Wednesday, February 28, 2018

Krig och fred, volym 2

I andra delen av Krig och fred är unga Natasha Rostova huvudperson en stor del av tiden. En karaktär det är svårt att bli riktigt klok på. Hon är ung, söt, energisk och alla älskar henne... men hon är självisk, dum som en gås, lättsmickrad och ständigt på jakt efter nöjen. En typisk sextonåring helt enkelt, och liksom alla andra sextonåringar fullständigt inkapabel att göra kloka val av livspartners. Hon förlovar sig med den stilige furst Andrej men lyckas inte vänta på honom när han reser bort utan faller pladask för en proffsförförare... och vips är hennes värde på äktenskapsmarknaden nere på noll, trots hennes skönhet.

Greve Pierre Bezuhov däremot, den tjocke och vänlige drummelputten som lät sig giftas bort med giftormen Hélène Kuragin, han lyckas ta sig igenom både en duell och ett tillfälligt svärmeri för frimurarna. Och furstinnan Maria Bolkonskij, den stackars fula kvinnan som dras med religiösa ovanor och en elak gammal far som inte har vett att dö i tid, hon får det bara värre och värre.

Det jag gillar med Tolstoy är att alla hans karaktärer är så komplexa och mänskliga. Här finns ingen som är helt igenom bra eller dålig (nåja - syskonen Kuragins har hittills inte visat en enda god egenskap), de gör misstag och klantar sig och ställer till det på väldigt trovärdiga sätt. De vacklar och tvekar och snavar på vägen genom livet.

Dessutom är det en mycket politisk bok - den är en skarp kritik av kriget, av korruptionen och av den förfärliga äktenskapsmarknaden där kvinnor köps och säljs som boskap - fram tills dess att de fyller 25 och då anses "för gamla" för att kunna giftas bort (d.v.s. de får egen vilja). Som detta mycket romantiska (ironi) stycke om hur unge ambitiöse Boris Drubetskoj till slut gör sin mor till viljes och friar till några stora lantegendomar med miljoner rubels årsinkomst, förlåt, till Julie Karagina:
"...hon tvingade ändå Boris att säga allt det som förväntas i sådana situationer: att han älskade henne och aldrig älskat någon kvinna så som han älskade henne. Hon visste att hon kunde kräva detta för godsen i Penza och skogarna i Nizjnij Novgorod och hon fick vad hon krävde."
Fortfarande mycket bra, mycket läsvärd och - faktiskt - en bladvändare.

Tuesday, February 27, 2018

Okaraktäristiska pysselprojekt

Jag är ju inte den som pysslar och syr och har mig, egentligen. Men ibland är det av litteraturen påkallat.
Vad det ska bli? Ledtråd [sic]: Jasper Fforde.

Monday, February 26, 2018

Tematrio: udda karaktärer

Dags för tematrio och tre böcker om "udda karaktärer".

Tänker genast Flavia de Luce men inser att det kanske blir tråkigt i längden att alltid tipsa om samma bokserie (men den är ju så bra!).

S. J. Watsons huvudperson i Before I go to sleep är en helt vanlig kvinna. Fast med ett väldigt ovanligt problem. Hon minns ingenting från innan hon somnade, så varje dag är en helt ny dag. Tills hon kommer på att hon kan skriva lappar till sig själv. Hon vill nämligen verkligen, verkligen kunna komma ihåg vissa saker, som till exempel att mannen hon lever med eventuellt inte alls är hennes man...

Hjälten/hjältinnan i Mehmet Murat Somers deckarserie från Istanbul, med start i Profetmorden är härligt gränsöverskridande. Om dagarna: datahacker med svart bälte i kickboxning. Om kvällarna: dragqueen och nattklubbsdrottning. Däremellan löser hen en serie förfärliga mord på transsexuella prostituerade.

Var det någon som sa gränsöverskridande? Vad sägs då om Audrey Niffeneggers underbara Raven girl: en brevbärare och en korp möts och blir förälskade. De får ett barn, hälften fågel och hälften flicka. En magisk saga. Sorglig och vacker.

Saturday, February 24, 2018

Biblio - en app värd att ladda ner

Biblioteken har skaffat app! En ljudboksapp!

Kanske är det en gammal nyhet men jag hittade den bara häromdagen och har redan testat med gott resultat (nåja, bokvalet var väl ingen höjdare: Karin Brunk Holmqvist, kommer nog inte att lyssna klart).

