Monday, December 31, 2018

Summering av läsåret [sic] 2018

Det blev ett bra år för bokläsning ändå, i år! Trots den eländiga heta sommaren som gjorde att jag bara somnade ifrån bok efter bok.

Totalt läste jag 80 titlar, på fem olika språk men mest på svenska (51%). Mer än hälften av böckerna var skrivna av kvinnliga författare.

De bästa under året:
- Legenden om Sally Jones och Mördarens apa av Jakob Wegelius. Visserligen barnböcker, men å så snygga och smarta och rara.
- Krig och fred av Lev Tolstoy. Den är lång, det stämmer. Men förvånansvärt lättläst! En såpopera men i klassiskt ryskt snitt och full av antikrigspropaganda och politiska blinkningar.
- The heart goes last av Margaret Atwood. Atwood är ju alltid fantastisk, men när hon skrev den här humoristiska dystopin, då hade hon extra roligt.
- Factfulness av Rosling, Rosling och Rosling-Rönnlund. Ett mästerverk i pedagogik. Alla borde läsa den.
- The girl on the train av Paula Hawkins och Kvinnan i hytt 10 av Ruth Ware. Två mycket ruggiga psykologiska thrillers med stort underhållningsvärde.
- Ich werde hier sein im Sonnenschein und im Schatten av Christian Kracht. Fullständigt vansinnig.

De jag var minst imponerad av under året:
- Farligt att förtära av Maria Lang. Eländes femtiotalssexism. Våpet Puck borde skickas på kurs i feministiskt självförsvar.
Tod in der Kaisergruft av Beate Maxian. Ett riktigt lågvattenmärke även för att vara en kommersiell hafsdeckare.
- Hawksmoor av Peter Ackroyd. Postmodernt slarv.
- Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen. Bortskämt överklassbarn dricker drinkar i Ecuador. Det är hela boken i sammanfattning, för författaren glömde lägga in någon slags handling eller intrig.
- Koka björn av Mikael Niemi. Mest för att jag vet att han kan ju så mycket bättre! Ett fall från högre höjd ger ett större plask.

Saturday, December 29, 2018

Mordet på Margaret Thatcher och andra noveller

Hilary Mantel visade sig vara en intressant bekantskap. Jag läste inte de kända historiska romanerna utan novellsamlingen The assassination of Margaret Thatcher and other stories.

Hon har en alldeles egen stil och skriver enkelt och rakt och väldigt elegant. Stilen passar perfekt för noveller men jag kan tänka mig att hon fixar tegelstenar utan problem också. Novellerna i den här samlingen är kärnfulla med omsorgsfullt utvalda detaljer. Det handlar om små ögonblicksbilder, vissa mycket hemska, andra lite sorgliga eller besynnerliga, vissa bara väldigt vassa beskrivningar av något hyfsat vardagligt som därmed förvandlas till extraordinärt.

Friday, December 28, 2018

Handbok i aktivism - gör't du också

Det finns folk som bara rycker på axlarna, släpper saker och inte försöker ändra på det som är fel i omgivningen. Och så finns vi aktivistsjälar, vi som inte kan låta bli att bita tag i saker och skaka dem rejält.

Jag kan naturligtvis inte bara tyst bläddra genom en kokbok som råkar göra reklam för biodynamisk odling.

Jag måste omedelbart göra ett försök till folkbildning av det på min blogg.

Men är jag nöjd med detta?

Nej.

Jag skickar därefter naturligtvis mejl till både författaren och hans förlag för att påpeka det hela, i hopp om att de rättar nästa upplaga.

Hittills har jag bara fått svar av författarens assistent som inte förstod någonting: "varför tycker du inte att Paul Svensson ska göra reklam för ekologisk mat, det är väl en bra sak?".

Jo, för att han INTE gör reklam för ekologiskt (= ett certifierat och konsumentsäkert garantimärke) utan för biodynamiskt som ju är hokuspokus och dumheter av typen "istället för gödsel gräver vi ner en husdjursskalle fylld med ekbark när planeten mars står i en viss position". Jag tänker att när ens eget namn ska vara ett värdefullt varumärke, då skulle en kanske vilja vara lite försiktig med vad som förknippas med detta varumärke. Vill en till exempel att det förknippas med antivaccinsekten kring Saltå kvarn? Eller vill en kanske att folk tänker på god mat, inte på new-age-knas när de hör ens namn?

Paul Svensson är i gott sällskap, jag mejlväxlar också på regelbunden basis med allt från min lokala ICA-butik till hovet (som aldrig svarar - ner med monarkin!).

Tydligen gör inte alla så här, men det tycker jag att ni borde. Hur ska något bli bättre om ingen försöker förändra det som är dåligt? Kanske borde jag lägga den här energin på något större, kanske att engagera mig politiskt. Men tills vidare fortsätter jag vara aktivist på deltid.

För övrigt anser jag att Horace borde avgå.

Thursday, December 27, 2018

Ett lite udda författarnamn

Om du är på jakt efter roliga poddar att lyssna på, prenumerera på No such thing as a fish. Det är teamet som gör faktaresearch till BBC-programmet QI som en gång i veckan gör poddradio av de roligaste/bästa udda faktasnuttarna de har hittat. Som till exempel: det första djuret att segla runt jorden var en get, det påstods en gång finnas en mussla som kunde vissla hela Yankeedoodle och Australiens första polisstyrka bestod av de fångar som hade skött sig bäst på sistone.

Det är klurigt, det är lärorikt och det är väldigt roligt att lyssna på.

Teamet ger också ut en årsbok med årets bästa fakta, och jag ville gärna ha tag i ett exemplar som julklapp till min livspartner. Det var inte helt enkelt.

Jag: Jag skulle vilja ha Book of the year 2018, tack.
Bokaffärsbiträdet: Jaha, och vilken är det då?
Jag: Nej, den heter så!
Bokaffärsbiträdets ena ögonbryn åker upp.

Bokaffärsbiträdet: OK, så vem är författaren då.
Jag: No such thing as a fish.
Bokaffärsbiträdet: Ursäkta?
Jag: Ja, det är No such thing as a fish som står som författare.
Bokaffärsbiträdets andra ögonbryn åker upp.

Bokaffärsbiträdet: Det här är ett lustigt skämt som jag inte går på.
Jag: Nej! Jag lovar! Den här boken finns, kolla! [visar googling på telefonen]
Bokaffärsbiträdet: Jag vill ha ett ISBN-nummer.
[får ISBN-numret]
Bokaffärsbiträdet: Det var som tusan. Gå och titta på humorhyllan.

Och där stod den! Hurra för Waterstones, de är pålitliga, även om deras personal ibland är lite väl misstänksam. Eventuellt på goda grunder.
Ps. boken är nästan lika rolig som podden.

