Sunday, September 30, 2018

Vända hem

Nordiska bokklubben läste två böcker över sommaren: Anyurus ångestframkallande dystopi och Yaa Gyasis mycket mer nyanserade och rika roman Homegoing (på svenska: Vända hem).

Berättelsen börjar i Ghana under sjuttonhundratalet. Slavhandeln har just börjat bli internationell och i industriell skala på grund av europeisk inblandning. Två unga kvinnor kommer i närkontakt med handeln, men på olika sidor av gallret. Med korta inblickar i de olika livsödena följer läsaren sedan de två kvinnornas ättlingar i generation efter generation fram till nutid. Det är krig, slaveri, rasism och diskriminering, men också värme, kärlek och mänsklig styrka i svåra situationer.

Kanske är det lite för mycket av det goda att följa så många karaktärer, men å andra sidan har ju Gyasi gjort sin research så bra och har viktiga saker att berätta från alla olika tidsepoker. När kakaon kom till Ghana och revolutionerade landsbygden. Hur svarta män fängslades på godtycklig grund och "hyrdes ut" när slaveriet officiellt sett skulle ha avskaffats i USA. Om drogepidemin som slog ut en stor del av Harlems fattiga.

Jag gillar det! Det är intressant och lättläst, trots allt elände.

Thursday, September 27, 2018

Ordbanken: hårfråga

Hörrni kloka bloggläsare, vad är egentligen den frisörtekniskt korrekta termen för de där utstickande hårknorklorna som vi glasögonormar får vid öronen? Ni vet, den lilla hårtesten som alltid smiter ut mellan örat och glasögonskalmen och blir en liten ovälkommen lock?

De kommer att drunkna i sina mödrars ansträngningar att begripa romanintrigen

Johannes Anyuru fick Augustpriset för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Det hade han inte fått om jag hade suttit i prisjuryn.

En ung kvinna deltar i ett terrordåd mot en seriebutik där satirtecknaren Lars Vilks, förlåt, där en helt fiktiv satirtecknare just håller ett anförande om sina profetteckningar. Men något är skumt. Kvinnan vänder sig plötsligt mot sina kumpaner och skjuter sin egen boyfriend istället för gisslan. Hon har nämligen åkt i tiden och vet hur framtiden blir om terrordådet genomförs - då kommer Sveriges muslimer att hamna i ghetton och drabbas av en slags apartheidpolitik med drag av förintelseläger.

Det är en högst förvirrande tidslinje som jag tyvärr tycker är helt onödig. Varför krångla till det så? Varför inte bara beskriva en parallell "sliding-doors-verklighet" utan att trassla med tidsresenärer och neurologiska tortyrexperiment? Det är nämligen en hyfsat intressant berättelse som lyser fram här och var, men jag tycker att den hamnar i bakgrunden när läsaren hela tiden måste förhålla sig till själva tidslinjen och alla olika personer som inte är de personer de var när de är och vice versa. Ja, ni hör ju hur det låter.

Dystopin om ett Sverige med babiandemokraterna vid makten är däremot tyvärr rätt realistisk.

Wednesday, September 26, 2018

Olivia

Olivia från 1949 gavs ut som en fiktiv självbiografi under pseudonymen Olivia, egentligen Dorothy Bussy. Romanen skrevs faktiskt femton år tidigare men en manlig författare (André Gidé) gjorde sitt bästa för att krossa Bussys självförtroende och hon la sitt bokprojekt på is.

Vilken tur att hon inte gav upp helt! Olivia är nämligen en liten pärla. På många sätt är det en modern replik på Villette - en kortroman om en ung flicka som skickas till fransk internatskola och upplever förälskelse i en av lärarna. Olivia upptäcker både sig själv och sin egen kvinnliga kropp när hon drabbas av kärleken till mademoiselle Julie. Men Julie är en fri fågel, hon är inte ens trogen sin mångåriga livskamrat mademoiselle Cara som hon driver skolpensionatet tillsammans med. Julie verkar dela ut löften till både höger och vänster, men hon är inte pålitlig. Olivias hjärta krossas.

Det är en mycket fin berättelse! En pricksäker skildring av tonårsvåndor. Dessutom en liten deckargåta framåt slutet.

