tungt och det är mycket som måste läsas mellan raderna. Inte förrän framåt slutet får läsaren klart för sig vad som faktiskt har hänt (OM DET HÄNDE, vilket det gjorde) och vad som håller på att hända nu. Då får också de korta mellankapitlen i kursiv (med ögonblicksbilder ur mänsklighetens alla allra värsta stunder) sin förklaring.

Det hade varit möjligt att korta ner en smula. Alla bihistorier är inte helt nödvändiga för berättelsen. Hade boken varit lite kortare och lättare hade kanske någon mer i bokklubben hunnit läsa klart så vi hade kunnat diskutera slutet...

Men överlag ändå en bra läsupplevelse med en hel del bisarra humorinslag och ordlekar i allt det svarta.


Hundskadeindex: en katt råkar illa ut.