Tuesday, December 25, 2018

Finns det hjärterum

Det finns många skickliga Saror. Till exempel Sara Lövestam.

Jag läste sista delen i deckarserien om Kouplan: Finns det hjärterum. Hur ska en beskriva den? Kanske som en mysdeckare med en gnutta sting.

Kouplan är privatdetektiv med många hemligheter. Han har nu fått så mycket stabilitet i tillvaron att han kan börja leta efter sin familj som han varit skild från under många år, genom väldigt tragiska omständigheter. Dessutom behöver han hämnas på en TV-kock och en kebaboligark samt hitta trygga boenden åt alla sina papperslösa vänner. Såna där små utmaningar, ni vet.

Det är trevligt, det är lite lagom spännande, det är en smula Jönssonliganplaner fast med udd och det är ett mycket efterlängtat lyckligt slut. Hurra för Kouplan! Om det nu är hans riktiga namn.

Monday, December 24, 2018

God jul!

Hälsningar från en stuga nära ett skidspår! Här sitter vi och har det bra, och Tassahunden fick också en bok i julklapp i år.
Hon vet inte om hon ska vara glad eller lite nervös över presenten...

Sunday, December 23, 2018

Sara Danius största fan är inte en spamrobot

...för det är ju JAG som är Sara Danius största fan! Eller i alla fall någonstans i topp tio.

Kommer du ihåg att jag nyligen berättade om Kalle Linds bok 88 böcker du inte behöver läsa? Sara Danius kåserisamling Husmoderns död och andra texter hade kanske kunnat heta "88 böcker du behöver läsa". Det är en bok som är kusin till Kalle Linds bok, fast på sju ljusår högre nivå.

Sara Danius skriver små texter om väldigt litterär litteratur. Och hon gör det så bra. Hon kan så mycket och har så mycket att dela med sig av! Det är superintressant, ganska tungläst och väldigt imponerande. Om hur Stendhal och Proust använder beskrivningar av mode på olika sätt, om hur George Sand egentligen skrev en slags folksaga och om hur litteraturkritikernas förväntningar på Simone de Beauvoir präglats av att hon var en kvinnlig författare snarare än av att hon var en kvinnlig författare.

Jag tror bestämt att jag har hittat ytterligare en intellektuell i klass med Lena Andersson. Sara Danius är genial!

Men det var sannerligen inte en lättläst essäsamling.

Friday, December 21, 2018

Hurra för biblioteket!

Första anhalt på första jullovsdagen: biblioteket.
Tror ni detta räcker för en veckas skidsemester plus en knapp vecka till i stugan?

Thursday, December 20, 2018

Den nya husmanskosten

Paul Svenssons kokbok Den nya husmanskosten är snygg och smart. Den är en inspirationsbok för att dels minska matsvinnet och dels sätta grönsakerna i fokus. Recepten är upplagda som tvådagarsprojekt: först ett recept för dag ett, sedan ett annat recept med tips på vad du kan göra dag två med resterna. Huvudingredienserna är klassiska och lite förbisedda grönsaker som kål, rotsaker, lök, etc, fast lagade på nya sätt och med ny touch. Köttet är tillbehör, inte huvudperson. Jag blir genast sugen på att prova att ugnsbaka ett vitkålshuvud.

Högt betyg! Med undantag förstås för den lilla biodynamiska fadäsen (som ni för övrigt inte har hört om för sista gången, to be continued).

Wednesday, December 19, 2018

Nu får ni väl ge er

Men kära Katarina Frostensson,

när någon har gjort en rejäl tabbe (säg: läckt hemligstämplad information till en notoriskt opålitlig man) då är det i vanliga fall inte denna någon som ska få ersättning av dem den tabbat sig mot utan precis tvärtom.

Det är alltså inte Svenska Akademien som ska betala dig för att du slutar utan snarare så att du borde ersätta en del av de belopp som betalats ut till ditt företag genom jäviga beslut. Kunde också vara rimligt med en ursäkt.

Ta gärna med dig Horace när du går.

Tuesday, December 18, 2018

Célanire med skuren hals

Nordiska bokklubben läste Célanire cou-coupé (ungefär "Célanire med halsen avskuren") av Maryse Condé från Guadeloupe.

Huvudpersonen Célanire kommer till Elfenbenskusten under 1900-talets första år. Hon gör underverk, förvandlar ett nergånget barnhem till en mycket ambitiös skola och hon erbjuder en fristad för alla kvinnor som vill undkomma sina misshandlande män. Dessutom ger hon sig på den lokala sedvänjan med könsstympning av flickor. Män och kvinnor blir handlöst förälskade i Célanire, men samtidigt växer ryktet om att hon är en häxa... Célanire döljer ett stort ärr på halsen, någon försökte mörda henne när hon var spädbarn. Och hon har ett högre mål i livet, nämligen att hämnas på alla som var inblandade i den händelsen.

Det är magiska inslag blandade med radikal feminism. Helveteshundar som kallas upp ur ingenstans blandat med HBTQ-teman och kritik av rasism, religion och vidskepelse. Mycket lämnas till läsarens tolkning. Är det Célanire själv som kan anta olika skepnader? Det är knappast en slump att alla som går mot hennes vilja dör under makabra omständigheter.

Célanire är inte en älskvärd karaktär. Hon är ståtlig, imponerande och skrämmande. Det är svårt att veta om hon är en skurk eller hjälte eller lite av varje.

Högt betyg!

Sunday, December 16, 2018

Ordbanken: mittfilsbandit

Vi har just klarat av den sjuttonde körningen på sträckan mellan Uppsala och Bryssel. Vi börjar bli luttrade nu och kör inte längre fel i motorvägsavfarterna vid Venlo.

Generellt är det så trevligt att komma in i Sverige och den lugna och trygga svenska trafiken, men det finns en sak i svensk körstil som gör mig fullständigt galen: mittfilsbanditerna.

Ja, jag vet. Det är typiskt svenskt att vara så väldigt lagom. Den gyllene medelvägen. Alla vill vara i mitten. Ingen ska sticka ut åt något håll.

Men, lystring allmänheten! Detta gäller inte på trefilig motorväg!

Det är av uppenbara skäl totalförbjudet att köra om någon på insidan. Om du ligger i mittenfilen när högerfilen är tom, då stjäl du alltså en hel fil. Du förvandlar hela motorvägen till tvåfilig, för ingen kan passera till höger om dig. Det är olagligt, det är dumt och du måste omedelbart sluta med det här beteendet. Du ska alltid köra längst till höger, i mån av plats.

