Tuesday, June 19, 2018

Tematrio: smaskigheter

Grattis Lyran som har födelsedag! Det blev tårt-och-smask-tema, där kan jag bidra med följande:

Mrs Angels tårtbageri av Gaile Parkin är rar och handlar om en tårtbagare i Rwanda. Det är en feelgoodbok om sugar paste och galna kakkreationer men ärligt talat inte något jag blev särskilt trollbunden av. Det är tydligt att boken inte är skriven av en rwandier utan av en entusiastisk vit kvinna, sannolikt ur biståndsindustrin.

Genuint och roligt är det istället i Harry Potter och hemligheternas kammare som spektakulärt inleds med att husalven Dobby saboterar Mrs Dursleys fantastiska gräddtårta. Jag är glad att jag en gång för länge sedan råkade börja med att läsa den här boken och inte den första i serien - tvåan är mycket bättre än ettan och jag var helt fast i J. K. Rowlings värld redan efter ett par sidor.

Kathryn Stocketts Niceville har också en minnesvärd scen med en mycket speciell kaka, men kanske inte en man blir så särskilt sugen på. Niceville är mycket läsvärd! Om hemmafrukultur, rasism och apartheid i södra USA för inte särskilt länge sedan. Dessutom både rolig och sorglig i en lagom blandning.

Monday, June 18, 2018

Den eldröda bokstaven

Jag har alltid trott att artonhundratalsromanen The scarlet letter av Nathaniel Hawthorne handlade om ett rött brev, men det är alltså en bokstav som är eldröd. Där ser man!

Stackars Hester Prynne, ung, vacker och stolt. Hon blir med barn fast hon inte är gift och det hycklande, strikta puritanska samhället dömer henne hårt - inte till döden, av "barmhärtighet" - utan till att leva resten av livet utstött och ensam. Dessutom måste hon alltid bära ett stort rött A för "adulteress", äktenskapsbryterska.

Hester bär skammen och barnet (och vilken mardröm till barn det är) i sin ensamhet. Men, vänta nu, ensam? Brukar det inte vara minst två personer inblandade för att det ska bli ett barn?

Well, det finns en man inblandad men han har, av sitt hjärtas godhet naturligtvis, förklarat för Hester att för det allmännas bästa kan hans namn inte avslöjas. Det skulle få för svåra konsekvenser för andra. Absolut inte för hans egen skull, nej nej. Han skulle gärna dela hennes skam och ta på sig faderskapet, men det vore ju egoistiskt... Ähum.

Nu visar det sig genom berättelsen att det ändå är Hester som avgår med segern. Hon genomlider sitt straff, håller huvudet högt och förvandlar gradvis sitt röda A till att snarare betyda "artist" eller konstnär, genom sin fantastiska skicklighet med nål och tråd. Den fege mannen däremot lider samvetskval och tvingas till slut av inre demoner att avslöja sig själv inför hela staden.

Det är en seg och babblig bok med ett långt och ovidkommande introkapitel som läsaren lika gärna kan hoppa över. När det börjar handla om Hester Prynne blir det bättre, men den här tidens författare hade uppenbarligen inte tillgång till tippex eller sudd. Det hade blivit skarpare med en hårdför redaktör. Temat är däremot intressant och jag vill tolka det som en kritik av hyckleri och puritanism. Hester Prynne är en utmärkt hjältinna, om än lite för god och välartad för sitt eget bästa.

Saturday, June 16, 2018

Hälsningar från Dartmoor!

Jag är inne på tredje och sista dagen av underbar långritt över Dartmoor, ett magiskt hedlandskap i södra England. Påminner en aning om våra sydliga svenska fjäll, fast med gräs och får på.

Här utspelade sig Baskervilles hund och Devon är Agatha Christie-land - hon skrev många av sina romaner här. Det passar fint, blandningen av den vilda heden och de extremt gulliga byarna omkring bjuder in till kreativa rysarberättelser.

Men jag har det inte rysligt, bara rysligt trevligt, med min lånekompis Barney.



Friday, June 15, 2018

Treideln - en udda brevroman/litteraturföreläsning

Juli Zeh är en av mina favoritförfattare, hon är smart, allsidig och alla hennes böcker är mycket läsvärda. Jag fick nyligen låna textsamlingen Treideln och hade en hel del trevliga lästimmar med den.

Det är en samling brev från Zeh, eventuellt (sannolikt) fiktiva, med huvudtema "hur är det att vara författare". Först flera brev till förläggaren och ett universitet där Zeh på olika kreativa sätt tackar nej till att ge litteraturföreläsningar på universitetet. Efter många turer till slut ett brev med ja tack. Därefter desperata brev till olika vänner om vad hon ska tala om på universitetet och hur omöjligt det är att beskriva hur en författare arbetar. Smygande övergår dessa brev till diskussioner om en roman hon kanske tänker skriva. Blandat med detta: en serie arga brev till kommunen som vägrar ge henne en större returpappertunna.

Det är genialt! Roligt, vasst och så himla smart. För vad hon gör är ju faktiskt att beskriva precis det hon påstår inte går att beskriva: hur en författare tacklar ett romanprojekt. Med prokrastinering och allt.

Särskilt lurigt eftersom jag har en känsla av att alltihop är en roman och fiktivt och väldigt utstuderat skapat av en mycket slug författarhjärna.

Läs Juli Zeh!

