Thursday, May 31, 2018

Aska och glöd

Min ungerska vän/ex-kollega/PT gav mig en bok: Embers av Sandor Maraí.

En gammal man i ett ödsligt slott får ett brev: någon från det förflutna är på väg för att besöka honom. Han förbereder sig noga inför den känsloladdade träffen. Den är hans chans att äntligen få veta sanningen om något som hände för fyrtio år sedan och som har styrt hans liv sedan dess. De två före detta vännerna samtalar under en kväll - fast egentligen är det den gamle generalen som talar, besökaren sitter mest tyst och lyssnar.

Det är en intensiv skildring, till stor del i form av en monolog. Mycket att läsa mellan raderna och mycket som förblir outsagt ända till slutet. Starkt, renskalat och stilfullt. Läsvärt.

Wednesday, May 30, 2018

Böcker du inte behöver läsa?

Apropå Kalle Lind och hans 88 böcker du inte behöver läsa, så fick jag tips om en boklista av liknande typ med 21 böcker som listmakaren tycker är överskattade.

En del håller jag med om. Jag har aldrig förstått hypen kring Räddaren i nöden, jag gillar inte Cormac McCarthy och jag anser att Paulo Coelho är en enda stor bluff. Andra håller jag absolut inte med om - att någon har mage att sätta Dracula och Sagan om Ringen på en behöver-inte-läsas-lista är antingen ett tecken på usel smak eller ett PR-trick för att provocera fram många kommentarer, bli en snackis och därmed trenda på sociala medier. Smaklöst eller smaklöst, alltså.

Men det jag gillar med listan är att den ger förslag på alternativ att läsa istället, och jag har omedelbart noterat Mary Gaitskill, Ursula K. Le Guin och Dorothy Strachey i min biblioteks-minneslista inför framtida lån.

Och så vill jag understryka att en ju aldrig måste läsa någon viss bok men att vissa böcker gör livet så mycket rikare att det är starkt rekommenderat att ta sig an dem.

Tuesday, May 29, 2018

Vansinniga kåserier: Max Goldt

Max Goldt var under tio års tid kolumnist/kåsör i tyska satirtidningen Titanic men har skrivit och sjungit (!) satir och bisarra texter under mer än trettio års tid i olika sammanhang.

Kåserisamlingen Die Kugeln in unseren Köpfen är en samling texter från nittiotalet, men roliga än idag. Goldt har en helt egen stil - han skriver elaka (mycket elaka!) texter, men gör det på ett oerhört elegant sätt med meningar så överdrivet stiliga att det elaka liksom göms undan i de fantastifika bisatserna och omskrivningarna. Kåserierna följer fullständigt sjövilda associationskedjor och åtföljs av bisarra bilder med väl valda bildtexter, tänk Stenmark. Det är snyggt! Och vansinnigt. Och väldigt roligt.

Goldt verkar inte finnas översatt - rimligt, dessa texter är oöversättbara - men om du läser på tyska och gillar klurig och intelligent satir så tycker jag du ska skriva upp det här tipset genast.

Monday, May 28, 2018

Tematrio: mens, missfall och aborter

Lyran uppmärksammar den internationella mensdagen och har veckotrio på tema blodiga underliv. Där finns det mycket litterärt grävmaterial! Lyran själv tog förstås kronan på verket: Carrie av Stephen King, så jag får plocka tre andra:

Ola Larsmo är förvisso inte kvinna men han har skrivit en mycket bra bok om vad som händer utan rätt till fri och säker abort i Jag vill inte tjäna.

Uppväxtskildringar med första-mensen-trauma-scen finns i parti och minut. Har det verkligen varit så vanligt att flickor inte fått någon som helst information om den egna kroppen? Har inte flickor i alla tider pratat med andra flickor i olika åldrar? Kanske inte. Den "ånej vad händer, jag blöder, jag kommer att dö"-scen som etsat sig fast mest hos mig är Meggies första mens i Colleen McCulloughs Törnfåglarna. En bok jag för övrigt inte har särskilt gott minne av, men så har jag aldrig varit svag för romantik.