(Om du kör om eller om högra filen är full, då får du förstås använda mittenfilen. Inte annars)
Var inte en mittfilsbandit
Om högra filen är tom, då svänger du dit!

Friday, December 14, 2018

Mitt största fan är en spamrobot

Hela sommaren och hösten har bloggen fått en strid ström av glada tillrop från en spamrobot som letar efter bloggar som släpper igenom kommentarer utan kontroll.

Mitt stora fan "Anonymous" skickar mig fina komplimanger som till exempel de här:
The clearness in your post is simply great and i [sic!] could assume you are an expert on this subject.
It's awesome to go to see this web page and reading the views of all mates regarding this paragraph.
 I really like it when people come together and share views.
(Vad gäller den sista: ja, det måste vara något du som datoralgoritm blir lite avundsjuk på, förstås).

Smickrande och underhållande, men tyvärr måste jag erkänna att detta ju inte är något annat än ett massutskick av färdigproducerade kommentarer från någon trollfabrik. Om jag skulle släppa igen dem skulle nästa våg innehålla länkar till vad det nu är Anonymous vill sälja/boosta/angripa.

Men nix, gubbe lilla! Så enkelt går det inte...

Wednesday, December 12, 2018

Hälsningar från Geneve

Här sitter jag hela veckan i FN-möten i Geneve!

Schweiz har många litterära kopplingar men jag känner mest till de tysktalande: nobelpristagaren Carl Spitteler, absurda ordkonstnären Christian Kracht, politiska satirikern Friedrich Dürrenmatt och förstås Thomas Manns mångordiga opus Bergtagen.

Enbärsspriten genever låter ju som om det kommer härifrån men det är falsk marknadsföring - det är faktiskt en holländsk uppfinning och användes för att peppa/bedöva holländska soldater inför de förfärliga skyttegravskrigen, därav begreppet Dutch courage. Mary Shelley var däremot verkligen här vid vackra Genevesjön när hon fick idén till Frankenstein, och Jean-Jacques Rousseau föddes i staden.

En mycket känd Genevebaserad organisation är Henri Dunants Röda Korset, som gör massor av bra saker runt om i världen. Deras högkvarter ligger högt upp på kullen med ännu bättre utsikt över sjön än vad jag har från mitt mötesrum.

Bra gissat, Boktanken!

Tuesday, December 11, 2018

Biodynamiskt

Jag fick en jättefin kokbok i present nyligen och ska snart skriva mer om hur bra jag tycker den är, men måste först omedelbart reagera med lite bakgrundsfakta till följd av ett märkligt misstag i bokens inledning: Paul Svensson blandar som så många andra ihop ekologiskt med biodynamiskt.

Det är ett vanligt förekommande knep att sätta prefixet "bio" på något, för att alla ska tro att det är något bra.

Biodynamiskt är inte bra.

Biodynamiskt är en blandning av astrologiskt trams och blandat hokuspokus ur Rudolf Steiners mycket vilda fantasi. Rudolf Steiner är den mycket uppfinningsrika man som hittade på antroposofin. Han hade roliga idéer och mycket lite verklighetsuppfattning, men tyvärr gick en massa människor och fick för sig att det han drömde om nätterna var sanning och skulle implementeras på riktigt.

När det står att något har odlats biodynamiskt (dvs kommer från Saltå kvarn och ett litet fåtal andra galningar) betyder det nämligen att:
- det har odlats med "hänsyn till planeternas banor".
- istället för kompost och sånt så gräver man vid fullmåne ner rölleka instoppat i urinblåsan på en kronhjort (en redan död hjort, får en förmoda) på åkrarna.
- gödslingen består av små, små mängder kogödsel som har blandats ut med vatten som virvlas åt rätt håll så att vattengödslet blir "magiskt" och "räcker" till stora åkrar.
- istället för att använda bekämpningsmedel så fångas en mus när Venus står i Skorpionens tecken, du flår den (återigen: förhoppningsvis när den är död), bränner pälsen och strör ut askan efter pälsen runt grönsakslandet

Det som händer när en odlar länge på en åker utan att föra tillbaka näringsämnen är att jorden urlakas. Det vet alla normala lantbrukare. Kanske är det också därför som "biodynamiskt" säljs jämförelsevis dyrt, det är låg avkastning per kvadratmeter. Och alltså inte för att jorden odlas skonsamt utan för att det inte är ett vettigt kretslopp.

Förutom att det alltså är fullständigt bananas och de här stackars människorna snarare borde få psykologhjälp istället för starta-eget-bidrag.

Sunday, December 9, 2018

Resegåta: vart ska jag nu då?

Resdags nu igen!

Jag har inte blivit bergtagen även om det kanske känns som riskfylld trakt för just det. Dürrenmatt, Spitteler och Kracht är inte så bra ledtrådar för de kommer från en helt annan region i landet, det hörs ju på namnen.

Men ursprunget till begreppet Dutch courage kanske är en ledtråd till staden? Här föddes också Rousseau samt idén till Frankensteins monster, dock inte monstret själv.

Jag har rest hit för att delta i internationella förhandlingar, dock inte med korsfolket på andra sidan avenyn.

Var tror du jag har hamnat nu?

Friday, December 7, 2018

Vassa föremål

Gillian Flynn har mycket otäck fantasi men tusan vilka spännande böcker hon skriver. Jag läste Sharp objects, hennes debutroman och det var läsning så att tänderna skallrade (sic).

Unga journalisten Camille mår inte bra. Hon är inte snäll mot sig själv. Och inte blir det bättre av att hon skickas till sin gamla hemstad i södra/mellanvästra USA för att jaga ett scoop om mördade barn. Camilles mamma och halvsyster (knarkande trettonåring med mycket speciellt dockhus som hobby) är nämligen inte riktigt som andra.

Det är som en deckare fast inte enligt standardmallen! Morden händer  där i bakgrunden och ger ett mysterium som visar sig inte vara det huvudsakliga mysteriet i berättelsen.

Det är hemskt, det är läskigt, det är krypande obehagligt och väldigt svårt att lägga ifrån sig.

Wednesday, December 5, 2018

Ödlehjärnan ställer upp som statsministerkandidat

Ödlehjärnan: TILL OCH MED JAG FATTAR JU ATT DET HÄR ÄR LÖJLIGT.

Intellektet: Och till och med jag blir jätteirriterad och frustrerad över hur korkade och envisa alla är.

Ödlehjärnan: SKA VI FIXA DEN DÄR REGERINGEN SJÄLVA ISTÄLLET, VAD SÄGER DU.

Intellektet: Ja, det kan ju knappast bli sämre än när de där tjurskalliga treåringarna till partiledare får ha hand om saken!

