Thursday, September 20, 2018

Elva år i fångenskap

En del saker är så hemska att de inte går att begripa. Som alla dessa historier med sjuka män som i åratal håller kidnappade flickor inlåsta. Jag läste Michelle Knights berättelse om tiden hon och två andra unga kvinnor satt inspärrade hos galningen Ariel Castro, USA. Boken heter Elva år i fångenskap och bara det är ju helt ofattbart. Hur kan någon vara försvunnen i elva år? Hur kan någon komma undan i elva hela år med tre stulna kvinnor fastkedjade i sitt hus?

Särskilt när det framkommer i fallet Knight-DeJesus-Berry att det dels fanns flera domar mot Castro från tidigare grova våldsbrott mot kvinnor (men utan påföljd, trots dom), att det fanns flera orosanmälningar från grannar (som polisen inte ens hade registrerat och rapporterat ordentligt), att det fanns en hyfsat korrekt fantombild och signalement på DeJesus kidnappare men som polisen aldrig valde att gå ut med. Tyvärr med stark klasspolitisk koppling: både flickorna och förövaren kom från kraftig fattigdom och ett mycket utsatt område som inte var polisprioritet.

Mest hjärtknipande av allt: Knights egen familj letade inte ens efter henne, de hade fullt upp med sina egna drogmissbruk och sina interna problem (inklusive en manlig släkting som våldtog barnen om nätterna i deras eget hem, utan att föräldrarna "märkte"något). För fattiga och utsatta barn krävs ett starkt samhälle med rejäla offentliga institutioner som kan dra i nödbromsen vid behov. Ett Donald-Trump-samhälle klarar inte av att rädda de här ungdomarna.

Boken då? Tja, den är ungefär som en väntar sig. Hemskt att läsa, ett viktigt vittnesmål men också en viss otrevlig bismak efter läsningen. Är det verkligen som vittnesmål från en överlevare som den här boken har fått sin spridning?


För övrigt anser jag att Horace borde avgå.

Tuesday, September 18, 2018

Tassas syssling filmstjärnan

Visst är hon vacker, lilla hjärtat!
Så är det också en framgångsrik familj hon kommer från. Tassa är faktiskt syssling till Jaeger du Murier de Sordeille, hunden som spelar huvudrollen (nåja, en av huvudrollerna) i franska filmatiseringen av Le collier rouge. De har samma biologiska gammelmormor!
Le collier rouge handlar om en militärpolis som kommer till ett fängelse i slutet av första världskriget för att utreda en man som begått någon slags krigsbrott. Utanför fängelset sitter en hund och väntar tålmodigt. Militärpolisen är trött på död och blod och vill helst fria mannen, men denne är inte särskilt hjälpsam utan verkar snarare försöka få sig själv hängd. Varför?

Vi såg filmen häromdagen och begrep nästan allt (utom varför hunden följer med fel person) trots franskan och dessutom har jag lånat boken för att se om det hela blir mer begripligt i skrift... Klart är i alla fall att det är Jaeger* som är filmens stora behållning.


*och hans pappa som är stunthund och gjorde stridsscenerna!

Hundskadeindex: hunden är krigsveteran och därför ganska full av ärr, men han fick medalj för besväret så det är kanske okej.

Monday, September 17, 2018

Tematrio: svart

Lyrans tematrio går idag på tema svärta och svart.

Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie handlar om hur det är att vara svart kvinna i USA, och en del om svårigheten att flytta mellan länder och världsdelar och identiteter. Strålande bra läsning!

Nawal el Sadawi skriver nattsvart och mycket otäckt i feministiska slag-i-magen-starka Imamens fall. Också strålande! Men tungt, mycket tungt.

Stendhal är mindre strålande men rätt intressant på sitt sätt. Franska klassikern Rött och svart handlar om en osnuten ung man som beter sig soppigt på massa olika vis och som hamnar där han hör hemma på slutet.

Trevlig läsning!

Sunday, September 16, 2018

Trollkarlen från övärlden

Ursula K. Le Guin är ett namn jag hade missat helt - och det är egentligen lite märkligt med tanke på att jag gillar både fantasy och science fiction. Hon var mycket produktiv och hennes utgivning sträcker sig från sextiotalet till en bra bit in på tvåtusentalet. Titeln jag läste - Trollkarlen från övärlden - skrevs redan 1968 och jag tycker att det märks.

En ung pojke föds med magiska krafter och skickas till internatskolan för trollkarlar för att lära sig kontrollera magin. Men han är ung och arrogant och tror sig på tonåringars vis veta bättre än alla andra. I en kraftmätning med en annan student råkar han kalla fram en ond skuggvarelse från dödsriket och plötsligt måste han fly för livet, mestadels båtburet mellan olika öar. Det är drakar, det är förtrollade stenar, det är magisk vind och vänskap med en liten hundråtta.

Det är däremot inte många kvinnor, eller rättare sagt knappt någon alls. Det är ett under att övärlden lyckats befolka sig med tanke på att den verkar bebodd nästan enbart av män. Det är inte heller någon väldigt rask och klurig intrig utan mestadels en gammaldags äventyrsroman av typen "sedan rodde han till den ön, där träffade han det här monstret och övervann det, sedan rodde han till nästa ö där monstret var si och så och han övervann det, sedan rodde han...". Det är en roman som inte har fått mogna ordentligt och huvudkaraktären är faktiskt en riktig skitstövel.

Ändå charmigt och lite trivsamt med diverse klassiska sagoparametrar blandat med en gammal pilotavsnittsversion av Harry Potter.


Hundskadeindex: hundråttan råkar illa ut.

Friday, September 14, 2018

Men för i helvete, Svenska Akademien!

När en tror att botten är nådd är det tydligen dags att lyfta på mattan och titta efter källarluckor.

Svenska Akademien hade möte och skulle förbättra sina stadgar. Hurra! Kanske några naiva inklusive jag själv tänkte. Nu blir det ordning och reda, slut på jäv och hemliga-klubben-dumheter!

Men inte.

De har kommit fram till att ledamöter inte ska kritisera varandra offentligt.

Verkligen, Horace? Du tycker att detta var den viktigaste frågan? Att folk inte får berätta mer om dina skamliga förehavanden i turerna kring kulturprofilen? Munkavlepolitik, det tycker du är vägen framåt i det här läget?

Själv hade jag annars tyckt att starkare regler mot jäv, tydligare transparens och framför allt: en total uppröjning bland gubbarna som orsakade dagens kaos, hade varit bättre prioriteringar.

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Thursday, September 13, 2018

Lezen is tof

Jag tvekade lite innan jag till slut google-översatte klottret på lokala bibliotekets bokbytarlåda - jag ville ju så gärna att det skulle betyda "läsning är tufft" men var lite orolig att det skulle visa sig vara närmre tyskans "Lesen is doof", alltså att läsning är töntigt.

Borde förstås inte ha oroat mig. Klottraren är en läsfrämjare.

Läsning är coolt! Även på nederländska!

Wednesday, September 12, 2018

Mythos

Det finns en handfull universalgenier i världen, sådana där människor som lyckas få allt de sysslar med att bli underbart och fantastiskt. Stephen Fry är en av dem.

Han är en strålande skådespelare, en av världens bästa engelska högläsarröster och dessutom en intelligent, intellektuell, rolig och begåvad författare.

Jag har inte hunnit med hela, bara lyssnat på delar av ljudboksversionen, men är redan på det klara med att Mythos är ytterligare ett Fryskt guldkorn. Fry återberättar och kommenterar den grekiska mytologin, med extra bonusfakta och ett oefterhärmerligt sätt att tolka berättelserna. Eftersom han läser in ljudboken själv är den förstås särskilt rolig, även för mig som i vanliga fall föredrar text.

På min biblioteksönskelista står helt enkelt "allt av Stephen Fry".

Monday, September 10, 2018

Tematrio: rött

Lyran har politiskt tema som uppföljning till valrysaren: RÖDA boktips (sic! i versaler enligt Lyran).

Då drämmer jag till med En röd hjältinnas död av Qiu Xiaolong, som inte bara har rött i titeln och i innehållet utan också är en subtil kritik av den korrupta kinesiska kommunismen. En polisdeckare med mycket matprat och en hyfsat spännande intrig. Men det är inte deckargrejen som är bra med den här boken, det är den intressanta politiska kulissen.

Rött av olika slag blir det också i Kerstin Thorvalls extremsorgliga När man skjuter arbetare. Det är blod, det är arbetarrörelse och det är ännu mer blod. Och en del vita mentalsjukhusväggar.

När jag var i äventyrsläsaråldern, då slukade jag också Baronessan Orczys Röda nejlikan. They seek him here! They seek him there. The Frenchies seek him everywhere. Robin Hoodfasoner under franska revolutionen, fast på aristokratins, eller kanske på den mänskliga empatins sida.


I övrigt anser jag att blockpolitiken och Horaces akademimedlemskap bör upphöra. Med omedelbar verkan. Bete er som vuxna, allihop.

Diva

Jag läste Monika Fagerholms tonårsskildring Diva, en skruvad och accelererande berättelse i drapering av halvlögner, hittepå och tonårsöverdrifter. En märklig och intressant upplevelse.

Diva är en ung tonåring med smak för sex och på ständig jakt efter kärleken. Vem älskar hon på riktigt, egentligen? Pojkvännen? Lärarvikarien som hon förför i skolans städskrubb? Eller kanske den äldre tjejen som hon bara träffar i smyg på skoltoaletten... Diva ljuger för sig själv och för alla omkring henne. Hon är svår och jobbig, en typisk tonåring med oklart fotfäste. Ett människokart.

