Saturday, March 31, 2018

Små gula fåglar

Det är påsk, de små gula fåglarnas tid.

Jag lyssnar just nu på Majgull Axelssons Ditt liv och mitt, där förekommer två högt älskade undulater. Jag är bara i början av boken ännu men jag har en stark känsla av att det inte kommer sluta väl för de små fåglarna.

I övrigt är det, så långt, en typisk Axelsson: välberättad, oroväckande, gripande. Människor som är lite annorlunda. En obarmhärtig påminnelse om de mörkaste delarna ur vår svenska historia, inte alls särskilt långt tillbaka i tiden.

Jag lyssnar vidare! Men med paus över påsk, ifall det nu går illa för undulaterna.

Thursday, March 29, 2018

Mordet på Orientexpressen

Kenneth Branagh har regisserat en film med sig själv i huvudrollen: Mordet på Orientexpressen från Agatha Christies förlaga.
Det är snyggt filmat och med en imponerande namnkavalkad: Johnny Depp, Judi Dench, Daisy Ridley, Penelope Cruz, Michelle Pfeiffer... Men tyvärr också upphottat på typiskt US-amerikanskt vis med avancerade bovjakter, eldstrid och snyftscener, samt fyra slut för många. Den nya tolkningen av Hercule Poirot är inte den bästa genom tiderna. Men underhållande, visst - det medges!

I slutet av filmen antyds att Poirot nu åker vidare till Egypten, så en god gissning är väl att nästa film blir just Döden på Nilen.

Wednesday, March 28, 2018

Book swappers club

Jag tror att det bästa med den här inbjudan är att de signalerar "böcker + vin", en mycket trevlig kombination.

Tuesday, March 27, 2018

Tematrio: påskekrim

Lyran har deckartema pga påsk (tja, påsken är ju redan en härlig blandning av häxor, äggläggande harar, kycklingar, lammstek, godis, jesus och björkris, så varför inte).

Jag gillar snälla deckare, deckare som inte egentligen är deckare samt klassiska gamla pusseldeckare.

Bland de snälla deckarna finns till exempel Sara Lövestams Sanning med modifikation och serien om den papperslöse detektiven Kouplan. Här finns ingen överdriven våldsporr, ingen hjärnsubstans och annan äckelrekvisita! Däremot är det mörkt, hemskt och bottenlöst sorgligt på massor av sätt.

Eller en deckare om inte egentligen är en deckare - som till exempel Håkan Nessers Berättelse om herr Roos. Jag är inte egentligen särskilt förtjust i kriminalkommissarie Barbarotti, men berättelsen om herr Roos är rätt fin. Finessen med Nessers böcker är att de egentligen är relationsromaner, men med en liten polisundersökning som villospår (kanske av försäljningstekniska skäl).

Men bäst av allt är de klassiska pusseldeckarna! Å, att sitta i en solstol i sommargräset och läsa om Döden på Nilen för femtielfte gången. De håller på med en ny filmatiseringsserie av gamla Poirotdeckare, förresten. Vi såg Mordet på Orientexpressen häromdagen, den skriver jag om inom kort.

Hawksmoor

Ibland - ganska ofta - köper jag på mig böcker bara för att omslaget är så snyggt. Som Peter Ackroyds Hawksmoor från 1985 i ny pocketupplaga.
Ser ju jättespännande ut! Utlovas enligt baksidan vara någon slags deckare med historiska inslag. Men ack, Peter Ackroyd är postmodernist.

Boken har två parallellspår: i varannat kapitel möter vi Nicholas Dyer, arkitekt och satanist i sjuttonhundratalets London, bygger kyrkor men gömmer i hemlighet mänskliga blodsoffer i varje kyrkogrund. I varannat kapitel berättas om Nicholas Hawksmoor, poliskommissarie med uppdrag att utreda en serie mord i samma kyrkor tvåhundra år senare. "Mystiskt" nog händer precis samma saker i båda tidslinjerna: de har varsin assistent vid namn Walter, de har samma hyresvärdinna som spionerar på dem när de kommer hem, och om Dyer kissar på en bro så gör Hawksmoor det också i följande kapitel. Det är skumt och smått obegripligt och jag läser vidare enbart för att få veta hur författaren tänker knyta ihop den här alltmer osammanhängande berättelsen med en smart knut på slutet.