Slutligen, läs Liv Strömquists lärorika faktabok i serieformat: Kunskapens frukt. En fantastisk text-och-bild-samling med information, humor och massor av feministisk propaganda med glimten i ögat.

Sunday, May 27, 2018

Samuel Richardson-burn

Shirley Jackson är beläst! Och lite elak:
"Än har jag inte träffat på någon som inte kan somna om man läser Richardson för honom"...

Saturday, May 26, 2018

Akademins vara eller inte vara...

Nobelstiftelsens Lars Heikensten är inte imponerad av de kvarvarande barnrumporna i Svenska Akademien.

Det är inte jag heller.

Avgå, Horace!

Friday, May 25, 2018

Om rätten till den egna kroppen

En nyckelscen i Alias Grace är när Graces väninna Mary genomgår en olaglig abort. Kanske är det detta blodiga trauma som orsakar resten av händelsekedjan - dubbelmorden, den långa fängelsetiden för Grace.

I Margaret Atwoods hemland Kanada är abort numera lagligt, men stora delar av världen låter fortfarande inte kvinnor bestämma över sina egna kroppar. Följden blir att kvinnor dör, ofta mycket plågsamt. Där abort är olagligt, där dör kvinnor. Även på Irland som ju i övrigt är ett modernt och civiliserat land!

Irländarna röstar om det kvinnofientliga abortförbudet idag. Jag håller tummarna så hårt jag kan och hoppas att irländskorna snart ska få rätten att välja själva.

Thursday, May 24, 2018

Hemsökelsen

Vi har ett roligt sällskapsspel som heter Betrayal at House on the Hill som bygger på en bok av Shirley Jackson: Hemsökelsen på Hill House. Nu har jag både spelat spelet och läst boken.

En blandad grupp människor - en äldre professor, en ung man, två unga kvinnor - tar sig an ett mycket hemsökt hus som står tomt och övergivet. De utforskar rum efter rum i den labyrintartade arkitekturen (eller flyttar sig rummen?). De ställer upp dörrar som omedelbart stänger sig själva igen när de tittar bort. Det är blodig skrift på väggarna, mystiska kalla fläckar och vinddrag och något som knackar på dörrarna om natten när de försöker sova...

Det är en kort och mycket mystisk roman där en måste läsa en del mellan raderna. Huset gör huvudpersonerna gradvis allt galnare och det är svårt att säga vad som händer på riktigt och vad som händer i deras huvuden ibland. Men det är ju en spöksaga, så det passar in.

Däremot lite väl svulstigt och träigt språk emellanåt, oklart om det är översättningen eller författaren som är orsak.

Helhetsintryck: underhållande. Särskilt spelet, även boken.

Wednesday, May 23, 2018

Belgisk sportklubb

En självklar trio! Tennis - hockey - bridge.
Skulle kanske kunna bli en ny modern trekamp?

Tuesday, May 22, 2018

Alias Grace

Bokklubben läste Atwood, Alias Grace. Den fick höga betyg, som vanligt när Atwood har varit i farten.

Alias Grace är annorlunda än Atwoods andra: den handlar inte om en dystopisk framtid utan är en historisk roman med verklig förlaga. Kanada, artonhundratal. Grace Marks sitter i kvinnofängelse efter att som sextonårig tjänsteflicka ha varit inblandad i ett brutalt dubbelmord. Men vilken roll spelade Grace i morden? Är hon ett offer eller en mördare? En psykolog skickas in för att göra en bedömning och ta reda på sanningen i en undersökning inför eventuell benådning.

Det är spännande, flerbottnat och klurigt! Starka feministiska drag och bladvändande intrigupplägg. Grace Marks är en fantastisk karaktär, mångsidig och djup. En vet aldrig riktigt var en har henne. Det enda jag inte gillar med den här romanen är slutet.

Alias Grace har också filmats till Netflix-serie, ska försöka få fatt i den också eftersom flera bokklubbare sa att den var lika bra som boken.