Thursday, June 14, 2018

Sommar i P1

Sommarpratarna - ibland guldkorn, ofta rent skräp. Jag hade inte så höga förväntningar när jag slog upp årets lista, men... Sara Danius! Och Katarina Wennstam! Och Mark Levengood! Så det blir i alla fall tre program att ladda ner. Dessutom Peder Fredriksson på försök, han har en viss koppling till vad jag är iväg och sysslar med just nu.

PS. Jag har det vansinnigt trevligt och är redan nöjd med resan.

Wednesday, June 13, 2018

Resegåta: vart är vi på väg?

Det blir inte Orientexpressen, även om det hade passat bra, men jag ska strax sätta mig på ett tåg för att åka till
+

Där ska jag ägna tre dagar åt

samt

Visst låter det trevligt! Kan du gissa var?

Pubar och pubsport skulle kunna vara en dubbel ledtråd, men Lukes pappa är bara en halv. Hjälper det more eller less?

Tuesday, June 12, 2018

Legenden om Sally Jones

Vissa författare skapar så vansinnigt snygga och smarta böcker att en känner sig alldeles fruktansvärt inkompetent i jämförelse. Men det gör inget, för de snygga och smarta böckerna får en också att bli väldigt varm i hjärtat.

Lite så är det med Jakob Wegelius bilderbok Legenden om Sally Jones för ålderskategori sisådär 9-12 samt 20-150. Gorillan Sally blir tidigt föräldralös och hamnar på äventyr med jordenruntseglatser, kassaskåpsknäckande och livslång vänskap. Det är så bra berättat! Och så fina bilder! Och så sorgligt men vackert. Jag vill omedelbart ge bort den i present till alla barn jag känner (varför är de SÅ SMÅ? Väx snabbare, Tove!).

Jag önskar att den här boken hade funnits när jag var liten, men det är ju i alla fall bra att den finns nu. Bättre sent än aldrig.

Monday, June 11, 2018

Tematrio: tema trio

Dagens tematrio försatte mig omedelbart i trubbel - trilogier! Jag kommer plötsligt på massor av oändliga serier (Böckerna om Miss Murphy, Damernas detektivbyrå), boksjok om sju (Téméraire, Fröknarna von Pahlen, Harry Potter) och till och med bokserier i fyra delar (Krig och fred, Utvandrarsviten).

Och trilogiernas trilogi, Sagan om ringen hade ju Lyran själv norpat åt sig. 

Men så kom jag på några stycken ändå:

Visst har du väl läst Elsie Johanssons serie om Nancy? MosippanGlasfåglarna och Nancy. Om en fattig flickas uppväxt i studentlivets Uppsala. Underbar! En tidsskildring, socialrealistisk och viktig.

Med sikte på dagens äldsta tematriotitel drämmer jag till med Aiskylos och Orestien. En klassisk dramasvit med delarna Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. Jag läste dem på littveten för hundra år sedan, det är fantastiska berättelser, även om de är smått obegripliga idag med vår lite annorlunda moralkodex. En måste älska erinyerna, dessa underskattade kvinnodemoner. När ska de få en renässans och ta över efter vampyr- och zombietrenden?

Ska vi ta en klassiker till? Ja, det gör vi! Selma Lagerlöfs Löwensköldska ringen, om kärlek, spöken, orättvisor och hämnd, i en salig röra. Vi såg en väldigt bra uppsättning av hela serien på Uppsala stadsteater häromåret, det var maffigt.

En trio av trios, se där.

Saturday, June 9, 2018

Kvinnan på trappan

Bernhard Schlink är författaren bakom Högläsaren som jag tyckte mycket om. Hade därför höga förväntningar på Die Frau auf der Treppe.

Det handlar om en ung, arrogant jurist som en dag får ett märkligt fall på halsen. Ett triangeldrama mellan en målare, tavlans ägare och tavlans motiv: tavelägarens före detta och målarens nya flickvän. Den unga juristen blir störtförälskad i kvinnan och lägger sig i den redan röriga soppan på ett sätt som gör att ägandeskapet över tavlan blir ännu lite mer komplicerat. Många, många år senare försöker juristen leta rätt på kvinnan igen, han vill få svar på sina frågor och han vill spela klart sin roll som räddande riddare... Schlink fick sin inspiration till boken från en verklig tavla av Gerhard Richter.

Det finns inga helt goda karaktärer i den här berättelsen, även om jag gillar huvudpersonen Irene skarpt. Hon gör det som behöver göras i en knepig situation och hon snäser av skitstövlarna till män omkring henne när de börjar med sina monologer och mansplainings. Berättarjaget är en fullblodsidiot och begriper det inte själv, men det serveras mellan raderna på ett snyggt sätt. Som han har behandlat människor i sin närhet! Aj, aj.

Det är lättläst och finstämt, även om det inte gör något särskilt bestående intryck på mig. Inte alls lika starkt och spännande som i Högläsaren. 

Friday, June 8, 2018

Belgien: Europas armhåla

Det var bokklubb igår kväll och jag hade det lite stressigt med bokutläsningen. Men det var inte sen läsning utan Belgien som orsakade den mesta stressen.

Vi börjar från början:

I vintras började vår diskmaskin krångla. Från mars någon gång började jag tjata på hyresvärden om att reparera eller byta ut. Inga svar. De lyfte inte ens luren när jag ringde, än mindre svarade de på någon e-post.

