Friday, December 14, 2018

Mitt största fan är en spamrobot

Hela sommaren och hösten har bloggen fått en strid ström av glada tillrop från en spamrobot som letar efter bloggar som släpper igenom kommentarer utan kontroll.

Mitt stora fan "Anonymous" skickar mig fina komplimanger som till exempel de här:
The clearness in your post is simply great and i [sic!] could assume you are an expert on this subject.
It's awesome to go to see this web page and reading the views of all mates regarding this paragraph.
 I really like it when people come together and share views.
(Vad gäller den sista: ja, det måste vara något du som datoralgoritm blir lite avundsjuk på, förstås).

Smickrande och underhållande, men tyvärr måste jag erkänna att detta ju inte är något annat än ett massutskick av färdigproducerade kommentarer från någon trollfabrik. Om jag skulle släppa igen dem skulle nästa våg innehålla länkar till vad det nu är Anonymous vill sälja/boosta/angripa.

Men nix, gubbe lilla! Så enkelt går det inte...

Wednesday, December 12, 2018

Hälsningar från Geneve

Här sitter jag hela veckan i FN-möten i Geneve!

Schweiz har många litterära kopplingar men jag känner mest till de tysktalande: nobelpristagaren Carl Spitteler, absurda ordkonstnären Christian Kracht, politiska satirikern Friedrich Dürrenmatt och förstås Thomas Manns mångordiga opus Bergtagen.

Enbärsspriten genever låter ju som om det kommer härifrån men det är falsk marknadsföring - det är faktiskt en holländsk uppfinning och användes för att peppa/bedöva holländska soldater inför de förfärliga skyttegravskrigen, därav begreppet Dutch courage. Mary Shelley var däremot verkligen här vid vackra Genevesjön när hon fick idén till Frankenstein, och Jean-Jacques Rousseau föddes i staden.

En mycket känd Genevebaserad organisation är Henri Dunants Röda Korset, som gör massor av bra saker runt om i världen. Deras högkvarter ligger högt upp på kullen med ännu bättre utsikt över sjön än vad jag har från mitt mötesrum.

Bra gissat, Boktanken!

Tuesday, December 11, 2018

Biodynamiskt

Jag fick en jättefin kokbok i present nyligen och ska snart skriva mer om hur bra jag tycker den är, men måste först omedelbart reagera med lite bakgrundsfakta till följd av ett märkligt misstag i bokens inledning: Paul Svensson blandar som så många andra ihop ekologiskt med biodynamiskt.

Det är ett vanligt förekommande knep att sätta prefixet "bio" på något, för att alla ska tro att det är något bra.

Biodynamiskt är inte bra.

Biodynamiskt är en blandning av astrologiskt trams och blandat hokuspokus ur Rudolf Steiners mycket vilda fantasi. Rudolf Steiner är den mycket uppfinningsrika man som hittade på antroposofin. Han hade roliga idéer och mycket lite verklighetsuppfattning, men tyvärr gick en massa människor och fick för sig att det han drömde om nätterna var sanning och skulle implementeras på riktigt.

När det står att något har odlats biodynamiskt (dvs kommer från Saltå kvarn och ett litet fåtal andra galningar) betyder det nämligen att:
- det har odlats med "hänsyn till planeternas banor".
- istället för kompost och sånt så gräver man vid fullmåne ner rölleka instoppat i urinblåsan på en kronhjort (en redan död hjort, får en förmoda) på åkrarna.
- gödslingen består av små, små mängder kogödsel som har blandats ut med vatten som virvlas åt rätt håll så att vattengödslet blir "magiskt" och "räcker" till stora åkrar.
- istället för att använda bekämpningsmedel så fångas en mus när Venus står i Skorpionens tecken, flår den (återigen: förhoppningsvis när den är död), bränner pälsen och strör ut askan efter pälsen runt grönsakslandet

Det som händer när en odlar länge på en åker utan att föra tillbaka näringsämnen är att jorden urlakas. Det vet alla normala lantbrukare. Kanske är det också därför som "biodynamiskt" säljs jämförelsevis dyrt, det är låg avkastning per kvadratmeter. Och alltså inte för att jorden odlas skonsamt utan för att det inte är ett vettigt kretslopp.

Förutom att det alltså är fullständigt bananas och de här stackars människorna snarare borde få psykologhjälp istället för starta-eget-bidrag.

Sunday, December 9, 2018

Resegåta: vart ska jag nu då?

Resdags nu igen!

Jag har inte blivit bergtagen även om det kanske känns som riskfylld trakt för just det. Dürrenmatt, Spitteler och Kracht är inte så bra ledtrådar för de kommer från en helt annan region i landet, det hörs ju på namnen.

Men ursprunget till begreppet Dutch courage kanske är en ledtråd till staden? Här föddes också Rousseau samt idén till Frankensteins monster, dock inte monstret själv.

Jag har rest hit för att delta i internationella förhandlingar, dock inte med korsfolket på andra sidan avenyn.

Var tror du jag har hamnat nu?

Friday, December 7, 2018

Vassa föremål

Gillian Flynn har mycket otäck fantasi men tusan vilka spännande böcker hon skriver. Jag läste Sharp objects, hennes debutroman och det var läsning så att tänderna skallrade (sic).

Unga journalisten Camille mår inte bra. Hon är inte snäll mot sig själv. Och inte blir det bättre av att hon skickas till sin gamla hemstad i södra/mellanvästra USA för att jaga ett scoop om mördade barn. Camilles mamma och halvsyster (knarkande trettonåring med mycket speciellt dockhus som hobby) är nämligen inte riktigt som andra.

Det är som en deckare fast inte enligt standardmallen! Morden händer  där i bakgrunden och ger ett mysterium som visar sig inte vara det huvudsakliga mysteriet i berättelsen.

Det är hemskt, det är läskigt, det är krypande obehagligt och väldigt svårt att lägga ifrån sig.

Wednesday, December 5, 2018

Ödlehjärnan ställer upp som statsministerkandidat

Ödlehjärnan: TILL OCH MED JAG FATTAR JU ATT DET HÄR ÄR LÖJLIGT.

Intellektet: Och till och med jag blir jätteirriterad och frustrerad över hur korkade och envisa alla är.

Ödlehjärnan: SKA VI FIXA DEN DÄR REGERINGEN SJÄLVA ISTÄLLET, VAD SÄGER DU.

Intellektet: Ja, det kan ju knappast bli sämre än när de där tjurskalliga treåringarna till partiledare får ha hand om saken!

Monday, December 3, 2018

Baby its cold outside so I'll call you a cab instead of forcing you to stay

Äntligen!

En lokal radiostation i Cleveland i USA har tagit bort äckliga gamla tjatvåldtäktsjulsången "Baby it's cold outside" från sin spellista.

Vilket naturligtvis lett till att en massa gamla fåntrattar klagar och "rasar" på nätet eftersom ingenting någonsin får förändras och vi har ju spelat den här finfina våldtäktssången varje jul sedan fyrtiotalet så vad är det för PK-påhitt att den nu ska tas bort?

Tja, ibland upptäcker mänskligheten att gamla traditioner var rätt korkade och så slutar vi med dem. T.ex. att borra hål i huvudet på folk med huvudvärk, att tömma pottor direkt på trottoaren eller att kasta kvinnor i sjön för att kolla om de är häxor. Det kallas utveckling. Nu börjar utvecklingen komma ikapp traditionen att spela sånger om tjatvåldtäkt inför jul.

Jag gillar utveckling. (och tack Boktanken för tipset!)

Saturday, December 1, 2018

Finbesök från Sverige

...som dessutom både hade med sig en fin bokpresent och senaste numret av Agent X9! Vilka fina vänner en har.

Thursday, November 29, 2018

Drömdiktatur och albansk dystopi

Most awesome bokklubb läste Ismail Kadare, albansk författare och regimkritiker. När The palace of dreams, Drömmarnas palats, kom ut 1981 blev den tämligen omgående bannlyst av kommunistregeringen.

Huvudpersonen Mark-Alem får ett toppjobb som drömtydare i det enorma drömpalatset, en statlig myndighet som sorterar, tolkar och arkiverar alla människors drömmar. En enorm stab av tjänstemän försöker finna sanningen om landets tillstånd genom att kontrollera drömmarna. Varje vecka väljs en dröm - och dess tolkning - ut som en nyckeldröm som sedan får konsekvenser för politiken. Mark-Alem blir, utan att först förstå det, en liten viktig kugge i en stor process som inte går att stoppa när den väl kommit i rullning.

Drömministeriet liksom hela imperiet styrs med hjälp av rädsla, kontroll och hot. Den som har råkat drömma något som tolkas statskritiskt får betala dyrt. Diktaturen styrs med hjälp av en jättebyråkrati. Tankarna går till Stasi, till nazismen på trettiotalet, till kommunistdiktaturerna bakom järnridån. Albanien var ju en av de diktaturerna och Kadare sätter fingret precis på den ömma punkten.

Det är mycket intressant läsning! Mörkt och mardrömslikt. Läs Kadare.

Wednesday, November 28, 2018

The owls are not what they seem

Ibland orsakar popkulturen oväntade korsreferenser i ens hjärna. Vem hade anat att Ismail Kadares politiska allegori The palace of dreams skulle visa sig vara en parafras - eller kanske förlaga - till Twin Peaks?
Mer om denna mångbottnade roman imorgon...

Monday, November 26, 2018

Plötsligt läser jag så mycket om gödsel

Det finns så mycket intressanta fakta om grisskit. Jag ska idag iväg och tala på en konferens  om syrabehandling av gödsel, ett litet trick som de danska grisbönderna vill sälja in som jättebra för att minska utsläppen av ammoniakföroreningar.

För min del tycker jag det låter onödigt tillkrånglat och jag kommer kräva de goa lantmännen/-kvinnorna på besked om alla säkerhetsåtgärder de tänker ta till för att inte syran ska orsaka skador på djur och människor, för att de inte ska försura jordarna, för att inte näringen ska läcka ut i havet istället för i luften, etc, etc.

När det dessutom finns ett väldigt enkelt och mycket effektivt alternativ för att uppfylla alla miljö-, säkerhets- och djurhållningsregler: sluta ha enorma industrifarmar och föd istället upp glada grisar på små gårdar, med halm i boxarna, stora hagar och god ventilation. Då sjunker ammoniakföroreningen per gris betydligt.

Det vet jag, för jag har läst orimliga mängder studier med gödselrelaterad statistik på sistone.

Och du konsument: du köper väl inte det osannolikt billiga grisköttet? Det är billigt av en anledning. Om du ska äta fläskkött, ät svenskt ekokött, helst närproducerat på en gård där du vet att grisarna har det bra. Hellre äta dyrt men bra kött och äta det mer sällan än att äta billigt snuskkött till vardags.