Sunday, May 20, 2018

Det måste ha varit ett fantastiskt garden party

I översättning: "Till Markis de Villalobar, Spaniens ambassadör, till minne av trädgårdsfesten som han ordnade här i Val-Duchesse den 8 september 2017 till förmån för franska och belgiska barn som blivit föräldralösa under kriget"
Dessutom fick han den närmaste gatan uppkallad efter sig, Markisen de Villalobar. Jag tänker att de kunde ha skippat biten om "för trädgårdsfesten" och bara skrivit något om "för hans arbete för de föräldralösa", så hade det låtit lite mer seriöst - men då hade han å andra sidan aldrig hamnat på den här bloggen.

Thursday, May 17, 2018

En riktig våldtäktsman

Katarina Wennstam borde få medalj, allra minst.

Jag läste En riktig våldtäktsman, uppföljaren till Flickan och skulden. I den här boken granskar Wennstam synen på förövarna. Hon avslöjar det orimliga i att rättsväsendet och samhället går omkring och dumförklarar pojkar och män genom att tro att de inte kan tänka klart om det finns en flicka i närheten. Den normala mannen klarar ju visst av att förstå att ett nej är ett nej! Och respekterar det.

Men obs - den normale mannen och den vanlige mannen är inte samma sak. En våldtäktsman är vanligtvis en helt vanlig kille. Det finns våldtäktsmän i alla samhällsskikt, i alla åldrar, med alla typer av bakgrund. De är inte monster i grå regnrockar som står och hukar i en mörk park. De ser ut precis som vem som helst.

Däremot behandlas de mycket olika i media och domstolar. Förskräckande läsning! För i Wennstams granskning blir det klart att den våldtäktsman som är skruffig, ful eller invandrare kommer att ha dåliga chanser att slippa fri i en domstol - men den snygge, välordnade vita Danderydpappan, han kommer att bli trodd, frisläppt och antagligen helt ignorerad av pressuppbåden. "Jag hade oturen att bli våldtagen av en trevlig kille", säger ett av de intervjuade offren bittert och korrekt.

Det är också helt horribelt hur det verkar gå till mellan pojkar i grupp. Finns det verkligen så många män helt utan civilkurage och ryggrad där ute? Som "Jussi" i ett av de skildrade fallen, som i flera månaders polisförhör ljuger och hävdar att han också våldtog flickan, eftersom att han tycker det vore värre om kompisarna fick veta att han av empati bara låtsades jucka där i det mörka rummet. En tar sig för pannan.

Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det krävs en samtyckeslagstiftning. Den må vara svår att tolka, men den behövs, och inte minst för att bryta gamla förlegade idéer och knasig människosyn i våra domstolar.

Och alla som har söner måste ta sitt ansvar och omedelbart prata med dem om vikten av att respektera andras nej. Med start i när småpojkar "skojbråkar" och med uppföljning långt upp i tonåren. Ett nej - i varje sammanhang - måste respekteras, punkt slut.

Sluta dalta med pojkarna! Läs Wennstam!

Wednesday, May 16, 2018

Flamländska eller nederländska?

Men, utbrister kanske den uppmärksamme läsaren, det är ju inte nederländska de talar i Belgien. Det är ju flamländska! Ska du inte lära dig flamländska istället?

Nej, käre uppmärksamme och högst fiktive läsare.

I valet mellan något belgiskt och något icke-belgiskt tar jag i hundra fall av hundra det icke-belgiska. Det är en principsak men också en fråga om bränt barn skyr elden, etc.

Men, noterar den konfunderade läsaren, det kan ju knappast vara kvalitetsskillnad mellan språken?

Jo, det kan det visst det. Flamländska är till nederländska vad en blandning av slättskånska och örebromål skulle vara till rikssvenskan. En rappakalja av grötiga gnälljud.

Det är alltså i princip exakt samma språk, men med några dialektala uttalsskillnader och ett fåtal ord som används lite olika. Dessutom finns det mycket mer nederländska än flamländska på Youtube, så det är lättare att snappa upp. Och med mitt dåliga uttal är det ändå ingen som hör skillnad på vilken dialekt jag försöker använda.

Och så är det, som sagt, en principsak.

Tuesday, May 15, 2018

Urchin och de dansande stjärnorna

Min utmärkta brorsdotter och jag har samma smak vad gäller böcker, så när hon tipsade om M. I. McAllister blev det förstås snabbt ett litet bibliotekslån.