Monday, September 24, 2018

Tematrio blått

Blå böcker är temat för dagen, mest för att Lyran inte vill ha tema lila igen men blått är ändå nästan lila.

Inte lila är också namnet på ett ungt zimbabwiskt stjärnskott, nämligen NoViolet Bulawayo. Hennes debutroman We need new names handlar om en grupp osnutna ungar som lever rövare i utkanten av Harare just under ett av alla krisår. Bulldozrarna rullar in och mosar husen i områden som röstade mot diktatorn Mugabe. Huvudpersonen Darling, tio år, skickas till USA och hamnar i kulturkrock och identitetskris.

Det stora blå, det vill säga havet, är kuliss i Charlotte Rogans mäktiga Livbåten. En strålande roman om hur människor reagerar på mycket olika sätt i ett krisläge. Och efter ett krisläge. Säg att du hamnat i en livbåt ute på havet, och båten är överlastad. Vad gör du? Knuffar ut en människa eller låter hela båten med samtliga passagerare drunkna? Och vem ska i så fall offras? Klassiskt moraliskt dilemma i snygg tappning.

Anthony Doerr har också en blå huvudperson i Ljuset vi inte ser. Under andra världskriget får en liten blind flicka en blå ädelsten i förvar, men nazisterna är också på jakt efter stenen. Hur lätt är det egentligenför ett blint barn att fly i krig? Inte ens de seende barnen klarar sig ju undan flyganfallen.

Fem och mysteriet med regeringsbildningen

Det var ingen tvekan om saken. Fotspåren ledde rakt in i den övergivna gruvan.

-Vad ska vi göra nu, viskade Julian till Dick, Anne och George.
-Vi följer efter, sa George bestämt.
De andra nickade.

De smög försiktigt in i den mörka gången. Tim flåsade George i hälarna.
Plötsligt föll skenet från Dicks ficklampa på en liten vit papperslapp. Dick plockade upp lappen och visslade lågt.
-Vad är det för något, frågade Anne.
-Ett kvitto för trehundra liter målarfärg, sa Dick.
Det var helt klart en mycket viktig ledtråd.

Plötsligt delade sig gången i två. De kunde inte urskilja några fotspår att följa. De fem kliade sig i huvudet. Vilken väg skulle de välja? Vart hade de misstänkta gått?

Då hörde de ett ljud bakom sig. Någon var på väg ner i gången! De skyndade sig att kravla in i en liten skreva och släcka ficklamporna.

Där kom fem stycken varubud, bärande på varsin stor hög med kartonger. De travade förbi barnens gömställe och fortsatte ner i den högra gången.
-Fort, vi följer efter, viskade Julian.
-Såg ni vad som stod på kartongerna? Landings konditori! påpekade George.
Tim viftade på svansen.

-Stanna, sa Anne efter en stund. Hon hade fått sand i skorna och ville stanna och tömma ur det.
-Men vänta, sand? sa Dick eftertänksamt. Här ska ju inte finnas någon sand. Den här gamla gruvan står ju på stadig granitgrund. Det finns bara lerjord och granit miltals omkring.
De såg sig omkring och upptäckte att det mycket riktigt låg drivor med sand längs gruvgången.
Var hade den kommit ifrån?

Strax därpå såg de ett ljussken framför sig och de kröp långsamt fram till grottöppningen.

Gruvgången vidgade sig till en stor sal. Stora strålkastare lyste upp grottan. Femgänget tappade hakorna.

Där inne hade någon byggt upp en jättestor sandlåda full med barnspadar och leksaksbilar. Runt sandlådans kanter höll varubuden just på att lasta ur och stapla upp högar av pajer.

Och i sandlådan satt de sju misstänkta och var fullt upptagna med att måla in sig i varsitt hörn.

Julian knackade de andra på axeln och de tittade åt det håll han pekade. Lite längre bort hukade blåsippegänget med sina bruna uniformsskjortor. Slangbellor och ärtrör stack upp ur bakfickorna på deras kortbyxor och de var just fullt upptagna med att skyffla ihop en stor hög med skit bredvid en enorm industrifläkt som en av dem försökte koppla ihop med en lång förlängningssladd. Blåsippegängets ledare fnissade ondskefullt och gnuggade händerna.

