Wednesday, January 30, 2019

En tokig tebjudning

'Have some wine,' the March Hare said in an encouraging tone.
Alice looked all round the table, but there was nothing on it but tea. 'I don't see any wine,' she remarked.
'There isn't any,' said the March Hare.
Lewis Carroll, han var framsynt. Tänk att han förutsåg Brexitsoppan redan år 1865! "Påskharen" är ju en uppenbar parodi på Boris Johnson. Hattmakaren är lika sammanhängande och logisk som Jeremy Corbyn. Och kom inte och säg att du inte ser likheten:


Men stackars Alice, hon fick bara tomma löften om icke-existerande vin, ett "nytt avtal" (omöjligt) och 350 miljoner påhittade pund till sjukvården.

Monday, January 28, 2019

Barndomsskildringar i biografier

Det är inte det att Michelle Obamas biografi är tråkig, det är bara det att den börjar med en ganska lång skildring av hennes barndom och uppväxt.

Även om Michelle Obama blev en väldigt intressant person senare i livet så är det faktiskt såhär: barn är väldigt ointressanta. De gör inte särskilt spännande saker.

Biografskrivare, sommarpratare och folk i allmänhet kan därför gärna hoppa över sina barndomsbeskrivningar, eller i alla fall korta ner dem drastiskt till det som eventuellt faktiskt är värt att läsa. Eller varför inte lägga barndomskapitlen sist? Så kan läsaren läsa dem om hen fortfarande orkar efter huvudtexten.

Saturday, January 26, 2019

Särskrivning i tal eller kreativ adjektivböjning?

Jag lyssnade på radioprogrammet Vetandets värld om mer klimatsmart mat för våra husdjur. Spännande!

Förutom att reportern hela programmet igenom använde "vegan" som adjektiv: "vegan hundmat". När jag skriver ner det ser det ut som särskrivning. Är det månne en anglicism? Själv skulle jag böja det som "vegansk hundmat", det funkar både i tal och skrift.

Vad tycker ni andra?

Thursday, January 24, 2019

Den åttonde tärnan

Nordiska bokklubben läste en finlandssvensk polisdeckare: Eva Frantz, Den åttonde tärnan. Jag började lite suckande över det banala berättandet, den enkla intrigen och de ganska ytliga karaktärerna. Märkligt inkastade vardagsdetaljer och språkfloskler i miljöbeskrivningarna. Jag är ju ingen polisdeckarläsare, så är det bara.

Men jag måste säga att den här boken ändå tog en intressant vändning! Den visar sig nämligen vara en feministisk råsop, visserligen av feelgoodtyp trots diverse vanvård, våldtäkt och pornografirelaterade självmord.

En smått överviktig och ovårdad kvinnlig polis (hur många sådana finns egentligen i polisgenren?) ger sig på en utredning av ett märkligt likfynd - en kvinna som hittats död i en isvak och som visar sig ha kopplingar till en närbelägen internatskola som förr i tiden var en illa skött ungdomsvårdsanstalt. Gåtans lösning finns i ett trettio år gammalt luciatåg.

Highlights: polishjälten väljer själv sin partner och låter sig inte smickras av den manliga blicken. Några unga karaktärer gör upp med fulgubbar på internet på kreativa sätt. En inkompetent kollega blir ett lättsamt (men frustrerande i all igenkänning) humorinslag.

Mindre bra: det är banalt, helt i linje med genren. Försöken att skapa mysterium genom att kalla en okänd karaktär "ljusbärerskan" i obskyra mellankapitel blir smått löjligt. Karaktärerna är väldigt platta.

Wednesday, January 23, 2019

Krympande läshög - nya bekymmer

Intellektet: En alltför liten läshög! Detta måste åtgärdas.

Ödlehjärnan: VAFALLS. DET ÄR JU JAG SOM SÄGER SÅNT.

Intellektet: Men du säger det på emotionella grunder. Jag är rationell. Kolla här, läshögen är ju för tunn för att hålla uppe väckarklockan.

Ödlehjärnan: HURRA! VI SLIPPER GÅ UPP OM MORGNARNA.

Intellektet: Nej, nej, jag lägger helt enkelt hit en tung bok som motvikt.

Ödlehjärnan. EN FRANSK ORDBOK. JAG VILL INTE LÄSA DEN.

Intellektet: Det behöver vi inte. Den är bara där som väckarklockshållare.

Ödlehjärnan: VERKAR VÄLDIGT FUSKIGT. VI KAN VÄL GÅ TILL BOKAFFÄREN ISTÄLLET.