I maj var jag arg på riktigt och skrev en sista gång med påpekande om att det nu var dags att prata hyressänkning, med kopia till hyresvärdens pappa (jo, så funkar det här). Svar inom en halvtimme: "madame, självklart ska du få en ny diskmaskin, den kommer på en gång". Suck.

Den kom inte på en gång men inom tre veckor, kors i taket. Första beskedet: den kommer på torsdag kl 09. Kvällen innan torsdag: nej förresten, den kommer kl 10:30. Nytt sms under dagen: fast det blir inte förrän kl 16. Under eftermiddagen: vi är sena, vi kommer kl 17.

De dök upp kl 18:30 och det tog dem en hel timme att byta diskmaskin, och det lät som att de plockade isär hela köket under tiden. Jag var tvungen att gå och se efter om de hade tagit upp ett hål i väggen in till grannen, men riktigt så illa var det inte. Däremot lämnade de en smärre översvämning över hela köksgolvet och skräp i drivor överallt. Det har inte läckt ut någon ny pöl över natten så kanske har de, ta i trä, lyckats installera diskmaskinen hyfsat korrekt, det visar sig väl i helgen.

Jag blev alltså försenad till bokklubben, men i Belgien är allting sent så de hade inte hunnit börja äta Evas sparrismiddag än och jag hann vara med i bokdiskussionerna med bidragen att 1) Irene Adler är ett väldigt roligt namnval med litterär blinkning, 2) det var ett fasligt knatande i trappor genom hela boken, och 3) alla karaktärer är förfärliga skitstövlar, men det är ju ofta en bra sak och mer intressant än om alla är genomgoda.

Mer om detta imorgon.

Wednesday, June 6, 2018

Den gula tapeten

Charlotte Perkins Gilmans feministiska novell Den gula tapeten är en liten pärla. En hemsk, fruktansvärd och effektivt berättad pärla, .

En kvinna, en man, ett kärleksfullt äktenskap och ett nyfött barn. Lycka! Eller?

Hon är instängd i ett ödsligt hus på landet - för frisk för att besöka en doktor, för sjuk för att få träffa vänner eller röra sig fritt ute, enligt den kärleksfulle, mycket kärleksfulle maken. Han gör ju allt detta för hennes skull, för hennes eget bästa. Vilken tur hon har! I sitt hemmafrufängelse med gul tapet.

Men vad är det egentligen som gömmer sig i det gula tapetmönstret?

En liten rysare med självklar plats i den feministiska litteraturkanonen.

Tuesday, June 5, 2018

Bokklubbsböcker i sista minuten

Men vad är det för fel på mig? Nu har det hänt igen: vi har bokklubb på torsdag, som jag har sett fram emot länge och noterat i kalendern att det närmar sig - men inte förrän måndag morgon slog det mig att jag ju måste börja läsa boken också.

Och den är på tyska.

Håhåjaja, det är dåligt planerat, men skam den som ger sig. Jag har redan kommit en tredjedel - som tur är har luxemburgska Eva varit snäll och valt en lättläst bok med viss bladvändarfaktor. Vi läser Bernhard Schlinks Die Frau auf der Treppe och den artar sig hyfsat hittills.

Måste jobba på det där med bokklubbsplaneringen i framtiden!

Monday, June 4, 2018

Tematrio: sommarböcker

Sommartematrio! Jag fick ju faktiskt ett hörn av er fantastiska alldeles för tidiga svenska högsommarvärme häromdagen, jag har aldrig varit med om så varmt vatten i sjön så tidigt om året. Så jag är laddad och här kommer trion:

För det första: när en deckarförfattare målar upp en alldeles särskilt vacker sommaridyll, då vet en att blodet snart kommer att spruta. Badortsmysteriet av Agatha Christie är inget undantag, fast att det kanske inte sprutar i bokstavlig mening. Men folk dör! Rika arvtagerskor, mystiska olyckstillbud och en liten slug belgare med stor mustasch. Sommarläsning i dubbel bemärkelse.

Barnens ö av P. C. Jersild är däremot inte blodig alls. Uppväxtskildring i sommarstadsmiljö: Reine Larsson rymmer från sommarkollot och driver runt i Stockholm. Han träffar udda människor, skriver lögnaktiga vykort hem till mamma och får en praktikplats i Olgas begravningskransateljé.

Siri Hustvedts sommarskildring handlar om en annan slags identitetskris: Mias man har lämnat henne och hon åker hem till sin mamma och ägnar en orolig sommar åt att hänga med mammans tantkompisar. Mia håller på att bli galen - mannen är arrogant nog att hålla henne på halster och kalla sitt äventyr för "en liten paus" som han alltså gärna vill hålla reträttvägen öppen från. Som läsare vill en gå rakt in i boken och läxa upp karln och befria Mia... Det är inte alltid genialt men ofta tankeväckande.

Friday, June 1, 2018

När litteraturen och världen går hand i hand

Jag är på snabbvisit hemma i Sverige för att tala på en transportforskningskonferens. Ska bland annat presentera vårt nya förslag till EU-lagstiftning som ska förenkla för sjökaptener att sköta administrationen som krävs för att få anlöpa en hamn.