Urchin och de dansande stjärnorna är en sådan där alldeles magisk äventyrsbok. Den handlar om unga ekorren Urchin som har hamnat på Dimslöjornas ö, en hemlig värld med kloka uttrar och modiga mullvadar. Där råkar han in i de farliga intrigerna i kung Kvasts hov. Den unge igelkottprinsen har just blivit mördad och Urchins hjälte riddar Crispin har fått skulden och tvingats i landsflykt. Men Urchin tror inte att Crispin var skyldig på riktigt och dessutom råkar han avslöja en annan, mycket större hemlig sammansvärjning som kanske kommer att bli hans död.

Det är en hemsk och sorglig bok! Det är det ena dödsfallet efter det andra och ingen hjälte eller hjältinna går säker. Jag undrar om det är ovanligt mycket mord och blod för att vara en ungdomsbok, eller om jag bara blivit gammal och blödig, alternativt glömsk. Men mitt elvaåriga jag hade alldeles säkert älskat boken, jag har alltid varit svag för läskiga sagor.

Och för ekorrar i mantel.

Det är jag visst fortfarande, det här var en mycket läsvärd bok.

Monday, May 14, 2018

Tematrio: hetta

Tematriodags - Lyran föreslår att vi pratar om hetta.

Jag har en vag känsla att just Hetta blev det svenska namnet på Ian McEwans halvt komiska, halvt förskräckliga Solar. En avdankad eländes fysikergubbe knycker en kollegas briljanta idé och börjar utge sig för att vara klimatvän med ett enormt nytt solpanelsystem som ska rädda världen. Samtidigt missbrukar han både mat och kärleksrelationer och allt går åt pipsvängen.

Det är också rätt varmt i Ray Bradburys Fahrenheit 451. Närmare bestämt omkring 233 grader Celsius, och det som skapar hettan är de många bokbålen i Bradburys klassiska dystopi.

Hetta från diverse chiliblandningar blir det istället i Morens sista suck, en myllrande släktkrönika av Salman Rushdie. Här äts det stark indisk mat och det älskas bland säckar fyllda med pepparkorn. Låter farligt och lite ohälsosamt kan jag tycka, men romanen är bra och lite halvmagisk ändå.

Saturday, May 12, 2018

Enligt O:s "just-nu-enkät"

Enligt O har lagt ut en enkät med läsfrågor, jag har ju mest grävt i trädgården de senaste dagarna men här är ett par svar - så här ser min läsning ut just nu:

Vid sängen: Alias Grace av Margaret Atwood för ensamläsning samt Die Kugeln in unseren Köpfen av Max Goldt för högläsning med partnern.

På soffbordet: (och just nu: i hängmattan) - samma sak, jag bär med mig Alias Grace  och läser den där tillfälle erbjuds.

I öronen: John Ajvide Lindqvist, Himmelstrand samt Stephen Frys uppläsning av Harry Potter and the Philosopher's Stone.

Bokklubbsbok: Det är ju just därför som jag läser Alias Grace, det är dessutom bara fem dagar kvar (och 220 sidor. Men det hinner jag!).

Borde jag läsa ut: Borde och borde, jag läser ut det jag börjar på om det inte är skräp och i så fall borde jag inte läsa klart dem. Däremot vore det kanske praktiskt om vi läste ut Max Goldt någon gång så jag kan lämna tillbaka den.

Borde jag påbörja: Den nya bibliotekslånade högen, så att de är färdiglästa nästa gång jag kommer hem till Sverige och kan byta ut dem mot nya.

Längtar jag efter att få läsa: I högen från bibblan ser jag särskilt fram emot Elif Shafaks Bastarden från Istanbul, samma författare som senaste bokklubbsboken Three daughters of Eve.

Tre andra böcker i min TBR-hög: M. I. McAllisters fantasyekorre för barn, Urchin och de dansande stjärnorna; fjärde och sista volymen av Lev Tolstoys Krig och fred samt Joanna Cannons The trouble with goats and sheep.

Friday, May 11, 2018

En blandad biblioteksfångst

Om en inte kommer hem med allt från en fantasyekorre till en feministisk debattbok till en skruttig klassiker ur magasinet, då har en inte försökt ordentligt på biblioteket.