-Mysteriet är löst, sa George triumferande. Det är talmansval idag.

Tim satte sig på bakhasorna och ylade sorgset.

Saturday, September 22, 2018

Hobbit Day

Visste du att 22 september är den officiella internationella hobbitdagen? Det är ju Bilbos och Frodos gemensamma födelsedag!

Hipp hipp hurra för Frodo och Bilbo, det måste firas med massor med mat och dryck och gärna lite extra svamp på tallriken.

Thursday, September 20, 2018

Elva år i fångenskap

En del saker är så hemska att de inte går att begripa. Som alla dessa historier med sjuka män som i åratal håller kidnappade flickor inlåsta. Jag läste Michelle Knights berättelse om tiden hon och två andra unga kvinnor satt inspärrade hos galningen Ariel Castro, USA. Boken heter Elva år i fångenskap och bara det är ju helt ofattbart. Hur kan någon vara försvunnen i elva år? Hur kan någon komma undan i elva hela år med tre stulna kvinnor fastkedjade i sitt hus?

Särskilt när det framkommer i fallet Knight-DeJesus-Berry att det dels fanns flera domar mot Castro från tidigare grova våldsbrott mot kvinnor (men utan påföljd, trots dom), att det fanns flera orosanmälningar från grannar (som polisen inte ens hade registrerat och rapporterat ordentligt), att det fanns en hyfsat korrekt fantombild och signalement på DeJesus kidnappare men som polisen aldrig valde att gå ut med. Tyvärr med stark klasspolitisk koppling: både flickorna och förövaren kom från kraftig fattigdom och ett mycket utsatt område som inte var polisprioritet.

Mest hjärtknipande av allt: Knights egen familj letade inte ens efter henne, de hade fullt upp med sina egna drogmissbruk och sina interna problem (inklusive en manlig släkting som våldtog barnen om nätterna i deras eget hem, utan att föräldrarna "märkte"något). För fattiga och utsatta barn krävs ett starkt samhälle med rejäla offentliga institutioner som kan dra i nödbromsen vid behov. Ett Donald-Trump-samhälle klarar inte av att rädda de här ungdomarna.

Boken då? Tja, den är ungefär som en väntar sig. Hemskt att läsa, ett viktigt vittnesmål men också en viss otrevlig bismak efter läsningen. Är det verkligen som vittnesmål från en överlevare som den här boken har fått sin spridning?


För övrigt anser jag att Horace borde avgå.

Tuesday, September 18, 2018

Tassas syssling filmstjärnan

Visst är hon vacker, lilla hjärtat!
Så är det också en framgångsrik familj hon kommer från. Tassa är faktiskt syssling till Jaeger du Murier de Sordeille, hunden som spelar huvudrollen (nåja, en av huvudrollerna) i franska filmatiseringen av Le collier rouge. De har samma biologiska gammelmormor!
Le collier rouge handlar om en militärpolis som kommer till ett fängelse i slutet av första världskriget för att utreda en man som begått någon slags krigsbrott. Utanför fängelset sitter en hund och väntar tålmodigt. Militärpolisen är trött på död och blod och vill helst fria mannen, men denne är inte särskilt hjälpsam utan verkar snarare försöka få sig själv hängd. Varför?

Vi såg filmen häromdagen och begrep nästan allt (utom varför hunden följer med fel person) trots franskan och dessutom har jag lånat boken för att se om det hela blir mer begripligt i skrift... Klart är i alla fall att det är Jaeger* som är filmens stora behållning.


*och hans pappa som är stunthund och gjorde stridsscenerna!

Hundskadeindex: hunden är krigsveteran och därför ganska full av ärr, men han fick medalj för besväret så det är kanske okej.

Monday, September 17, 2018

Tematrio: svart

Lyrans tematrio går idag på tema svärta och svart.

Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie handlar om hur det är att vara svart kvinna i USA, och en del om svårigheten att flytta mellan länder och världsdelar och identiteter. Strålande bra läsning!

Nawal el Sadawi skriver nattsvart och mycket otäckt i feministiska slag-i-magen-starka Imamens fall. Också strålande! Men tungt, mycket tungt.