Monday, December 3, 2018

Baby its cold outside so I'll call you a cab instead of forcing you to stay

Äntligen!

En lokal radiostation i Cleveland i USA har tagit bort äckliga gamla tjatvåldtäktsjulsången "Baby it's cold outside" från sin spellista.

Vilket naturligtvis lett till att en massa gamla fåntrattar klagar och "rasar" på nätet eftersom ingenting någonsin får förändras och vi har ju spelat den här finfina våldtäktssången varje jul sedan fyrtiotalet så vad är det för PK-påhitt att den nu ska tas bort?

Tja, ibland upptäcker mänskligheten att gamla traditioner var rätt korkade och så slutar vi med dem. T.ex. att borra hål i huvudet på folk med huvudvärk, att tömma pottor direkt på trottoaren eller att kasta kvinnor i sjön för att kolla om de är häxor. Det kallas utveckling. Nu börjar utvecklingen komma ikapp traditionen att spela sånger om tjatvåldtäkt inför jul.

Jag gillar utveckling. (och tack Boktanken för tipset!)

Saturday, December 1, 2018

Finbesök från Sverige

...som dessutom både hade med sig en fin bokpresent och senaste numret av Agent X9! Vilka fina vänner en har.

Thursday, November 29, 2018

Drömdiktatur och albansk dystopi

Most awesome bokklubb läste Ismail Kadare, albansk författare och regimkritiker. När The palace of dreams, Drömmarnas palats, kom ut 1981 blev den tämligen omgående bannlyst av kommunistregeringen.

Huvudpersonen Mark-Alem får ett toppjobb som drömtydare i det enorma drömpalatset, en statlig myndighet som sorterar, tolkar och arkiverar alla människors drömmar. En enorm stab av tjänstemän försöker finna sanningen om landets tillstånd genom att kontrollera drömmarna. Varje vecka väljs en dröm - och dess tolkning - ut som en nyckeldröm som sedan får konsekvenser för politiken. Mark-Alem blir, utan att först förstå det, en liten viktig kugge i en stor process som inte går att stoppa när den väl kommit i rullning.

Drömministeriet liksom hela imperiet styrs med hjälp av rädsla, kontroll och hot. Den som har råkat drömma något som tolkas statskritiskt får betala dyrt. Diktaturen styrs med hjälp av en jättebyråkrati. Tankarna går till Stasi, till nazismen på trettiotalet, till kommunistdiktaturerna bakom järnridån. Albanien var ju en av de diktaturerna och Kadare sätter fingret precis på den ömma punkten.

Det är mycket intressant läsning! Mörkt och mardrömslikt. Läs Kadare.

Wednesday, November 28, 2018

The owls are not what they seem

Ibland orsakar popkulturen oväntade korsreferenser i ens hjärna. Vem hade anat att Ismail Kadares politiska allegori The palace of dreams skulle visa sig vara en parafras - eller kanske förlaga - till Twin Peaks?
Mer om denna mångbottnade roman imorgon...

Monday, November 26, 2018

Plötsligt läser jag så mycket om gödsel

Det finns så mycket intressanta fakta om grisskit. Jag ska idag iväg och tala på en konferens  om syrabehandling av gödsel, ett litet trick som de danska grisbönderna vill sälja in som jättebra för att minska utsläppen av ammoniakföroreningar.

För min del tycker jag det låter onödigt tillkrånglat och jag kommer kräva de goa lantmännen/-kvinnorna på besked om alla säkerhetsåtgärder de tänker ta till för att inte syran ska orsaka skador på djur och människor, för att de inte ska försura jordarna, för att inte näringen ska läcka ut i havet istället för i luften, etc, etc.

När det dessutom finns ett väldigt enkelt och mycket effektivt alternativ för att uppfylla alla miljö-, säkerhets- och djurhållningsregler: sluta ha enorma industrifarmar och föd istället upp glada grisar på små gårdar, med halm i boxarna, stora hagar och god ventilation. Då sjunker ammoniakföroreningen per gris betydligt.

Det vet jag, för jag har läst orimliga mängder studier med gödselrelaterad statistik på sistone.

Och du konsument: du köper väl inte det osannolikt billiga grisköttet? Det är billigt av en anledning. Om du ska äta fläskkött, ät svenskt ekokött, helst närproducerat på en gård där du vet att grisarna har det bra. Hellre äta dyrt men bra kött och äta det mer sällan än att äta billigt snuskkött till vardags.

Sunday, November 25, 2018

En liten stad i Tyskland

John le Carré, spionromanernas mästare, har bland annat skrivit en lite udda variant i genren: A small town in Germany, från 1968.

Bakgrundskulissen är det oroliga 60-talet i Tyskland samt Storbritanniens första försök att bli medlem i dåvarande EG. Medlemsskapsansökan ska snart behandlas under ett känsligt möte i Bryssel. Men brittiska ambassaden i Bonn skickar ut ett nödrop - en lokalanställd man har försvunnit med extremt känsliga dokument som kan sabotera hela processen! Dessutom är det studentupplopp på gatorna och en nynazistisk rörelse som försöker ta tillfället i akt. Alan Turner, sexmissbrukande skitstövel som istället skulle behöva skickas till psykolog, får uppdraget att åka till Tyskland och hitta den förlupne mannen och dokumenten i tid.

Det är inte en vanlig actionfylld spionroman - det här är ett psykologiskt drama som utspelar sig i dialoger mellan bulldozermachon Turner och olika karaktärer på ambassaden. Sakta tecknas porträttet av den försvunne Leo Harting.

Jag gillar den lågmälda tonen, det svårgenomträngliga språket och allt som antyds mellan raderna. Det är inte helt lätt läsning, men spännande utan att vara stereotypt rafflande. Kvinnoporträtten är usla och le Carré missar som vanligt bechdeltestet med hästlängder. Ändå: högt betyg.

Friday, November 23, 2018

Den svarta fredagen

Mitt bästa tips för dagens nymodiga konsumtionshögtid är det här: gå till biblioteket istället.

Behöver du verkligen en ny frän top till samlingen kläder du knappt använder? Nej, men du behöver läsa Lotta Lotass vansinniga romanexperiment Den svarta solen. Ta på ditt mest öppna sinne och läs! I vilken ordning som helst.

Behöver du verkligen verkligen en ny köksmanick som du kommer att använda två gånger? Nej! Men du behöver Edgar Allan Poes små gotiska rysarnoveller, till exempel Den svarta katten.

Och du behöver knappast ytterligare en käck inredningsdetalj med katter på. Det du behöver, det är att gå till biblioteket och helt gratis låna Tintinalbumet Det svarta guldet. Dupontarna kan få vem som helst på bättre humör, helt utan shoppinghysteri!