Och vad läser jag när jag öppnar Nathaniel Hawthornes The scarlet letter, om inte detta:
"Here, before his own wife has greeted him, you may greet the sea-flushed ship-master, just in port, with his vessel's papers under his arm in a tarnished tin box."
Vilket strålande sammanträffande! Fast om Hawthorne hade skrivit sin tullhusbeskrivning idag hade den kanske låtit så här:
"Här ser du inte alls någon väderbiten sjökapten, för han är och dricker kaffe latte med sin fru, det har han tid med eftersom han jätteenkelt skickade in fartygets papper elektroniskt i det nya harmoniserade EU-formatet. Tennlådan använder han till att förvara chokladpraliner i."
Så kom inte och säg att EU inte gör nytta.

Thursday, May 31, 2018

Aska och glöd

Min ungerska vän/ex-kollega/PT gav mig en bok: Embers av Sandor Maraí.

En gammal man i ett ödsligt slott får ett brev: någon från det förflutna är på väg för att besöka honom. Han förbereder sig noga inför den känsloladdade träffen. Den är hans chans att äntligen få veta sanningen om något som hände för fyrtio år sedan och som har styrt hans liv sedan dess. De två före detta vännerna samtalar under en kväll - fast egentligen är det den gamle generalen som talar, besökaren sitter mest tyst och lyssnar.

Det är en intensiv skildring, till stor del i form av en monolog. Mycket att läsa mellan raderna och mycket som förblir outsagt ända till slutet. Starkt, renskalat och stilfullt. Läsvärt.

Wednesday, May 30, 2018

Böcker du inte behöver läsa?

Apropå Kalle Lind och hans 88 böcker du inte behöver läsa, så fick jag tips om en boklista av liknande typ med 21 böcker som listmakaren tycker är överskattade.

En del håller jag med om. Jag har aldrig förstått hypen kring Räddaren i nöden, jag gillar inte Cormac McCarthy och jag anser att Paulo Coelho är en enda stor bluff. Andra håller jag absolut inte med om - att någon har mage att sätta Dracula och Sagan om Ringen på en behöver-inte-läsas-lista är antingen ett tecken på usel smak eller ett PR-trick för att provocera fram många kommentarer, bli en snackis och därmed trenda på sociala medier. Smaklöst eller smaklöst, alltså.

Men det jag gillar med listan är att den ger förslag på alternativ att läsa istället, och jag har omedelbart noterat Mary Gaitskill, Ursula K. Le Guin och Dorothy Strachey i min biblioteks-minneslista inför framtida lån.

Och så vill jag understryka att en ju aldrig måste läsa någon viss bok men att vissa böcker gör livet så mycket rikare att det är starkt rekommenderat att ta sig an dem.

Tuesday, May 29, 2018

Vansinniga kåserier: Max Goldt

Max Goldt var under tio års tid kolumnist/kåsör i tyska satirtidningen Titanic men har skrivit och sjungit (!) satir och bisarra texter under mer än trettio års tid i olika sammanhang.

Kåserisamlingen Die Kugeln in unseren Köpfen är en samling texter från nittiotalet, men roliga än idag. Goldt har en helt egen stil - han skriver elaka (mycket elaka!) texter, men gör det på ett oerhört elegant sätt med meningar så överdrivet stiliga att det elaka liksom göms undan i de fantastifika bisatserna och omskrivningarna. Kåserierna följer fullständigt sjövilda associationskedjor och åtföljs av bisarra bilder med väl valda bildtexter, tänk Stenmark. Det är snyggt! Och vansinnigt. Och väldigt roligt.

Goldt verkar inte finnas översatt - rimligt, dessa texter är oöversättbara - men om du läser på tyska och gillar klurig och intelligent satir så tycker jag du ska skriva upp det här tipset genast.

Monday, May 28, 2018

Tematrio: mens, missfall och aborter

Lyran uppmärksammar den internationella mensdagen och har veckotrio på tema blodiga underliv. Där finns det mycket litterärt grävmaterial! Lyran själv tog förstås kronan på verket: Carrie av Stephen King, så jag får plocka tre andra:

Ola Larsmo är förvisso inte kvinna men han har skrivit en mycket bra bok om vad som händer utan rätt till fri och säker abort i Jag vill inte tjäna.

Uppväxtskildringar med första-mensen-trauma-scen finns i parti och minut. Har det verkligen varit så vanligt att flickor inte fått någon som helst information om den egna kroppen? Har inte flickor i alla tider pratat med andra flickor i olika åldrar? Kanske inte. Den "ånej vad händer, jag blöder, jag kommer att dö"-scen som etsat sig fast mest hos mig är Meggies första mens i Colleen McCulloughs Törnfåglarna. En bok jag för övrigt inte har särskilt gott minne av, men så har jag aldrig varit svag för romantik.

Slutligen, läs Liv Strömquists lärorika faktabok i serieformat: Kunskapens frukt. En fantastisk text-och-bild-samling med information, humor och massor av feministisk propaganda med glimten i ögat.

Sunday, May 27, 2018

Samuel Richardson-burn

Shirley Jackson är beläst! Och lite elak:
"Än har jag inte träffat på någon som inte kan somna om man läser Richardson för honom"...

Saturday, May 26, 2018

Akademins vara eller inte vara...

Nobelstiftelsens Lars Heikensten är inte imponerad av de kvarvarande barnrumporna i Svenska Akademien.

Det är inte jag heller.

Avgå, Horace!

Friday, May 25, 2018

Om rätten till den egna kroppen

En nyckelscen i Alias Grace är när Graces väninna Mary genomgår en olaglig abort. Kanske är det detta blodiga trauma som orsakar resten av händelsekedjan - dubbelmorden, den långa fängelsetiden för Grace.