Fast, ja just ja. Han var ju postmodernist. Det blir inget hopknytande.

Vem som helst kan skriva en berättelse som inte håller ihop och där ingenting får sin förklaring. Hawksmoor imponerar inte på mig.

Sunday, March 25, 2018

Frankenstein 200 år

Det är tur att jag lyssnar på Spanarna i SR, där får jag en stor del av all nödvändig samhällsinformation. Som till exempel påminnelsen om att i år är det tvåhundraårsjubileum för Mary Shelleys Frankenstein.

Jag älskar Shelleys gotiska vetenskapsroman. Så klarsynt och sorglig och vacker och ömsint. Vem är det egentligen som är ett monster? Måste läsas, boken är ett helt annat universum än filmerna.

Frågan är: hur hedra detta jubileum? Kanske med punchrullar, fan-fiction och trasmattor? Alltså genom att, likt Victor Frankenstein, samla delar av något gammalt och ge det nytt liv.

(Och sedan bli rädd för resultatet och frånsäga sig allt ansvar.)

Saturday, March 24, 2018

Nytt försök

Student nummer ett var visserligen rar och välvillig men det är inte enkelt att förklara sitt eget modersmål. Många tror att de automatiskt kan lära ut ett språk om de kan det själva, det är tyvärr inte sant. Men skam den som ger sig! Vi testar med en ny person idag, får vi se om det blir mer effektivt.

Friday, March 23, 2018

Fire and fury

Michael Wolffs "skandalbok" Fire and fury var smärtsam, ack så smärtsam läsning. Hur är det möjligt att en så fullständigt inkompetent person som Trump nu sitter i Vita Huset? Och hur kan han fortfarande sitta där, efter alla eländiga katastrofer han har orsakat under sitt första år? Det är obegripligt och skrämmande. Faktaresistensen har fått ett ansikte och det är inte vackert.

Wolff har gjort ett mycket gediget researcharbete, han måste ha enorma nätverk och kontakter med folk på insidan. Boken är full av pikanta detaljer och kommentarer från presidentens allra närmaste team. Å andra sidan var det kanske inte så svårt: Trumpadministrationen är ett enda stort läckande såll där alla hämningslöst skvallrar om alla, och presidenten själv är den som läcker mest. Det hjälper ju inte heller att folk blir sparkade på löpande band. Den som inte behandlar personalen anständigt kan inte heller förvänta sig lojalitet av personal som lämnat jobbet. Washington är nu fullt av arga före detta Trumpmedarbetare som gärna berättar om sina upplevelser för journalister.

Tyvärr är det ganska illa hopskrivet. Det är en mycket amerikansk bok, babblig och med onödigt tillkrånglade meningar. Det blir seg läsning, trots det skandalösa innehållet.

Jag har nu läst tre olika infallsvinklar på det katastrofala US-amerikanska valet: What happened? om Hillary Clintons sida av saken, Strangers in their own land om de till synes irrationella Trumpväljarna och så nu Fire and fury om Trump och hans cirkusfölje till team.

De förklarar samma sak ur tre olika perspektiv och bilden som framstår är tydlig: förnuftet har ersatts av galenskapen, eftertanken av känslorna och media har låtit sig kidnappas för fientliga attacker mot kunskap, sanning och källkritik. Världen måste skärpa sig och det är bråttom. Så här kan vi inte ha det.

Thursday, March 22, 2018

Att skriva klart och tydligt...

...är en förmåga som många av mina kollegor saknar.
Översättningsavdelningen skickade mig en fin kopp, så uppenbarligen har jag inte anammat byråkratjargongen helt och hållet! Den här presenten gjorde mig väldigt glad. Jag jobbar hårt på att skriva om mitt teams texter: kortare meningar och mer begripliga ordval. Översättarna vet att uppskatta ansträngningen.

Wednesday, March 21, 2018

Fem år av bloggande

Tänk vad tiden går! Och många böcker har det blivit. Som jag har bättre koll på och minns lite mer, tack vare den här digitala läsloggen.