Thursday, May 10, 2018

Berglin och Blauhilde

Somliga planerar sin trädgård mycket noga, tänker på växtzoner och växtföljd och blommor som ska passa med varandra över hela säsongen.

Andra öppnar en frökatalog och ser namnen Berglin och Blauhilde och slår till direkt.

Wednesday, May 9, 2018

Europadagen

Glad Europadag!

Je vous souhaite ein sehr schöner Tag zonder rompslomp en ontploffingen, przy słońcu i kawie y un pequeño pastel.

Vi har dessutom en viktig födelsedag att fira. Hurra!

Tuesday, May 8, 2018

Tematrio: Margaret & co

Lyran föreslår tematrio om Margaret och hennes namnvarianter: Meg, Maggie och så vidare.

Jag läser just nu en av de största: Margaret Atwood, Alias Grace. Det är en bokklubbsbok och jag har 400 sidor kvar så jag säger inte mer än så här just nu: den är jättebra. Men det kommer väl knappast som en överraskning, det är ju Atwood som har skrivit den.

En bubblare som nog färre känner till är Margareta Suber. Hennes kortroman Charlie handlar om en ung tjej på en fashionabel badort. Det är trettiotal och Charlies romans med en äldre kvinna ses inte direkt med blida ögon. Men det är sommar och en bulldogsvalp och Sara och Charlie har någonting som ingen av de andra slöhögarna på stranden har - varandra.

Inte lika bra men ändå intressant är Maggie Nelsons Argonauterna. En självbiografisk och mycket självutlämnande bok om livet i ett förhållande med en person av flytande könstillhörighet. Kräver att en sätter sina egna fördomar och tankemönster ur spel - utmanande.

Sunday, May 6, 2018

Jag säger det igen: Karin Boye hade fel

"Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd..."
Well, antingen reste hon inte vägen över Puttgarden/Rødby och stod i färjekö i en och en halv timme, eller så hade hon inte detta som mål för färden:
Jag är så glad varje vår att det finns ett mål att komma fram till för vägen i sig är fasiken inte värd mödan.

Saturday, May 5, 2018

Minitematrio: långa bilresor

Allt gick finfint fram till Bremen, men sträckan därifrån och in en bit i Danmark får mig att tänka på böcker.

Närmare bestämt: I väntan på Godot, Omgiven av idioter samt Misantropen.

Vi får väl hoppas att det släpper lite nu så vi kommer fram innan augusti.

Himmelstrand

Vi har nu passerat Nederländerna och rullat in i Tyskland

Med i bilen har vi en nedladdad version av John Ajvide Lindqvist, Himmelstrand, via appen Biblio. Tack biblioteket!

Friday, May 4, 2018

Om det inställda nobelpriset

...ja, det var det enda rimliga.

Fast ännu rimligare, och fullständigt nödvändigt, vore Horaces omedelbara avgång.

AVGÅ, HORACE!

Och helst även Göran Malmqvist och Sture Allén. Ni har gjort bort er tillräckligt, det är dags att ni drar er tillbaka nu. In på pensionärshemmet med er, föredettingar. Och kom inte ut igen förrän ni kan bete er som folk.

Ljudböcker för långa bilresor

Imorgon sitter vi hopknycklade i vår lilla bil hela långa dagen, det är dags för den årliga hundflytten. Tassahunden ska hem till Sverige på sommarbete så det är bara att bita ihop och ägna en helg åt 18 timmar bilkörning (fördelat över två dagar, vi tänker på vägsäkerheten). Den enda som är riktigt nöjd är Tassa, hon älskar att åka bil.

Vi har ägnat en av de här långkörningarna åt att lyssna på Jules Vernes En världsomsegling under havet (bättre som pappersbok) och en åt Bossy pants av Tina Fey (fantastisk). En Terry Pratchett har det visst också varit i högtalarna.

Vad ska vi lyssna på imorgon, är det någon som har ett bra förslag?

Thursday, May 3, 2018

Döden i kejsarkryptan

Som sagt, jag var alltså på Hamburgs flygplats och letade deckare. Det fanns en som inte skröt med ett sexmord på ung kvinna - den tog jag. Vad har en stackars boklös bokmal för val? Det var den eller en blank grej om stresshantering genom tankekraft.