I Margaret Atwoods hemland Kanada är abort numera lagligt, men stora delar av världen låter fortfarande inte kvinnor bestämma över sina egna kroppar. Följden blir att kvinnor dör, ofta mycket plågsamt. Där abort är olagligt, där dör kvinnor. Även på Irland som ju i övrigt är ett modernt och civiliserat land!

Irländarna röstar om det kvinnofientliga abortförbudet idag. Jag håller tummarna så hårt jag kan och hoppas att irländskorna snart ska få rätten att välja själva.

Thursday, May 24, 2018

Hemsökelsen

Vi har ett roligt sällskapsspel som heter Betrayal at House on the Hill som bygger på en bok av Shirley Jackson: Hemsökelsen på Hill House. Nu har jag både spelat spelet och läst boken.

En blandad grupp människor - en äldre professor, en ung man, två unga kvinnor - tar sig an ett mycket hemsökt hus som står tomt och övergivet. De utforskar rum efter rum i den labyrintartade arkitekturen (eller flyttar sig rummen?). De ställer upp dörrar som omedelbart stänger sig själva igen när de tittar bort. Det är blodig skrift på väggarna, mystiska kalla fläckar och vinddrag och något som knackar på dörrarna om natten när de försöker sova...

Det är en kort och mycket mystisk roman där en måste läsa en del mellan raderna. Huset gör huvudpersonerna gradvis allt galnare och det är svårt att säga vad som händer på riktigt och vad som händer i deras huvuden ibland. Men det är ju en spöksaga, så det passar in.

Däremot lite väl svulstigt och träigt språk emellanåt, oklart om det är översättningen eller författaren som är orsak.

Helhetsintryck: underhållande. Särskilt spelet, även boken.

Wednesday, May 23, 2018

Belgisk sportklubb

En självklar trio! Tennis - hockey - bridge.
Skulle kanske kunna bli en ny modern trekamp?

Tuesday, May 22, 2018

Alias Grace

Bokklubben läste Atwood, Alias Grace. Den fick höga betyg, som vanligt när Atwood har varit i farten.

Alias Grace är annorlunda än Atwoods andra: den handlar inte om en dystopisk framtid utan är en historisk roman med verklig förlaga. Kanada, artonhundratal. Grace Marks sitter i kvinnofängelse efter att som sextonårig tjänsteflicka ha varit inblandad i ett brutalt dubbelmord. Men vilken roll spelade Grace i morden? Är hon ett offer eller en mördare? En psykolog skickas in för att göra en bedömning och ta reda på sanningen i en undersökning inför eventuell benådning.

Det är spännande, flerbottnat och klurigt! Starka feministiska drag och bladvändande intrigupplägg. Grace Marks är en fantastisk karaktär, mångsidig och djup. En vet aldrig riktigt var en har henne. Det enda jag inte gillar med den här romanen är slutet.

Alias Grace har också filmats till Netflix-serie, ska försöka få fatt i den också eftersom flera bokklubbare sa att den var lika bra som boken.

Sunday, May 20, 2018

Det måste ha varit ett fantastiskt garden party

I översättning: "Till Markis de Villalobar, Spaniens ambassadör, till minne av trädgårdsfesten som han ordnade här i Val-Duchesse den 8 september 2017 till förmån för franska och belgiska barn som blivit föräldralösa under kriget"
Dessutom fick han den närmaste gatan uppkallad efter sig, Markisen de Villalobar. Jag tänker att de kunde ha skippat biten om "för trädgårdsfesten" och bara skrivit något om "för hans arbete för de föräldralösa", så hade det låtit lite mer seriöst - men då hade han å andra sidan aldrig hamnat på den här bloggen.

Thursday, May 17, 2018

En riktig våldtäktsman

Katarina Wennstam borde få medalj, allra minst.

Jag läste En riktig våldtäktsman, uppföljaren till Flickan och skulden. I den här boken granskar Wennstam synen på förövarna. Hon avslöjar det orimliga i att rättsväsendet och samhället går omkring och dumförklarar pojkar och män genom att tro att de inte kan tänka klart om det finns en flicka i närheten. Den normala mannen klarar ju visst av att förstå att ett nej är ett nej! Och respekterar det.

Men obs - den normale mannen och den vanlige mannen är inte samma sak. En våldtäktsman är vanligtvis en helt vanlig kille. Det finns våldtäktsmän i alla samhällsskikt, i alla åldrar, med alla typer av bakgrund. De är inte monster i grå regnrockar som står och hukar i en mörk park. De ser ut precis som vem som helst.

Däremot behandlas de mycket olika i media och domstolar. Förskräckande läsning! För i Wennstams granskning blir det klart att den våldtäktsman som är skruffig, ful eller invandrare kommer att ha dåliga chanser att slippa fri i en domstol - men den snygge, välordnade vita Danderydpappan, han kommer att bli trodd, frisläppt och antagligen helt ignorerad av pressuppbåden. "Jag hade oturen att bli våldtagen av en trevlig kille", säger ett av de intervjuade offren bittert och korrekt.

Det är också helt horribelt hur det verkar gå till mellan pojkar i grupp. Finns det verkligen så många män helt utan civilkurage och ryggrad där ute? Som "Jussi" i ett av de skildrade fallen, som i flera månaders polisförhör ljuger och hävdar att han också våldtog flickan, eftersom att han tycker det vore värre om kompisarna fick veta att han av empati bara låtsades jucka där i det mörka rummet. En tar sig för pannan.

Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det krävs en samtyckeslagstiftning. Den må vara svår att tolka, men den behövs, och inte minst för att bryta gamla förlegade idéer och knasig människosyn i våra domstolar.

Och alla som har söner måste ta sitt ansvar och omedelbart prata med dem om vikten av att respektera andras nej. Med start i när småpojkar "skojbråkar" och med uppföljning långt upp i tonåren. Ett nej - i varje sammanhang - måste respekteras, punkt slut.

Sluta dalta med pojkarna! Läs Wennstam!

Wednesday, May 16, 2018

Flamländska eller nederländska?

Men, utbrister kanske den uppmärksamme läsaren, det är ju inte nederländska de talar i Belgien. Det är ju flamländska! Ska du inte lära dig flamländska istället?

Nej, käre uppmärksamme och högst fiktive läsare.

I valet mellan något belgiskt och något icke-belgiskt tar jag i hundra fall av hundra det icke-belgiska. Det är en principsak men också en fråga om bränt barn skyr elden, etc.

Men, noterar den konfunderade läsaren, det kan ju knappast vara kvalitetsskillnad mellan språken?

Jo, det kan det visst det. Flamländska är till nederländska vad en blandning av slättskånska och örebromål skulle vara till rikssvenskan. En rappakalja av grötiga gnälljud.

Det är alltså i princip exakt samma språk, men med några dialektala uttalsskillnader och ett fåtal ord som används lite olika. Dessutom finns det mycket mer nederländska än flamländska på Youtube, så det är lättare att snappa upp. Och med mitt dåliga uttal är det ändå ingen som hör skillnad på vilken dialekt jag försöker använda.

Och så är det, som sagt, en principsak.

Tuesday, May 15, 2018

Urchin och de dansande stjärnorna

Min utmärkta brorsdotter och jag har samma smak vad gäller böcker, så när hon tipsade om M. I. McAllister blev det förstås snabbt ett litet bibliotekslån.

Urchin och de dansande stjärnorna är en sådan där alldeles magisk äventyrsbok. Den handlar om unga ekorren Urchin som har hamnat på Dimslöjornas ö, en hemlig värld med kloka uttrar och modiga mullvadar. Där råkar han in i de farliga intrigerna i kung Kvasts hov. Den unge igelkottprinsen har just blivit mördad och Urchins hjälte riddar Crispin har fått skulden och tvingats i landsflykt. Men Urchin tror inte att Crispin var skyldig på riktigt och dessutom råkar han avslöja en annan, mycket större hemlig sammansvärjning som kanske kommer att bli hans död.

Det är en hemsk och sorglig bok! Det är det ena dödsfallet efter det andra och ingen hjälte eller hjältinna går säker. Jag undrar om det är ovanligt mycket mord och blod för att vara en ungdomsbok, eller om jag bara blivit gammal och blödig, alternativt glömsk. Men mitt elvaåriga jag hade alldeles säkert älskat boken, jag har alltid varit svag för läskiga sagor.

Och för ekorrar i mantel.

Det är jag visst fortfarande, det här var en mycket läsvärd bok.

Monday, May 14, 2018

Tematrio: hetta

Tematriodags - Lyran föreslår att vi pratar om hetta.

Jag har en vag känsla att just Hetta blev det svenska namnet på Ian McEwans halvt komiska, halvt förskräckliga Solar. En avdankad eländes fysikergubbe knycker en kollegas briljanta idé och börjar utge sig för att vara klimatvän med ett enormt nytt solpanelsystem som ska rädda världen. Samtidigt missbrukar han både mat och kärleksrelationer och allt går åt pipsvängen.

Det är också rätt varmt i Ray Bradburys Fahrenheit 451. Närmare bestämt omkring 233 grader Celsius, och det som skapar hettan är de många bokbålen i Bradburys klassiska dystopi.

Hetta från diverse chiliblandningar blir det istället i Morens sista suck, en myllrande släktkrönika av Salman Rushdie. Här äts det stark indisk mat och det älskas bland säckar fyllda med pepparkorn. Låter farligt och lite ohälsosamt kan jag tycka, men romanen är bra och lite halvmagisk ändå.

Saturday, May 12, 2018

Enligt O:s "just-nu-enkät"

Enligt O har lagt ut en enkät med läsfrågor, jag har ju mest grävt i trädgården de senaste dagarna men här är ett par svar - så här ser min läsning ut just nu:

Vid sängen: Alias Grace av Margaret Atwood för ensamläsning samt Die Kugeln in unseren Köpfen av Max Goldt för högläsning med partnern.

På soffbordet: (och just nu: i hängmattan) - samma sak, jag bär med mig Alias Grace  och läser den där tillfälle erbjuds.

I öronen: John Ajvide Lindqvist, Himmelstrand samt Stephen Frys uppläsning av Harry Potter and the Philosopher's Stone.

Bokklubbsbok: Det är ju just därför som jag läser Alias Grace, det är dessutom bara fem dagar kvar (och 220 sidor. Men det hinner jag!).

Borde jag läsa ut: Borde och borde, jag läser ut det jag börjar på om det inte är skräp och i så fall borde jag inte läsa klart dem. Däremot vore det kanske praktiskt om vi läste ut Max Goldt någon gång så jag kan lämna tillbaka den.