Stendhal är mindre strålande men rätt intressant på sitt sätt. Franska klassikern Rött och svart handlar om en osnuten ung man som beter sig soppigt på massa olika vis och som hamnar där han hör hemma på slutet.

Trevlig läsning!

Sunday, September 16, 2018

Trollkarlen från övärlden

Ursula K. Le Guin är ett namn jag hade missat helt - och det är egentligen lite märkligt med tanke på att jag gillar både fantasy och science fiction. Hon var mycket produktiv och hennes utgivning sträcker sig från sextiotalet till en bra bit in på tvåtusentalet. Titeln jag läste - Trollkarlen från övärlden - skrevs redan 1968 och jag tycker att det märks.

En ung pojke föds med magiska krafter och skickas till internatskolan för trollkarlar för att lära sig kontrollera magin. Men han är ung och arrogant och tror sig på tonåringars vis veta bättre än alla andra. I en kraftmätning med en annan student råkar han kalla fram en ond skuggvarelse från dödsriket och plötsligt måste han fly för livet, mestadels båtburet mellan olika öar. Det är drakar, det är förtrollade stenar, det är magisk vind och vänskap med en liten hundråtta.

Det är däremot inte många kvinnor, eller rättare sagt knappt någon alls. Det är ett under att övärlden lyckats befolka sig med tanke på att den verkar bebodd nästan enbart av män. Det är inte heller någon väldigt rask och klurig intrig utan mestadels en gammaldags äventyrsroman av typen "sedan rodde han till den ön, där träffade han det här monstret och övervann det, sedan rodde han till nästa ö där monstret var si och så och han övervann det, sedan rodde han...". Det är en roman som inte har fått mogna ordentligt och huvudkaraktären är faktiskt en riktig skitstövel.

Ändå charmigt och lite trivsamt med diverse klassiska sagoparametrar blandat med en gammal pilotavsnittsversion av Harry Potter.


Hundskadeindex: hundråttan råkar illa ut.

Friday, September 14, 2018

Men för i helvete, Svenska Akademien!

När en tror att botten är nådd är det tydligen dags att lyfta på mattan och titta efter källarluckor.

Svenska Akademien hade möte och skulle förbättra sina stadgar. Hurra! Kanske några naiva inklusive jag själv tänkte. Nu blir det ordning och reda, slut på jäv och hemliga-klubben-dumheter!

Men inte.

De har kommit fram till att ledamöter inte ska kritisera varandra offentligt.

Verkligen, Horace? Du tycker att detta var den viktigaste frågan? Att folk inte får berätta mer om dina skamliga förehavanden i turerna kring kulturprofilen? Munkavlepolitik, det tycker du är vägen framåt i det här läget?

Själv hade jag annars tyckt att starkare regler mot jäv, tydligare transparens och framför allt: en total uppröjning bland gubbarna som orsakade dagens kaos, hade varit bättre prioriteringar.

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Thursday, September 13, 2018

Lezen is tof

Jag tvekade lite innan jag till slut google-översatte klottret på lokala bibliotekets bokbytarlåda - jag ville ju så gärna att det skulle betyda "läsning är tufft" men var lite orolig att det skulle visa sig vara närmre tyskans "Lesen is doof", alltså att läsning är töntigt.

Borde förstås inte ha oroat mig. Klottraren är en läsfrämjare.

Läsning är coolt! Även på nederländska!

Wednesday, September 12, 2018

Mythos

Det finns en handfull universalgenier i världen, sådana där människor som lyckas få allt de sysslar med att bli underbart och fantastiskt. Stephen Fry är en av dem.

Han är en strålande skådespelare, en av världens bästa engelska högläsarröster och dessutom en intelligent, intellektuell, rolig och begåvad författare.

Jag har inte hunnit med hela, bara lyssnat på delar av ljudboksversionen, men är redan på det klara med att Mythos är ytterligare ett Fryskt guldkorn. Fry återberättar och kommenterar den grekiska mytologin, med extra bonusfakta och ett oefterhärmerligt sätt att tolka berättelserna. Eftersom han läser in ljudboken själv är den förstås särskilt rolig, även för mig som i vanliga fall föredrar text.

På min biblioteksönskelista står helt enkelt "allt av Stephen Fry".