Thursday, November 22, 2018

Etisk rensning

Jag stötte på en gammal bekant häromdagen nere bland demonstranterna på stora torget.

-Men gubben Pettson, utbrast jag häpet. Står du här och kampanjar för "bevara Sverige svenskt", hur kommer det sig?

-Ja, någon måste ju göra det, förklarade Pettson. Han lirkade försiktigt loss katten ur banderollen och fortsatte: Du ser ju hur det går utför med det här landet. Det är mycket tal om svenska värderingar men ingen törs säga som det är: att en stor del av den södra landsänden inte längre följer dessa värderingar. De håller helt enkelt på att bli alldeles osvenska.

-Hur menar du, osvenska?

-Det är rasism och intolerans och jamsa med Babiandemokraterna utan att ta ansvar för konsekvenserna. Osvenskt! Och det är blocköverskridande, är det. Titta på skånemoderaterna, skåneliberalerna, skåne-SSU. Vi måste göra något åt det här, annars är det ute med det goa, rara, pannkakstårtiga Sverige vi har kunnat vara så stolta över.

-Oj oj, det låter verkligen inte bra. Så det är därför ni står här med plakat med texten "Självständighet nu"?

-Ja precis! Vi vill att Blekinge och en bit av skånska slätten blir en självständig stat, och så tar vi lite etisk rensning på det och flyttar hit de goda krafterna och skickar dit alla nazistsympatisörer. Så kan de ha en liten mysig åsiktskorridor för sig själva, utanför EU såklart. Vi kan bygga en mur runt dem också, jag har gott om verktyg ute i boden.

-Hm, ja du låter ju övertygande... Vill du ha hjälp att hålla den där banderollen?

Tuesday, November 20, 2018

Mikael Niemis oväntade väckelsedeckare

Koka björn av Mikael Niemi har fått mycket uppmärksamhet. En säregen roman som är någonstans mittemellan hårdkokt deckare och romanformsbiografi över väckelseprästen Lars Levi Laestadius och hans härjningar i övre Norrland under artonhundratalet.

Laestadius, genom boken enbart kallad "prosten", plockar upp en ung samisk pojke och gör honom till sin John Watson. När en piga försvinner ute i myren är det prosten och Jussi som vägrar tro på historien om en slagbjörn. Istället hittar de pigans våldtagna och döda kropp och säkrar rättsteknisk bevisning med mycket gammaldags metoder (bland annat med hjälp av diverse näsdukar och ett potatisland). Men byborna och länsman är inte så lätta att övertyga. Klart det är en björn! Nu blir det björnjakt! Märkligt nog fortsätter attackerna även efter att björnen har klubbats ihjäl. Prosten måste fortsätta sitt detektivarbete, bland nyfrälsta gummor och misshandlade samebarn.

Jag är inte särskilt övertygad, det är för mycket spott och blod och råa överdrifter för min smak. Jag förstår inte heller poängen med de instuckna mellankapitlen med presenstempus, är de inlagda för att förbrylla läsaren?


Hundskadeindex: mycket grovt våld mot två hundar och flera björnar.

Monday, November 19, 2018

Ett par ord om Brexit (eller: varför De Gaulle hade rätt)

Det talas mycket om Storbritanniens förestående magplask ut ur det europeiska samarbetet, men låt mig också påminna om hur det gick till när de en gång i tiden gick med.

1963: Storbritannien ansöker första gången om EU-medlemskap ("å schyrra, kan inte vi få vara med i er klubb?"). De får avslag, framför allt tack vare franska presidenten De Gaulle som konstaterar att brittisk lag och ekonomi är inkompatibel med resten av Europa.

1967: Storbritannien ansöker för andra gången om EU-medlemskap ("jomen snälla vi kan väl få vara med, vi ska vara jätteduktiga medlemmar, lovar!"). De Gaulle lägger in nytt veto och pekar bland annat på att Storbritannien fortfarande ser sig som ett överlägset imperium, inte som jämlik part i ett paneuropeiskt samarbete.

1969: De Gaulle avgår som president och Storbritannien slänger in en tredje medlemskapsansökan ("vi vill vara med i EU! Vi vill!").

1973: Efter förhandlingar och granskning och ett avtal som alla sidor är nöjda med träder Storbritannien in som medlem i den europeiska gemenskapen.

1979: Margaret Thatcher slår handväskan i bordet och utbrister "I want my money back" [sic]. Resten av EU går med på att ge dem en enorm rabatt på EU-medlemskapsavgiften. Denna rabatterade avgift betalar de inte alltid in. De tackar däremot aldrig nej till att få utbetalningar från EU, till exempel via jordbruksfonden.

Så vad är det som händer just nu? Ungefär det här: Storbritannien vill väldigt gärna fortsätta handla med EU och ha kvar fördelarna med samarbetet, men vill inte följa resten av reglerna. Det är handeln och tullarna framför allt längs nordirländska gränsen som är knäckfrågan. Det kan finnas en "hård" eller en "mjuk" gräns mellan EU och Storbritannien. 

En hård gräns innebär kontroll och tullklarering av varje vara som passerar gränsen, eftersom reglerna för produkter är olika på de olika sidorna. Exempel: inom EU måste kött vara kontrollerat för t.ex. salmonellasmitta, det måste vara ursprungsmärkt och djuren måste ha skötts på ett värdigt (nåja) sätt. Eftersom alla EU-länder går med på detta och det görs inspektioner överallt, kan man sälja EU-producerat kött väldigt enkelt inom hela europeiska marknaden. Om Storbritannien inte längre vill binda sig till samma regler kommer deras kött inte lika enkelt kunna passera in i EU utan varje köttlast ska stannas och pappren kollas för att se att den som vill exportera till EU kan bevisa att den följt EU-reglerna.

En mjuk gräns där kontroller och tullklarering inte behövs är bara möjlig om Storbritannien skriver på ett avtal och förbinder sig att följa EU:s minimiregler för produktsäkerhet, miljökrav, etc.

Det finns alltså följande alternativ:
1. En hård gräns runt hela Storbritannien. Nordirland skärs av från resten av Irland. Sannolikt resultat: uppblossande konflikt på Nordirland. Höjda priser på importerade varor i Storbritannien. Detta är alternativet vi får med ett avtalslöst Brexit.
2. En mjuk gräns mellan Irland och Nordirland, hård gräns mellan Nordirland och resten av Storbritannien. Sannolikt resultat: gradvis avknoppning av Nordirland från Storbritannien. Höjda priser på importerade varor i Storbritannien.
3. En mjuk gräns mellan EU och Storbritannien. Sannolikt resultat: handel och utbyten kan fortsätta friktionsfritt utan större förändring jämfört med idag. Brexitörerna kommer att klaga högljutt.