Sunday, November 25, 2018

En liten stad i Tyskland

John le Carré, spionromanernas mästare, har bland annat skrivit en lite udda variant i genren: A small town in Germany, från 1968.

Bakgrundskulissen är det oroliga 60-talet i Tyskland samt Storbritanniens första försök att bli medlem i dåvarande EG. Medlemsskapsansökan ska snart behandlas under ett känsligt möte i Bryssel. Men brittiska ambassaden i Bonn skickar ut ett nödrop - en lokalanställd man har försvunnit med extremt känsliga dokument som kan sabotera hela processen! Dessutom är det studentupplopp på gatorna och en nynazistisk rörelse som försöker ta tillfället i akt. Alan Turner, sexmissbrukande skitstövel som istället skulle behöva skickas till psykolog, får uppdraget att åka till Tyskland och hitta den förlupne mannen och dokumenten i tid.

Det är inte en vanlig actionfylld spionroman - det här är ett psykologiskt drama som utspelar sig i dialoger mellan bulldozermachon Turner och olika karaktärer på ambassaden. Sakta tecknas porträttet av den försvunne Leo Harting.

Jag gillar den lågmälda tonen, det svårgenomträngliga språket och allt som antyds mellan raderna. Det är inte helt lätt läsning, men spännande utan att vara stereotypt rafflande. Kvinnoporträtten är usla och le Carré missar som vanligt bechdeltestet med hästlängder. Ändå: högt betyg.

Friday, November 23, 2018

Den svarta fredagen

Mitt bästa tips för dagens nymodiga konsumtionshögtid är det här: gå till biblioteket istället.

Behöver du verkligen en ny frän top till samlingen kläder du knappt använder? Nej, men du behöver läsa Lotta Lotass vansinniga romanexperiment Den svarta solen. Ta på ditt mest öppna sinne och läs! I vilken ordning som helst.

Behöver du verkligen verkligen en ny köksmanick som du kommer att använda två gånger? Nej! Men du behöver Edgar Allan Poes små gotiska rysarnoveller, till exempel Den svarta katten.

Och du behöver knappast ytterligare en käck inredningsdetalj med katter på. Det du behöver, det är att gå till biblioteket och helt gratis låna Tintinalbumet Det svarta guldet. Dupontarna kan få vem som helst på bättre humör, helt utan shoppinghysteri!

Thursday, November 22, 2018

Etisk rensning

Jag stötte på en gammal bekant häromdagen nere bland demonstranterna på stora torget.

-Men gubben Pettson, utbrast jag häpet. Står du här och kampanjar för "bevara Sverige svenskt", hur kommer det sig?

-Ja, någon måste ju göra det, förklarade Pettson. Han lirkade försiktigt loss katten ur banderollen och fortsatte: Du ser ju hur det går utför med det här landet. Det är mycket tal om svenska värderingar men ingen törs säga som det är: att en stor del av den södra landsänden inte längre följer dessa värderingar. De håller helt enkelt på att bli alldeles osvenska.

-Hur menar du, osvenska?

-Det är rasism och intolerans och jamsa med Babiandemokraterna utan att ta ansvar för konsekvenserna. Osvenskt! Och det är blocköverskridande, är det. Titta på skånemoderaterna, skåneliberalerna, skåne-SSU. Vi måste göra något åt det här, annars är det ute med det goa, rara, pannkakstårtiga Sverige vi har kunnat vara så stolta över.

-Oj oj, det låter verkligen inte bra. Så det är därför ni står här med plakat med texten "Självständighet nu"?

-Ja precis! Vi vill att Blekinge och en bit av skånska slätten blir en självständig stat, och så tar vi lite etisk rensning på det och flyttar hit de goda krafterna och skickar dit alla nazistsympatisörer. Så kan de ha en liten mysig åsiktskorridor för sig själva, utanför EU såklart. Vi kan bygga en mur runt dem också, jag har gott om verktyg ute i boden.

-Hm, ja du låter ju övertygande... Vill du ha hjälp att hålla den där banderollen?

Tuesday, November 20, 2018

Mikael Niemis oväntade väckelsedeckare

Koka björn av Mikael Niemi har fått mycket uppmärksamhet. En säregen roman som är någonstans mittemellan hårdkokt deckare och romanformsbiografi över väckelseprästen Lars Levi Laestadius och hans härjningar i övre Norrland under artonhundratalet.

Laestadius, genom boken enbart kallad "prosten", plockar upp en ung samisk pojke och gör honom till sin John Watson. När en piga försvinner ute i myren är det prosten och Jussi som vägrar tro på historien om en slagbjörn. Istället hittar de pigans våldtagna och döda kropp och säkrar rättsteknisk bevisning med mycket gammaldags metoder (bland annat med hjälp av diverse näsdukar och ett potatisland). Men byborna och länsman är inte så lätta att övertyga. Klart det är en björn! Nu blir det björnjakt! Märkligt nog fortsätter attackerna även efter att björnen har klubbats ihjäl. Prosten måste fortsätta sitt detektivarbete, bland nyfrälsta gummor och misshandlade samebarn.

Jag är inte särskilt övertygad, det är för mycket spott och blod och råa överdrifter för min smak. Jag förstår inte heller poängen med de instuckna mellankapitlen med presenstempus, är de inlagda för att förbrylla läsaren?


Hundskadeindex: mycket grovt våld mot två hundar och flera björnar.

Monday, November 19, 2018

Ett par ord om Brexit (eller: varför De Gaulle hade rätt)

Det talas mycket om Storbritanniens förestående magplask ut ur det europeiska samarbetet, men låt mig också påminna om hur det gick till när de en gång i tiden gick med.

1963: Storbritannien ansöker första gången om EU-medlemskap ("å schyrra, kan inte vi få vara med i er klubb?"). De får avslag, framför allt tack vare franska presidenten De Gaulle som konstaterar att brittisk lag och ekonomi är inkompatibel med resten av Europa.

1967: Storbritannien ansöker för andra gången om EU-medlemskap ("jomen snälla vi kan väl få vara med, vi ska vara jätteduktiga medlemmar, lovar!"). De Gaulle lägger in nytt veto och pekar bland annat på att Storbritannien fortfarande ser sig som ett överlägset imperium, inte som jämlik part i ett paneuropeiskt samarbete.

1969: De Gaulle avgår som president och Storbritannien slänger in en tredje medlemskapsansökan ("vi vill vara med i EU! Vi vill!").

1973: Efter förhandlingar och granskning och ett avtal som alla sidor är nöjda med träder Storbritannien in som medlem i den europeiska gemenskapen.

1979: Margaret Thatcher slår handväskan i bordet och utbrister "I want my money back" [sic]. Resten av EU går med på att ge dem en enorm rabatt på EU-medlemskapsavgiften. Denna rabatterade avgift betalar de inte alltid in. De tackar däremot aldrig nej till att få utbetalningar från EU, till exempel via jordbruksfonden.

Så vad är det som händer just nu? Ungefär det här: Storbritannien vill väldigt gärna fortsätta handla med EU och ha kvar fördelarna med samarbetet, men vill inte följa resten av reglerna. Det är handeln och tullarna framför allt längs nordirländska gränsen som är knäckfrågan. Det kan finnas en "hård" eller en "mjuk" gräns mellan EU och Storbritannien. 

En hård gräns innebär kontroll och tullklarering av varje vara som passerar gränsen, eftersom reglerna för produkter är olika på de olika sidorna. Exempel: inom EU måste kött vara kontrollerat för t.ex. salmonellasmitta, det måste vara ursprungsmärkt och djuren måste ha skötts på ett värdigt (nåja) sätt. Eftersom alla EU-länder går med på detta och det görs inspektioner överallt, kan man sälja EU-producerat kött väldigt enkelt inom hela europeiska marknaden. Om Storbritannien inte längre vill binda sig till samma regler kommer deras kött inte lika enkelt kunna passera in i EU utan varje köttlast ska stannas och pappren kollas för att se att den som vill exportera till EU kan bevisa att den följt EU-reglerna.

En mjuk gräns där kontroller och tullklarering inte behövs är bara möjlig om Storbritannien skriver på ett avtal och förbinder sig att följa EU:s minimiregler för produktsäkerhet, miljökrav, etc.

Det finns alltså följande alternativ:
1. En hård gräns runt hela Storbritannien. Nordirland skärs av från resten av Irland. Sannolikt resultat: uppblossande konflikt på Nordirland. Höjda priser på importerade varor i Storbritannien. Detta är alternativet vi får med ett avtalslöst Brexit.
2. En mjuk gräns mellan Irland och Nordirland, hård gräns mellan Nordirland och resten av Storbritannien. Sannolikt resultat: gradvis avknoppning av Nordirland från Storbritannien. Höjda priser på importerade varor i Storbritannien.
3. En mjuk gräns mellan EU och Storbritannien. Sannolikt resultat: handel och utbyten kan fortsätta friktionsfritt utan större förändring jämfört med idag. Brexitörerna kommer att klaga högljutt.

Den mjuka gränsen är stommen i det Brexitavtal som just nu är på bordet. Det är inte populärt bland brittiska politiker. Många av dem lever istället i en drömvärld där de tror att de kan få EU-fördelarna utan att betala för det. Det kommer inte att hända.

Vad EU är helt på det klara med är nämligen detta: det är inte EU som förlorar på Brexit. De Gaulle hade rätt.

Sunday, November 18, 2018

Dubbelhund

Det blir inte mycket lästid den här veckan, jag har lånat en extrahund. Nu har jag både en stor och en liten!
Tassa (liten) och hennes morbror Jipod (stor)

Saturday, November 17, 2018

Nyckelöga

JAG HAR LÄST EN ROMAN PÅ NEDERLÄNDSKA!

Jajamen, alltihop, från sida ett till sista sidan. Och jag begrep hela handlingen om än inte varenda ett av orden. Detta är ett litet steg för mänskligheten men ett stort kliv för mig.

Boken heter Sleuteloog, "Nyckelöga" och är skriven av Hella S. Haasse. Den handlar om Indonesien under slutet av det nederländska kolonialstyret. Två unga kvinnor med europeisk bakgrund växer upp i ett Jakarta som förändras - självständighetskampen drar igång. De lever sina liv i lyx och trygghet, med indonesiska tjänare omkring sig. Sextio år senare kommer minnena tillbaka för den ena kvinnan när hon försöker hitta nyckeln till den kista där alla fotoalbum och dagböcker varit undangömda under decennier av förnekelse.

Temat var intressant, handlingen var sisådär, men bedriften att klara det på ett nytt språk var en enormt viktig milstolpe för mig.