Monday, September 10, 2018

Tematrio: rött

Lyran har politiskt tema som uppföljning till valrysaren: RÖDA boktips (sic! i versaler enligt Lyran).

Då drämmer jag till med En röd hjältinnas död av Qiu Xiaolong, som inte bara har rött i titeln och i innehållet utan också är en subtil kritik av den korrupta kinesiska kommunismen. En polisdeckare med mycket matprat och en hyfsat spännande intrig. Men det är inte deckargrejen som är bra med den här boken, det är den intressanta politiska kulissen.

Rött av olika slag blir det också i Kerstin Thorvalls extremsorgliga När man skjuter arbetare. Det är blod, det är arbetarrörelse och det är ännu mer blod. Och en del vita mentalsjukhusväggar.

När jag var i äventyrsläsaråldern, då slukade jag också Baronessan Orczys Röda nejlikan. They seek him here! They seek him there. The Frenchies seek him everywhere. Robin Hoodfasoner under franska revolutionen, fast på aristokratins, eller kanske på den mänskliga empatins sida.


I övrigt anser jag att blockpolitiken och Horaces akademimedlemskap bör upphöra. Med omedelbar verkan. Bete er som vuxna, allihop.

Diva

Jag läste Monika Fagerholms tonårsskildring Diva, en skruvad och accelererande berättelse i drapering av halvlögner, hittepå och tonårsöverdrifter. En märklig och intressant upplevelse.

Diva är en ung tonåring med smak för sex och på ständig jakt efter kärleken. Vem älskar hon på riktigt, egentligen? Pojkvännen? Lärarvikarien som hon förför i skolans städskrubb? Eller kanske den äldre tjejen som hon bara träffar i smyg på skoltoaletten... Diva ljuger för sig själv och för alla omkring henne. Hon är svår och jobbig, en typisk tonåring med oklart fotfäste. Ett människokart.

Berättelsen är också egensinnigt levererad. Det är en lek med form och format och versaler och upprepning av kärnmeningar och särskilt viktiga händelser och minnen. Divas år med de tre älskarna tuggas om och om med lite olika infallsvinklar. Berättartempot är på samma gång hetsigt och upptrissat och ganska långsamt på grund av alla återfall.

En feministisk berättelse är det i alla fall, och en välbehövlig sådan! Här hymlas det inte med att tonårstjejer kan vara kåta de med, även om omvärlden gör allt den kan för att snabbt banka det ur dem. Samt att sex tyvärr snabbt blir en tråkig plikt även för den lustfyllda tjejen, eftersom killarna och männen inte tar särskilt mycket hänsyn till hennes behov och sexet nästan alltid blir uselt.


Hundskadeindex: det går illa för en epileptisk hund. Helt i onödan! Hundepilepsi går att hantera med ordentlig vård och moderna mediciner! Okunniga tonåringar borde inte få ha vårdnad om djur!

Saturday, September 8, 2018

Valvaka

Bloggen har valspecial! Såhär i tider av valreklam och valaffischer vill vi inte vara sämre. I dagens panel: Ahab, Sophie och Pierre Arronax.

Bloggen: Välkomna allihop! Ska vi börja med dig, kapten Ahab - vad har du för förväntningar inför helgens resultat?

Kapten Ahab: Ett valresultat? Resultatet av val är alltid en katastrof! Amputationer, elände och många döda i havets djup. Det ger jag dig mitt kaptensord på.

Professor Arronax: Hrm hrm! Om jag får lägga mig i: det är inte en val.

Bloggen: En katastrof alltså, säger vår erfarna sjökapten. Sophie, håller du med?

Sophie: Ja, verkligen! Den som har ett val har kval, som tyskarna säger. Ingen förstår väl det bättre än jag.

Bloggen: Fast det är väl ändå inte riktigt lika illa som ditt val var.

Professor Arronax: Fast det var ingen val.

Sophie: Det vet du inte! Ta vår lilla demokrati, ta den bara! (faller i tröstlös gråt och griper efter en spritflaska och en burk tabletter)

Bloggen: Å kära nån då! Men snälla Sophie, så illa hoppas vi väl ändå inte att det går? Bara för att nazist- och populistpartierna gått framåt i opinionsmätningarna... på själva valdagen tar nog folk sitt förnuft till fånga ska du se!