Via appen Biblio kan du alltså låna hem ljudböcker från bibblan ner i telefonen genom att logga in med bibliotekskortsnumret och din vanliga pinkod. Lätt som en plätt och mycket roligare än Storytel och andra kommersiella varianter med reklam.

Thursday, February 22, 2018

Läsartävling: gissa orden

Nederländska är ett skojigt språk. Lite som att lära sig tyska av oumpaloumpier.

Här ska du få både ett smakprov och en utmaning - utan att använda google translate eller någon ordbok, kan du gissa vad de här orden betyder?

1. Kweekkas
2. Snorfiets
3. Onderzeeër

Den som gissar bäst (det vill säga: inte nödvändigtvis rätt) vinner en bit belgisk choklad som kommer med posten, om belgiska posten behagar. Ni får en vecka på er!

Wednesday, February 21, 2018

Hundens år

Det kinesiska nyåret har passerat och vi är nu i hundens år.

Utmärkt! Tycker Tassahunden, som tror att det betyder att hon ska få bestämma allt de kommande månaderna. Hon är optimistisk, men söt.

Jag missade ett hundskadeindex häromsistens: det fanns en liten atombombskadad jycke i Jeanette Wintersons The stone gods och den var så kärleksfullt beskriven att jag delar med mig av den här.
"A small boy and a small dog, the dog hairless and pink, tongue lolling, body worn thin like hope, the boy with a bad stomach wound sewn up at his home, subcutaneous fat pushed on the outside like a roll of tripe. He had the dog on a lead and he was still managing to be a boy with a dog and the dog was still managing to be a dog with a boy because not even a bomb gets to wipe out everything"
Tassahunden firade förresten sin femårsdag nyligen, tänk vad tiden går. Det är verkligen på tiden att hon får ett eget år.

Tuesday, February 20, 2018

Een, twee, drie, nu kör vi

Steg ett: skaffa böckerna. Check!
Vi spelar mycket sällskapsspel, min livspartner och jag. Det håller hjärnan flexibel, att lära sig nya spel. Ett nytt språk är på många sätt som ett nytt spel. Det gäller att förstå reglerna och sedan försöka applicera dem.

Jag tänker börja med de här spelreglerna för nederländska:
- Hur funkar uttalet, vilka bokstavskombinationer styr vilka ljud?
- Vad händer med verben?
- Vad ska göras med substantiven?
- Hur fungerar adjektiven?

Och sedan jobba vidare därifrån. Hur svårt kan det vara?

Monday, February 19, 2018

Tematrio: idoler

Lyran har varit på konsert och föreslår "idoler" som dagens tema.

Nu är jag ju inte fjorton år, så idoler har jag inte, däremot ett helt koppel feministiska husgudar.

Caitlin Moran, till exempel. Dessutom handlar hennes fruktansvärt roliga Konsten att vara kvinna en hel del om hur Moran som ung tjej träffar sina idoler, så det passar ju i dubbel bemärkelse. Det här är en bok att få träningsvärk av: en skrattar högt halva tiden och nickar medhållande andra halvan. Om kvinnors rättigheter, underkläder och minst fyra nya svärord du inte kunde förut.

Det har väl inte heller undgått någon att jag är mycket förtjust i Chimamanda Ngozi Adichie. Den som inte ännu har läst något av Adichie bör genast ta en tur till närmsta bibliotek. Seså, iväg per pronto! Allt hon har skrivit är nämligen guld. Somligt är förskräckande, som Lila hibiskus. Somligt är dagsaktuellt och politiskt, som Americanah. Somligt är bara storslaget, som En halv gul sol.

Inte riktigt i samma klass, men med lika frapperande frisyr är Sara Lövestam, universalgeni och snäppet över mig i språknörderi. Om jag hade haft idoler, vilket jag inte har, skulle Lövestam ha varit en av dem, p.g.a. 1) hennes obeskrivligt underbara grammatikbok Grejen med verb, 2) hennes omutliga domarinsats i radioprogrammet Lantzkampen samt 3) att hon skapat litterärt utrymme åt Sveriges bästa transpersonskaraktärer sedan Tintomara. Äntligen!

Sunday, February 18, 2018

Pessimism och robotkärlek - Stengudarna

Jeanette Winterson är en härlig författarbekantskap, alltid lite överraskande och varje roman lite annorlunda jämfört med de förra. Jag hittade The stone gods i bokbytarhyllan på jobbet (bra arbetsplatsinitiativ!).