Thursday, November 15, 2018

Ode till simultantolkarna

Det finns en yrkesgrupp som de flesta knappt ens kommer i kontakt med, men som är bland mina största hjältar: simultantolkarna.

Jag jobbar i en internationell miljö och är ofta på möten med tolkning. Via hörlurar får vi direktöversättning av vad talaren just nu säger på ett helt annat språk. Det är otroligt imponerande. Särskilt i EU-sammanhang där samma tolk ofta översätter från en 5-6 olika språk (alltid från andraspråk till sitt eget modersmål).

När någon talar på ett lite udda språk - säg litauiska - är det förstås inte säkert att det sitter någon som förstår detta i alla de andra tolkbåsen. Då tolkar en från det litauska båset till engelska och de andra tolkarna översätter därifrån. Det betyder att om en litauisk talare drar ett skämt så skrattar publiken i tre omgångar: först de som lyssnar på originalspråk, strax därpå de som lyssnar på engelska, och sedan de som lyssnar på ett tredje språk.

Och det är inte som i viskleken utan i de allra flesta fall kommer informationen igenom nästan helt korrekt. Undantaget är den svåraste tolkningen, från tyska till engelska. Där missas det ibland, eftersom tolken måste hålla hela resten av meningen i huvudet i väntan på verbet på slutet...

Jag lyssnar på original när jag kan, det vill säga på engelska, franska, tyska och svenska. En rolig sak jag har upptäckt är att mina anteckningar då blir väldigt blandade. Jag antecknar på engelska om jag har lyssnat på engelska men antecknar på svenska från tyska och franska! Det bara blir så.

Om du någon gång får chansen att kliva in i ett internationellt mötesrum, titta noga på de mörktonade glasbåsen längs väggarna och vinka vänligt till superhjältarna som sitter där inne!

Wednesday, November 14, 2018

Kvinnan på tåget

Paula Hawkins är författaren bakom storsäljaren The girl on the train, som också blivit film. En välskriven och spännande bladvändare.

En kvinna tågpendlar från en förort in till London, samma tid varje dag. Vid en av stoppsignalerna betraktar hon några hus och fantiserar om personerna som bor där och som hon skymtar dagligen från tågfönstret. En dag ser hon något oväntat och upprörande. Dagen därpå kommer hon hem blodig och minns ingenting av de senaste timmarna. Hon måste försöka lista ut vad det var som hände. Steg för steg tas läsaren närmre sanningen, via många luriga vändningar.

Det är skickligt gjort! Sorgligt, hemskt och mycket bra läsunderhållning.

Sunday, November 11, 2018

Jour d'Armistice

Idag är det hundra år sedan första världskriget slutade. Det är en stor händelse här nere i Europa! Jour d'Armistice - vapenviledagen - är en viktig helgdag i Belgien och det kommer att vara ceremonier och klockringningar runt om i landet och antagligen i alla grannländer.

På den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden tystnade vapnen i Europa.

Det är så en får gåshud.

Fred är en större sak för dem som faktiskt har levt genom krig. Krigens närvaro är så stark här i Belgien - hela landskapet är präglat av historien. Vi gjorde en liten bildningsresa i våras och besökte den del av Flandern där första världskrigets skyttegravar var som tätast, djupast och dödligast. Fält efter fält med vita kors och vita stenar markerar fortfarande alla tiotusentals gravar efter stupade soldater. Många namnlösa, många knappt mustaschmogna. Staden Ypres jämnades fullständigt med marken, svartvita foton av grushögarna påminner om bilderna från de senaste åren i Syrien. Det är mäktigt och sorgligt och vi hoppas att det aldrig, aldrig händer igen här i Europa.
En av de skyttegravar som bevarats som historiskt monument. Det går att gå ner och vandra i den klaustrofobiska gången och tänka sig leran, kylan, hungern och de vinande kulorna.
Ett av många, många gravfält med rad efter rad av vita kors eller stenar.

Saturday, November 10, 2018

Matematiska universum och skrävelpellar

Max Tegmarks självbiografi, förlåt, faktabok Vårt matematiska universum, har tagit mig lång, lång tid att komma igenom.

I ärlighetens namn har jag dessutom hoppat över en del av kapitlen när det blev alltför tradigt.

Det började jättebra med intressant bakgrundsgenomgång av vad vi vet om rymden och världen och framför allt: hur vi vet det. Jättespännande! Fortsatte med teoribildningar kring universums utveckling och framtid och huruvida det finns ett eller flera parallella universum/multiversum. Jag har lärt mig om gluoner och uppåtkvarkar och om vågfunktionerna som är stommen i kvantfysik. Utan att vara naturvetare har det gått hyfsat lätt att följa med i Tegmarks beskrivningar, även om jag inte begriper/köper allt han skriver.

Det som varit segt och tråkigt och tvingat mig att hoppa över flera stycken är inte det populärvetenskapliga, inte ens när det gick långt bortom min fattningsförmåga och blev komplett flumabstrakt. Det som är fullständigt outhärdligt är det ständiga namndroppandet, det oändliga självförhärligandet och alla helt onödiga avstickare med opåkallade beskrivningar av personen Max Tegmark. Framför allt: eftersom dessa stycken beskriver en riktigt egoistisk skitstövel (oavsiktligt, antar jag - gissningsvis ville han beskriva sig själv som en cool rebell men det gick fel). Jag hoppas att Tegmark egentligen bara är hälften så arrogant som det verkar när en läser hans bok.

Den som har mer tålamod med skrävelpellar än vad jag har kan antagligen bortse från det självbiografiska - då är det intressant läsning. Om än inte alltid helt övertygande.

Thursday, November 8, 2018

Prag!

Milan Kundera (Varats olidliga lätthet) var visserligen från Brno, men han var i alla fall tjeck. Bättre ledtrådar var förstås Pragfödda författarna Petra Hůlová (En plastig trea), Jaroslav Seifert (nobelpristagare och poet) samt Franz Kafka (knasigt geni). Kanske någon också löste gåtan med hjälp av Umberto Eco och Begravningsplatsen i Prag?

Det blev ingen giraffspaning den här gången (blink blink H) men vi har pratat smutsig luft tills jag är nästan snurrig. Nu: på flygplatsen och på väg tillbaka till precis lika förorenade Bryssel. 

Wednesday, November 7, 2018

Factfulness

Nordiska bokklubben läste Roslings Factfulness. En liten pedagogisk pärla med massor av grundläggande källkritikkunskap. Läs den!

Inte minst för alla intressanta grafer och fiffiga illustrationer.

Bekämpa din inre akutinstinkt! Läs Hans Rosling genast! Eller imorgon när du har tänkt efter.

Tuesday, November 6, 2018

Resegåta: vart är jag på väg?

Folk förknippar kanske mitt byråkratjobb med Kafka, men resmålet idag är ännu starkare kopplat.

Hůlová, Seifert och Eco är också bra ledtrådar. Fast kanske olidligt lätta?

Jag ska ägna två dagar åt att diskutera luftkvalitet och kanske framför allt: hur ska land X få ner utsläppen från biltrafiken och kolindustrin så att färre människor dör till följd av den dåliga luften.

Vart är jag på väg, tror du?

Tematrio: läskigt

Lyran har halloweenfeeling och har "läskigt" som veckotrions tema. Lätt som en plätt!

Jag tycker att alla ska läsa Bram Stokers Dracula, den är så härligt gammalmodig och romantisk men isande otäck. Särskilt den galne fången som börjar samla spindlar för att äta.

Det är få böcker jag lägger ifrån mig på grund av läskigt eller otäckt, men Nina Bouraouis Förbjuden betraktelse om en flicka inlåst i en patriarkal och våldsam gruppkultur, den var tung att läsa. Tonårsuppror, fast med brutna revben som pris att betala.

Men läskigast av allt är Johan Rockströms Den stora förnekelsen om vad som håller på att hända med vårt klimat. Är din semesterresa till Thailand verkligen värd att smälta istäcket och göra stora delar av världen obebolig för? OK, men klaga då inte när extremväder gör maten dyrare, när klimatflyktingar tvingas komma till oss för att söka skydd och de gulliga tigrarna dör ut.

Saturday, November 3, 2018

Guess who?

En man vaknar upp i ett hotellrum, handklovad till sängen. Ytterligare fem okända personer ligger utslagna runt om i rummet. När de kvicknat till upptäcker de raskt tre saker: 1) de är inlåsta, 2) det ligger ett lik i badrummet, 3) de har fått ett meddelande från den onda boven: ni kommer inte bli utsläppta förrän ni listat ut vem av er som är mördaren. Ni har tre timmar på er, sedan dödar jag er.

Krystat, tillkrånglat och osannolikt - javisst! Det går ju knappt att få till låsta-rummet-thrillers utan att ta sig ganska kreativa friheter. Om en accepterar konceptet och inte granskar skarvarna för noga blir det bladvändande och underhållande psykologiskt drama. Mestadels väl genomfört med lagom korta tillbakablickar som gradvis avslöjar huvudpersonens bakgrund och ledtrådar till mördarens motiv.

Det jag däremot blir less på är det tröttsamt manliga perspektivet och det onödiga vurmandet för den stereotype "loveable bastard" som i verkligheten inte är det minsta älskvärd utan en eländes sliskpelle som borde förpassas till den litterära soptunnan.

Boken heter Guess who och är Chris McGeorges debutroman. Passar bra för en slapp dag i soffan.

Thursday, November 1, 2018

Bakom varje fönster...

Det visade sig att novellsamlingen (?) Bakom varje fönster bor ett hjärta av Soheila Fors inte alls handlade om hungriga hundar, som Tassa trodde.

Det är istället en samling berättelser från invandrarkvinnor som av olika anledningar tvingats söka skyddat boende. Tio berättelser om patriarkala strukturer, barnäktenskap, misshandel och ojämställdhet.

Några saker är väldigt viktiga att hålla i huvudet under läsningen: 1) Alla kvinnor ur alla icke-svenska kulturer drabbas inte av hedersvåld. Det finns också många lyckliga och jämställda kvinnor med annan bakgrund. 2) Det finns många s.k. "helsvenska" kvinnor som blir precis lika slagna av sina "helsvenska" män. samt 3) Men de fall som beskrivs i den här boken finns tveklöst och får inte bli osynliggjorda i rädslan för att folk inte förstår 1 och 2 utan gör rasistiska tolkningar av fallen istället för att se varje enskilt fall för vad det är: en kriminell handling. Varje människa, oavsett bakgrund, har rätt att leva i trygghet och frihet.

Berättelserna är starka och sorgliga men inte bara med olyckliga slut. Jätteintressant med analys av gruppkulturer och vad de får för följder. Boken hade visserligen behövt en rejäl korrläsning och redigering, men den är ändå viktig och rätt bra läsning.