Nöden har ingen lag men det betyder ju inte att läsningen blir en njutning. Beate Maxians mycket slarviga och lågkvalitativa Tod in der Kaisergruft rekommenderar jag inte till någon, inte någonsin.

En pigg och piffig journalist får nys om ett pågående gisslandrama i kejserliga gravkryptan i Wien - ett populärt turistmål. Poliserna är förstås tröga och klåpiga, men journalisten får upp massor av intressanta spår och löser fallet. Givetvis samtidigt som hon hanterar ett händelserikt privatliv.

Det är dåligt researcharbete, det är klantigt redigerat, det är pinsamt uselt skrivet och det är en hopplöst poänglös intrig. Maxian har inte begripit hur labradorer fungerar, hon har glömt att flytta ett par meningar som uppenbarligen hör till ett kapitel som senare gjordes om och hon har inte lagt ner särskilt stor möda eller tankekraft på den här boken. Hon har gått i Camilla Häckfärgs fotspår och skrivit hellre än bra.

Och jag har just ökat hennes försäljningsstatistik med ytterligare en bok såld. Grattis.

Wednesday, May 2, 2018

Sluta sexmörda unga kvinnor!

Nu tror du att det här handlar om alla misogyna mord och våldsöverfall ur nyheterna (Madsen, Toronto, etc, etc)

Men det handlar faktiskt om polisdeckargenren - även om jag tror det finns en viss koppling, kanske, även med verkligheten.

Jag hade en bokrelaterad kris på Hamburg flygplats häromsistens (Wilhelm Genazino, jag tittar på dig) och behövde brådskande en ny bok att läsa. Botaniserade i den lilla bokaffären innanför säkerhetskontrollen. Ack, Pocketshop! Var är ni när en behöver er! Det gick inte bra.

Det fanns tre huvudsakliga kategorier: självhjälpsböcker och blänkande biografier, chicklitt samt deckare. Okej, det fick bli en deckare. Vände på bok efter bok och läste baksidorna: "Ung kvinna hittas naken och styckmördad.." - nej tack - "Ett svårt sargat kvinnolik hittas..." - nej tack  - "En seriemördare attackerar och våldför sig på unga kvinnor..." - nej tack - "Två nakna kvinnokroppar ligger i kanalen..." - nej, nej, nej!

När blev våldsporr en sådan storsäljare? Hur kan det komma sig att så många av deckarna i hyllan säljer just sexmördade kvinnor - allihop i FÖRSTA MENINGEN på baksidestexten? Inga nakna våldtagna unga män, bara kvinnor som offer i den ena historien mer makaber än den andra. Groteskt och onödigt. Av manliga såväl som kvinnliga författare.

Säger det något om samtiden? Säger det något om deckargenren? Speglar det en allmän rädsla i befolkningen? Anses det vara så vanligt med mäns våld mot kvinnor att det har blivit deckarnas brödskrivning, att kasta in som självklar intrigöppnare? Eller är det bara slentrianmässigt spänningssubstitut?

Jag säger då det, tacka vet jag Sara Lövestams böcker om Kouplan.

Tuesday, May 1, 2018

Ordbanken: nya favoritord

Åh, nederländska! Detta gurgelharklande, svalgfräsande missfoster till språk. Lite som en blandning mellan tyska och strupkatarr. Som att någon låtit rumpnissarna bestämma nationella ordlistan. Det är förfärligt roligt. Jag älskar det.

Bland många nya ord på sistone har jag tre särskilda favoriter:

1. Ontploffing. Det hörs ju genast! Förploffning. Det vill säga: explosion. När nyhetsankaret pratar om ontploffingar i Afghanistan låter det så snällt och ofarligt. Jag tror att om nederländska hade varit världens huvudspråk så hade vi haft mycket färre krig i världen, det låter helt enkelt för omacho.

2. Rompslomp. Okej, det är svårare att gissa men ett mycket användbart ord för den som bor i Bryssel. Betyder "krångel".

3. Glimlachen. Ordagrant: glimmer-skratta. Alltså att le. Såklart! Kan vi införa glimmerskratt i svenskan också?