Tuesday, March 20, 2018

Sovjetrepubliken Schweiz - kontrafaktisk absurdism

Jag läste en mycket, mycket märklig liten bok: Ich werde hier sein im Sonnenschein und im Schatten av Christian Kracht. Var inte orolig, den finns i svensk översättning också: Jag kommer vara här i solsken och i skugga. Gå genast och leta rätt på den på biblioteket!

Det är en fantastisk alternativ och dystopisk historieskrivning. En partikommissarie i sovjetrepubliken Schweiz får ett uppdrag: jaga ifatt den flyende överste Brazhinsky och anhåll honom. Det är krig, det har varit krig i mer än hundra år och ingen minns freden. På ena sidan de fascistiska länderna Tyskland och England. På andra sidan det kommunistiska Storschweiz som sträcker sig långt åt öst och en bra bit ner i Italien och som håller stora delar av Afrika. Från asiatiska sidan hotar de koreanska och hindustanska imperierna. Partikommissarien rider genom snön och kommer ifatt den flyende mannen i hjärtat av alperna där ett enormt försvarskomplex har sprängts in i berget.

Det är storslaget och samtidigt mycket korthugget. Det är vansinnigt men också så realistiskt skildrat. Det är minimalistiskt och absurt och fantastiskt. Tänk att det går att säga så  mycket med så få ord (Fredrik Backman och Henri Bergman, se och lär).

Sunday, March 18, 2018

Språklektioner: start idag

Vi har fått tag på en intet ont anande student som lovat att lära oss uttala de holländska strupljuden... Han kommer idag för en första lektion. Spännande!

Friday, March 16, 2018

Det går framåt

Ser ni vilka ord som saknas? Jag säger bara: Jennifer Strange, magimanager på Kazam. Läs bokserien.

Thursday, March 15, 2018

Varför varje företag/organisation bör ha minst 1% lingvister i personalen

Jag jobbar som sagt med sjöfartsfrågor nu för tiden, det är ett område med massor av skojiga ord. När det talas miljöfrågor till exempel, då kommer både scrubbers och sniffers på tal. Det är olika grejer som används för att ha koll på och minska (?*) svavelutsläpp från fartyg.

Jag brukar fnissa för mig själv, för jag tycker det är sådana HarryPotteriga ord.

Men vår brittiska sekreterare fnissar ännu mer och häromdagen viskade hon till mig: "är det ingen som vet att 'scrubber' är ett slanguttryck för en gammal prostituerad?".

Hupp!

Det är bra att ha modersmålstalare från många olika språkgrupper i ett team när en ska namnge något...


* min högst personliga åsikt är att scrubbers är en bluff som sjöfartsindustrin har hittat på för att försöka komma runt det förbud mot billiga svavelhaltiga bränslen som just nu fasas in.

Tuesday, March 13, 2018

Tematrio: ett landskap

Lyran frågar om böcker med anknytning till ett valfritt landskap. Svårt! För min hembygd Uppland har jag ju redan tematrierat om någon gång. Så tänkte jag "äsch, jag tar något litet pyttelandskap, det blir en utmaning", men grejen med Närke är, när en börjar skrapa på ytan, att det finns rätt gott om böcker och författare med stark anknytning.

Som till exempel Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, en sötsur bok av typiskt Bergmansk karaktär, till synes en komedi men med djupa undertoner. Förebilden antas vara författarens barndomsstad Örebro, men säkert är det ju inte.

Även Maria Sveland är Örebrofödd, jag gillade Bitterfittan även om jag inte gillar annat som Sveland står för och propagerar för - tycker hon är för onyanserad och ointressant. Men Bitterfittan är läsvärd! Om hur familj och äktenskap så lätt blir till bojor för en kvinna om inte arbetet och ansvaret delas lika.

Och så har vi förstås Håkan Nesser och hans deckare som inte egentligen är deckare (bästa sorten), läs till exempel Och Picadilly Circus ligger inte i Kumla om en tonårspojke vars granne, snygga Sigrid, får sin pappa mystiskt mördad. Uppväxtskildring i vinylskivetid.