Wednesday, October 31, 2018

Arkiveringsdag på jobbet

Jo, jag har naturligtvis en bokhylla på jobbet också. Jag hittade böckerna efter att ha slängt en hel tunna full med min företrädares gamla papper ur hyllan (eufemism för städning: vi hade "arkiveringsdag" i hela departementet).
 Längst ner under dokumenthögarna fanns de här pärlorna med lockande titlar som Modelling and mapping the impacts of atmospheric deposition of nitrogen and sulphur.
Ooo, en sådan bladvändare... (bara halvt ironisk!)

Monday, October 29, 2018

Tematrio: sjukdomar

Så passande att Lyran har trio på temat sjukdomar och skador, nu när jag traskar omkring med ett nyborrat knä (fast idag har jag friskförklarat mig och kastat kryckorna, någon måtta får det väl vara på konvalescensen).

Jag gissar att andra kommer välja Pesten och Kärlek i kolerans tid så jag drar åt det lite mer indirekta:

A spot of bother av Mark Haddon handlar om en mycket hypokondrisk man. En MYCKET hypokondrisk en! Det orsakar vissa problem. Bland annat när han försöker klippa bort ett eksem i tron att det är en dödlig cancersvulst. Do not try this at home.

Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson har istället en könssjukdom som andre protagonist. Unge bondsonen Adrian kommer till storstan och träffar sin svikna ungdomskärlek Marta, och så träffar han några prostituerade med dröppel också. Smärtsamt.

En av de stora soterna för ett sekel sedan var tuberkulosen, som Hans Castorp i Thomas Manns Bergtagen har råkat ut för. En elak bakterie som äter upp lungorna inifrån. Tack och lov för modern medicin!

Det var inte något direkt upplyftande tema, det här...

Sunday, October 28, 2018

Bakom varje fönster bor lilla hjärtat (och gör suddiga nosmärken på glaset)

- Du matte!
- Ja lilla hjärtat, vad är det nu då?
- Vad betyder det här? Finns det verkligen så många hundar? På vår gata är det ju massor med fönster.
- Nja, det är nog snarare en metafor.
- Aha, jag förstår. Hon menar "Framför varje kylskåpsdörr bor ett hjärta".
- Mm, så måste det vara.

Saturday, October 27, 2018

Ett sågat knä är läsfrämjande

Så mycket lästid det blev, när de borrade två små hål i mitt knä för att laga den trasiga menisken!

Jag sitter fast i soffan med en bokhög. Min snälla livspartner springer och hämtar grejer åt mig.

Om bara knät hade varit lite mindre stelt och ömt hade det varit en perfekt lördag.

Thursday, October 25, 2018

Ett mycket speciellt hembiträde

Most awesome reading circle - min europeiska bokklubb i Bryssel - läste Magda Szabós Dörren. En mycket speciell och lite skrämmande bok om en mycket speciell relation mellan två märkliga kvinnor.

En ungersk författarinna (fiktiv självbiografi!) skaffar en hushållerska för att hjälpa till med det kaotiska hemmet (boken skrevs nämligen 1987, i en tid då mannens del i hushållsarbetet var = noll). In i deras hem marscherar Emerence, en stor och barsk kvinna med enorm muskelstyrka och extremt starka åsikter. Inom kort är hushållet helt under Emerences tumme, till husfruns frustration. Ett ständigt maktspel mellan författaren och hushållerskan binder ihop dem med lika delar kärlek och konkurrens.

Emerence är en superkvinna, knappt läskunnig men oerhört stolt och ständigt vakande över sin privata sfär. Dörren till Emerences eget hus är låst för allt och alla. Vilket naturligtvis gör att hela grannskapet är nyfikna på gränsen till besatthet - vad finns bakom de stängda fönsterluckorna och den barrikaderade dörren? Det är bara författaren som kanske kan locka Emerence att öppna dörren i en nödsituation som uppstår.

Det är en intressant, lite krävande och mycket annorlunda berättelse. Det handlar om stolthet och självständighet och om huruvida en bör eller får försöka rädda någon annan mot dens vilja. Kanske finns det också en del politiska metaforer om ungerska kommunisttiden som jag missar av okunskap.

Jag som kan acceptera talande drakar, magiska kvastar och Jasper Ffordes fotnotsdialoger har ändå lite svårt att begripa det invecklade förhållandet mellan de två kvinnorna. Varför kastar de inte ut Emerence när hon tar över deras hem? Men det är väl det som är magin i just den här boken.

Inte en feelgood, verkligen inte.


Hundskadeindex: hunden får en del stryk och det går verkligen inte bra för katterna

Wednesday, October 24, 2018

När ljudboken blir till litterär misshandel

I min strävan att lära mig nederländska sökte jag efter poddar med lättlyssnat. Hittade en ljudboksversion av Anna Karenina, inläst av en vänlig själ som vill "göra den tillgänglig för de som håller på att lära sig språket" (alltså nederländska, inte ryska).

Det är en god tanke. Men det är så oerhört dåligt genomfört. 

En man läser in Anna Karenina ord för ord i mycket långsamt tempo och med samma betoning på varje ord. Jag förstår förvisso de flesta orden, det är mycket tydligt inläst. Men det går absolut inte att få något sammanhang i berättelsen. Det är omöjligt att avgöra när en mening börjar eller slutar, det är svårt att komma ihåg hur en mening började när en väl har tragglat sig till slutet och det är så genomtråkigt att lyssna på att håret nästan faller av på kuppen.

Stackars Anna Karenina, inte nog med kärlekstrassel och tågolyckor, hon blir dessutom misshandlad av nederländska ljudboksinläsare.

Saturday, October 20, 2018

Out-of-office message, Yoda-style

På jobbet tas val av fackliga representanter på stort allvar - ledamöterna i personalutskottet väljs enligt listor med personkryss och stora mängder affischer från alla konkurrerande fackförbund som vill bli invalda.

Det här fackförbundet fick nästan min röst tack vare den yodainspirerade meningsuppbyggnaden på den här ganska obegripliga affischen...

Friday, October 19, 2018

Oöversättbar Shakespeare och skolflicksmord med knorr

Titlarna på Alan Bradleys deckare är alltid kluriga, men jag gillar särskilt den senast lästa: As chimney sweepers come to dust, en ordlek från en av Shakespeares sonetter:
"Golden lads and girls all must,
As chimney-sweepers, come to dust."
Flavia de Luce är fortfarande en härlig karaktär: kemisavant och full av rackartyg. I den här boken skeppas hon iväg till en internatskola i Kanada där första nattens sömn störs av att ett lik faller ut ur skorstenen i hennes rum.

En annan tolvåring hade kanske fått en chock och drömt mardrömmar resten av livet men Flavia fokuserar istället på att hinna norpa åt sig så många ledtrådar som möjligt innan polisen stormar in och tar över det skojiga. Det blir ingen lätt match, för den här internatskolan ruvar på många mörka hemligheter.

Inte längre lika pigg och genial som de första i serien, men fortfarande upplivande läsning.

Wednesday, October 17, 2018

Man Booker Prize

Jag läser att Anna Burns fick årets Man Booker-pris för romanen Milkman och jag blir genast sugen på ett litet bokinköp. Den ska handla om skvaller och ryktesspridning och utspela sig mot bakgrund av oroligheterna på Nordirland under andra halvan av nittonhundratalet.

Det behövs mer lästid...

Monday, October 15, 2018

Ja, hur gick det här till?

Intellektet: Men du! Här ligger ju en halvläst faktabok om fysik, Max Tegmarks Mitt matematiska universum. Läste vi aldrig klart den?

Ödlehjärnan: JAG HÖR INTE VAD DU SÄGER, TYVÄRR

Intellektet: Jo jag sa att någon verkar ha staplat andra böcker ovanpå Tegmark i läshögen. Hur kan det ha gått till?

Ödlehjärnan: VET INTE VAD DU PRATAR OM

Intellektet: Det har till exempel hamnat en Flavia-de-Luce-deckare överst här... Hur hamnade den där, tror du?

Ödlehjärnan: NU PRATAR VI OM NÅNTING ANNAT. TITTA, EN ÖRN!

Sunday, October 14, 2018

Lokalval i Bryssel

Jag har varit och röstat i kommunalvalet här i Bryssel. Det är obligatorisk röstplikt och böter för den som inte röstar, ändå är valdeltagandet vanligtvis inte högre än i Sverige.

Det är kanske inte så konstigt, eftersom det är ett elände att hitta ett parti att rösta på. Det finns franskspråkiga och flamländska partier av alla sorter, och i kommunalvalet dessutom en drös lokala hittepågrupper. Allihop använder ungefär samma floskler.

Det enda parti som har en vettig strategi i min viktigaste valfråga, sophanteringen, är jätteonda och har en förfärlig syn på allt utom sopor. Det gröna partiet verkar snälla men fokuserar tyvärr på fullständigt kokobäng saker som "elektromagnetiska föroreningar" och har som lösning på allt från soporna till äldrevården att medborgarna själva ska gå ut och fixa det, tillsammans, kanske att någon kan baka kakor också, och någon kan ta med sig en gitarr, å det blir jättekul. Jääättekul.

Men med en djup suck och efter mycket efterforskande har jag hittat ett parti som verkar ligga någonstans mittemellan "långt bort i yttre rymden" och "Voldemort". Vilken tur! Jag slipper böter.
Jag förklarar den dysfunktionella belgiska sophanteringen en annan dag.

Friday, October 12, 2018

Tuppen är död

Ingrid Noll är en härlig författare som inte borde få falla i glömska!

Hennes mest kända titel är väl Tuppen är död som är en slags kärleksroman med mordtema. Svårt att genrebestämma, men det är ju ofta just de böckerna som är de allra bästa.

Rosmarie är en tysk dam i sina bästa år och det där med familj och kärleksliv har hon inget intresse av. Hon går i sina foträta skor och sköter sitt sekreterarjobb och tittar strängt på kollegorna om de skrattar för mycket på lunchrasten. Men så drabbas hon av kärlek vid första ögonkastet. En man av typen självkär besserwisser, men i hennes ögon är han fantastisk. Rosmarie är beredd att ta till drastiska åtgärder för att få vad hon vill ha. Mycket drastiska åtgärder.

Det är en alldeles absurd och uppfriskande elak berättelse med fantastiska underdrifter och Rosmaries mycket cyniska beskrivning av världen. Jag gillar boken.

Wednesday, October 10, 2018

En bok att läsa om böcker att inte läsa

Kalle Lind är en sådan där härlig blandning av allvetare och ordkonstnär. Det kan bara bli bra.