Den mjuka gränsen är stommen i det Brexitavtal som just nu är på bordet. Det är inte populärt bland brittiska politiker. Många av dem lever istället i en drömvärld där de tror att de kan få EU-fördelarna utan att betala för det. Det kommer inte att hända.

Vad EU är helt på det klara med är nämligen detta: det är inte EU som förlorar på Brexit. De Gaulle hade rätt.

Sunday, November 18, 2018

Dubbelhund

Det blir inte mycket lästid den här veckan, jag har lånat en extrahund. Nu har jag både en stor och en liten!
Tassa (liten) och hennes morbror Jipod (stor)

Saturday, November 17, 2018

Nyckelöga

JAG HAR LÄST EN ROMAN PÅ NEDERLÄNDSKA!

Jajamen, alltihop, från sida ett till sista sidan. Och jag begrep hela handlingen om än inte varenda ett av orden. Detta är ett litet steg för mänskligheten men ett stort kliv för mig.

Boken heter Sleuteloog, "Nyckelöga" och är skriven av Hella S. Haasse. Den handlar om Indonesien under slutet av det nederländska kolonialstyret. Två unga kvinnor med europeisk bakgrund växer upp i ett Jakarta som förändras - självständighetskampen drar igång. De lever sina liv i lyx och trygghet, med indonesiska tjänare omkring sig. Sextio år senare kommer minnena tillbaka för den ena kvinnan när hon försöker hitta nyckeln till den kista där alla fotoalbum och dagböcker varit undangömda under decennier av förnekelse.

Temat var intressant, handlingen var sisådär, men bedriften att klara det på ett nytt språk var en enormt viktig milstolpe för mig.

Thursday, November 15, 2018

Ode till simultantolkarna

Det finns en yrkesgrupp som de flesta knappt ens kommer i kontakt med, men som är bland mina största hjältar: simultantolkarna.

Jag jobbar i en internationell miljö och är ofta på möten med tolkning. Via hörlurar får vi direktöversättning av vad talaren just nu säger på ett helt annat språk. Det är otroligt imponerande. Särskilt i EU-sammanhang där samma tolk ofta översätter från en 5-6 olika språk (alltid från andraspråk till sitt eget modersmål).

När någon talar på ett lite udda språk - säg litauiska - är det förstås inte säkert att det sitter någon som förstår detta i alla de andra tolkbåsen. Då tolkar en från det litauska båset till engelska och de andra tolkarna översätter därifrån. Det betyder att om en litauisk talare drar ett skämt så skrattar publiken i tre omgångar: först de som lyssnar på originalspråk, strax därpå de som lyssnar på engelska, och sedan de som lyssnar på ett tredje språk.

Och det är inte som i viskleken utan i de allra flesta fall kommer informationen igenom nästan helt korrekt. Undantaget är den svåraste tolkningen, från tyska till engelska. Där missas det ibland, eftersom tolken måste hålla hela resten av meningen i huvudet i väntan på verbet på slutet...

Jag lyssnar på original när jag kan, det vill säga på engelska, franska, tyska och svenska. En rolig sak jag har upptäckt är att mina anteckningar då blir väldigt blandade. Jag antecknar på engelska om jag har lyssnat på engelska men antecknar på svenska från tyska och franska! Det bara blir så.

Om du någon gång får chansen att kliva in i ett internationellt mötesrum, titta noga på de mörktonade glasbåsen längs väggarna och vinka vänligt till superhjältarna som sitter där inne!

Wednesday, November 14, 2018

Kvinnan på tåget

Paula Hawkins är författaren bakom storsäljaren The girl on the train, som också blivit film. En välskriven och spännande bladvändare.

En kvinna tågpendlar från en förort in till London, samma tid varje dag. Vid en av stoppsignalerna betraktar hon några hus och fantiserar om personerna som bor där och som hon skymtar dagligen från tågfönstret. En dag ser hon något oväntat och upprörande. Dagen därpå kommer hon hem blodig och minns ingenting av de senaste timmarna. Hon måste försöka lista ut vad det var som hände. Steg för steg tas läsaren närmre sanningen, via många luriga vändningar.

Det är skickligt gjort! Sorgligt, hemskt och mycket bra läsunderhållning.

Sunday, November 11, 2018

Jour d'Armistice

Idag är det hundra år sedan första världskriget slutade. Det är en stor händelse här nere i Europa! Jour d'Armistice - vapenviledagen - är en viktig helgdag i Belgien och det kommer att vara ceremonier och klockringningar runt om i landet och antagligen i alla grannländer.

På den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden tystnade vapnen i Europa.

Det är så en får gåshud.

Fred är en större sak för dem som faktiskt har levt genom krig. Krigens närvaro är så stark här i Belgien - hela landskapet är präglat av historien. Vi gjorde en liten bildningsresa i våras och besökte den del av Flandern där första världskrigets skyttegravar var som tätast, djupast och dödligast. Fält efter fält med vita kors och vita stenar markerar fortfarande alla tiotusentals gravar efter stupade soldater. Många namnlösa, många knappt mustaschmogna. Staden Ypres jämnades fullständigt med marken, svartvita foton av grushögarna påminner om bilderna från de senaste åren i Syrien. Det är mäktigt och sorgligt och vi hoppas att det aldrig, aldrig händer igen här i Europa.
En av de skyttegravar som bevarats som historiskt monument. Det går att gå ner och vandra i den klaustrofobiska gången och tänka sig leran, kylan, hungern och de vinande kulorna.
Ett av många, många gravfält med rad efter rad av vita kors eller stenar.

Saturday, November 10, 2018

Matematiska universum och skrävelpellar

Max Tegmarks självbiografi, förlåt, faktabok Vårt matematiska universum, har tagit mig lång, lång tid att komma igenom.

I ärlighetens namn har jag dessutom hoppat över en del av kapitlen när det blev alltför tradigt.

Det började jättebra med intressant bakgrundsgenomgång av vad vi vet om rymden och världen och framför allt: hur vi vet det. Jättespännande! Fortsatte med teoribildningar kring universums utveckling och framtid och huruvida det finns ett eller flera parallella universum/multiversum. Jag har lärt mig om gluoner och uppåtkvarkar och om vågfunktionerna som är stommen i kvantfysik. Utan att vara naturvetare har det gått hyfsat lätt att följa med i Tegmarks beskrivningar, även om jag inte begriper/köper allt han skriver.