Professor Arronax: Nej, nu måste jag få vara med och debattera. Det ÄR ju nämligen inte någon val! Det är en ubåt.

Kapten Ahab: Och den kommer gå raka vägen åt pipsvängen, med man och allt.

Bloggen: Jag är tydligen den enda med en liten, liten gnutta hopp kvar. Om någon annan där ute också har det, så gå ut och ta hand om någon tveksam väljare och försök värva en röst till ett anständigt demokratiskt parti - vilket som helst, bara det är ett anständigt.

Friday, September 7, 2018

Belgarnas belackare - revansch för Baudelaire

Aha! Les fleurs du mal hade ju visst en intressant del, nämligen kapitlet "Om Belgien".

Baudelaire och jag har precis samma åsikt om belgarna och Belgien och det är inte särskilt smickrande. Men ett helt kapitel nidverser på franska, det kom ändå som en glad överraskning! Franska poeter har tydligen fler sidor än bara floskelproduktionen...

Thursday, September 6, 2018

Avskaffa gränserna!

Jag har ett problem. Ett 21,6 kubikdecimeter stort problem.

Eller ska vi säga: 21,6 kubikdecimeter litet!

Bokhögsutrymmet vid min säng i belgiska lägenheten är begränsat, ett så oerhört fånigt påhitt. Vem har kommit på att jag bara ska kunna ha 15x30x48cm böcker i min akuta läshög?

Det är vad jag alltid har sagt: Belgien är ett u-land.

För övrigt anser jag att Horace borde avgå.
#AvgåHorace

Wednesday, September 5, 2018

Sagostund: ännu en sedelärande berättelse till min systerdotter

Det var en gång tre små rörmokare som bodde i en stuga med sin gamla mormor.

En dag tittade den första lilla rörmokaren i kalendern och såg att det var marknad i byn.

- Jag ska gå dit och köpa äpplen! sa den första lilla rörmokaren.
- Det ska jag också, sa den andra lilla rörmokaren.
- Och jag med, sa den tredje lilla rörmokaren.

För de gjorde nästan alltid nästan likadant.

De promenerade ner till byn och solen sken så vackert att de blev lite varma om kinderna. Där började marknaden och alla grönsaksförsäljarna ropade ut sina varor. Den ene hade palsternackor och den andre sålde paprikor och äpplen fanns att köpa i nästan vart och vartannat torgstånd.

Den första lilla rörmokaren stannade redan vid det allra första marknadsståndet.

- Jag tänker köpa de här röda fairtrademärkta äpplena från Chile, sa den första rörmokaren och packade ner fyra vackra äpplen i en påse. Och så gick han hem, glad och nöjd över att vara klar med sina inköp så snabbt.

- Så dumt, sa den andra rörmokaren till den tredje rörmokaren, såg du att han tog en plastpåse till sina äpplen!

Den andra lilla rörmokaren tog fram sin återanvändningsbara nätpåse av hemspunnen linnevarp och gick fram till ett marknadsstånd lite längre in på torget.

- Fyra gröna äpplen tack, sa den andra lilla rörmokaren, fick sina äpplen och betalade. Sedan gick hon hem och var så nöjd med sig själv.

- Ha! sa den tredje lilla rörmokaren till sig själv. Hen tänkte minsann ännu mer på miljön och gick längst bort på torget där de sålde ekologiska och närproducerade äpplen. Hen köpte fyra stycken, packade ner dem i jackfickorna utan någon påse alls och började gå hemåt.

Men ack!

Vad låg där på vägen och väntade på dem om inte EN SNIGEL.

Den var stor som en buss och brun som koskit och den lämnade efter sig ett spår av slem, nästan en halvmeter djupt. Den första lilla rörmokaren halkade på slemmet och tappade hela plastpåsen med alla röda äpplen. Snigeln kastade sig jättelångsamt över äppelpåsen och slukade den hel i ett enda slurpande glufs.

Den andra lilla rörmokaren såg den första lilla rörmokaren kämpa i det klistriga slemmet och sprang för att hjälpa till - men smack, så låg hon själv lika platt i snigelsnoret, och äpplena och nätpåsen försvann ner i snigelns rödbruna gap.