Som till exempel i stora boksågarkavalkaden 88 böcker du inte behöver läsa. Lind har grävt djupt i antikvariatens skräpkorgar och hittat ett urval av de mest onödiga och/eller märkliga böckerna i svensk utgivningshistoria.

Det är personliga vendettor mot J.R.R. Tolkien, det är misslyckade porrböcker, det är uppbyggelig ungdomslitteratur signerad olika väckelserörelser och det är receptböcker för matlagning i mikrovågsugn.

Allt recenserat på så underfundigt och elegant elakt sätt att en nästan blir lite sugen på att läsa dessa pekoral trots allt.

Tuesday, October 9, 2018

Tematrio: gul

Lyran har tematrio: gult, och norpar själv de två självklara tipsen Den gula tapeten och En halv gul sol. Båda två utmärkta!

Då slår jag till med Barbro Alving, Sol över torpet. Barbro Alving - Bang - var en fantastisk kåsör och krönikör. Så vasst, så roligt, så klokt och så mitt i prick. Sol över torpet är en av flera textsamlingar och en riktig hjärtevärmare (fast utan slisk).

Smörgul är också den béarnska hästen som D'Artagnan rider in i Paris på i början av romanen De tre musketörerna av Alexandre Dumas. Denna smörgula bondhäst är sinnebilden för den lantlige och oerfarne D'Artagnan. Men han håller huvudet högt trots att han ser löjlig ut på sin gula springare och är beredd att utmana alla som skrattar åt honom på duell. Jag älskade äventyrsromanen om de tre (fyra) musketörerna när jag var ung, även om jag idag absolut inte kan godta idén om att en man skulle ha rätt att själv stå till doms över och halshugga sin hustru, oavsett om hon har varit otrogen.

Gulan i ägget är en av de viktiga intrigfaktorerna i Jasper Ffordes ytterst annorlunda deckare The big over easy. Fforde skriver inte vanliga deckare, ånej. Han skriver halsbrytande deckare i metalitterär miljö. I det här fallet: skärvorna av Humpty Dumpty hittas vid en mur. Men föll han verkligen? Eller fick han kanske hjälp på traven..?

Dessutom får ni ett idolfoto på min lilla gula huligan, må hon vila i frid.

Monday, October 8, 2018

Tolkien feltolkad

Jag läste " Tolkien svartlistades..." och undrade i fem sekunder varför de hade bildsatt en litteraturartikel med migrationsverkets logga.
Svagt litteraturskadad, det medges.

Sunday, October 7, 2018

Anna Maria Lenngren, Sveriges främsta epitafskrivare genom tiderna

Här vilar fänrik Spink, en hjälte som tyvärr
För tidigt samlad blev till sina fäders grifter
Hans årtal voro få, men stora hans bedrifter:
Han sköt en gång en sparv och red ihjäl en märr

Saturday, October 6, 2018

Det röda halsbandet: originalboken

För det första: det är inte en beauceron. Hunden i Le collier rouge av Jean-Christophe Rufin är en briardblandning.

Briard! Visserligen en hyfsat nära släkting till beauceronen och med likadana dubbelsporrar, men ändå. Jag är besviken.

Själva handlingen i boken blev inte mycket mer begriplig än filmen. Det krigsbrott som hundens husse sitter fängslad för är svårbegripligt med modernt tankesätt. Att hunden följer med fel person är lika konstigt i boken som i filmversionen. Relationen mellan hund och husse (?) är också ganska märklig.

Förutom de små detaljerna (obegriplig utgångspunkt och ologisk intrigdrivkraft) så är själva berättelsen fin. Jag gillar militärdomaren som med farbroderlig hand tar läsaren med genom snårskogen av stolta, istadiga och hopplöst självsvådliga människor i dramat. Klart är dock: filmen är bättre än boken. Framför allt tack vare att de har korrigerat briardmissen.

Kuriosa om författaren: Rufin är både en av grundarna till Läkare utan gränser (ge gärna en slant! De gör bra saker) och medlem av franska akademien.

Apropå akademier anser jag också att Horace borde avgå.

Friday, October 5, 2018

Sega gubbar - om att det alltid är kvinnan som ryker

Det jag inte begriper är hur Horace verkar ha sluppit ur knipan och - återigen - lyckats sätta en kvinna på pottkanten istället för att trilla dig själv.

Hur kan alla rubrikerna nu handla om Katarina Frostenssons Akademimedlemskap?

Hur lyckas de slippriga gubbarna alltid krångla sig undan och bita sig fast men kvinnorna tvingas lämna?

HUR, HUR, HUR är detta möjligt?

Det är ju inte Katarina som varit ute i media och ursäktat sin våldtäktsman till make med att han ju bara är en levnadsglad vivör. Det var ju Horace!

Och det var inte Katarina som försökte blockera och stoppa juristutredningen om jävet och tafsandet - återigen Horace, enligt de uppgifter som kommit fram.


Avgå Horace och vet hut!

Wednesday, October 3, 2018

Kronprinsessan

Jag snubblade över den några år gamla miniserien Kronprinsessan på SVT-play och konstaterar att jag nog inte borde titta på dramatiseringar av politik och offentlig sektor. Jag fastnar ju bara i alla konstigheterna.

Varför flyttar de inte bara på talskrivaren som inte skriver rätt tal? Eller förklarar hur talen ska skrivas? Om hon ska på ministerrådsmöte, varför går hon då in i Europakommissionens byggnad (= inte ministerrådet)? Och är det såhär Hanne Vibeke-Holst och/eller SVT föreställer sig att ministerrådsmöten går till? Hjälp, vad de skulle bli besvikna. I verkligheten sysslar vi med konkreta förhandlingar, inte stormande känslomässiga brandtal. Det är nämligen så en kommer någon vart i verkligheten.

Och alla orimliga förslag hon kommer med! Ministrar kan inte "prata med ett annats land småföretagare". Att komma in som arrogant besserwisser och tro att en själv är den enda som har begripit någonting är inte heller en effektiv förhandlingsstrategi.

Men det är klart, verkligheten i offentlig sektor gör sig väl inte tillräckligt bra på TV. Det är nämligen inte särskilt dramatiskt, tack och lov.

Tuesday, October 2, 2018

Tematrio: orange

När Lyran sätter orange som veckans triotema börjar jag förstås genast tänka på fängelseserier på TV.

Men det finns ju mycket som är orange (kanske svenska språkets mest svårböjda ord) - till exempel Hermione Grangers katt. Crookshanks dyker dessutom upp i min favoritbok i serien: Harry Potter and the prisoner of Azkaban. Strålande underhållning med originella grepp.

Eller pumpor, som i Agatha Christies Hallowe'en party. Det är visserligen inte pumporna som tar livet av den pratsamma skolflickan - det är äpplen. Och en mördare. Vilken tur att Hercule Poirot är i faggorna!

Orange är också den holländska nationalfärgen. En intressant holländsk författare är Herman Koch, han som skrev den mycket otäcka och förfärligt trovärdiga Middagen. Två par träffas över en middag. Deras barn är bästa kompisar. Dessa tonåringar har gjort något väldigt, väldigt dumt tillsammans. Vad gör föräldrarna när de får veta? Läsvärt och tänkvärt.

Sunday, September 30, 2018

Vända hem

Nordiska bokklubben läste två böcker över sommaren: Anyurus ångestframkallande dystopi och Yaa Gyasis mycket mer nyanserade och rika roman Homegoing (på svenska: Vända hem).

Berättelsen börjar i Ghana under sjuttonhundratalet. Slavhandeln har just börjat bli internationell och i industriell skala på grund av europeisk inblandning. Två unga kvinnor kommer i närkontakt med handeln, men på olika sidor av gallret. Med korta inblickar i de olika livsödena följer läsaren sedan de två kvinnornas ättlingar i generation efter generation fram till nutid. Det är krig, slaveri, rasism och diskriminering, men också värme, kärlek och mänsklig styrka i svåra situationer.

Kanske är det lite för mycket av det goda att följa så många karaktärer, men å andra sidan har ju Gyasi gjort sin research så bra och har viktiga saker att berätta från alla olika tidsepoker. När kakaon kom till Ghana och revolutionerade landsbygden. Hur svarta män fängslades på godtycklig grund och "hyrdes ut" när slaveriet officiellt sett skulle ha avskaffats i USA. Om drogepidemin som slog ut en stor del av Harlems fattiga.

Jag gillar det! Det är intressant och lättläst, trots allt elände.

Thursday, September 27, 2018

Ordbanken: hårfråga

Hörrni kloka bloggläsare, vad är egentligen den frisörtekniskt korrekta termen för de där utstickande hårknorklorna som vi glasögonormar får vid öronen? Ni vet, den lilla hårtesten som alltid smiter ut mellan örat och glasögonskalmen och blir en liten ovälkommen lock?

De kommer att drunkna i sina mödrars ansträngningar att begripa romanintrigen

Johannes Anyuru fick Augustpriset för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Det hade han inte fått om jag hade suttit i prisjuryn.

En ung kvinna deltar i ett terrordåd mot en seriebutik där satirtecknaren Lars Vilks, förlåt, där en helt fiktiv satirtecknare just håller ett anförande om sina profetteckningar. Men något är skumt. Kvinnan vänder sig plötsligt mot sina kumpaner och skjuter sin egen boyfriend istället för gisslan. Hon har nämligen åkt i tiden och vet hur framtiden blir om terrordådet genomförs - då kommer Sveriges muslimer att hamna i ghetton och drabbas av en slags apartheidpolitik med drag av förintelseläger.

Det är en högst förvirrande tidslinje som jag tyvärr tycker är helt onödig. Varför krångla till det så? Varför inte bara beskriva en parallell "sliding-doors-verklighet" utan att trassla med tidsresenärer och neurologiska tortyrexperiment? Det är nämligen en hyfsat intressant berättelse som lyser fram här och var, men jag tycker att den hamnar i bakgrunden när läsaren hela tiden måste förhålla sig till själva tidslinjen och alla olika personer som inte är de personer de var när de är och vice versa. Ja, ni hör ju hur det låter.

Dystopin om ett Sverige med babiandemokraterna vid makten är däremot tyvärr rätt realistisk.

Wednesday, September 26, 2018

Olivia

Olivia från 1949 gavs ut som en fiktiv självbiografi under pseudonymen Olivia, egentligen Dorothy Bussy. Romanen skrevs faktiskt femton år tidigare men en manlig författare (André Gidé) gjorde sitt bästa för att krossa Bussys självförtroende och hon la sitt bokprojekt på is.