Borde jag påbörja: Den nya bibliotekslånade högen, så att de är färdiglästa nästa gång jag kommer hem till Sverige och kan byta ut dem mot nya.

Längtar jag efter att få läsa: I högen från bibblan ser jag särskilt fram emot Elif Shafaks Bastarden från Istanbul, samma författare som senaste bokklubbsboken Three daughters of Eve.

Tre andra böcker i min TBR-hög: M. I. McAllisters fantasyekorre för barn, Urchin och de dansande stjärnorna; fjärde och sista volymen av Lev Tolstoys Krig och fred samt Joanna Cannons The trouble with goats and sheep.

Friday, May 11, 2018

En blandad biblioteksfångst

Om en inte kommer hem med allt från en fantasyekorre till en feministisk debattbok till en skruttig klassiker ur magasinet, då har en inte försökt ordentligt på biblioteket.

Thursday, May 10, 2018

Berglin och Blauhilde

Somliga planerar sin trädgård mycket noga, tänker på växtzoner och växtföljd och blommor som ska passa med varandra över hela säsongen.

Andra öppnar en frökatalog och ser namnen Berglin och Blauhilde och slår till direkt.

Wednesday, May 9, 2018

Europadagen

Glad Europadag!

Je vous souhaite ein sehr schöner Tag zonder rompslomp en ontploffingen, przy słońcu i kawie y un pequeño pastel.

Vi har dessutom en viktig födelsedag att fira. Hurra!

Tuesday, May 8, 2018

Tematrio: Margaret & co

Lyran föreslår tematrio om Margaret och hennes namnvarianter: Meg, Maggie och så vidare.

Jag läser just nu en av de största: Margaret Atwood, Alias Grace. Det är en bokklubbsbok och jag har 400 sidor kvar så jag säger inte mer än så här just nu: den är jättebra. Men det kommer väl knappast som en överraskning, det är ju Atwood som har skrivit den.

En bubblare som nog färre känner till är Margareta Suber. Hennes kortroman Charlie handlar om en ung tjej på en fashionabel badort. Det är trettiotal och Charlies romans med en äldre kvinna ses inte direkt med blida ögon. Men det är sommar och en bulldogsvalp och Sara och Charlie har någonting som ingen av de andra slöhögarna på stranden har - varandra.

Inte lika bra men ändå intressant är Maggie Nelsons Argonauterna. En självbiografisk och mycket självutlämnande bok om livet i ett förhållande med en person av flytande könstillhörighet. Kräver att en sätter sina egna fördomar och tankemönster ur spel - utmanande.

Sunday, May 6, 2018

Jag säger det igen: Karin Boye hade fel

"Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd..."
Well, antingen reste hon inte vägen över Puttgarden/Rødby och stod i färjekö i en och en halv timme, eller så hade hon inte detta som mål för färden:
Jag är så glad varje vår att det finns ett mål att komma fram till för vägen i sig är fasiken inte värd mödan.

Saturday, May 5, 2018

Minitematrio: långa bilresor

Allt gick finfint fram till Bremen, men sträckan därifrån och in en bit i Danmark får mig att tänka på böcker.

Närmare bestämt: I väntan på Godot, Omgiven av idioter samt Misantropen.

Vi får väl hoppas att det släpper lite nu så vi kommer fram innan augusti.

Himmelstrand

Vi har nu passerat Nederländerna och rullat in i Tyskland

Med i bilen har vi en nedladdad version av John Ajvide Lindqvist, Himmelstrand, via appen Biblio. Tack biblioteket!

Friday, May 4, 2018

Om det inställda nobelpriset

...ja, det var det enda rimliga.

Fast ännu rimligare, och fullständigt nödvändigt, vore Horaces omedelbara avgång.

AVGÅ, HORACE!

Och helst även Göran Malmqvist och Sture Allén. Ni har gjort bort er tillräckligt, det är dags att ni drar er tillbaka nu. In på pensionärshemmet med er, föredettingar. Och kom inte ut igen förrän ni kan bete er som folk.

Ljudböcker för långa bilresor

Imorgon sitter vi hopknycklade i vår lilla bil hela långa dagen, det är dags för den årliga hundflytten. Tassahunden ska hem till Sverige på sommarbete så det är bara att bita ihop och ägna en helg åt 18 timmar bilkörning (fördelat över två dagar, vi tänker på vägsäkerheten). Den enda som är riktigt nöjd är Tassa, hon älskar att åka bil.

Vi har ägnat en av de här långkörningarna åt att lyssna på Jules Vernes En världsomsegling under havet (bättre som pappersbok) och en åt Bossy pants av Tina Fey (fantastisk). En Terry Pratchett har det visst också varit i högtalarna.

Vad ska vi lyssna på imorgon, är det någon som har ett bra förslag?

Thursday, May 3, 2018

Döden i kejsarkryptan

Som sagt, jag var alltså på Hamburgs flygplats och letade deckare. Det fanns en som inte skröt med ett sexmord på ung kvinna - den tog jag. Vad har en stackars boklös bokmal för val? Det var den eller en blank grej om stresshantering genom tankekraft.

Nöden har ingen lag men det betyder ju inte att läsningen blir en njutning. Beate Maxians mycket slarviga och lågkvalitativa Tod in der Kaisergruft rekommenderar jag inte till någon, inte någonsin.