Det som varit segt och tråkigt och tvingat mig att hoppa över flera stycken är inte det populärvetenskapliga, inte ens när det gick långt bortom min fattningsförmåga och blev komplett flumabstrakt. Det som är fullständigt outhärdligt är det ständiga namndroppandet, det oändliga självförhärligandet och alla helt onödiga avstickare med opåkallade beskrivningar av personen Max Tegmark. Framför allt: eftersom dessa stycken beskriver en riktigt egoistisk skitstövel (oavsiktligt, antar jag - gissningsvis ville han beskriva sig själv som en cool rebell men det gick fel). Jag hoppas att Tegmark egentligen bara är hälften så arrogant som det verkar när en läser hans bok.

Den som har mer tålamod med skrävelpellar än vad jag har kan antagligen bortse från det självbiografiska - då är det intressant läsning. Om än inte alltid helt övertygande.

Thursday, November 8, 2018

Prag!

Milan Kundera (Varats olidliga lätthet) var visserligen från Brno, men han var i alla fall tjeck. Bättre ledtrådar var förstås Pragfödda författarna Petra Hůlová (En plastig trea), Jaroslav Seifert (nobelpristagare och poet) samt Franz Kafka (knasigt geni). Kanske någon också löste gåtan med hjälp av Umberto Eco och Begravningsplatsen i Prag?

Det blev ingen giraffspaning den här gången (blink blink H) men vi har pratat smutsig luft tills jag är nästan snurrig. Nu: på flygplatsen och på väg tillbaka till precis lika förorenade Bryssel. 

Wednesday, November 7, 2018

Factfulness

Nordiska bokklubben läste Roslings Factfulness. En liten pedagogisk pärla med massor av grundläggande källkritikkunskap. Läs den!

Inte minst för alla intressanta grafer och fiffiga illustrationer.

Bekämpa din inre akutinstinkt! Läs Hans Rosling genast! Eller imorgon när du har tänkt efter.

Tuesday, November 6, 2018

Resegåta: vart är jag på väg?

Folk förknippar kanske mitt byråkratjobb med Kafka, men resmålet idag är ännu starkare kopplat.

Hůlová, Seifert och Eco är också bra ledtrådar. Fast kanske olidligt lätta?

Jag ska ägna två dagar åt att diskutera luftkvalitet och kanske framför allt: hur ska land X få ner utsläppen från biltrafiken och kolindustrin så att färre människor dör till följd av den dåliga luften.

Vart är jag på väg, tror du?

Tematrio: läskigt

Lyran har halloweenfeeling och har "läskigt" som veckotrions tema. Lätt som en plätt!

Jag tycker att alla ska läsa Bram Stokers Dracula, den är så härligt gammalmodig och romantisk men isande otäck. Särskilt den galne fången som börjar samla spindlar för att äta.

Det är få böcker jag lägger ifrån mig på grund av läskigt eller otäckt, men Nina Bouraouis Förbjuden betraktelse om en flicka inlåst i en patriarkal och våldsam gruppkultur, den var tung att läsa. Tonårsuppror, fast med brutna revben som pris att betala.

Men läskigast av allt är Johan Rockströms Den stora förnekelsen om vad som håller på att hända med vårt klimat. Är din semesterresa till Thailand verkligen värd att smälta istäcket och göra stora delar av världen obebolig för? OK, men klaga då inte när extremväder gör maten dyrare, när klimatflyktingar tvingas komma till oss för att söka skydd och de gulliga tigrarna dör ut.

Saturday, November 3, 2018

Guess who?

En man vaknar upp i ett hotellrum, handklovad till sängen. Ytterligare fem okända personer ligger utslagna runt om i rummet. När de kvicknat till upptäcker de raskt tre saker: 1) de är inlåsta, 2) det ligger ett lik i badrummet, 3) de har fått ett meddelande från den onda boven: ni kommer inte bli utsläppta förrän ni listat ut vem av er som är mördaren. Ni har tre timmar på er, sedan dödar jag er.

Krystat, tillkrånglat och osannolikt - javisst! Det går ju knappt att få till låsta-rummet-thrillers utan att ta sig ganska kreativa friheter. Om en accepterar konceptet och inte granskar skarvarna för noga blir det bladvändande och underhållande psykologiskt drama. Mestadels väl genomfört med lagom korta tillbakablickar som gradvis avslöjar huvudpersonens bakgrund och ledtrådar till mördarens motiv.

Det jag däremot blir less på är det tröttsamt manliga perspektivet och det onödiga vurmandet för den stereotype "loveable bastard" som i verkligheten inte är det minsta älskvärd utan en eländes sliskpelle som borde förpassas till den litterära soptunnan.

Boken heter Guess who och är Chris McGeorges debutroman. Passar bra för en slapp dag i soffan.

Thursday, November 1, 2018

Bakom varje fönster...

Det visade sig att novellsamlingen (?) Bakom varje fönster bor ett hjärta av Soheila Fors inte alls handlade om hungriga hundar, som Tassa trodde.

Det är istället en samling berättelser från invandrarkvinnor som av olika anledningar tvingats söka skyddat boende. Tio berättelser om patriarkala strukturer, barnäktenskap, misshandel och ojämställdhet.

Några saker är väldigt viktiga att hålla i huvudet under läsningen: 1) Alla kvinnor ur alla icke-svenska kulturer drabbas inte av hedersvåld. Det finns också många lyckliga och jämställda kvinnor med annan bakgrund. 2) Det finns många s.k. "helsvenska" kvinnor som blir precis lika slagna av sina "helsvenska" män. samt 3) Men de fall som beskrivs i den här boken finns tveklöst och får inte bli osynliggjorda i rädslan för att folk inte förstår 1 och 2 utan gör rasistiska tolkningar av fallen istället för att se varje enskilt fall för vad det är: en kriminell handling. Varje människa, oavsett bakgrund, har rätt att leva i trygghet och frihet.

Berättelserna är starka och sorgliga men inte bara med olyckliga slut. Jätteintressant med analys av gruppkulturer och vad de får för följder. Boken hade visserligen behövt en rejäl korrläsning och redigering, men den är ändå viktig och rätt bra läsning.

Wednesday, October 31, 2018

Arkiveringsdag på jobbet

Jo, jag har naturligtvis en bokhylla på jobbet också. Jag hittade böckerna efter att ha slängt en hel tunna full med min företrädares gamla papper ur hyllan (eufemism för städning: vi hade "arkiveringsdag" i hela departementet).
 Längst ner under dokumenthögarna fanns de här pärlorna med lockande titlar som Modelling and mapping the impacts of atmospheric deposition of nitrogen and sulphur.
Ooo, en sådan bladvändare... (bara halvt ironisk!)

Monday, October 29, 2018

Tematrio: sjukdomar

Så passande att Lyran har trio på temat sjukdomar och skador, nu när jag traskar omkring med ett nyborrat knä (fast idag har jag friskförklarat mig och kastat kryckorna, någon måtta får det väl vara på konvalescensen).