Vilken tur att hon inte gav upp helt! Olivia är nämligen en liten pärla. På många sätt är det en modern replik på Villette - en kortroman om en ung flicka som skickas till fransk internatskola och upplever förälskelse i en av lärarna. Olivia upptäcker både sig själv och sin egen kvinnliga kropp när hon drabbas av kärleken till mademoiselle Julie. Men Julie är en fri fågel, hon är inte ens trogen sin mångåriga livskamrat mademoiselle Cara som hon driver skolpensionatet tillsammans med. Julie verkar dela ut löften till både höger och vänster, men hon är inte pålitlig. Olivias hjärta krossas.

Det är en mycket fin berättelse! En pricksäker skildring av tonårsvåndor. Dessutom en liten deckargåta framåt slutet.

Monday, September 24, 2018

Tematrio blått

Blå böcker är temat för dagen, mest för att Lyran inte vill ha tema lila igen men blått är ändå nästan lila.

Inte lila är också namnet på ett ungt zimbabwiskt stjärnskott, nämligen NoViolet Bulawayo. Hennes debutroman We need new names handlar om en grupp osnutna ungar som lever rövare i utkanten av Harare just under ett av alla krisår. Bulldozrarna rullar in och mosar husen i områden som röstade mot diktatorn Mugabe. Huvudpersonen Darling, tio år, skickas till USA och hamnar i kulturkrock och identitetskris.

Det stora blå, det vill säga havet, är kuliss i Charlotte Rogans mäktiga Livbåten. En strålande roman om hur människor reagerar på mycket olika sätt i ett krisläge. Och efter ett krisläge. Säg att du hamnat i en livbåt ute på havet, och båten är överlastad. Vad gör du? Knuffar ut en människa eller låter hela båten med samtliga passagerare drunkna? Och vem ska i så fall offras? Klassiskt moraliskt dilemma i snygg tappning.

Anthony Doerr har också en blå huvudperson i Ljuset vi inte ser. Under andra världskriget får en liten blind flicka en blå ädelsten i förvar, men nazisterna är också på jakt efter stenen. Hur lätt är det egentligenför ett blint barn att fly i krig? Inte ens de seende barnen klarar sig ju undan flyganfallen.

Fem och mysteriet med regeringsbildningen

Det var ingen tvekan om saken. Fotspåren ledde rakt in i den övergivna gruvan.

-Vad ska vi göra nu, viskade Julian till Dick, Anne och George.
-Vi följer efter, sa George bestämt.
De andra nickade.

De smög försiktigt in i den mörka gången. Tim flåsade George i hälarna.
Plötsligt föll skenet från Dicks ficklampa på en liten vit papperslapp. Dick plockade upp lappen och visslade lågt.
-Vad är det för något, frågade Anne.
-Ett kvitto för trehundra liter målarfärg, sa Dick.
Det var helt klart en mycket viktig ledtråd.

Plötsligt delade sig gången i två. De kunde inte urskilja några fotspår att följa. De fem kliade sig i huvudet. Vilken väg skulle de välja? Vart hade de misstänkta gått?

Då hörde de ett ljud bakom sig. Någon var på väg ner i gången! De skyndade sig att kravla in i en liten skreva och släcka ficklamporna.

Där kom fem stycken varubud, bärande på varsin stor hög med kartonger. De travade förbi barnens gömställe och fortsatte ner i den högra gången.
-Fort, vi följer efter, viskade Julian.
-Såg ni vad som stod på kartongerna? Landings konditori! påpekade George.
Tim viftade på svansen.

-Stanna, sa Anne efter en stund. Hon hade fått sand i skorna och ville stanna och tömma ur det.
-Men vänta, sand? sa Dick eftertänksamt. Här ska ju inte finnas någon sand. Den här gamla gruvan står ju på stadig granitgrund. Det finns bara lerjord och granit miltals omkring.
De såg sig omkring och upptäckte att det mycket riktigt låg drivor med sand längs gruvgången.
Var hade den kommit ifrån?

Strax därpå såg de ett ljussken framför sig och de kröp långsamt fram till grottöppningen.

Gruvgången vidgade sig till en stor sal. Stora strålkastare lyste upp grottan. Femgänget tappade hakorna.

Där inne hade någon byggt upp en jättestor sandlåda full med barnspadar och leksaksbilar. Runt sandlådans kanter höll varubuden just på att lasta ur och stapla upp högar av pajer.

Och i sandlådan satt de sju misstänkta och var fullt upptagna med att måla in sig i varsitt hörn.

Julian knackade de andra på axeln och de tittade åt det håll han pekade. Lite längre bort hukade blåsippegänget med sina bruna uniformsskjortor. Slangbellor och ärtrör stack upp ur bakfickorna på deras kortbyxor och de var just fullt upptagna med att skyffla ihop en stor hög med skit bredvid en enorm industrifläkt som en av dem försökte koppla ihop med en lång förlängningssladd. Blåsippegängets ledare fnissade ondskefullt och gnuggade händerna.

-Mysteriet är löst, sa George triumferande. Det är talmansval idag.

Tim satte sig på bakhasorna och ylade sorgset.

Saturday, September 22, 2018

Hobbit Day

Visste du att 22 september är den officiella internationella hobbitdagen? Det är ju Bilbos och Frodos gemensamma födelsedag!

Hipp hipp hurra för Frodo och Bilbo, det måste firas med massor med mat och dryck och gärna lite extra svamp på tallriken.

Thursday, September 20, 2018

Elva år i fångenskap

En del saker är så hemska att de inte går att begripa. Som alla dessa historier med sjuka män som i åratal håller kidnappade flickor inlåsta. Jag läste Michelle Knights berättelse om tiden hon och två andra unga kvinnor satt inspärrade hos galningen Ariel Castro, USA. Boken heter Elva år i fångenskap och bara det är ju helt ofattbart. Hur kan någon vara försvunnen i elva år? Hur kan någon komma undan i elva hela år med tre stulna kvinnor fastkedjade i sitt hus?

Särskilt när det framkommer i fallet Knight-DeJesus-Berry att det dels fanns flera domar mot Castro från tidigare grova våldsbrott mot kvinnor (men utan påföljd, trots dom), att det fanns flera orosanmälningar från grannar (som polisen inte ens hade registrerat och rapporterat ordentligt), att det fanns en hyfsat korrekt fantombild och signalement på DeJesus kidnappare men som polisen aldrig valde att gå ut med. Tyvärr med stark klasspolitisk koppling: både flickorna och förövaren kom från kraftig fattigdom och ett mycket utsatt område som inte var polisprioritet.

Mest hjärtknipande av allt: Knights egen familj letade inte ens efter henne, de hade fullt upp med sina egna drogmissbruk och sina interna problem (inklusive en manlig släkting som våldtog barnen om nätterna i deras eget hem, utan att föräldrarna "märkte"något). För fattiga och utsatta barn krävs ett starkt samhälle med rejäla offentliga institutioner som kan dra i nödbromsen vid behov. Ett Donald-Trump-samhälle klarar inte av att rädda de här ungdomarna.

Boken då? Tja, den är ungefär som en väntar sig. Hemskt att läsa, ett viktigt vittnesmål men också en viss otrevlig bismak efter läsningen. Är det verkligen som vittnesmål från en överlevare som den här boken har fått sin spridning?


För övrigt anser jag att Horace borde avgå.

Tuesday, September 18, 2018

Tassas syssling filmstjärnan

Visst är hon vacker, lilla hjärtat!
Så är det också en framgångsrik familj hon kommer från. Tassa är faktiskt syssling till Jaeger du Murier de Sordeille, hunden som spelar huvudrollen (nåja, en av huvudrollerna) i franska filmatiseringen av Le collier rouge. De har samma biologiska gammelmormor!
Le collier rouge handlar om en militärpolis som kommer till ett fängelse i slutet av första världskriget för att utreda en man som begått någon slags krigsbrott. Utanför fängelset sitter en hund och väntar tålmodigt. Militärpolisen är trött på död och blod och vill helst fria mannen, men denne är inte särskilt hjälpsam utan verkar snarare försöka få sig själv hängd. Varför?

Vi såg filmen häromdagen och begrep nästan allt (utom varför hunden följer med fel person) trots franskan och dessutom har jag lånat boken för att se om det hela blir mer begripligt i skrift... Klart är i alla fall att det är Jaeger* som är filmens stora behållning.


*och hans pappa som är stunthund och gjorde stridsscenerna!

Hundskadeindex: hunden är krigsveteran och därför ganska full av ärr, men han fick medalj för besväret så det är kanske okej.

Monday, September 17, 2018

Tematrio: svart

Lyrans tematrio går idag på tema svärta och svart.

Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie handlar om hur det är att vara svart kvinna i USA, och en del om svårigheten att flytta mellan länder och världsdelar och identiteter. Strålande bra läsning!

Nawal el Sadawi skriver nattsvart och mycket otäckt i feministiska slag-i-magen-starka Imamens fall. Också strålande! Men tungt, mycket tungt.

Stendhal är mindre strålande men rätt intressant på sitt sätt. Franska klassikern Rött och svart handlar om en osnuten ung man som beter sig soppigt på massa olika vis och som hamnar där han hör hemma på slutet.

Trevlig läsning!

Sunday, September 16, 2018

Trollkarlen från övärlden

Ursula K. Le Guin är ett namn jag hade missat helt - och det är egentligen lite märkligt med tanke på att jag gillar både fantasy och science fiction. Hon var mycket produktiv och hennes utgivning sträcker sig från sextiotalet till en bra bit in på tvåtusentalet. Titeln jag läste - Trollkarlen från övärlden - skrevs redan 1968 och jag tycker att det märks.

En ung pojke föds med magiska krafter och skickas till internatskolan för trollkarlar för att lära sig kontrollera magin. Men han är ung och arrogant och tror sig på tonåringars vis veta bättre än alla andra. I en kraftmätning med en annan student råkar han kalla fram en ond skuggvarelse från dödsriket och plötsligt måste han fly för livet, mestadels båtburet mellan olika öar. Det är drakar, det är förtrollade stenar, det är magisk vind och vänskap med en liten hundråtta.

Det är däremot inte många kvinnor, eller rättare sagt knappt någon alls. Det är ett under att övärlden lyckats befolka sig med tanke på att den verkar bebodd nästan enbart av män. Det är inte heller någon väldigt rask och klurig intrig utan mestadels en gammaldags äventyrsroman av typen "sedan rodde han till den ön, där träffade han det här monstret och övervann det, sedan rodde han till nästa ö där monstret var si och så och han övervann det, sedan rodde han...". Det är en roman som inte har fått mogna ordentligt och huvudkaraktären är faktiskt en riktig skitstövel.

Ändå charmigt och lite trivsamt med diverse klassiska sagoparametrar blandat med en gammal pilotavsnittsversion av Harry Potter.


Hundskadeindex: hundråttan råkar illa ut.

Friday, September 14, 2018

Men för i helvete, Svenska Akademien!