Tuesday, January 22, 2019

Sucka mitt hjärta men brist dock ej

Ibland gäller det att vara effektiv.

Till exempel när en hamnar på stan med fyrtiofem minuter över mellan bokåterlämningen på bibblan och nästa kompisträff.

Vad göra? Strosa håglöst i butiker? Nej!

En vänder om, går tillbaka in på biblioteket, lånar en precis lagom lång bok och sätter sig på bibblans kafé med en kopp te och läser ut den.

I det här fallet var den precis lagom långa boken en kåserisamling av Mark Levengood: Sucka mitt hjärta men brist dock ej. 150 sidor med stor text och många ljuvliga illustrationer av Ilon Wikland.

Blandade anekdoter om finska mormödrar, misslyckade möten i trafiken och hur Mark och hans syskon lärde sig simma på ren överlevnadsinstinkt när de blev kastade i sjön. Underbart!

Jag kom till min kompisträff exakt tre minuter för tidigt, fortfarande med ett leende.

Sunday, January 20, 2019

Stephen Fry som busig bad boy

När Stephen Fry var sisådär i fyrtioårsåldern gav han ut en självbiografi med beskrivning av sin barndom och sina tonår: Moab is my washpot.

Eventuellt var det för att han var på väg att bli jättekänd och insåg att det vore bättre att förekomma eventuella scoopjagande journalister. Istället ger han sin egen väldigt öppenhjärtiga version av saken, och erkänner utan omsvep de stölder, lögner och en del ganska otrevliga beteenden han sysslade med som vilsen och olycklig tonåring. Och så blir det mycket sex, förstås. Alltihop berättat med Frys eleganta och kluriga språk, fullt av bildade referenser. Jag gillar det, som jag gillar allt Stephen Fry gör.

Till exempel de obetalbara beskrivningarna av den dryge, högintellektuelle pretto-sjuttonåringen som hamnar ett par månader i fängelset och med sin elokvens får fångvaktarna att bli fullt förvirrade. De är vana vid drägg med begränsat ordförråd, inte internatskoleungar som driver med dem.

Eller alla de väldigt rara beskrivningarna av ung kärlek. Blandat med en del inte så rara beskrivningar av vad fjortonåriga pojkar på internatskolor ägnar sig åt på fritiden. Det går kladdigt till! Om en ska tro Stephen Fry. Och inte bara mellan de homosexuella pojkarna utan lite till lags.

Titeln är för övrigt tydligen en obskyr bibelreferens (typiskt Fry!), jag var tvungen att googla ganska ihärdigt för denna info eftersom det inte alls förklaras i själva boken (jättetypiskt!).

Friday, January 18, 2019

Frostenson, också adjöss

Ja hörrni, vad ska en säga.

Katarina Frostenson lämnar Svenska Akademien men får ett "tröstpris" i form av en liten pension per månad samt får bo kvar i den subventionerade lägenheten.

Är det en uppgörelse med det förflutna det, verkligen? Tja, kanske bättre än fortsatt trassel, men inte helt snyggt.

Det som framför allt blivit uppenbart i alla turerna är att ju just detta, att många av de aderton verkar se Akademien som ett självklart privilegium som de plockar mesta möjliga ut från. Inte riktigt lika pampigt som det har försökt verka utåt, alltså. Gärna litteratur och språkvård, men först ett rikligt stipendium till oss själva, verkar valspråket vara.

Eftersmaken är alltså fortfarande besk. Det är mig obegripligt att Horace inte har kastats ut ännu. Han jobbar ju sannerligen hårt på att göra sig omöjlig med det ena uttalandet dummare och mer osmakligt än det andra.

Hejdå Katarina Frostenson, vad synd att du inte tog med dig Horace när du gick.

Thursday, January 17, 2019

Köpenhamn, adjöss!

Det blev ett kort besök i Köpenhamn, men så är det ju med jobbresor.

Ingen tid för några litterära rundvandringar på jakt efter Hanne Vibeke Holst, Suzanne Brøgger, Peter Høeg eller H. C. Andersen.

Knappt ens tid för ett ynka enda smørrebrød, faktiskt! Men jag har haft väldigt roligt med att låtsas tala danska.

Wednesday, January 16, 2019

Dystopiernas drottning: Oryx och Crake

Margaret Atwood - en sådan stjärna! Jag älskar allt hon skriver. Till exempel fantastiska framtidsdystopin Oryx och Crake.