Berättelsen är också egensinnigt levererad. Det är en lek med form och format och versaler och upprepning av kärnmeningar och särskilt viktiga händelser och minnen. Divas år med de tre älskarna tuggas om och om med lite olika infallsvinklar. Berättartempot är på samma gång hetsigt och upptrissat och ganska långsamt på grund av alla återfall.

En feministisk berättelse är det i alla fall, och en välbehövlig sådan! Här hymlas det inte med att tonårstjejer kan vara kåta de med, även om omvärlden gör allt den kan för att snabbt banka det ur dem. Samt att sex tyvärr snabbt blir en tråkig plikt även för den lustfyllda tjejen, eftersom killarna och männen inte tar särskilt mycket hänsyn till hennes behov och sexet nästan alltid blir uselt.


Hundskadeindex: det går illa för en epileptisk hund. Helt i onödan! Hundepilepsi går att hantera med ordentlig vård och moderna mediciner! Okunniga tonåringar borde inte få ha vårdnad om djur!

Saturday, September 8, 2018

Valvaka

Bloggen har valspecial! Såhär i tider av valreklam och valaffischer vill vi inte vara sämre. I dagens panel: Ahab, Sophie och Pierre Arronax.

Bloggen: Välkomna allihop! Ska vi börja med dig, kapten Ahab - vad har du för förväntningar inför helgens resultat?

Kapten Ahab: Ett valresultat? Resultatet av val är alltid en katastrof! Amputationer, elände och många döda i havets djup. Det ger jag dig mitt kaptensord på.

Professor Arronax: Hrm hrm! Om jag får lägga mig i: det är inte en val.

Bloggen: En katastrof alltså, säger vår erfarna sjökapten. Sophie, håller du med?

Sophie: Ja, verkligen! Den som har ett val har kval, som tyskarna säger. Ingen förstår väl det bättre än jag.

Bloggen: Fast det är väl ändå inte riktigt lika illa som ditt val var.

Professor Arronax: Fast det var ingen val.

Sophie: Det vet du inte! Ta vår lilla demokrati, ta den bara! (faller i tröstlös gråt och griper efter en spritflaska och en burk tabletter)

Bloggen: Å kära nån då! Men snälla Sophie, så illa hoppas vi väl ändå inte att det går? Bara för att nazist- och populistpartierna gått framåt i opinionsmätningarna... på själva valdagen tar nog folk sitt förnuft till fånga ska du se!

Professor Arronax: Nej, nu måste jag få vara med och debattera. Det ÄR ju nämligen inte någon val! Det är en ubåt.

Kapten Ahab: Och den kommer gå raka vägen åt pipsvängen, med man och allt.

Bloggen: Jag är tydligen den enda med en liten, liten gnutta hopp kvar. Om någon annan där ute också har det, så gå ut och ta hand om någon tveksam väljare och försök värva en röst till ett anständigt demokratiskt parti - vilket som helst, bara det är ett anständigt.

Friday, September 7, 2018

Belgarnas belackare - revansch för Baudelaire

Aha! Les fleurs du mal hade ju visst en intressant del, nämligen kapitlet "Om Belgien".

Baudelaire och jag har precis samma åsikt om belgarna och Belgien och det är inte särskilt smickrande. Men ett helt kapitel nidverser på franska, det kom ändå som en glad överraskning! Franska poeter har tydligen fler sidor än bara floskelproduktionen...

Thursday, September 6, 2018

Avskaffa gränserna!

Jag har ett problem. Ett 21,6 kubikdecimeter stort problem.

Eller ska vi säga: 21,6 kubikdecimeter litet!

Bokhögsutrymmet vid min säng i belgiska lägenheten är begränsat, ett så oerhört fånigt påhitt. Vem har kommit på att jag bara ska kunna ha 15x30x48cm böcker i min akuta läshög?

Det är vad jag alltid har sagt: Belgien är ett u-land.

För övrigt anser jag att Horace borde avgå.
#AvgåHorace

Wednesday, September 5, 2018

Sagostund: ännu en sedelärande berättelse till min systerdotter

Det var en gång tre små rörmokare som bodde i en stuga med sin gamla mormor.

En dag tittade den första lilla rörmokaren i kalendern och såg att det var marknad i byn.

- Jag ska gå dit och köpa äpplen! sa den första lilla rörmokaren.
- Det ska jag också, sa den andra lilla rörmokaren.
- Och jag med, sa den tredje lilla rörmokaren.

För de gjorde nästan alltid nästan likadant.

De promenerade ner till byn och solen sken så vackert att de blev lite varma om kinderna. Där började marknaden och alla grönsaksförsäljarna ropade ut sina varor. Den ene hade palsternackor och den andre sålde paprikor och äpplen fanns att köpa i nästan vart och vartannat torgstånd.

Den första lilla rörmokaren stannade redan vid det allra första marknadsståndet.

- Jag tänker köpa de här röda fairtrademärkta äpplena från Chile, sa den första rörmokaren och packade ner fyra vackra äpplen i en påse. Och så gick han hem, glad och nöjd över att vara klar med sina inköp så snabbt.

- Så dumt, sa den andra rörmokaren till den tredje rörmokaren, såg du att han tog en plastpåse till sina äpplen!

Den andra lilla rörmokaren tog fram sin återanvändningsbara nätpåse av hemspunnen linnevarp och gick fram till ett marknadsstånd lite längre in på torget.

- Fyra gröna äpplen tack, sa den andra lilla rörmokaren, fick sina äpplen och betalade. Sedan gick hon hem och var så nöjd med sig själv.

- Ha! sa den tredje lilla rörmokaren till sig själv. Hen tänkte minsann ännu mer på miljön och gick längst bort på torget där de sålde ekologiska och närproducerade äpplen. Hen köpte fyra stycken, packade ner dem i jackfickorna utan någon påse alls och började gå hemåt.

Men ack!

Vad låg där på vägen och väntade på dem om inte EN SNIGEL.

Den var stor som en buss och brun som koskit och den lämnade efter sig ett spår av slem, nästan en halvmeter djupt. Den första lilla rörmokaren halkade på slemmet och tappade hela plastpåsen med alla röda äpplen. Snigeln kastade sig jättelångsamt över äppelpåsen och slukade den hel i ett enda slurpande glufs.

Den andra lilla rörmokaren såg den första lilla rörmokaren kämpa i det klistriga slemmet och sprang för att hjälpa till - men smack, så låg hon själv lika platt i snigelsnoret, och äpplena och nätpåsen försvann ner i snigelns rödbruna gap.

Den tredje lilla rörmokaren hade inte bättre tur. Rakt ner i snigelspåret så att äpplena rullade ut ur fickorna... och snigeln smaskade i sig dem och rapade en slemmig snigelrap.

De tre små rörmokarna kämpade tillsammans och tog sig till slut loss ur den silvergrå kletiga massan. Längre bort i skogen såg de snigelns kolossala rödbruna svans sakta försvinna bakom de stora granarna. De vandrade slokörade hem och hjälptes åt att skrapa loss slemmet från varandra med hjälp av mormors degskrapa.

- Nej, så här kan vi inte ha det! utbrast den första lilla rörmokaren.
- Verkligen inte, sa den andra lilla rörmokaren.
- Jag ville ju äta äppelpaj, snyftade den tredje lilla rörmokaren.
- Vad har ni gjort med min fina nydiskade degskrapa? röt mormor.

Dagen därpå hade de tre små rörmokarna bestämt sig för att göra ett nytt försök.

- Jag ska åka till grannbyn och gå på marknad där, jag ska ta elbilen, sa den första lilla rörmokaren.
- Jaha, men jag tänker åka bussen, för kollektivtrafik är ännu miljövänligare, sa den andra lilla rörmokaren.
- Ha! Jag tänker cykla, sa den tredje lilla rörmokaren.

De åkte till grannbyn och köpte äpplen. Den första lilla rörmokaren blev snabbast klar med sina inköp.

Men ack!

På vägen hem slirade den första lilla rörmokarens fina elbil ner i diket! Snigeln hade varit framme igen, och det låg snigelslem över hela vägen.

- Hahaha! skrattade den elaka snigeln, medan den slafsade i sig de nyinköpta äpplena.

Den andra lilla rörmokaren hade lika stor otur. Bussen hamnade också i diket! Och sedan välte den, för den hungriga snigeln kröp över den och stack in en lång klibbig tunga genom en krossad fönsterruta. Smask, smask, lät det när fyra gröna äpplen blev till snigelmat.

Den tredje lilla rörmokaren hann inte stanna sin cykel i tid utan krockade rakt in i snigelns långa kropp. Äpplena flög ur cykelkorgen och snigeln fångade dem långsamt i luften.

- Blir den dumma snigeln aldrig mätt? frågade den tredje lilla rörmokaren gråtande.
- Nej! svarade snigeln, och med ett hånskratt kröp den i väg in i skogen och lämnade ett långt och tjockt slemspår efter sig. Det elaka skrattet ekade mellan granstammarna långt efter att snigeln försvunnit ur sikte.

Nu var de tre små rörmokarna riktigt upprörda. Inga äpplen! Ingen äppelpaj! Täckta av snigelslem!

- Vi kan inte gå till marknaden, sa den första lilla rörmokaren.
- Och vi kan inte åka hem från marknaden, sa den andra lilla rörmokaren.
- Så då måste marknaden komma hem till oss, sa den tredje lilla rörmokaren, och så beställde de hem en hel låda äpplen via internet.

Men brevbäraren lyckades aldrig leverera äppellådan, för snigeln låg och väntade i bakhåll och åt upp hela lådan, med brevbärare och allt.

Det fanns bara en enda sak att göra. Nu måste de tre små rörmokarna bli väldigt fiffiga.

Och vad gör en fiffig rörmokare?

Ett rör förstås!