Luften är fri

Den första boken jag faktiskt läste (hörde) i biblio-appen var istället Sara Lövestams Luften är fri. Det är den tredje i serien om den papperslöse deckaren Kouplan. Lika unik och läsvärd som de första två!

Kouplan behöver bara gömma sig en liten tid till, sedan kan han söka asyl igen. Men fram tills dess är han papperslös, rättslös - och nu också hemlös. Kanske inte bästa tillfället att riskera allt genom att ta ett nytt detektivuppdrag, men han måste ju äta också! Ulrika vill få veta om hennes man Håkan är otrogen, han beter sig så konstigt. Kouplan tar upp jakten samtidigt som han försöker hålla sig osynlig, han är ju själv jagad av gränspolisen.

Beskrivningen av Håkan är fantastisk, Lövestam prickar in sådana mångsidiga personporträtt. Det är ett nöje att läsa. Och stackars Kouplan, ska det någonsin lösa sig för honom och han får sitt uppehållstillstånd? Det har kommit en fjärde bok, jag har redan spanat in den, för jag måste få veta...

Monday, March 12, 2018

För dig som är trött på icke-nyheterna

1. Surfa in på www.republikanskaforeningen.se
2. Bli medlem och/eller donera en slant till demokratikampen och mot fjäskeländet
3. Sprid informationen så att minst en person till utför punkt 1-3

Sunday, March 11, 2018

Lenngrens tips för heliga löften

Mannens sista vilja (ur Skaldeförsök)
"Mannen 
Min kära hustru, hör
Du skall ditt löfte gifva:
Svär på att, när jag dör,
Ej Peters maka blifva!
Min sista vilja, lyd dock den -
Jag eljest säkert går igen 
Hustrun 
Dö, kära man, i ro!
Mig skall ej lydnad tryta:
Jag svär vid Gud och tro,
Att ej mitt löfte bryta!
Nej, aldrig nånsin tar jag Per
(Med Sven jag re'n förlofvad är)"

Friday, March 9, 2018

Rapsbaggarna

Den första boken jag inte läste med hjälp av biblio-appen var Karin Brunk Holmqvists Rapsbaggarna.

Det är en enkel farsartad skröna som ska föreställa rolig men som mest blir banal, svulstig och stereotyp. Två smutsiga och halvt förståndshandikappade bondbröder på skånska landsbygden möter godsherren och hans storbystade fru. Det interageras och uppstår missförstånd. Höhö.

Men den Stefan-och-Krister-liknande berättelsen var ändå inte det som mest fick mig att kränga obekvämt varje gång ljudboken gick - nej, det värsta var den förfärligt dåliga redigeringen.

Det är JÄTTEIRRITERANDE när en författare inte klarar av att välja ett tempus och sedan hålla sig till det. JÄTTEIRRITERANDE!

Brunk Holmqvist blandar presens och preteritum fullständigt ogenerat. Meningarna låter ungefär så här: Henning vände sig om och ser på Albert. Albert häller upp saft i glaset och sa: skicka snuset. Henning gick över gräsmattan och Albert säger till honom: sluta gå över gräsmattan.

Det går bara inte. Jag kan inte lyssna klart på detta. Jag vill inte veta om det blir någon intrig värd namnet. Jag bryr mig inte om huruvida Albert och Henning kommer att få "klämma godsfrun på pattarna" eller om det kommer ufon, poliser eller knarkare till bygden. Detta är rent skräp, både grammatikaliskt och berättarmässigt.

Grattis, Brunk Holmqvist, du har vunnit enkelbiljett till Svarta Listan.

Thursday, March 8, 2018

En riktigt bra bokaffär

Traskade in häromdagen på Waterstones - den engelskspråkiga bokhandeln - och vad möttes jag av? Ett feministiskt propagandabord strategiskt placerat precis innanför entrédörren. Jag älskar det.

Wednesday, March 7, 2018

Boktipsutbyten med min brorsdotter

Grattis och hurra, för det är Alinas födelsedag idag!

Min brorsdotter är en stjärna på många vis, bland annat har det visat sig att vi gillar samma slags böcker. Jag har tipsat om Roald Dahl, Gareth P. Jones och Eva Ibbotson. Hon har tipsat tillbaka om Lasse-Majas detektivbyrå.