I en efter-katastrofen-värld i en inte alltför avlägsen framtid, sitter en ensam kvarvarande människa i ett träd, invirad i slitna lakan som enda skydd mot de alltför starka solstrålarna som inte längre filtreras av ett ozonlager. Han kallar sig själv Snöman, och han är inte den enda levande varelsen, bara den enda människan av den gamla sorten. Däremot kryllar skogen under honom av diverse livsfarliga och kraftigt genmanipulerade monster som smitit från olika forskningsstationer... Steg för steg får läsaren ledtrådar till vad det var som hände.

Det är smart och spännande och lite för nära dagens verklighet för att vara riktigt bekvämt! Även om Atwood förstås som vanligt har skruvat upp problemen ett par snäpp värre än de är.

Tuesday, January 15, 2019

Resegåta

Var har jag hamnat nu?

Kronprinsessan Charlotte Damgaard valde att stanna här, i Brøggers hemstad, istället för att åka söderut och bli hemmafru.

Här bor också Høegs karaktärer Smilla och Esajas (mest Smilla, Esajas trillade ju ner från taket), fast de egentligen hade rötterna långt norrut.

En annan som flyttade hit var Hans Christian. Han föddes på en helt annan ö, men här bodde och dog han, och här är han begravd.

Jag tänker sannerligen inte bli begravd här, jag tänker bara äta diverse små smörgåsar, klara av mina möten på europeiska miljöbyrån och sedan raskt ta mig härifrån, för det är tre grader och regnar sidleds.

Monday, January 14, 2019

Tintin 90 år

Jag har ju glömt att säga GRATTIS TINTIN!

Världens piggaste 90-åring, tror jag bestämt. En av mina favoritkaraktärer, även om vissa album är klart bättre än andra.

Sunday, January 13, 2019

Hummelhonung - inte för de lättäcklade

Torgny Lindgren skriver ofta om mat. Det är pölsor och salt sill så det står härliga till.

Liksom i romanen Hummelhonung där striden mellan två förbittrade bröder gått så långt att den ena bara äter salt fläsk och den andra bara äter sötsaker, för de vill för allt i livet inte ha något gemensamt. Deras ömsesidiga hat går decennier tillbaka och har under tiden haft tragiska konsekvenser och nu lever de bara för att överleva varandra.

Det här är en bok åt det naturalistiska hållet. Det är äckliga detaljer och ännu äckligare detaljer. Gubbkroppar som flagnar, illaluktande kroppsvätskor och ruttnande kött både på snuskgubbarna och i skafferiet. Det är fullständigt obegripligt varför den lilla damen stannar och tar hand om de båda egoistiska äcklen. Men skickligt skrivet, visst.

Saturday, January 12, 2019

Feministen Pratchett

En sak jag tänkte mycket på när jag läste Terry Pratchett nu sist, det var hans framsynta och moderna beskrivningar av manligt och kvinnligt. Alla Pratchetts karaktärer är ju lite av motvalls kärringar och han driver med stereotyper och vänder på alla förväntningar och förutfattade meningar. Det är uppfriskande!

Ta till exempel häxserien inom Skivvärlden. Det är tuffa kvinnor, fullt kapabla, inget trams. De håller sig inte inom de smala ramarna för idealt kvinnligt, de spränger gränserna.

Jag undrar om inte Terry Pratchett är gravt underskattad. Han är en riktig pärla på så många sätt.

Till skillnad från gubbarnas gubbe Horace som nu verkar sätta en ära i att provocera och verka dum bara för sakens skull.

Thursday, January 10, 2019

Kvinnan i hytt 10

Det har blivit flera mycket bra spänningsromaner i år. Alex Marwoods Den mörkaste hemligheten, Paula Hawkins Kvinnan på tåget, Gillian Flynns Vassa föremål och Ane Riels Kåda. Allihop mycket skickligt konstruerade, mycket spännande och mycket läsvärda för den som gillar rysare.

I samma lista lägger jag nu till Ruth Wares utmärkta Kvinnan i hytt 10. En bladvändare!

Resejournalisten Lo får ett flott erbjudande att följa med på jungfrukryssningen med en liten men extremlyxig passagerarbåt. Meningen är att hon ska skriva ett smickrande reportage, men det går lite snett redan första natten. Hon råkar nämligen vakna av ett rejält plask, någon har fallit (eller kastats?) över bord. Men båten stannar inte! Och enligt kapten saknas ingen och passageraren i hytt tio har aldrig funnits, trots att Lo bestämt hävdar att hon har träffat denne. Något är skumt, men är det Lo som är förvirrad eller är hon fast i ett litet fartyg mitt på Nordsjön tillsammans med en mördare?