Rörmokare är jättebra på att sätta ihop långa rör. I tre dagar höll de på: grävde, skruvade och kopplade ihop. Till slut hade de byggt ett fantastiskt och mycket stort rör som gick ner i marken, slingrade omkring litegrann och sedan slutade precis under mormors grillplats i hörnet av trädgården. I slutet av röret la de en klick äppelmos.

När snigeln kröp ut ur skogen den kvällen kände den genast den smaskiga doften av äppelmos. Namnam! tänkte snigeln och kröp ner i det stora röret.

Den slingrade hit och dit tills den kom till slutet av tunneln. Där tog det stopp.

Genast fällde de tre små rörmokarna ner en jättestor brödskivningsmaskin i röret och skivade upp snigeln i prydliga skivor.

Sedan stekte de snigeln och åt den till middag. Mormor tyckte det var så gott att hon åt fyra hela skivor, och eftersom snigeln var så full av äpplen var det som att äta både huvudrätt och efterrätt på en gång.

Snipp snapp snut så var både sagan och snigeln slut.

Jag ljög, det fanns ingenting att lära sig.

Tuesday, September 4, 2018

Vem knöck tvillingen?

Tvillingar är en klassisk thrilleringrediens. Liksom ensliga fyrar eller kvinnor som går ner i källaren i bara nattlinnet.

Även Alex Marwood har skrivit en tvillingthriller: Den mörkaste hemligheten. En bladvändare!

En mycket rik man bjuder sina närmaste vänner till en överdådig festhelg i stora villan på landet. Med på kalaset finns bland annat döttrarna från första äktenskapet, nuvarande frun och treåriga tvillingarna samt mannens älskarinna och blivande tredje fru. Champagnen och elakheterna flödar och ingen är särskilt intresserad av att ta på sig ansvaret för tråkig barnpassning. När festen är över finns det plötsligt bara en tvilling kvar. Vart tog den andra vägen?

Marwood är väldigt, väldigt skicklig på att skriva rysarberättelser. Jag gillade Onda flickor och jag gillar Den mörkaste hemligheten. Det handlar inte så mycket om överraskningar - hon planterar små ledtrådar så snyggt längs vägen, läsaren förstår precis vad som kommer att hända. Grejen är hur det händer och hur vi lotsas med i berättelsen mot det oundvikliga slutet. Väldigt välberättat! Och alldeles förskräckligt rysligt med alla blåljugande, själviska karaktärer som ägnar sig åt att sticka varandra i ryggen till höger och vänster. Brrr...

Monday, September 3, 2018

Tematrio: grått

Ännu mer färgtema hos Lyran! Eller gills grått verkligen som en färg? Det kan en fråga sig, särskilt som bosatt i Bryssel.

Les âmes grises (Grå själar) av Philippe Claudel är en sorglig och vacker och hemsk berättelse om en liten fransk by under första världskriget - men det handlar inte alls om kriget utan om de civila som finns kvar bakom frontlinjen och som försöker leva hyfsat normala liv trots katastrofen som pågår bara några mil bort. En liten flicka hittas mördad och samhället ropar efter rättvisa. Någon måste dömas för brottet! Eller? Claudel är en fantastisk författare som borde läsas mer.

Det finns många grå saker, till exempel betong, aska och elefanter. Apropå elefanter tycker jag att ni allihop ska läsa världens bästa Haruki Murakami. Till exempel novellsamlingen The elephant vanishes där en bland annat får lära sig hur det kommer sig att elefanter har skrynkliga öron. Magiskt och surrealistiskt och underbart.

The picture of Dorian Gray av Oscar Wilde är en annan magisk favorit. Dorian är inte grå, han är tvärtom en festprisse och libertin. Men hans stackars porträtt, det grånar och skrynklas som ett elefantöra.

Kuriosa: i Jasper Ffordes unika litteraturuniversum i böckerna om specialdetektiven Thursday Next återkommer Dorian Gray som bilhandlare! Varje bil han säljer förbli blank och ny hur mycket den än krockas. Tavlan i bakluckan däremot...

Sunday, September 2, 2018

Äsch, vem behöver begriplig kartläsning

Vi sysslar just nu med hundförflyttning, det vill säga en arton timmars körning mellan Uppsala och Bryssel eftersom Tassahundens semester är slut.

Det är en tråkig körning som blir lite bättre av att vi hittills (ta i trä) inte haft några större förseningar eller tekniska problem. Hotellet hade bäddat med hundkorg på rummet åt oss (yeay för tyska lantliga Gasthäuser!) och vi behövde inte vänta vid färjan från Danmark.

Men nu börjar det ändå bli långtråkigt, trots Stephen Frys "Mythos" i högtalarna, så vi roar oss med att köra med GPS-guidning på nederländska. Det funkar förvånansvärt bra. Heja oss! Gefeliciteerd!

Saturday, September 1, 2018

Baudelaire - inte en braksuccé

Ödlehjärnan: VARFÖR GÖR DU SÅHÄR MOT MIG.

Intellektet: Jag vet faktiskt inte. Vill du ha en skvätt vin?

Thursday, August 30, 2018

Skotsk deckare med thailändsk haggis

Den europeiska bokklubben valde en deckare för sommarläsning: skotska Nicola gav oss i uppdrag att läsa Val McDermids Out of bounds (på svenska: Över gränsen).

Och skotskt blev det! Det är "wee lassie" och "och, aye" och haggis (invirad i en thailändsk omelett!). Men framför allt är det en mycket feministisk deckare med massvis av stentuffa kvinnliga karaktärer som inte låter sig begränsas av töntiga könsrollsnormer. Jag är ju inte någon polisdeckarläsare, men den här rullade på rätt bra. Hjälten Karen Pirie jobbar med historiska "kalla" fall. Dessutom har hon ett starkt samhällsengagemang och naturligtvis ett uselt förhållande till alkohol. Hon tänker utanför boxen, vilket förstås är det som driver berättelsen framåt.

Jag gillade inte slutet, men jag förstår att McDermid är en bästsäljare.

Vi fick för övrigt ingen haggis till bokklubbsträffen, för det fick vi förra gången det var Nicolas tur att stå värd - men det blev Shepherd's pie och trevliga diskussioner.


För övrigt anser jag att Horace borde avgå.

Wednesday, August 29, 2018

En smula miljöaktivism

Det kanske kommer som en överraskning får många bloggläsare, men jag lyckas faktiskt ibland ägna tid åt annat än läsning också.

Bland annat diverse engagemang i miljö- och klimatfrågan. Jag har kommit fram till att det finns tre sätt att förbättra världen: en kan ändra sina egna vanor och beteenden, en kan använda sin konsumentmakt och en kan påverka via sina folkvalda representanter. Bäst är förstås att angripa samtliga fronter.

Alltså är min närmsta ICA-handlare nu lite less på mina mejl, jag har haft mycket skoj i valstugorna på torget i stan (de stackars valarbetarna var eventuellt mindre roade) och jag håller på att se över vad jag äter, hur jag handlar och hur jag reser. 

Och vet ni, det är inte särskilt betungande att byta över till en miljövänligare livsstil. Det är faktiskt rätt enkelt och känns väldigt bra. Det finns så många små steg att ta, det måste inte vara en fullständig livsomvälvning på en gång. Det kan handla om allt från att ta med egna påsar till butiken istället för att plocka äpplen och paprikor i engångsplastpåsar, till att skicka ett mejl till närmaste köpcenter och fråga om laddstolpar på deras parkering, till att kolla upp vilket elavtal en har, till att skänka en hundralapp till WWF, till att lägga mindre portioner kött på tallriken, eller till de större stegen som till exempel att börja fundera på att byta fossilbilen mot en laddhybrid... 

Vilken förändring kan du göra i ditt liv?

Monday, August 27, 2018

Tematrio: vitt

Lyran fortsätter färgtemat, idag är det vita boktips som gäller.

Don Delillo är författaren bakom märkliga romanen Vitt brus om ett par i kris med någon slags katastrofscenario som suddig fond. Så många oväntade meningar och paragrafer i en och samma bok, det är precis sån litteratur jag gillar.

Vita tänder av Zadie Smith är en annan höjdare, jag gillade myllret av karaktärer i den romanen. När den kom ut i början av 2000-talet var det också en ny bakgrundsmiljö och öppnade nya dörrar för mig som läsare - idag skulle den kanske inte ses som lika originell.

Och så en liten skandalbok om lille Donnie och hans misslyckade försök att vara chef över USA: Fire and fury - Inside the Trump White House av Michael Wolff. Skrämmande läsning. Det är som en dålig såpopera och det värsta av allt är att det inte alls verkar vara en installation av konstfack utan något som händer på riktigt. Förfärligt.

Sunday, August 26, 2018

Galna kokosnötsdyrkare och bastpianon med lepra

Christian Kracht är fullständigt galen! Vilket ofta är en bra utgångspunkt för bokskrivande.

Efter märkliga och absurda kontrafaktiska miniromanen Jag kommer vara här i solsken och i skugga skrev jag upp Krachts samtliga titlar på min biblioteksönskelista. Tyvärr hade inte svenska bibblan Imperium på tyska - jag tror den hade gjort sig ännu bättre på originalspråk med sina intrikata bisatsbyggen.

En ung nudist/vegetarian i sekelskiftets Tyskland får en ingivelse: han måste starta en ny kult baserad på kokosnöten som universalmedicin för mänsklighetens alla bekymmer. Sagt och gjort! Han sätter sig på båten mot Nya Guinea för att starta en kokosplantage. Det går... inte helt bra. Jag tänker inte avslöja för mycket, men det förekommer både en spetälsk hövding, några skrupelfria svindlare, en förrymd tatuerad tonåring, en kavalkad av historiska vegetarianer inklusive Hitler samt diverse udda (och potentiellt dödliga) pianon.