Den tredje lilla rörmokaren hade inte bättre tur. Rakt ner i snigelspåret så att äpplena rullade ut ur fickorna... och snigeln smaskade i sig dem och rapade en slemmig snigelrap.

De tre små rörmokarna kämpade tillsammans och tog sig till slut loss ur den silvergrå kletiga massan. Längre bort i skogen såg de snigelns kolossala rödbruna svans sakta försvinna bakom de stora granarna. De vandrade slokörade hem och hjälptes åt att skrapa loss slemmet från varandra med hjälp av mormors degskrapa.

- Nej, så här kan vi inte ha det! utbrast den första lilla rörmokaren.
- Verkligen inte, sa den andra lilla rörmokaren.
- Jag ville ju äta äppelpaj, snyftade den tredje lilla rörmokaren.
- Vad har ni gjort med min fina nydiskade degskrapa? röt mormor.

Dagen därpå hade de tre små rörmokarna bestämt sig för att göra ett nytt försök.

- Jag ska åka till grannbyn och gå på marknad där, jag ska ta elbilen, sa den första lilla rörmokaren.
- Jaha, men jag tänker åka bussen, för kollektivtrafik är ännu miljövänligare, sa den andra lilla rörmokaren.
- Ha! Jag tänker cykla, sa den tredje lilla rörmokaren.

De åkte till grannbyn och köpte äpplen. Den första lilla rörmokaren blev snabbast klar med sina inköp.

Men ack!

På vägen hem slirade den första lilla rörmokarens fina elbil ner i diket! Snigeln hade varit framme igen, och det låg snigelslem över hela vägen.

- Hahaha! skrattade den elaka snigeln, medan den slafsade i sig de nyinköpta äpplena.

Den andra lilla rörmokaren hade lika stor otur. Bussen hamnade också i diket! Och sedan välte den, för den hungriga snigeln kröp över den och stack in en lång klibbig tunga genom en krossad fönsterruta. Smask, smask, lät det när fyra gröna äpplen blev till snigelmat.

Den tredje lilla rörmokaren hann inte stanna sin cykel i tid utan krockade rakt in i snigelns långa kropp. Äpplena flög ur cykelkorgen och snigeln fångade dem långsamt i luften.

- Blir den dumma snigeln aldrig mätt? frågade den tredje lilla rörmokaren gråtande.
- Nej! svarade snigeln, och med ett hånskratt kröp den i väg in i skogen och lämnade ett långt och tjockt slemspår efter sig. Det elaka skrattet ekade mellan granstammarna långt efter att snigeln försvunnit ur sikte.

Nu var de tre små rörmokarna riktigt upprörda. Inga äpplen! Ingen äppelpaj! Täckta av snigelslem!

- Vi kan inte gå till marknaden, sa den första lilla rörmokaren.
- Och vi kan inte åka hem från marknaden, sa den andra lilla rörmokaren.
- Så då måste marknaden komma hem till oss, sa den tredje lilla rörmokaren, och så beställde de hem en hel låda äpplen via internet.

Men brevbäraren lyckades aldrig leverera äppellådan, för snigeln låg och väntade i bakhåll och åt upp hela lådan, med brevbärare och allt.

Det fanns bara en enda sak att göra. Nu måste de tre små rörmokarna bli väldigt fiffiga.

Och vad gör en fiffig rörmokare?

Ett rör förstås!

Rörmokare är jättebra på att sätta ihop långa rör. I tre dagar höll de på: grävde, skruvade och kopplade ihop. Till slut hade de byggt ett fantastiskt och mycket stort rör som gick ner i marken, slingrade omkring litegrann och sedan slutade precis under mormors grillplats i hörnet av trädgården. I slutet av röret la de en klick äppelmos.

När snigeln kröp ut ur skogen den kvällen kände den genast den smaskiga doften av äppelmos. Namnam! tänkte snigeln och kröp ner i det stora röret.

Den slingrade hit och dit tills den kom till slutet av tunneln. Där tog det stopp.

Genast fällde de tre små rörmokarna ner en jättestor brödskivningsmaskin i röret och skivade upp snigeln i prydliga skivor.

Sedan stekte de snigeln och åt den till middag. Mormor tyckte det var så gott att hon åt fyra hela skivor, och eftersom snigeln var så full av äpplen var det som att äta både huvudrätt och efterrätt på en gång.