Jag gissar att andra kommer välja Pesten och Kärlek i kolerans tid så jag drar åt det lite mer indirekta:

A spot of bother av Mark Haddon handlar om en mycket hypokondrisk man. En MYCKET hypokondrisk en! Det orsakar vissa problem. Bland annat när han försöker klippa bort ett eksem i tron att det är en dödlig cancersvulst. Do not try this at home.

Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson har istället en könssjukdom som andre protagonist. Unge bondsonen Adrian kommer till storstan och träffar sin svikna ungdomskärlek Marta, och så träffar han några prostituerade med dröppel också. Smärtsamt.

En av de stora soterna för ett sekel sedan var tuberkulosen, som Hans Castorp i Thomas Manns Bergtagen har råkat ut för. En elak bakterie som äter upp lungorna inifrån. Tack och lov för modern medicin!

Det var inte något direkt upplyftande tema, det här...

Sunday, October 28, 2018

Bakom varje fönster bor lilla hjärtat (och gör suddiga nosmärken på glaset)

- Du matte!
- Ja lilla hjärtat, vad är det nu då?
- Vad betyder det här? Finns det verkligen så många hundar? På vår gata är det ju massor med fönster.
- Nja, det är nog snarare en metafor.
- Aha, jag förstår. Hon menar "Framför varje kylskåpsdörr bor ett hjärta".
- Mm, så måste det vara.

Saturday, October 27, 2018

Ett sågat knä är läsfrämjande

Så mycket lästid det blev, när de borrade två små hål i mitt knä för att laga den trasiga menisken!

Jag sitter fast i soffan med en bokhög. Min snälla livspartner springer och hämtar grejer åt mig.

Om bara knät hade varit lite mindre stelt och ömt hade det varit en perfekt lördag.

Thursday, October 25, 2018

Ett mycket speciellt hembiträde

Most awesome reading circle - min europeiska bokklubb i Bryssel - läste Magda Szabós Dörren. En mycket speciell och lite skrämmande bok om en mycket speciell relation mellan två märkliga kvinnor.

En ungersk författarinna (fiktiv självbiografi!) skaffar en hushållerska för att hjälpa till med det kaotiska hemmet (boken skrevs nämligen 1987, i en tid då mannens del i hushållsarbetet var = noll). In i deras hem marscherar Emerence, en stor och barsk kvinna med enorm muskelstyrka och extremt starka åsikter. Inom kort är hushållet helt under Emerences tumme, till husfruns frustration. Ett ständigt maktspel mellan författaren och hushållerskan binder ihop dem med lika delar kärlek och konkurrens.

Emerence är en superkvinna, knappt läskunnig men oerhört stolt och ständigt vakande över sin privata sfär. Dörren till Emerences eget hus är låst för allt och alla. Vilket naturligtvis gör att hela grannskapet är nyfikna på gränsen till besatthet - vad finns bakom de stängda fönsterluckorna och den barrikaderade dörren? Det är bara författaren som kanske kan locka Emerence att öppna dörren i en nödsituation som uppstår.

Det är en intressant, lite krävande och mycket annorlunda berättelse. Det handlar om stolthet och självständighet och om huruvida en bör eller får försöka rädda någon annan mot dens vilja. Kanske finns det också en del politiska metaforer om ungerska kommunisttiden som jag missar av okunskap.

Jag som kan acceptera talande drakar, magiska kvastar och Jasper Ffordes fotnotsdialoger har ändå lite svårt att begripa det invecklade förhållandet mellan de två kvinnorna. Varför kastar de inte ut Emerence när hon tar över deras hem? Men det är väl det som är magin i just den här boken.

Inte en feelgood, verkligen inte.


Hundskadeindex: hunden får en del stryk och det går verkligen inte bra för katterna

Wednesday, October 24, 2018

När ljudboken blir till litterär misshandel

I min strävan att lära mig nederländska sökte jag efter poddar med lättlyssnat. Hittade en ljudboksversion av Anna Karenina, inläst av en vänlig själ som vill "göra den tillgänglig för de som håller på att lära sig språket" (alltså nederländska, inte ryska).

Det är en god tanke. Men det är så oerhört dåligt genomfört. 

En man läser in Anna Karenina ord för ord i mycket långsamt tempo och med samma betoning på varje ord. Jag förstår förvisso de flesta orden, det är mycket tydligt inläst. Men det går absolut inte att få något sammanhang i berättelsen. Det är omöjligt att avgöra när en mening börjar eller slutar, det är svårt att komma ihåg hur en mening började när en väl har tragglat sig till slutet och det är så genomtråkigt att lyssna på att håret nästan faller av på kuppen.

Stackars Anna Karenina, inte nog med kärlekstrassel och tågolyckor, hon blir dessutom misshandlad av nederländska ljudboksinläsare.

Saturday, October 20, 2018

Out-of-office message, Yoda-style

På jobbet tas val av fackliga representanter på stort allvar - ledamöterna i personalutskottet väljs enligt listor med personkryss och stora mängder affischer från alla konkurrerande fackförbund som vill bli invalda.

Det här fackförbundet fick nästan min röst tack vare den yodainspirerade meningsuppbyggnaden på den här ganska obegripliga affischen...

Friday, October 19, 2018

Oöversättbar Shakespeare och skolflicksmord med knorr

Titlarna på Alan Bradleys deckare är alltid kluriga, men jag gillar särskilt den senast lästa: As chimney sweepers come to dust, en ordlek från en av Shakespeares sonetter:
"Golden lads and girls all must,
As chimney-sweepers, come to dust."
Flavia de Luce är fortfarande en härlig karaktär: kemisavant och full av rackartyg. I den här boken skeppas hon iväg till en internatskola i Kanada där första nattens sömn störs av att ett lik faller ut ur skorstenen i hennes rum.

En annan tolvåring hade kanske fått en chock och drömt mardrömmar resten av livet men Flavia fokuserar istället på att hinna norpa åt sig så många ledtrådar som möjligt innan polisen stormar in och tar över det skojiga. Det blir ingen lätt match, för den här internatskolan ruvar på många mörka hemligheter.

Inte längre lika pigg och genial som de första i serien, men fortfarande upplivande läsning.

Wednesday, October 17, 2018

Man Booker Prize

Jag läser att Anna Burns fick årets Man Booker-pris för romanen Milkman och jag blir genast sugen på ett litet bokinköp. Den ska handla om skvaller och ryktesspridning och utspela sig mot bakgrund av oroligheterna på Nordirland under andra halvan av nittonhundratalet.

Det behövs mer lästid...