En läsupplevelse bortom de vanliga standardpolisdeckarmanuskripten, jag lovar.

Friday, August 24, 2018

Duolingo

Det har inte blivit så värst mycket läsning i grammatikboken under sommaren, det ska erkännas. För att hålla igång nederländskan en smula har jag istället sysslat med språkinlärningsappen Duolingo.

Det är en god tanke och rätt smart koncept, men inte särskilt ambitiöst och med mycket låg svårighetsgrad. Appen bygger på enkla översättningsövningar till eller från nederländska. För varje "kapitel" utsätts man för nya glosor som gradvis repeteras in. Naturligtvis handlar det om att vinna poäng och klara sig till nya nivåer. Ett smart utnyttjande av hjärnans belöningssystem.

Funkar fint som komplement till annan språkinlärning - tips om någon därute vill hålla igång semesterspanskan på ett lättsamt sätt.

Thursday, August 23, 2018

Intellektuell internhumor

Thomas Love Peacocks roman Nightmare Abbey är inte en gotisk deckargåta, inte en spökskräckis och inte en vampyrromans. Nej, nej, nej.

Det är en satirskrift från 1818 och den driver gäck med tidens intellektuella storheter: Byron, Shelley och så vidare.

Det är snirkligt och underfundigt och spetsigt men jag måste erkänna att en hel del av lustifikationerna går förlorade eftersom jag inte vet tillräckligt mycket om Byron och Shelley för att förstå alla pikarna. Det är en känsla av att sitta på soffkanten som ny i ett etablerat kompisgäng och missa ungefär hälften av alla insiderskämt. Kanske var Love Peacock sin tids Viktor Barth-Kron?

Fast med mycket högre kvalitet och fler fiffiga latinska ordvitsar.

Wednesday, August 22, 2018

En tysk mans historia

Sebastian Haffner hette egentligen något annat, men hans självbiografi En tysk mans historia gavs ut under pseudonym för säkerhets skull. Den handlar nämligen om livet under den gryende nazismen under mellankrigstiden och skrevs 1939, precis innan andra världskriget till slut bröt ut. Manuskriptet blev dock inte publicerat förrän långt senare, på grund av nämnda krig som tvingade Haffner på flykt.

Haffner är ärlig och rak: han jamsade också med i det nationalistiska som liten pojke under första världskrigets slutskede. Han såg och förstod dragningen till Hitler Jugend, även om han till slut själv backade ur, främst tack vare en judisk flickvän. Haffner förklarar varför så många helt vanliga tyskar drogs till extremismen:
"Vara med och slå för att inte höra till de slagna. Dessutom: lite oklart rus, enighetsrus, massans magnetism. Vidare hos många: vämjelse och hämndlystnad gentemot dem som hade lämnat dem i sticket. Vidare denna tankegång: Nazistmotståndarnas alla förutsägelser har inte slagit in. De påstod att nazisterna inte skulle segra. Nu har de ändå segrat. Alltså hade motståndarna fel. Alltså har nazisterna rätt.' Vidare hos några (framför allt intellektuella): tron att man fortfarande skulle kunna förändra nazistpartiets ansikte och ändra dess riktning genom att själv gå med. Dessutom naturligtvis också vanligt äkta medlöperi och konjunkturanpasslighet."
Känns det bekant? En del av det här har nämligen dykt upp idag igen, om än i något mildare grad (än så länge). Många vill gärna glömma att det är här Babiandemokraterna har sina rötter, själv tycker jag att just den saken är väldigt viktig att komma ihåg. Ett bra sätt kan till exempel vara att läsa En tysk mans historia och fundera på om det verkligen är så osannolikt att något liknande fast i modern form skulle kunna hända här och nu.


För övrigt anser jag att Horace måste avgå.

Monday, August 20, 2018

Tematrio: rosa

Om jag hade tagit mig igenom hela Feministbibliotekets feministiska bokkanon hade jag haft en bra titel till veckans tematrio: rosa. Men nu har jag inte än hunnit läsa Under det rosa täcket och satsar istället på tre andra boktips.

Don Rosa är tidernas bäste Kalle Anka-tecknare. De klassiska äventyren är oslagbara! Jag borde kanske låna hem något album från bibblan någon gång, det var länge sedan jag läste någon Kalle. Men de var riktigt bra och en viktig sommarlovsingrediens när jag var liten.

Rosalind är en av huvudpersonerna i Shakespeares komedi Som ni vill ha det. Hon cirklar kring den kärlekskranke Orlando, ibland i manskläder, och naturligtvis blir alla lyckligt gifta på slutet.

Rosen på Tistelön av Emelie Flygare Carlén är inte lika romantisk och positiv. Gabriella är dotter till skärgårdens mästersmugglare. Hennes drömmar och förhoppningar grusas effektivt av pappans och broderns brott. Morden de begår förföljer även dottern. Sorgligt och lite ledsamt men fint berättat.

Och så ett bonustips som jag inte har läst själv: Judith Kerrs När Hitler stal den skära kaninen kunde kanske vara något till läslistan.

Sunday, August 19, 2018

Sara Danius, dynamitkvinna

Kaboom! Sara Danius sommar i P1, vilken kvinna hon är. Så tydlig, så tuff, så värdig och osvikligt professionell.

Det enda jag blir lite ledsen av när jag lyssnar på det här sommarpratet är att det luktar drottningoffer. Danius är sannolikt fullt medveten om att hon kommer få svårt att kunna komma tillbaka och rädda Akademin (men hurra för att hon håller dörren på glänt från sitt håll!). I vårt fegis-Sverige måste det ju alltid vara en mesig och förment neutral mellanmjölkkandidat som kallas in. Den som har tagit rättfram och öppen ställning blir ju normalt sett omöjlig för viktiga poster.

Vilket är synd! Det som borde göras är ju nämligen att kungen och statsministern omedelbart ringer upp Danius och ber på sina bara knän att hon, den bästa av alla ständiga sekreterare genom tiderna, kommer tillbaka och reder ut gubbsoppan. Med löfte om att Horace och hans vänner förpassas till historiens soptipp naturligtvis.

Och de borde erbjuda mycket, mycket mer. Varför skulle hon egentligen ställa upp och göra en sådan uppoffring? Efter all skit hon fick utstå under våren?

Danius for President!
Avgå Horace!

Saturday, August 18, 2018

När bibliotekarien känner en väldigt väl

Jag fick ta en extratur till bybibblan för att hämta ut en sista reserverad bok som kom fram några dagar efter de andra. Min mycket trevliga lokala bibliotekarie känner mig väl - han plockade raskt i sin hög med reserverade böcker och frågade om det här kunde vara mina: Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse och Alias Grace. Det var det inte, men jag blev väldigt glad att han gissade så bra!

Jag vet inte hur många andra besökare i den här lilla byn som alltid beställer en blandning av böcker som sträcker sig från Baudelaire på franska till zombieapokalyps med gaytema, men kanske inte tillräcklig många eftersom bibliotekarien alltid lyser upp när jag trillar in och diskuterar böcker en stund med honom.

Friday, August 17, 2018

Den ätbara kvinnan

"[De reagerade] med ett slags lugn självbelåtenhet, som om deras farhågor beträffande resultatet av hennes akademiska utbildning, vilka aldrig öppet hade uttalats men alltid varit fullt skönjbara, till slut hade stillats. De hade antagligen varit oroliga för att hon skulle bli läroverkslärare eller ogift moster eller knarkare eller kvinnlig direktör eller att hon skulle genomgå någon form av skrämmande fysisk omvandling, till exempel få kraftiga muskler och basröst eller skägg. Hon kunde föreställa sig de ängsliga överläggningarna vid tebordet."
Den ätbara kvinnan av Margaret Atwood är rolig, hemsk och vass på typiskt Atwoodskt vis. Huvudkaraktären Marian är högutbildad och har ett viktigt jobb som marknadsundersökare. Hon har också en fästman som hon står ut med trots hans nycker och själviskhet. Ju mer bröllopet och det nya hemmafrulivet närmar sig, desto mer läcker Marians ångest och panik ut, i märkliga former. Hon börjar tappa greppet om tillvaron och får en oväntat komplicerad relation till mat.

En härlig och mustig kritik av femtiotalets ojämställda könsnormer! Mer lättsam och lättsinnig än många av hennes andra mer apokalyptiska romaner. Atwood är alltid läsvärd.

Thursday, August 16, 2018

Bokbloggarbeauceroner

Det här är ju ingen proffsig fotoblogg med snygga bilder som hos Boktanken, men jag bjuder ändå på de här två vackra damerna som idag var på utflykt tillsammans i ett naturområde utanför Stockholm.
Jixxa och Tassa, två franska vallhundar (beauceron) med varsin bokbloggarmatte, i gröngräset en solig sensommarförmiddag. Kan det bli bättre?

Wednesday, August 15, 2018

Provokativ gayklassiker om mord och sex

Jean Genets Matrosen och stjärnan kallas numera för modern klassiker. En sak är i alla fall säker - om den lyckas vara provokativ idag så är det ingenting emot vad den måste ha varit när den kom 1947!