Snipp snapp snut så var både sagan och snigeln slut.

Jag ljög, det fanns ingenting att lära sig.

Tuesday, September 4, 2018

Vem knöck tvillingen?

Tvillingar är en klassisk thrilleringrediens. Liksom ensliga fyrar eller kvinnor som går ner i källaren i bara nattlinnet.

Även Alex Marwood har skrivit en tvillingthriller: Den mörkaste hemligheten. En bladvändare!

En mycket rik man bjuder sina närmaste vänner till en överdådig festhelg i stora villan på landet. Med på kalaset finns bland annat döttrarna från första äktenskapet, nuvarande frun och treåriga tvillingarna samt mannens älskarinna och blivande tredje fru. Champagnen och elakheterna flödar och ingen är särskilt intresserad av att ta på sig ansvaret för tråkig barnpassning. När festen är över finns det plötsligt bara en tvilling kvar. Vart tog den andra vägen?

Marwood är väldigt, väldigt skicklig på att skriva rysarberättelser. Jag gillade Onda flickor och jag gillar Den mörkaste hemligheten. Det handlar inte så mycket om överraskningar - hon planterar små ledtrådar så snyggt längs vägen, läsaren förstår precis vad som kommer att hända. Grejen är hur det händer och hur vi lotsas med i berättelsen mot det oundvikliga slutet. Väldigt välberättat! Och alldeles förskräckligt rysligt med alla blåljugande, själviska karaktärer som ägnar sig åt att sticka varandra i ryggen till höger och vänster. Brrr...

Monday, September 3, 2018

Tematrio: grått

Ännu mer färgtema hos Lyran! Eller gills grått verkligen som en färg? Det kan en fråga sig, särskilt som bosatt i Bryssel.

Les âmes grises (Grå själar) av Philippe Claudel är en sorglig och vacker och hemsk berättelse om en liten fransk by under första världskriget - men det handlar inte alls om kriget utan om de civila som finns kvar bakom frontlinjen och som försöker leva hyfsat normala liv trots katastrofen som pågår bara några mil bort. En liten flicka hittas mördad och samhället ropar efter rättvisa. Någon måste dömas för brottet! Eller? Claudel är en fantastisk författare som borde läsas mer.

Det finns många grå saker, till exempel betong, aska och elefanter. Apropå elefanter tycker jag att ni allihop ska läsa världens bästa Haruki Murakami. Till exempel novellsamlingen The elephant vanishes där en bland annat får lära sig hur det kommer sig att elefanter har skrynkliga öron. Magiskt och surrealistiskt och underbart.

The picture of Dorian Gray av Oscar Wilde är en annan magisk favorit. Dorian är inte grå, han är tvärtom en festprisse och libertin. Men hans stackars porträtt, det grånar och skrynklas som ett elefantöra.

Kuriosa: i Jasper Ffordes unika litteraturuniversum i böckerna om specialdetektiven Thursday Next återkommer Dorian Gray som bilhandlare! Varje bil han säljer förbli blank och ny hur mycket den än krockas. Tavlan i bakluckan däremot...

Sunday, September 2, 2018

Äsch, vem behöver begriplig kartläsning

Vi sysslar just nu med hundförflyttning, det vill säga en arton timmars körning mellan Uppsala och Bryssel eftersom Tassahundens semester är slut.

Det är en tråkig körning som blir lite bättre av att vi hittills (ta i trä) inte haft några större förseningar eller tekniska problem. Hotellet hade bäddat med hundkorg på rummet åt oss (yeay för tyska lantliga Gasthäuser!) och vi behövde inte vänta vid färjan från Danmark.

Men nu börjar det ändå bli långtråkigt, trots Stephen Frys "Mythos" i högtalarna, så vi roar oss med att köra med GPS-guidning på nederländska. Det funkar förvånansvärt bra. Heja oss! Gefeliciteerd!

Saturday, September 1, 2018

Baudelaire - inte en braksuccé

Ödlehjärnan: VARFÖR GÖR DU SÅHÄR MOT MIG.

Intellektet: Jag vet faktiskt inte. Vill du ha en skvätt vin?