Det handlar om Billie och Spike som i en framtids(?)dystopi tvingas söka sig bort från en planet på väg att kollapsa av mänsklig klimatpåverkan och krig, i ett försök att hitta en ny jord för mänskligheten att börja om på. Den värld de lämnar är fullständigt förskräcklig - genmodifiering, pedofili, ytliga och destruktiva ideal, krig och rasism. För att inte tala om miljöförstöringen. Billie och Spike dras till varandra, trots att deras kärlek är olaglig. Spike är nämligen inte människa utan nästa steg i evolutionen: en robo sabiens. AI, helt enkelt. Det går åt helvete på många vis, men Billie och Spike återkommer i nya skepnader genom historien, för det här är en deprimerande roman om hur människorna aldrig lär sig. Samma misstag begås om och om igen.

Jag älskade den första, mycket hemska delen och tänkte att detta är det bästa av Winterson hittills. Sedan blev jag lite  besviken på stycke två som handlar om en annan tidsepok. Sedan tog det sig igen. Överlag: bra eller kanske till och med mycket bra läsning.

Det är mycket AI och avancerade robotar i min läsning just nu: Atwoods The heart goes last, Browns Origins, robotskriven fan-fiction i Harry Potter and the portrait of what looked like a large pile of ash. Hittills har dessa robotar antingen visat sig vara antingen mördare, sexgalningar eller författaraspiranter med MYCKET livlig fantasi. Bör en vara orolig?

Sunday, February 11, 2018

Det fjortonde brevet

Claire Evans deckaraction The fourteenth letter beskrivs så här på omslaget: "A murdered bride. A cryptic message. A dangerous secret". Jag föll naturligtvis för detta och läste den nu i helgen.

Året är 1881 och en ung flicka mördas på sin förlovningsfest. Samtidigt får niofingrade William Lamb ett mycket kryptiskt budskap av en excentrisk man som därefter flyr i bara morgonrocken. Naive och tafatte William inser snart att han är en särdeles diabolisk komplott på spåren... Som tur är får han snart hjälp från oväntat håll.

Det är händelserikt och mycket action och blod. Den ena äventyrsscenen värre än den andra, med galen vetenskapsman, mystisk sekt och östeuropeisk gängkriminell som extra krydda. Bäst av allt är dock den okvinnliga amerikanskan som med pistolerna i högsta hugg ger sig in i varje strid, utan att tänka på att täcka anklarna, till William Lambs stora fasa.

Underhållande!

Thursday, February 8, 2018

Krig och fred, volym 1

Jag gillar Tolstoy! De ryska klassikerna gör mig aldrig besviken.

Krig och fred har några tyngre partier (om kriget nere i Europa) och några lättsammare (om samhällslivet i freden hemma i Moskva och St Petersburg). Tillsammans skapar de en väv av människoöden, där de därhemma inte förstår riktigt vad som händer med gossarna som blir kanonmat långt borta i kejsarens krig mot Napoleon. I de ryska salongerna intrigeras istället om arv, äktenskap, kärlek och makt. Och som det intrigeras!

I första delen av berättelsen får den oslipade oäkte sonen Pierre plötsligt ärva sin faders grevetitel och förvandlas från hånad klumpeduns till eftertraktad rik ungkarl över en natt. Unge furst Andrej är olycklig med sin koketta och höggravida lilla fru och tar gladeligen första tillfälle att dra i krig - där han kommer oväntat nära självaste Napoleon. Och lilla yrvädret Natasha Rostova leker oskyldiga lekar med pojkarna omkring, men förstår inte att kärleken snart kan bli en strypsnara för henne, liksom för alla de andra kvinnorna i boken.

Det är en slags såpoperamanus i form av klassisk litteratur, mycket mer lättillgänglig än vad ryktet säger. Jag ser fram emot volymerna 2-4.

Tuesday, February 6, 2018

Tematrio: biografier

Lyran frågar efter tre biografitips, då slår jag till med följande förslag:

Ester Roxberg, Min pappa Ann-Christine är en kärleksfull beskrivning av en pappa som en dag vågar ta steget att bli den hon egentligen är. Hon är Ann-Christine, men hon är också Ester Roxbergs pappa.

Hillary Rodham Clintons What happened? är kanske inte strikt talat en biografi, eller det är en biografi om ett väldigt begränsat avsnitt i huvudpersonens liv. Hillary Clinton beskriver tiden innan och efter det horribla och ryskinfiltrerade presidentvalet i USA 2016 när Vita Huset invaderades av en labil treåring i en gammal småfet mans kropp. Högst intressant, och väldigt deprimerande.