Den unge snygge sjömannen Querelle kliver av fartyget i den dimmiga och råa hamnstaden Brest. Han har mördat och rånat sig igenom halva världen och han är fullständigt skrupelfri. Han drar sig inte för att sätta dit eller mörda sina vänner, han har sex med både poliser, bordellägare och andra sjömän och han är inte främmande ens för att sticka kniven i sin egen bror. Det är grafiska beskrivningar av det mest oromantiska bögsex, knapplösa knull i smutsiga miljöer. Hamnarbetarna och sjömännen ligger runt med varandra så det står härliga till. Dessutom med en viss portion humor i all svärtan:
"För att kunna utföra den mördande handlingen måste han koncentrera sig på en enda sak: han fick inte genom någon brysk rörelse väcka Vics uppmärksamhet ty det kunde ju hända att Vic inte var van vid att bli mördad och att han därför skrek."
Det påstås i många äldre recensioner/kommentarer att Genets bok är "en hyllning till brottet" men det har jag svårt att se, förutom i det att han beskriver morden och rånen rakt upp och ner utan tydligt avståndstagande från författaren. Och att huvudkaraktären inte får sitt straff. Innebär detta en hyllning? Jag tror att Genet helt enkelt roades av att skriva något provocerande och otidstypiskt. Han experimenterade, som konstnärer och författare har gjort i alla tider.

Texten håller till viss del dåligt idag, det är knepigt att förhålla sig till några av de chockerande nedsättande beskrivningarna av homosexuell kärlek och lust. Samtidigt en oväntat rakryggad skildring av en typ av kärleksrelationer som annars inte hamnade på pränt i perioden innan och kring 1940-talet. Klurigt - men intressant.

Tuesday, August 14, 2018

Tematrio: lila

Lyran är tillbaka efter semestern med triotemat "lila", fast hon knöck själv både Alice Walker och Chimamanda Ngozi Adichie... attans! Men skam den som ger sig.
I Martin Suters mörka kärleksroman (?) Lila, lila försöker David bli någon annan i ett försök att vinna sin drömtjej. Han knycker ett romanmanuskript och låtsas att det är hans eget - men kvinnan blir lite för imponerad av texten och skickar den till ett förlag... det går naturligtvis åt pipsvängen alltihop. Trivsam tysk nutidslitteratur.

Caitlin Morans Konsten att vara kvinna (jag vet! Jag har nämnt den förut! P.g.a. genialt och alla måste läsa den!) handlar inte om något lila, däremot är omslaget i en snygg nyans av nämnda färg.

Detsamma gäller Alan Bradleys The weed that strings the hangman's bag i den mycket färgglada (dubbel bemärkelse) bokserien om osannolika minidetektiven och terroristkemisten Flavia de Luce, 11 år, i femtiotalets England.

För övrigt håller jag helt med Lyran om boktipsen Purpurfärgen och Lila hibiskus, båda är jättebra. Läs dem!

Monday, August 13, 2018

Lokala bibblan är tillbaka!

En av få bra saker med att ha semester mycket senare än alla andra är att min och lokalbibblans semestrar inte överlappar helt och hållet. Gissa vem som hängde på låset när de återöppnade efter sommaren...
Les fleurs du mal, Diva och Imperium. Bör väl räcka ett par dagar.

Sunday, August 12, 2018

Ordbanken: "resa"

Det finns ord och uttryck som får armhåret att krulla sig och det överanvända TV-begreppet "en/min resa" är ett sånt.
 
Ingen vettig människa säger väl "min resa" när de talar om sin bantning, sin förändrade livsstil, sitt deltagande i någon slags utmaning? Det är bara på TV folk använder detta idiotiska uttryck men där strösslas det minsann. Jag blir tokig. Det låter inte klokt. Det är som att tugga tuggummi med öppen mun, det får dig att verka fullständigt dum i huvudet.

Nu börjar min resa mot ett resefritt samhälle. Häng med du också!*

*Ironi! Avgå Horace!

Saturday, August 11, 2018

Sexistisk smörja

Actiongenren är notoriskt usel på det där med jämställdhet. Hur svårt kan det vara? Tydligen jättejättesvårt. Jag började på Jakob Sverkers Berättelsens ängel men tänker inte fortsätta efter den första plågsamma fjärdedelen.

Sverker går i samma fälla som så många andra gubbförfattare: varje gång en kvinnlig karaktär dyker upp i texten är hon antingen naken eller kåt eller på något annat sätt sexrelaterad. Den suicidala kvinnan måste naturligtvis smeka sina höfter och tänka på hur hon skrevar sexigt i badkaret där hon strax ska ha ihjäl sig (jo, för så funkar kvinnor, vi kan inte ens ta livet av oss utan att posera porrigt*). Den unga snygga sidekicktjejen måste naturligtvis bli alldeles till sig av den äldre lönnfete hjälten, många meningar innan vi får veta något relevant om henne som person och karaktär.

Kvinnor = sex. Så utomordentligt genomtråkigt och idiotiskt. Jakob Sverker, välkommen till Svarta listan. Där får du sällskap av en lång rad andra gubbsjuka fåntrattar som förlagen av outgrundlig anledning hållt under armarna trots brist på talang.


*Ironi! Avgå Horace!

Thursday, August 9, 2018

Krångliga relationer med sin bäste väns fru

Svante och Cecilia, ett framgångsrikt och lyckligt par, åker för att hälsa på sina bästa vänner i en lantlig idyll. Redan första kvällen ställer det andra paret en oväntad fråga: kan de få hjälp med en spermadonation? De är ofrivilligt barnlösa och olyckliga och skulle gärna vilja ha sin bästa kompis som donator till det efterlängtade barnet. Svante hamnar i kris. Han är nämligen hemligt kär i vännens fru. Alla relationer ställs på prov under en helvetisk vecka i sommarparadiset.

Peo Bengtssons Min bäste väns fru är riktigt intressant! Jag gillade den - såklart, den var ju tipsad av kloka Boktanken. Språket är finurligt och har ett högt tempo. De små detaljerna ur ett medelålders medelklassliv är fenomenalt inprickade. Karaktärerna är mänskliga och trovärdiga med alla sina fel och brister. Det är kort, lättläst och på det hela taget gripande.

Dessutom ett roligt omslag med en man vars hipsterskägg smälter ihop med ett träd.

Wednesday, August 8, 2018

Pang! lät det, och haren dog

I en gammal byskola, numera gårdsbutik, hittade vi de här pärlorna. Är de för att träna stavning eller uttal? Ng-ljudet tränas i alla fall med en något makaber text som hade fått dagens kränkningskänsliga att kräva triggervarning.
De sålde också förgyllda/försilvrade rådjursskallar, men vi slog inte till. Undrar om det är en storsäljare? Borde jag börja plocka hem och sprejmåla benknotor jag hittar i skogen på hundpromenaderna?

Tuesday, August 7, 2018

Brödbaksboken

Det är alltid trevligt när ens livspartner läser böcker. Särskilt böcker som resulterar i smaskig frukost.

Sunday, August 5, 2018

Skapelsens kön

När Jeanette Winterson är i högform, då är hon oslagbar. Som i vilda, vansinniga skrönan Skapelsens kön. Hon måste ha haft väldigt roligt när hon skrev den!
"De andra fem kom emot mig, och när jag hade skickat iväg två för att hastigt möta sin domare tog en annan musköten sin och sköt mig rätt i bröstet. Jag dråsade omkull över den som stod på lur bakom mig så han tvärdog, varefter jag plockade ut muskötkulan ur springan mellan brösten. Vid det laget var jag rasande.
'Det är ohyfsat av er att förstöra en stackars kvinnas klänning, och min finaste till på köpet.'"
En gigantisk kvinna (en gång råkar hon skicka iväg en elefant på flygtur med hjälp av en gungbräda) lever ensam med sin son i sextonhundratalets England. Hon har inte så många hundar just nu, bara ett trettiotal, och hon blir visserligen ansatt av Cromwellianer och puritaner som vill att hon ska anpassa sig till samhällets olika normer men hon vet minsann hur hon får dem på flykt när det behövs. Ibland extraknäcker hon på en bordell, på sitt eget speciella vis.

Det är sex, det är humor, det är våldsamt roligt och fullständigt absurt. Jag älskar det!

Friday, August 3, 2018

En kärlekshistoria

Astrid Lindgren skrev en liten biografi över sina föräldrar, En kärlekshistoria: Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult. Utifrån pappans berättelser och de kärleksbrev hon fått ärva efter dem rekonstruerar hon i sin egen underbara berättarstil föräldrarnas flört och äktenskap.

Eller rättare sagt: pappans kärlekshistoria. För nog glimtar det fram ganska tydligt i brevväxlingen att Hanna inte var särskilt het på gröten men till slut blev nertjatad av den ihärdige Samuel August. Det är inte så förvånande att trofasta dottern Astrid inte tolkar breven så - hon vill ha det till en fantastisk kärleksaffär - men själv kan jag inte bli av med en bitter bismak efter läsningen. Stackars Hanna.

Ett intressant tidsdokument och med härlig berättarröst trots det lite småsorgliga innehållet.

Thursday, August 2, 2018

Ordbanken: pestskråp

I våras någon gång träffade vi på den här märkliga och lite grovhuggna blomman, den stod i alla dikeskanter i Bryssel. Tack vare ett korsord vet jag nu vad den heter: pestskråp.
Pestskråp! Vilket underbart namn. Det passar precis.

Wednesday, August 1, 2018

Tegmarks matematiska universum

Jag har inte hunnit lyssna på dagens sommarprat med Max Tegmark än, men jag håller faktiskt på med en av hans böcker: Vårt matematiska universum. En populärvetenskaplig bok om vad vi vet om universum och hur vi har tagit reda på detta. Från gamla grekernas mätningar av avståndet till månen med hjälp av enkel geometri till avancerade matematiska uträkningar av universums storlek idag och i framtiden.
Det är intressant och hyfsat lätt att hänga med men också lite babbligt ibland. Jag tar ett kapitel i taget och varvar med skönlitteratur, hjärnan orkar bara en stund åt gången!