När en tror att botten är nådd är det tydligen dags att lyfta på mattan och titta efter källarluckor.

Svenska Akademien hade möte och skulle förbättra sina stadgar. Hurra! Kanske några naiva inklusive jag själv tänkte. Nu blir det ordning och reda, slut på jäv och hemliga-klubben-dumheter!

Men inte.

De har kommit fram till att ledamöter inte ska kritisera varandra offentligt.

Verkligen, Horace? Du tycker att detta var den viktigaste frågan? Att folk inte får berätta mer om dina skamliga förehavanden i turerna kring kulturprofilen? Munkavlepolitik, det tycker du är vägen framåt i det här läget?

Själv hade jag annars tyckt att starkare regler mot jäv, tydligare transparens och framför allt: en total uppröjning bland gubbarna som orsakade dagens kaos, hade varit bättre prioriteringar.

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Thursday, September 13, 2018

Lezen is tof

Jag tvekade lite innan jag till slut google-översatte klottret på lokala bibliotekets bokbytarlåda - jag ville ju så gärna att det skulle betyda "läsning är tufft" men var lite orolig att det skulle visa sig vara närmre tyskans "Lesen is doof", alltså att läsning är töntigt.

Borde förstås inte ha oroat mig. Klottraren är en läsfrämjare.

Läsning är coolt! Även på nederländska!

Wednesday, September 12, 2018

Mythos

Det finns en handfull universalgenier i världen, sådana där människor som lyckas få allt de sysslar med att bli underbart och fantastiskt. Stephen Fry är en av dem.

Han är en strålande skådespelare, en av världens bästa engelska högläsarröster och dessutom en intelligent, intellektuell, rolig och begåvad författare.

Jag har inte hunnit med hela, bara lyssnat på delar av ljudboksversionen, men är redan på det klara med att Mythos är ytterligare ett Fryskt guldkorn. Fry återberättar och kommenterar den grekiska mytologin, med extra bonusfakta och ett oefterhärmerligt sätt att tolka berättelserna. Eftersom han läser in ljudboken själv är den förstås särskilt rolig, även för mig som i vanliga fall föredrar text.

På min biblioteksönskelista står helt enkelt "allt av Stephen Fry".

Monday, September 10, 2018

Tematrio: rött

Lyran har politiskt tema som uppföljning till valrysaren: RÖDA boktips (sic! i versaler enligt Lyran).

Då drämmer jag till med En röd hjältinnas död av Qiu Xiaolong, som inte bara har rött i titeln och i innehållet utan också är en subtil kritik av den korrupta kinesiska kommunismen. En polisdeckare med mycket matprat och en hyfsat spännande intrig. Men det är inte deckargrejen som är bra med den här boken, det är den intressanta politiska kulissen.

Rött av olika slag blir det också i Kerstin Thorvalls extremsorgliga När man skjuter arbetare. Det är blod, det är arbetarrörelse och det är ännu mer blod. Och en del vita mentalsjukhusväggar.

När jag var i äventyrsläsaråldern, då slukade jag också Baronessan Orczys Röda nejlikan. They seek him here! They seek him there. The Frenchies seek him everywhere. Robin Hoodfasoner under franska revolutionen, fast på aristokratins, eller kanske på den mänskliga empatins sida.


I övrigt anser jag att blockpolitiken och Horaces akademimedlemskap bör upphöra. Med omedelbar verkan. Bete er som vuxna, allihop.

Diva

Jag läste Monika Fagerholms tonårsskildring Diva, en skruvad och accelererande berättelse i drapering av halvlögner, hittepå och tonårsöverdrifter. En märklig och intressant upplevelse.

Diva är en ung tonåring med smak för sex och på ständig jakt efter kärleken. Vem älskar hon på riktigt, egentligen? Pojkvännen? Lärarvikarien som hon förför i skolans städskrubb? Eller kanske den äldre tjejen som hon bara träffar i smyg på skoltoaletten... Diva ljuger för sig själv och för alla omkring henne. Hon är svår och jobbig, en typisk tonåring med oklart fotfäste. Ett människokart.

Berättelsen är också egensinnigt levererad. Det är en lek med form och format och versaler och upprepning av kärnmeningar och särskilt viktiga händelser och minnen. Divas år med de tre älskarna tuggas om och om med lite olika infallsvinklar. Berättartempot är på samma gång hetsigt och upptrissat och ganska långsamt på grund av alla återfall.

En feministisk berättelse är det i alla fall, och en välbehövlig sådan! Här hymlas det inte med att tonårstjejer kan vara kåta de med, även om omvärlden gör allt den kan för att snabbt banka det ur dem. Samt att sex tyvärr snabbt blir en tråkig plikt även för den lustfyllda tjejen, eftersom killarna och männen inte tar särskilt mycket hänsyn till hennes behov och sexet nästan alltid blir uselt.


Hundskadeindex: det går illa för en epileptisk hund. Helt i onödan! Hundepilepsi går att hantera med ordentlig vård och moderna mediciner! Okunniga tonåringar borde inte få ha vårdnad om djur!

Saturday, September 8, 2018

Valvaka

Bloggen har valspecial! Såhär i tider av valreklam och valaffischer vill vi inte vara sämre. I dagens panel: Ahab, Sophie och Pierre Arronax.

Bloggen: Välkomna allihop! Ska vi börja med dig, kapten Ahab - vad har du för förväntningar inför helgens resultat?

Kapten Ahab: Ett valresultat? Resultatet av val är alltid en katastrof! Amputationer, elände och många döda i havets djup. Det ger jag dig mitt kaptensord på.

Professor Arronax: Hrm hrm! Om jag får lägga mig i: det är inte en val.

Bloggen: En katastrof alltså, säger vår erfarna sjökapten. Sophie, håller du med?

Sophie: Ja, verkligen! Den som har ett val har kval, som tyskarna säger. Ingen förstår väl det bättre än jag.

Bloggen: Fast det är väl ändå inte riktigt lika illa som ditt val var.

Professor Arronax: Fast det var ingen val.

Sophie: Det vet du inte! Ta vår lilla demokrati, ta den bara! (faller i tröstlös gråt och griper efter en spritflaska och en burk tabletter)

Bloggen: Å kära nån då! Men snälla Sophie, så illa hoppas vi väl ändå inte att det går? Bara för att nazist- och populistpartierna gått framåt i opinionsmätningarna... på själva valdagen tar nog folk sitt förnuft till fånga ska du se!

Professor Arronax: Nej, nu måste jag få vara med och debattera. Det ÄR ju nämligen inte någon val! Det är en ubåt.

Kapten Ahab: Och den kommer gå raka vägen åt pipsvängen, med man och allt.

Bloggen: Jag är tydligen den enda med en liten, liten gnutta hopp kvar. Om någon annan där ute också har det, så gå ut och ta hand om någon tveksam väljare och försök värva en röst till ett anständigt demokratiskt parti - vilket som helst, bara det är ett anständigt.

Friday, September 7, 2018

Belgarnas belackare - revansch för Baudelaire

Aha! Les fleurs du mal hade ju visst en intressant del, nämligen kapitlet "Om Belgien".

Baudelaire och jag har precis samma åsikt om belgarna och Belgien och det är inte särskilt smickrande. Men ett helt kapitel nidverser på franska, det kom ändå som en glad överraskning! Franska poeter har tydligen fler sidor än bara floskelproduktionen...

Thursday, September 6, 2018

Avskaffa gränserna!

Jag har ett problem. Ett 21,6 kubikdecimeter stort problem.

Eller ska vi säga: 21,6 kubikdecimeter litet!

Bokhögsutrymmet vid min säng i belgiska lägenheten är begränsat, ett så oerhört fånigt påhitt. Vem har kommit på att jag bara ska kunna ha 15x30x48cm böcker i min akuta läshög?

Det är vad jag alltid har sagt: Belgien är ett u-land.

För övrigt anser jag att Horace borde avgå.
#AvgåHorace

Wednesday, September 5, 2018

Sagostund: ännu en sedelärande berättelse till min systerdotter

Det var en gång tre små rörmokare som bodde i en stuga med sin gamla mormor.

En dag tittade den första lilla rörmokaren i kalendern och såg att det var marknad i byn.

- Jag ska gå dit och köpa äpplen! sa den första lilla rörmokaren.
- Det ska jag också, sa den andra lilla rörmokaren.
- Och jag med, sa den tredje lilla rörmokaren.

För de gjorde nästan alltid nästan likadant.

De promenerade ner till byn och solen sken så vackert att de blev lite varma om kinderna. Där började marknaden och alla grönsaksförsäljarna ropade ut sina varor. Den ene hade palsternackor och den andre sålde paprikor och äpplen fanns att köpa i nästan vart och vartannat torgstånd.

Den första lilla rörmokaren stannade redan vid det allra första marknadsståndet.

- Jag tänker köpa de här röda fairtrademärkta äpplena från Chile, sa den första rörmokaren och packade ner fyra vackra äpplen i en påse. Och så gick han hem, glad och nöjd över att vara klar med sina inköp så snabbt.

- Så dumt, sa den andra rörmokaren till den tredje rörmokaren, såg du att han tog en plastpåse till sina äpplen!

Den andra lilla rörmokaren tog fram sin återanvändningsbara nätpåse av hemspunnen linnevarp och gick fram till ett marknadsstånd lite längre in på torget.

- Fyra gröna äpplen tack, sa den andra lilla rörmokaren, fick sina äpplen och betalade. Sedan gick hon hem och var så nöjd med sig själv.

- Ha! sa den tredje lilla rörmokaren till sig själv. Hen tänkte minsann ännu mer på miljön och gick längst bort på torget där de sålde ekologiska och närproducerade äpplen. Hen köpte fyra stycken, packade ner dem i jackfickorna utan någon påse alls och började gå hemåt.

Men ack!

Vad låg där på vägen och väntade på dem om inte EN SNIGEL.

Den var stor som en buss och brun som koskit och den lämnade efter sig ett spår av slem, nästan en halvmeter djupt. Den första lilla rörmokaren halkade på slemmet och tappade hela plastpåsen med alla röda äpplen. Snigeln kastade sig jättelångsamt över äppelpåsen och slukade den hel i ett enda slurpande glufs.

Den andra lilla rörmokaren såg den första lilla rörmokaren kämpa i det klistriga slemmet och sprang för att hjälpa till - men smack, så låg hon själv lika platt i snigelsnoret, och äpplena och nätpåsen försvann ner i snigelns rödbruna gap.

Den tredje lilla rörmokaren hade inte bättre tur. Rakt ner i snigelspåret så att äpplena rullade ut ur fickorna... och snigeln smaskade i sig dem och rapade en slemmig snigelrap.