Hedvig Hedqvist, Kärlek och kärnfysik, handlar om fysikern och vetenskapspionjären Lise Meitner. Som judisk kvinna blev hon inte bara snuvad på sitt rättmätiga nobelpris, hon blev också fördriven av nazisterna vid krigsutbrottet. Vilket livsöde! Och vilken krigare i vit labbrock.

Sunday, February 4, 2018

Bortskämd flicka har "ångest"

Nordiska bokklubben läste också en bonusbok över jullovet: Michaela von Kügelgens debutroman Vad heter ångest på spanska?

En tjugofemårig nybakad jurist flyr på långresa till Ecuador för att hitta och förverkliga sig själv. Hon är olycklig och förvirrad efter att äntligen ha brutit upp ett dåligt förhållande och efter att ha tackat ja till ett snobbigt jobb hon inte vill ha men som hon sökte för att göra sin pappa nöjd.

Stackars lilla flickeflarn, livet är så jobbigt. Nu är hon i Ecuador med sina två kreditkort, dricker drinkar och flörtar med killar och livet är så jättejättejobbigt. Hon åker omkring lite mer i Ecuador, dricker ännu fler drinkar och flörtar med ännu fler killar. Oj oj vad jobbigt hon har det. Verkligen, hon har så mycket ångest. Hon lär sig surfa. Stackars tjej.*

Jag var inte särskilt imponerad av denna banala chicklitt. Bortskämda småflickor som gnäller över att livet är såå jobbigt - inte en bra romanintrig. Jag tror att Kügelgen (Kugge) råkade skriva fel berättelse: hon borde ha skrivit om den tuffa tiden innan huvudpersonen åker till Ecuador istället för att skriva en dag-för-dag repetitiv reseberättelse. Jag förstår varför det blev så när jag tittar in på författarens blogg - hon är resenörd, och tänker nog att det är själva reseskildringen vi ska bli imponerade och intresserade av. Men det är ju i backstoryn det finns en massa stoff för en intressant berättelse! Att bara läsa om drinkar och fjortisliknande sms-gräl med nya pojkvännerna... mindre fängslande. Inte särskilt fängslande alls, faktiskt.

Men ge inte upp, Kugge! På't igen, men jobba mer på djupet och tänk mer roman än resedagbok. Låt resan vara bakgrundskuliss, inte huvudperson.

* Varning. Denna recension kan innehålla spår av ironi och nötter.

Friday, February 2, 2018

Origins

Det ska väl erkännas, jag var rätt skeptisk när nordiska bokklubben valde Dan Browns senaste actionthriller till nästa bok. Men sedan läste jag den ändå i ett svep, med viss motvillig beundran över hantverket. Dan Brown har listat ut receptet för en viss typ av spänningsbok - det är enkla ingredienser men de fyller sitt syfte. Orimligt snygga tjejer, orimligt rika typer, orimligt smarta snillen. Glamour, skandaler, kungahus och märkliga extrema sekter. Vapen dolda på de mest kluriga sätt. Små "koder" som läsaren får vara med och lösa och känna sig smart och delaktig. Cliffhangers från varje kapitel till nästa.

Handlingen i Origins är följande: ett datasnille har byggt en ny slags jättedator och genom en AI-simulering kommit fram till ett bombsäkert bevis för att all religion är falsk. Han har dessutom förberett en youtubevideo som kommer att övertyga alla om att han har rätt. Han visar denna video för en imam, en rabbi och en präst, varefter han naturligtvis blir dödshotad. Efter diverse drama måste "hjälten" Robert Langdon försöka "knäcka koderna" så att den revolutionerande videon till slut kan publiceras och förändra världen för alltid.

Jag köpte inte utgångspunkten: grejen med religion är ju att religiöst folk tror på orimligheterna trots alla fakta som visar motsatsen. Det går inte att ta fram en youtubevideo med nya fakta och därigenom avskaffa all religion. Troende människor funkar inte på det viset. Och därmed blir resten av intrigen ganska svag. Däremot finns det en annan aspekt som växer sig starkare genom boken (inte särskilt oförutsägbart eller svårgissat men jag tänker ändå inte spoila här) och som får en huvudroll i slutscenerna. Den biten är rätt intressant eftersom den antagligen är hyfsat sann. Läs till exempel Stephen Hawkings kommentarer i ämnet.

Det är väldigt roligt med bokklubben! Hade det inte varit för dem hade jag nog aldrig läst den här boken, och det är ju skoj att läsa många olika slags böcker - särskilt när de är så imponerande bladvändiga. Plus att bokklubbsbrudarna är så rysligt trevliga och smarta.