Tuesday, July 31, 2018

Teresa Hennerts romans

Tjugotal i Polen. En löst sammanhållen grupp människor i övre medelklass cirklar runt varandra i olika konstellationer av (skumma) affärer, politiska konspirationer och kärleksrelationer. I centrum finns den unga modern Teresa Hennert, "såld" in i äktenskap för att rädda sin heder efter en ungdomsromans. En man i bekantskapskretsen får reda på hennes hemlighet och använder den för att tvinga sig till en ensidig kärleksaffär. Det slutar blodigt och olyckligt.

Zofia Nalkowskas The romance of Teresa Hennert från 1922 påminner lite om en modern kortversion av Krig och fred - societeten som lever sitt dokusåpaliknande liv, varvat med krigskritik. Alla är ledsna och olyckliga, de flesta beter sig illa eller korkat. De är typiska människor.

Jag gillade ögonblicksskildringen av ett tidssnitt i polsk historia som jag inte visste mycket om - mellankrigstiden. Det är sorgligt och mörkt. Karaktärsporträtten är också intressanta och trovärdiga. Tack Feministbiblioteket för tipset!

Sunday, July 29, 2018

Böcker, böcker, fler böcker

En fransk gayklassiker, en "satir över tysk metafysik" från artonhundratalet, ett par böcker på tips från andra bokbloggar och två titlar av två favoritförfattare. Blandad kompott som vanligt från bibblan.

Saturday, July 28, 2018

Fördummande telefonabonnemang

Det är billigt för mig som bara är i Sverige då och då och inte har någon som helst nytta av ett abonnemang. Men det piffiga "ungdomliga" språket de har i sina kundkontakter får mig att vilja sticka en gaffel i ögat och vrida om.
Till och med typsnittsvalet signalerar "vi tror att du är dum i huvudet!".
"Himla viktigt". En får väl vara glad att detta i alla fall inte följs av tre utropstecken och en hjärtikon.
Grym support - hjälp! De använder antagligen tumskruvar och andra tortyrmedel för att få dig att klicka rätt i inställningarna.

Friday, July 27, 2018

Bokbörsen - ridlära

Vissa böcker är svåra att få tag på. Bo Tibblins klassiska Ridlära är märkligt nog en sådan. Ridningens främsta grundbok, men går inte att få tag på via vanliga bokbutiker längre.
Tur då att det nu för tiden finns andra möjligheter! Bokbörsen, till exempel. Andrahandsförsäljning mellan privatpersoner - fungerade hur smidigt som helst.

Ridlära går igenom alla olika rörelser en häst kan göra, från "skritt rakt fram" (lätt) till galoppiruetter (svårt) med superpedagogiska beskrivningar av vad ryttaren ska göra och vad hästen då ska göra och hur en felsöker om hästen gör något annat än ryttaren tänkte sig. De som tror att ridning inte är en idrott kan gärna läsa den här boken och förhoppningsvis inse hur mycket kroppskontroll och fysisk ansträngning som krävs för att kunna ge de små och exakta signaler som gör att en häst gör precis det den ska.

Parallellt med läsningen lyssnade jag för övrigt på Peder Fredrikssons sommarprat. Trivsamt och rätt intressant.

Thursday, July 26, 2018

Ordbanken: uggigt

Min ridkompis från Dartmoorritten lärde mig ett nytt och användbart ord: uggig.

Det betyder ungefär "på dåligt humör", en uggig person är lite sur, småelak eller näbbig.

Alltid roligt med nya ord till listan!

Tuesday, July 24, 2018

Högt bland Saarijärvis moar

Klassisk arbetarlitteratur när den är som bäst - Väinö Linna skrev mer än bara Okänd soldat. Jag läste Högt bland Saarijärvis moar som är första delen i en trilogi.

Jussi är torpare, det vill säga mer eller mindre livegen. Han har ett litet torp som han hyr från den rika prästgården i utbyte mot dagsverken tre dagar i veckan. Jordägarna kan säga upp torparna lite hur som helst och kan tvinga fram extra dagsverken utan hänsyn till att torparna också har sina "egna" jordar att sköta. Jussi är driftig och dikar ut ett kärr för att få mer odlingsjord och större chans att få familjen att överleva de hårda vintrarna. Men trots att det är han som har gjort allt arbete och förvandlat värdelös mark till värdefull så har han ingen äganderätt till den nya jorden. Den tas brutalt ifrån honom trots de kontrakt som skrivits. Samtidigt innebär sekelskiftestiden förändring i Finland. Socialismen är på intåg och en arbetarrörelse börjar ta form.

Jag gillar Linnas till synes enkla beskrivningar av ett komplext samhälle. Han berättar om alla de olika människotyperna i byn. Alla upplever socialismen olika. Vissa är rädda för det nya, andra blir upplivade av de nya möjligheterna. Kvinnornas öden är helt olika männens, och tyngre på många sätt. De ska inte bara hålla familjen vid liv, de ska dessutom försöka freda sig mot kladdande händer och våldsamma fyllbultar till män. De går med i protesttågen fast att det inte är deras rösträtt det handlar om. Linna försöker också förklara jordägarnas perspektiv och hur olika bönder ser på torparnas protester. Ingen kategori är enhetlig - de är alla individer.

Visserligen individer som ibland är lite svårbegripna:
"- Nä, perkele... Nog sku man bord vis han. Att täckas bär sej åt sådä på en arbetarfest.
- Jo... Int borda man få ha tåkodä för sej. He ä frihet i Finland nu å, å då får int man prat va som helst.
- Ja, he ä såna tider nu.
- Böri nu int för helvite å bråk me Kustaa."
Bra läsning, när en väl har klurat ut bonnadialekten!

Monday, July 23, 2018

Kroppsaktivism: att få tid över till att läsa

Det där med kroppen, där har visserligen Caitlin Moran redan sagt allting bäst. Men ändå.

Jag har inte tid att hålla på och raka benen, jag behöver min tid till läsning och annat väsentligt. Förutom att jag tycker att mina håriga ben är väldigt fina som de är. Mina lurviga tår håller mig varm om vintern och får mig att känna mig lite som en hob (hurra!). Mer kontroversiellt, att döma av blickar en får på gymmet, är det där med armhålor. Problemet är att en hårlös armhåla känns så äckligt blöt jämfört med en normal en. Jag står inte ut någon längre tid, jag vill ha mina hårtofsar kvar, de fyller en funktion och dessutom är det vansinne att lägga dyrbar tid på att ta bort dem.

Och den som en gång slutar använda obekväma bygelbehåar går inte tillbaka, jag lovar. Ibland försöker jag spänna på mig en sån och får en totalchock över hur det känns, jämfört med mjuka underkläder av sportbehåtyp. Det är inte värt besväret! De åker av inom ett par minuter igen.

Samma med skor. Det är länge sedan jag köpte sportskor på damavdelningen (TACK OCH LOV att jag har tillräckligt långa fötter!). Samma märke, samma storlek - men herrmodellen är gjord för mänskliga fötter medan damditon är gjord för att se smal och näpen ut, även om det betyder att foten måste klämmas ihop för att passa in. Med kroniska fotskador som följd. Viktig information för alla skofabrikanter! Män och kvinnor har inte olika form på fötterna! Kvinnor behöver också skor som är gjorda för att röra sig i! Tyvärr är det svårare med skor som passar på jobbet, där blir det genast mer känsligt att komma i herrdojor. Den som börjar skapa verkligt fotformade kostymskor för kvinnor har en enorm marknadslucka att ta hem, konkurrensfritt.
Mina starka, vackra men tyvärr irreparabelt skoskadade fötter. De bär mig snällt över stock och sten - då måste jag väl vara snäll tillbaka?

Saturday, July 21, 2018

Och regnet det öser inte ner

Tänk vad glad en kan bli för några fattiga regndroppar! Det kom äntligen någon ynka millimeter idag i Uppsalatrakten.

Annars kändes det som att min semester började direkt i en scen ur Djungelboken:
"And the heat went on and on, and sucked up all the moisture, till at last the main channel of the Wainganga was the only stream that carried a trickle of water between its dead banks. And when Hathi the Wild Elephant, who lives for a hundred years and more, saw a long, lean blue ridge of rock show dry in the very centre of the stream, he knew that he was looking at the Peace Rock, and then and there he lifted up his trunk and proclaimed the Water Truce, as his father before him had proclaimed it fifty years ago."
En sak till att tänka på inför höstens riksdagsval.

Thursday, July 19, 2018

Skymningsflickan

Har jag nämnt att Katarina Wennstam borde få en medalj? Så dumt av mig. Det borde hon inte alls. Hon borde få TIO medaljer och ett nobelpris, om nobelpriset nu någonsin återfår någon slags trovärdighet (avgå Horace!).

Jag läste Skymningsflickan, en annorlunda deckare med flera mycket viktiga budskap. Äntligen en riktigt feministisk och läsvärd deckare!* Som ju egentligen är en förklädd debattbok, så genialt. Många tunga kängor mot vårt dåligt fungerande rättsväsende, mot medias sensationslystnad, mot välvilliga men katastrofala föräldrar som lägger skuld på fel axlar... Wennstam vet, hon har jobbat på insidan och hon har gjort enormt mycket research. Hennes roman är ruggigt trovärdig.

En gymnasieskola får anonyma mejl - någon hotar att genomföra en skolmassaker. Men varför, och vem? Kan det stoppas i tid? Samtidigt väcks en sjukskriven polis om nätterna när en tonårig grannflicka ylar som om jorden höll på att gå under. Vad har hon varit med om? Och går det att rädda henne? 

Jag blev lite förvirrad av de många hoppen mellan tid och personer men sträckläste de 450 sidorna istället för att sova en kväll. Det var liksom inte läge att lägga ifrån sig den här berättelsen.**


* Nej, hon är inte den enda, Sara Lövestam skriver också annorlunda och feministiska deckare. Men de är i minoritet.
** Avgå Horace! Avgå Horace! Avgå Horace! Avgå Horace!