De tre små rörmokarna kämpade tillsammans och tog sig till slut loss ur den silvergrå kletiga massan. Längre bort i skogen såg de snigelns kolossala rödbruna svans sakta försvinna bakom de stora granarna. De vandrade slokörade hem och hjälptes åt att skrapa loss slemmet från varandra med hjälp av mormors degskrapa.

- Nej, så här kan vi inte ha det! utbrast den första lilla rörmokaren.
- Verkligen inte, sa den andra lilla rörmokaren.
- Jag ville ju äta äppelpaj, snyftade den tredje lilla rörmokaren.
- Vad har ni gjort med min fina nydiskade degskrapa? röt mormor.

Dagen därpå hade de tre små rörmokarna bestämt sig för att göra ett nytt försök.

- Jag ska åka till grannbyn och gå på marknad där, jag ska ta elbilen, sa den första lilla rörmokaren.
- Jaha, men jag tänker åka bussen, för kollektivtrafik är ännu miljövänligare, sa den andra lilla rörmokaren.
- Ha! Jag tänker cykla, sa den tredje lilla rörmokaren.

De åkte till grannbyn och köpte äpplen. Den första lilla rörmokaren blev snabbast klar med sina inköp.

Men ack!

På vägen hem slirade den första lilla rörmokarens fina elbil ner i diket! Snigeln hade varit framme igen, och det låg snigelslem över hela vägen.

- Hahaha! skrattade den elaka snigeln, medan den slafsade i sig de nyinköpta äpplena.

Den andra lilla rörmokaren hade lika stor otur. Bussen hamnade också i diket! Och sedan välte den, för den hungriga snigeln kröp över den och stack in en lång klibbig tunga genom en krossad fönsterruta. Smask, smask, lät det när fyra gröna äpplen blev till snigelmat.

Den tredje lilla rörmokaren hann inte stanna sin cykel i tid utan krockade rakt in i snigelns långa kropp. Äpplena flög ur cykelkorgen och snigeln fångade dem långsamt i luften.

- Blir den dumma snigeln aldrig mätt? frågade den tredje lilla rörmokaren gråtande.
- Nej! svarade snigeln, och med ett hånskratt kröp den i väg in i skogen och lämnade ett långt och tjockt slemspår efter sig. Det elaka skrattet ekade mellan granstammarna långt efter att snigeln försvunnit ur sikte.

Nu var de tre små rörmokarna riktigt upprörda. Inga äpplen! Ingen äppelpaj! Täckta av snigelslem!

- Vi kan inte gå till marknaden, sa den första lilla rörmokaren.
- Och vi kan inte åka hem från marknaden, sa den andra lilla rörmokaren.
- Så då måste marknaden komma hem till oss, sa den tredje lilla rörmokaren, och så beställde de hem en hel låda äpplen via internet.

Men brevbäraren lyckades aldrig leverera äppellådan, för snigeln låg och väntade i bakhåll och åt upp hela lådan, med brevbärare och allt.

Det fanns bara en enda sak att göra. Nu måste de tre små rörmokarna bli väldigt fiffiga.

Och vad gör en fiffig rörmokare?

Ett rör förstås!

Rörmokare är jättebra på att sätta ihop långa rör. I tre dagar höll de på: grävde, skruvade och kopplade ihop. Till slut hade de byggt ett fantastiskt och mycket stort rör som gick ner i marken, slingrade omkring litegrann och sedan slutade precis under mormors grillplats i hörnet av trädgården. I slutet av röret la de en klick äppelmos.

När snigeln kröp ut ur skogen den kvällen kände den genast den smaskiga doften av äppelmos. Namnam! tänkte snigeln och kröp ner i det stora röret.

Den slingrade hit och dit tills den kom till slutet av tunneln. Där tog det stopp.

Genast fällde de tre små rörmokarna ner en jättestor brödskivningsmaskin i röret och skivade upp snigeln i prydliga skivor.

Sedan stekte de snigeln och åt den till middag. Mormor tyckte det var så gott att hon åt fyra hela skivor, och eftersom snigeln var så full av äpplen var det som att äta både huvudrätt och efterrätt på en gång.

Snipp snapp snut så var både sagan och snigeln slut.

Jag ljög, det fanns ingenting att lära sig.

Tuesday, September 4, 2018

Vem knöck tvillingen?

Tvillingar är en klassisk thrilleringrediens. Liksom ensliga fyrar eller kvinnor som går ner i källaren i bara nattlinnet.

Även Alex Marwood har skrivit en tvillingthriller: Den mörkaste hemligheten. En bladvändare!

En mycket rik man bjuder sina närmaste vänner till en överdådig festhelg i stora villan på landet. Med på kalaset finns bland annat döttrarna från första äktenskapet, nuvarande frun och treåriga tvillingarna samt mannens älskarinna och blivande tredje fru. Champagnen och elakheterna flödar och ingen är särskilt intresserad av att ta på sig ansvaret för tråkig barnpassning. När festen är över finns det plötsligt bara en tvilling kvar. Vart tog den andra vägen?

Marwood är väldigt, väldigt skicklig på att skriva rysarberättelser. Jag gillade Onda flickor och jag gillar Den mörkaste hemligheten. Det handlar inte så mycket om överraskningar - hon planterar små ledtrådar så snyggt längs vägen, läsaren förstår precis vad som kommer att hända. Grejen är hur det händer och hur vi lotsas med i berättelsen mot det oundvikliga slutet. Väldigt välberättat! Och alldeles förskräckligt rysligt med alla blåljugande, själviska karaktärer som ägnar sig åt att sticka varandra i ryggen till höger och vänster. Brrr...

Monday, September 3, 2018

Tematrio: grått

Ännu mer färgtema hos Lyran! Eller gills grått verkligen som en färg? Det kan en fråga sig, särskilt som bosatt i Bryssel.

Les âmes grises (Grå själar) av Philippe Claudel är en sorglig och vacker och hemsk berättelse om en liten fransk by under första världskriget - men det handlar inte alls om kriget utan om de civila som finns kvar bakom frontlinjen och som försöker leva hyfsat normala liv trots katastrofen som pågår bara några mil bort. En liten flicka hittas mördad och samhället ropar efter rättvisa. Någon måste dömas för brottet! Eller? Claudel är en fantastisk författare som borde läsas mer.

Det finns många grå saker, till exempel betong, aska och elefanter. Apropå elefanter tycker jag att ni allihop ska läsa världens bästa Haruki Murakami. Till exempel novellsamlingen The elephant vanishes där en bland annat får lära sig hur det kommer sig att elefanter har skrynkliga öron. Magiskt och surrealistiskt och underbart.

The picture of Dorian Gray av Oscar Wilde är en annan magisk favorit. Dorian är inte grå, han är tvärtom en festprisse och libertin. Men hans stackars porträtt, det grånar och skrynklas som ett elefantöra.

Kuriosa: i Jasper Ffordes unika litteraturuniversum i böckerna om specialdetektiven Thursday Next återkommer Dorian Gray som bilhandlare! Varje bil han säljer förbli blank och ny hur mycket den än krockas. Tavlan i bakluckan däremot...

Sunday, September 2, 2018

Äsch, vem behöver begriplig kartläsning

Vi sysslar just nu med hundförflyttning, det vill säga en arton timmars körning mellan Uppsala och Bryssel eftersom Tassahundens semester är slut.

Det är en tråkig körning som blir lite bättre av att vi hittills (ta i trä) inte haft några större förseningar eller tekniska problem. Hotellet hade bäddat med hundkorg på rummet åt oss (yeay för tyska lantliga Gasthäuser!) och vi behövde inte vänta vid färjan från Danmark.

Men nu börjar det ändå bli långtråkigt, trots Stephen Frys "Mythos" i högtalarna, så vi roar oss med att köra med GPS-guidning på nederländska. Det funkar förvånansvärt bra. Heja oss! Gefeliciteerd!

Saturday, September 1, 2018

Baudelaire - inte en braksuccé

Ödlehjärnan: VARFÖR GÖR DU SÅHÄR MOT MIG.

Intellektet: Jag vet faktiskt inte. Vill du ha en skvätt vin?

Thursday, August 30, 2018

Skotsk deckare med thailändsk haggis

Den europeiska bokklubben valde en deckare för sommarläsning: skotska Nicola gav oss i uppdrag att läsa Val McDermids Out of bounds (på svenska: Över gränsen).

Och skotskt blev det! Det är "wee lassie" och "och, aye" och haggis (invirad i en thailändsk omelett!). Men framför allt är det en mycket feministisk deckare med massvis av stentuffa kvinnliga karaktärer som inte låter sig begränsas av töntiga könsrollsnormer. Jag är ju inte någon polisdeckarläsare, men den här rullade på rätt bra. Hjälten Karen Pirie jobbar med historiska "kalla" fall. Dessutom har hon ett starkt samhällsengagemang och naturligtvis ett uselt förhållande till alkohol. Hon tänker utanför boxen, vilket förstås är det som driver berättelsen framåt.

Jag gillade inte slutet, men jag förstår att McDermid är en bästsäljare.

Vi fick för övrigt ingen haggis till bokklubbsträffen, för det fick vi förra gången det var Nicolas tur att stå värd - men det blev Shepherd's pie och trevliga diskussioner.


För övrigt anser jag att Horace borde avgå.

Wednesday, August 29, 2018

En smula miljöaktivism

Det kanske kommer som en överraskning får många bloggläsare, men jag lyckas faktiskt ibland ägna tid åt annat än läsning också.

Bland annat diverse engagemang i miljö- och klimatfrågan. Jag har kommit fram till att det finns tre sätt att förbättra världen: en kan ändra sina egna vanor och beteenden, en kan använda sin konsumentmakt och en kan påverka via sina folkvalda representanter. Bäst är förstås att angripa samtliga fronter.

Alltså är min närmsta ICA-handlare nu lite less på mina mejl, jag har haft mycket skoj i valstugorna på torget i stan (de stackars valarbetarna var eventuellt mindre roade) och jag håller på att se över vad jag äter, hur jag handlar och hur jag reser. 

Och vet ni, det är inte särskilt betungande att byta över till en miljövänligare livsstil. Det är faktiskt rätt enkelt och känns väldigt bra. Det finns så många små steg att ta, det måste inte vara en fullständig livsomvälvning på en gång. Det kan handla om allt från att ta med egna påsar till butiken istället för att plocka äpplen och paprikor i engångsplastpåsar, till att skicka ett mejl till närmaste köpcenter och fråga om laddstolpar på deras parkering, till att kolla upp vilket elavtal en har, till att skänka en hundralapp till WWF, till att lägga mindre portioner kött på tallriken, eller till de större stegen som till exempel att börja fundera på att byta fossilbilen mot en laddhybrid... 

Vilken förändring kan du göra i ditt liv?