Jag gillar den nya varianten på "det låsta rummet" och jag uppskattar det raska tempot i intrigen och dess vändningar. Möjligen blir det lite frustrerande när huvudpersonen inte klarar av att hålla sig nykter och därför blir extra klantig, men det hör ju till intrigbygget att hon får svårt att bli trodd. Jag gillar också de många gömda litterära referenserna som får mig att känna mig smart - Ruth Ware vet vad hon sysslar med...

Tuesday, January 8, 2019

När rumtidens krökning liksom tornar upp sig över en

Det här med att vara tillbaka på jobbet efter två trevliga lediga veckor, det visar sig vara en ganska ansträngande historia.

Einsteins relativitetsteorier beskriver ju krökningen av rumtiden, det vill säga hur tiden liksom böjer sig när det är något mycket stort och tungt i närheten.

Till exempel den grå och blöta januarihimlen över Belgien.

Den tynger ner den lokala rumtiden så mycket att tiden börjar gå i cirklar och fast att jag har jobbat i flera veckor sedan igår så har det fortfarande bara gått knappt två dagar.

Tänk, så fysikens lagar påverkar vår vardag.

Monday, January 7, 2019

Små blå män och en häxa med fårliniment

Terry Pratchett är ju alltid rolig men jag tror att jag föredrar de Discworldböcker som handlar om Ankh-Morpork framför böckerna om häxor.

The wee free men är första häxboken om Tiffany Aching, gryende häxa inom fåruppfödningen. Hon får ett särskilt förhållande till en klan av små blå vilda män med skotsk dialekt och en viss likhet med en myrkoloni. För att rädda sin bror samt världen måste Tiffany gå genom en portal till ett parallelluniversum och besegra en fedrottning som använder drömmar (och mardrömmar) som främsta vapen.

Det är roligt, förstås, men kanske aningens mindre halsbrytande jätteroligt än en del andra böcker i serien. Men - mycket bra som äventyrsfantasy och utmärkt för ungdomar som inkörsport till tyngre Pratchett.

Sunday, January 6, 2019

Det är en sån här dag nu igen

Det är grått, det är autobahn, det är andra dagen med lång bilåkning och hade det inte varit för Stephen Fry och ljudboksversionen av Mythos hade jag varit ännu mycket mer uttråkad vid det här laget.

Friday, January 4, 2019

Det förbaskade våpet Puck

Så sent som för en vecka sedan sa jag till min gammelmoster att det visst går att läsa Maria Lang, det är ju så nostalgisk sommarlovsläsning.

Men nu får jag äta mina ord.

" O, jag har inget emot att klättra i trappor, man får så vansinnigt vackra ben" säger Puck. Nej, Puck säger inte saker, hon kvittrar dem. Eller gråter hysteriskt i famnen på en eller annan närbelägen karl.

Det största mysteriet i många av Maria Langs deckare är inte vem som är mördaren utan varför i hela friden ingen tar livet av Puck med något tungt och trubbigt.

Jag hade gjort det på stört.

Farligt att förtära är Maria Langs andra roman i serien och kanske var hon ännu inte varm i kläderna med hur en hjältinna bör skrivas, jag har nämligen för mig att Puck är åtminstone två procent mindre våpig i några av de senare böckerna, men jag törs inte längre svära på saken.

Det är i alla fall väldigt lättläst och snabbt avklarat.

Wednesday, January 2, 2019

Mördarens apa

Jakob Wegelius är ett geni! Jag läste Mördarens apa, fortsättningen på Legenden om Sally Jones och den var precis lika bra som första boken. Ett hisnande äventyr med väldigt rara karaktärer.

Gorillan Sally Jones är mycket skicklig. Hon kan laga nästan vilken maskin som helst. Men när hennes bäste vän, sjömannen Henry Koskela hamnar i finkan orättvist anklagad för mord blir hon både ensam och vilsen. Via en dragspelsreparatör och en fadosångerska hamnar Sally Jones till slut i klorna på en bortskämd maharadja med dille på flygplan. Hur ska en enkel gorilla klara ut den här soppan, överleva själv och dessutom få ut sin kompis ur fängelset?

Det är fint, det är spännande och jag gratulerar alla som är omkring tio år och har den här boken att se fram emot.*


* Det går förstås även bra att läsa den i äldre åldrar, men jag hade verkligen önskat att den här boken hade funnits redan när jag var ett småknott.