Tuesday, July 17, 2018

Honkbal, beerput, klokhuis

Tutbal, ölputt och klockhus? Nej!

Honkbal = baseball
Beerput = latrin
Klokhuis = äppelskrott

Det är synd att man inte kan kräva friskvårdstimmar för hjärngympa, mitt arma huvud får minsann jobba med vissa av de nederländska glosorna.

Monday, July 16, 2018

Problemet med får och getter...

...är att veta vilka som är vilka. I alla fall enligt Gracie Bennett (inte släkt med Austens Lizzie).

The trouble with goats and sheep av Joanna Cannon är en slags blandning av deckare, samhällskritik och uppväxtskildring. Det är sjuttiotal och i ett litet och trångsynt villasamhälle någonstans i England tolereras inga avvikelser. Grannarna håller noga koll på varandra och på varandras barn - så att ingen råkar hamna i klorna på pedofilen som bor en bit bort. Men trots allt spionerande och bevakande lyckas en av grannfruarna försvinna spårlöst. Vart tog hon vägen? Gracie och Tilly bestämmer sig för att ägna sommarlovet åt att lösa mysteriet. 

För att göra det måste de lista ut vilka som är onda (getter) och goda (får) och dessutom behöver de ta reda på om Gud finns någonstans i villastaden. 

Jag hade missuppfattat baksidestexten och de missvisande citatblurbarna på bokomslaget och trodde att det här var en komedi, men det är det INTE. Det är en hemsk berättelse om social kontroll, ryktesspridning som får allvarliga konsekvenser och mobbmentaliteten i små slutna samhällen. Visst - det finns svart humor också. Som när en färgad familj flyttar in och hela gatan plötsligt lamslås i förvirring. 

Lagom läsvärd, flera viktiga poänger, inte en feelgood.

Saturday, July 14, 2018

Fantastiska resmål för en boknörd

Skickar vidare ett tips jag fick - kolla in de här fantastiska bilderna från spektakulära bibliotek och bokcaféer runt om i världen. Jag vill omedelbart åka till London Fable Bar...

Friday, July 13, 2018

Nya ord - tre orsaker till att jag gillar nederländskan

Nu börjar ni bli vana vid de här små utbrotten men det måste sägas ibland: JAG ÄLSKAR NEDERLÄNDSKAN! Vilket knasigt språk. Någon tog en tysk, en dansk och en Bellman och lät dem springa sig hesa på ett raveparty med många olikfärgade tabletter till salu. Och vips! Så hade ett nytt språk uppstått*.

Som de här tre nya godingarna på min topplista:

- Honkbal
- Beerput
- Klokhuis

Någon som törs gissa vad de betyder? Ledtråd: inte vad det låter som, så gissa vilt.


* Inte ett faktagranskat påstående

Wednesday, July 11, 2018

Ett litet land

Den nordiska bokklubben läste Gaël Faye, Petit pays (finns på svenska: Litet land). En barndomsskildring från 90-talets Burundi/Rwanda.

Alla som kan sin nittiotalshistoria anar vad som kommer - det är inte en barndom med enbart glasspinnar och rutschkanor, om vi säger så. Huvudpersonen Gaby har det visserligen bra, han lever i de privilegierade och rika kvarteren med sin rwandiska mamma och franska pappa. De första demokratiska valen ska ju hållas snart, och Gaby har fått en ny fin cykel! Men så ändras tonen i nyhetssändningarna gradvis. Tutsiska släkten hemma i Rwanda börjar skicka oroliga meddelanden. Det ryktas om krig och om förberedelser inför en kupp - eller värre. Burundis nyvalde president mördas av militären, strax går Rwandas statschef samma öde till mötes och plötsligt har Gabys barndom övergått till en mardröm och kusinerna på andra sidan gränsen är bara kvar som liklukt och några barnformade fläckar på hallgolvet.

Det är en kort men kärnfull roman, ärligt berättat om dumheter och hemskheter och barnsligheter om vartannat. Språket är rakt på sak och lättläst till och med på franska, vilket behövs eftersom innehållet ibland är mycket tungt.

Jag är så glad att jag växte upp med glasspinnar och rutschkanor istället för med folkmord. Alla har inte haft samma tur. Betänk det inför riksdagsvalet i höst.

Saturday, July 7, 2018

Ett läsar-/lyssnar-måste

Apropå de två böcker jag lyckade lokalisera på bibblan: jag lyssnade också på gårdagens "Sommar i P1" med Katarina Wennstam. Gör det du med!

Wennstam är väldigt, väldigt intressant. Hon talar om saker som borde vara självklarheter men som tyvärr inte är det: att det är dags att rättsväsendet slutar dumförklara män. Att samhället borde sluta stå passivt och låta 13 kvinnor om året bli mördade av sina ex. Att folk borde ha lärt sig av med de puckade ursäkterna för när pojkar beter sig illa mot flickor ("han är nog bara kär i dig" istället för att säga åt pojken att sluta bete sig illa). Att gottandet i våldsporr inom både nyhetsrapportering och deckargenren har gått för långt.

Just det där med manligt ansvar och manlig kompetens tycker jag är relevant att prata om. Majoriteten av alla män klarar ju visst av att låta bli att våldta folk, oavsett hur de är klädda eller hur de rör sig. Män är nämligen, precis som andra människor, fullt kapabla att begripa grundläggande moral och etik. Det är därför de får ha rösträtt och kan få bli anställda för viktiga jobb. Så varför skulle offrets beteende vara det allra minsta relevant i ett våldtäktsmål? Det tål att sägas om och om igen tills dess att vi har fått slut på de här dumheterna. Därför är jag så glad och tacksam att människor som Katarina Wennstam orkar fortsätta kämpa.

Boys will be boys held accountable for their actions.

Friday, July 6, 2018

En bokhög, hurra!

Fast... I ärlighetens namn är det en förbryllande liten bokhög. Jag hade en lista på 22 möjliga titlar in på biblioteket men dessa två var de enda jag lyckades hitta.
Analys: 1) jag har börjat läsa för moderna böcker som andra människor också läser samt 2) bibliotekets nya idé om att sortera böcker efter genre istället för i bokstavsordning är en mycket dålig idé.

Thursday, July 5, 2018

Oläst: Binas historia

Jag har kämpat ett tag med Binas historia av Maja Lunde men jag kommer inte in i den alls. Det känns som lite skriva-läsaren-på-näsan och med väldigt skralt innehåll och jag kan inte riktigt se något i berättelsen som jag inte redan läste på sidan ett.

Är det någon därute som har läst klart den och som anser att det är värt att traggla vidare lite till?

Tuesday, July 3, 2018

Att lyssna sig till sömns

Jag har lyckats lägga vantarna på alla HarryPotterböckerna som ljudbok, inlästa av Stephen Fry.

(parentes: alla böcker borde läsas in av Stephen Fry)

När jag dessutom listade ut funktionen "timer" på uppläsarappen blev det ännu bättre: nu kan jag somna till HarryP och telefonen stänger av sig själv när jag verkar ha somnat. Att somna till högläsning är ju bland det bästa som finns...

Monday, July 2, 2018

Nytt jobb

Det är ett visst pirr idag, jag ska börja på ett nytt jobb. Hejdå transportpolitiken - hej hej miljöstrategier!

Jag ska jobba med (mot) luftföroreningar, och det är ju bra eftersom jag är väldigt intresserad av att kunna andas. Min förhoppning är att jag ska få klämma åt min nuvarande hemstad Bryssel som råkar vara en av de värsta europeiska städerna vad gäller smutsig luft.

Dessutom ser jag fram emot att jobba på en enhet som har två mycket stränga regler - vice enhetschefen spände ögonen i mig redan på första introduktionsmötet och informerade om att 1) den som fyller år SKA ha med tårta till jobbet. Inte småkakor. TÅRTA! Samt, 2) den som åker på jobbresa SKA ha med lokal choklad tillbaka till resten av teamet.

Yes, ma'm!

Sunday, July 1, 2018

Kåda

Så här väljer jag många av böckerna jag läser: jag tittar efter vad Boktanken rekommenderar och beställer hem dem från biblioteket. Som till exempel Kåda av Ane Riel.

Familjen Haarder lever på en avlägsen dansk ö och de håller sig för sig själva. De är inte som alla andra och de vill inte ha med vanligt folk att göra. På gården växer prylhögarna och mamma Maria växer i sin säng tills hon är så tjock att hon knappt kommer ut genom dörren längre. Halva boken berättas av en särskilt speciell huvudperson: dottern Liv. Hon vet att pappa mördade farmor (inte en spoiler - det avslöjas i bokens allra första mening) men det var ju nödvändigt och Liv är inte den som ifrågasätter pappas smarta planer. Inte ens när de innebär att någon måste fejka sin egen död och sedan gömma sig i en container ett tag.

Bitvis är det lite klumpigt berättat. Det naiva barnet som tolkar alla vuxna ordagrant är inte helt tonträffsäkert. Men oftast är det väldigt bra! Otäckt, fruktansvärt och förfärligt. Inget för känsliga läsare. En härligt ryslig och ganska oväntad slutkläm.

Rekommenderas! Trots hundskadeindex: 1 hund och diverse andra kreatur som går åt.

Friday, June 29, 2018

En lagom stor hund

Min egen hund är ju på semester, men nu har jag fått låna en ersättare. Tassas morbror Jipod är en liten lagom knähund på knappa femtio kilo. Eller, eftersom jag tycker det mäts för lite i enheten böcker, en 32 böcker hög hund.
En riktig sötnos, visst är han?