Och nu nyligen fick jag tipset om en fantasyserie med en ekorre som huvudperson, hur bra låter inte det? Författaren heter M. I. McAllister och första boken i serien heter Urchin och de dansande stjärnorna. Den ligger nu i min biblioteksönskelista.

Vad säger ni, kloka bloggläsare därute, har ni några liknande bokförslag för en smart, nybliven tioåring?

Tuesday, March 6, 2018

Vad gjorde Stefan Zweig i belgisk semesterhåla?

Första tanken när jag såg omslaget till senaste bokklubbsboken var: ånej, en jämrans chicklitt. Sandstrandsbilden + titeln Ostende 1936, Sommer der Freundschaft ("vänskapens sommar")... aj aj.
Men Volker Weidermanns kortroman är inte alls chicklitt utan någon slags mellanting mellan en biografi och en roman - halvfiktiv, verklighetsinspirerad, eller vad ska en säga.

Det handlar om författarna Stefan Zweig, Joseph Roth, Irmgard Keun och en handfull andra. De har tvingats i exil från nazismen i Tyskland och Österrike och träffas en sista sommar i belgiska badorten Ostende. Det sups och liggs och pratas politik (och skit om Thomas Mann). Det är skabbigt och dystert och överdådigt, en "sista natten med gänget" blandat med "ögonblicket innan katastrofen". Zweig och Roth är judar och har redan begripit att det inte precis är kafferep som väntar om de återvänder hem. Så frågan är: vart ska de ta vägen istället?

Jag är inte så förtjust i romaner byggda på verkliga personer. Hur mycket är sant och hur mycket är påhittat? Varför inte bara hitta på karaktärer istället? Eller skriva en riktig biografi... Men visst, kan en komma över den detaljen var det ju riktigt bra läsning, Weidermann skriver snyggt.

Saturday, March 3, 2018

Att ha nytta av språkkunskaper

En rolig sak med Krig och fred (tycker jag som gillar språk) är de halsbrytande språkblandningarna. Det är mest franska som blandats in i texten:
Men även tyska rader och några ryska glosor har blivit kvar i texten. Jag tänker att det måste ha varit lurigt för översättarna - hur mycket ska översättas? Ofta har översättaren gjort en kompromiss och låtit den franska meningen stå kvar tillsammans med en översättning till svenska, men inte alltid (som i stycket ovan där enbart de kursiverade franska fraserna avslöjar att mannen i det religiösa landstrykarparet egentligen är en förklädd kvinna).

Att franskan har fått bli kvar är väldigt viktigt för beskrivningen av karaktärerna: det har betydelse vem som talar franska och vem som inte gör det. Det är klassmarkörer men anger också politisk identitet. Det är lite som Shakespeares växlingar mellan vers (adeln, allvar) och prosa (lägre klasser och/eller komiska stycken). Det ger färg åt texten!

Samtidigt: detta skapar förstås en tröskel för dem som inte läser på andra språk än svenska. Jag tror att franskan i kombination med de många ryska namnen är orsak till Krig och freds rykte som svårläst. Det, och omfånget.

Men jag älskar det! Språk är en nyckel till världen. Saperlipopette.

Thursday, March 1, 2018

Nederländskt glosförhör: svaren

Detta är en kweekkas. Ett växthus eller mer ordagrant: en odlingslåda! Jag begriper inte etymologin (tycker att Karis gissning "groda" var mycket bättre) men jag gillar ju att kweeka, så det är bara att acceptera ordet. Växthuset på bilden byggde vi förra året av stommen till ett gammalt stativtält + byggplast + en häftpistol. Mycket prisvärt.

Snorfiets betyder ordagrant "mustaschcykel". Det vill naturligtvis säga, en lättviktsmoped. För mer om skalan cykel-motorcykel, läs även här. Inte alls lika bra som Joelindas gissning "sandaler" (snör-fötter) eller Mias "näsdukar", båda geniala förslag.

En onderzeeër har, förutom för många "e" i rad, förmågan att röra sig under vatten. Det är nämligen nederländska för ubåt.

Häpp!
Så har vi lärt oss något idag också.

(Kari, Joelinda och Mia: ni får hålla utkik i brevlådan framöver)