Thursday, June 28, 2018

Krig och fred

Klassiker har ofta blivit just klassiker eftersom de har tidlösa kvaliteter som gör att människor fortsätter älska dem i generation efter generation. Skräpet som skrivs glöms bort.

En riktig klassiker är Lev Tolstoys Krig och fred och jag är så väldigt glad att jag äntligen kommit mig för att läsa hela. Den var ju fantastisk! Lättläst (jo!), intressant, rolig och samhällskritisk. Visst, den hade gått att korta ner - men jag tycker den flöt på tillräckligt bra för att klara längden. Jag läste visserligen volym för volym med paus mellan varje.

I fjärde och sista volymen är kriget i sin slutfas och allt går dåligt för fransoserna - men också för ryssarna. Tolstoys budskap som hamras in om och om igen är detta: krig är fasansfullt, onödigt och något som alla förlorar på. Han har rätt än idag.

Dessutom blir det något av vem-tar-vem när alla lösa relationsändar ska knytas samman på slutet och huvudkaraktärerna antingen dör eller blir bortgifta. 

Det enda jag inte gillar är epilogen som är alldeles för lång och babblig. I övrigt: ge Tolstoy en chans! Jag tycker Krig och fred till och med är ännu bättre än Anna Karenina.

Wednesday, June 27, 2018

På temat: do not try this at home

Belgisk elektriker 1: Öhh, du, det blev för mycket kabel över här!

Belgisk elektriker 2: Ja vaddårå?

Belgisk elektriker 1: Den kan väl inte bara ligga här i en hög vid gatan, eller?

Belgisk elektriker 2: Jag har en idé.

Tuesday, June 26, 2018

En bok om abort fast utan aborter

Det var falsk marknadsföring - Bastarden från Istanbul av Elif Shafak handlar inte alls om abortfrågan. Den handlar om hur det armeniska folkmordet påverkar Turkiet idag, om att vara tonåring och faderslös, om arga kvinnor och om efterrättsrecept. En hel röra, alltså.

Asya bor med sin mamma och sina tre galna mostrar. Någon pappa har hon inte, mamma Zeliha blev gravid väldigt tidigt och har alltid vägrat berätta med vem. I USA bor också en morbror som aldrig hör av sig - men morbrorns styvdotter kommer plötsligt på besök till Turkiet. Hon har nämligen armeniskt påbrå och vill söka sitt ursprung och ställa turkarna till svars för det folkmord som är mycket levande i den armeniska diasporans minne men förpassat till historien i Turkiet. De två tonåringarna upptäcker släktens hemligheter tillsammans.

Jag hade höga förväntningar men tyvärr blev det ganska platt fall. Berättelsen är banal och lite rörig. Det finns glimtar av något mycket intressant - armeniska folkmordet ur turkisk synpunkt är ingen liten fråga - men det slarvas bort i texten. Skärpan och djupet saknas. Synd!

Monday, June 25, 2018

Ett stugkök ska ha korsstygn

Mitt broderade Jasper Fforde-citat är klart!
Stort tack till #badasscrossstitch för tips om dödsskallemönster. Där finns för övrigt en hel del skojig broderad feministaktivism för den intresserade!

Saturday, June 23, 2018

Ödlehjärnan om herrfotbollsVM

Ödlehjärnan: USCH VAD BULLRIGT DET ÄR, VARFÖR LÅTER DE SÅ MYCKET

Intellektet: Ja, det är någon sorts bollsporteri för herrar som pågår, vi struntar i det.

Ödlehjärnan: DE LÄSER OM BOLLSPORT

Intellektet: Nej, de tittar på män i kortbyxor som springer efter en liten boll fram och tillbaka.

Ödlehjärnan: INTE EN ENDA BOK?

Intellektet: Nej.

Ödlehjärnan: SÅ DUMT. OM DE LÄSTE BÖCKER ISTÄLLET HADE DE JU SLUPPIT BULLRA SÅ

Intellektet: För en gångs skull har du helt rätt.

Friday, June 22, 2018

Glad midsommar!

Från zombieapokalyps till blomkransar och små grodor - här går vi från ytterlighet till ytterlighet. Hoppas ni får en härlig dag idag!

Thursday, June 21, 2018

I dödsskuggans land

Nu har jag hittat något roligt igen: I dödsskuggans land av Alden Bell, en mycket lättläst och underhållande zombieapokalypsroman.

Temple är kanske sisådär femton år, hon vet inte riktigt. Men det hon vet är att hon är ruggigt bra på att överleva. Det är ju tur, eftersom världen inte är som den brukade vara, nu sedan zombieepidemin drog fram. Det finns spillror av mänskliga samhällen barrikaderade här och var men mellan dem drar de levande döda fram. Som om inte det vore nog råkar Temple skapa sig en dödsfiende som jagar henne från skyddsrum till skyddsrum.

Bells dystopi är inte riktigt lika välunderbyggd som till exempel Emily St John Mandels fantastiska Station Eleven - jag undrar till exempel hur det fortfarande kan finnas fungerande bensin i gamla pumpar 25 år efter att zombieplågan slog ut, eller hur det kommer sig att hissarna fungerar i skyskrapor som stått tomma i något årtionde. Var kommer elen ifrån? Varför är det inte fler mekaniska problem med prylarna som ligger och rostar, och vem producerar mat och vapen? Zombierna i I dödsskuggans land är visserligen mindre aggressiva och potenta än i en del andra zombieromaner och det sägs att det finns några stora säkrade områden där människor kan leva nästan som vanligt. Men en undrar ändå.

Förutom den detaljen är det en spännande och ryslig berättelse. Det är kortfattat, korthugget och inga avsnitt på tomgång. Temple är en fantastisk karaktär, tänk Lisbeth Salander möter Katniss Everdeen. Jag sträckläste boken.

Tuesday, June 19, 2018

Tematrio: smaskigheter

Grattis Lyran som har födelsedag! Det blev tårt-och-smask-tema, där kan jag bidra med följande:

Mrs Angels tårtbageri av Gaile Parkin är rar och handlar om en tårtbagare i Rwanda. Det är en feelgoodbok om sugar paste och galna kakkreationer men ärligt talat inte något jag blev särskilt trollbunden av. Det är tydligt att boken inte är skriven av en rwandier utan av en entusiastisk vit kvinna, sannolikt ur biståndsindustrin.

Genuint och roligt är det istället i Harry Potter och hemligheternas kammare som spektakulärt inleds med att husalven Dobby saboterar Mrs Dursleys fantastiska gräddtårta. Jag är glad att jag en gång för länge sedan råkade börja med att läsa den här boken och inte den första i serien - tvåan är mycket bättre än ettan och jag var helt fast i J. K. Rowlings värld redan efter ett par sidor.

Kathryn Stocketts Niceville har också en minnesvärd scen med en mycket speciell kaka, men kanske inte en man blir så särskilt sugen på. Niceville är mycket läsvärd! Om hemmafrukultur, rasism och apartheid i södra USA för inte särskilt länge sedan. Dessutom både rolig och sorglig i en lagom blandning.

Monday, June 18, 2018

Den eldröda bokstaven

Jag har alltid trott att artonhundratalsromanen The scarlet letter av Nathaniel Hawthorne handlade om ett rött brev, men det är alltså en bokstav som är eldröd. Där ser man!

Stackars Hester Prynne, ung, vacker och stolt. Hon blir med barn fast hon inte är gift och det hycklande, strikta puritanska samhället dömer henne hårt - inte till döden, av "barmhärtighet" - utan till att leva resten av livet utstött och ensam. Dessutom måste hon alltid bära ett stort rött A för "adulteress", äktenskapsbryterska.

Hester bär skammen och barnet (och vilken mardröm till barn det är) i sin ensamhet. Men, vänta nu, ensam? Brukar det inte vara minst två personer inblandade för att det ska bli ett barn?

Well, det finns en man inblandad men han har, av sitt hjärtas godhet naturligtvis, förklarat för Hester att för det allmännas bästa kan hans namn inte avslöjas. Det skulle få för svåra konsekvenser för andra. Absolut inte för hans egen skull, nej nej. Han skulle gärna dela hennes skam och ta på sig faderskapet, men det vore ju egoistiskt... Ähum.

Nu visar det sig genom berättelsen att det ändå är Hester som avgår med segern. Hon genomlider sitt straff, håller huvudet högt och förvandlar gradvis sitt röda A till att snarare betyda "artist" eller konstnär, genom sin fantastiska skicklighet med nål och tråd. Den fege mannen däremot lider samvetskval och tvingas till slut av inre demoner att avslöja sig själv inför hela staden.

Det är en seg och babblig bok med ett långt och ovidkommande introkapitel som läsaren lika gärna kan hoppa över. När det börjar handla om Hester Prynne blir det bättre, men den här tidens författare hade uppenbarligen inte tillgång till tippex eller sudd. Det hade blivit skarpare med en hårdför redaktör. Temat är däremot intressant och jag vill tolka det som en kritik av hyckleri och puritanism. Hester Prynne är en utmärkt hjältinna, om än lite för god och välartad för sitt eget bästa.

Saturday, June 16, 2018

Hälsningar från Dartmoor!

Jag är inne på tredje och sista dagen av underbar långritt över Dartmoor, ett magiskt hedlandskap i södra England. Påminner en aning om våra sydliga svenska fjäll, fast med gräs och får på.

Här utspelade sig Baskervilles hund och Devon är Agatha Christie-land - hon skrev många av sina romaner här. Det passar fint, blandningen av den vilda heden och de extremt gulliga byarna omkring bjuder in till kreativa rysarberättelser.

Men jag har det inte rysligt, bara rysligt trevligt, med min lånekompis Barney.