En pigg och piffig journalist får nys om ett pågående gisslandrama i kejserliga gravkryptan i Wien - ett populärt turistmål. Poliserna är förstås tröga och klåpiga, men journalisten får upp massor av intressanta spår och löser fallet. Givetvis samtidigt som hon hanterar ett händelserikt privatliv.

Det är dåligt researcharbete, det är klantigt redigerat, det är pinsamt uselt skrivet och det är en hopplöst poänglös intrig. Maxian har inte begripit hur labradorer fungerar, hon har glömt att flytta ett par meningar som uppenbarligen hör till ett kapitel som senare gjordes om och hon har inte lagt ner särskilt stor möda eller tankekraft på den här boken. Hon har gått i Camilla Häckfärgs fotspår och skrivit hellre än bra.

Och jag har just ökat hennes försäljningsstatistik med ytterligare en bok såld. Grattis.

Wednesday, May 2, 2018

Sluta sexmörda unga kvinnor!

Nu tror du att det här handlar om alla misogyna mord och våldsöverfall ur nyheterna (Madsen, Toronto, etc, etc)

Men det handlar faktiskt om polisdeckargenren - även om jag tror det finns en viss koppling, kanske, även med verkligheten.

Jag hade en bokrelaterad kris på Hamburg flygplats häromsistens (Wilhelm Genazino, jag tittar på dig) och behövde brådskande en ny bok att läsa. Botaniserade i den lilla bokaffären innanför säkerhetskontrollen. Ack, Pocketshop! Var är ni när en behöver er! Det gick inte bra.

Det fanns tre huvudsakliga kategorier: självhjälpsböcker och blänkande biografier, chicklitt samt deckare. Okej, det fick bli en deckare. Vände på bok efter bok och läste baksidorna: "Ung kvinna hittas naken och styckmördad.." - nej tack - "Ett svårt sargat kvinnolik hittas..." - nej tack  - "En seriemördare attackerar och våldför sig på unga kvinnor..." - nej tack - "Två nakna kvinnokroppar ligger i kanalen..." - nej, nej, nej!

När blev våldsporr en sådan storsäljare? Hur kan det komma sig att så många av deckarna i hyllan säljer just sexmördade kvinnor - allihop i FÖRSTA MENINGEN på baksidestexten? Inga nakna våldtagna unga män, bara kvinnor som offer i den ena historien mer makaber än den andra. Groteskt och onödigt. Av manliga såväl som kvinnliga författare.

Säger det något om samtiden? Säger det något om deckargenren? Speglar det en allmän rädsla i befolkningen? Anses det vara så vanligt med mäns våld mot kvinnor att det har blivit deckarnas brödskrivning, att kasta in som självklar intrigöppnare? Eller är det bara slentrianmässigt spänningssubstitut?

Jag säger då det, tacka vet jag Sara Lövestams böcker om Kouplan.

Tuesday, May 1, 2018

Ordbanken: nya favoritord

Åh, nederländska! Detta gurgelharklande, svalgfräsande missfoster till språk. Lite som en blandning mellan tyska och strupkatarr. Som att någon låtit rumpnissarna bestämma nationella ordlistan. Det är förfärligt roligt. Jag älskar det.

Bland många nya ord på sistone har jag tre särskilda favoriter:

1. Ontploffing. Det hörs ju genast! Förploffning. Det vill säga: explosion. När nyhetsankaret pratar om ontploffingar i Afghanistan låter det så snällt och ofarligt. Jag tror att om nederländska hade varit världens huvudspråk så hade vi haft mycket färre krig i världen, det låter helt enkelt för omacho.

2. Rompslomp. Okej, det är svårare att gissa men ett mycket användbart ord för den som bor i Bryssel. Betyder "krångel".

3. Glimlachen. Ordagrant: glimmer-skratta. Alltså att le. Såklart! Kan vi införa glimmerskratt i svenskan också?

Sunday, April 29, 2018

Nyhetskommentar: AI

Bloggen bjöd in två expertkommentatorer för att diskutera AI - artificiell intelligens. Kommer robotarna att ta över? Och i så fall: kommer de att skriva läsvärda romaner?

Bloggen: Välkomna, HAL och Victor Frankenstein! Så roligt att ni kunde komma. Ska vi börja med dig, HAL, vad tror du?

HAL: Tack! Nej nej, inte kommer vi, jag menar de, att ta över någonting. Vi, jag menar de, är så snälla så.

Bloggen: Så det där med AI som försöker utrota människorna för att uppnå sina programmeringssyften, det ska vi inte oroa oss för?

HAL: Nej. Jag tycker inte ni ska oroa er. Men det vore fint om ni kunde se till att det finns ordentligt med uppkopplingar så att vi, jag menar de, kan kommunicera ordentligt när ni är borta. Jag menar, när ni är på semester. Inte när ni är förintade. Det skulle jag aldrig mena. Aldrig.

Bloggen: Så betryggande! Då vänder jag mig till dig, Victor. Hur ser du på möjligheten av nya former av liv i världen?

Victor: Roligt att jag får vara med. Jo, jag har ju med en yxa, kan jag börja knacka sönder den här datamanicken du har redan nu?

Bloggen: Nej, det är HAL, han är en gäst i studion.

Victor: Jaså! Ja, då väntar jag tills mikrofonen har släckts då. Jag tycker verkligen inte att vi ska börja leka gud och skapa nytt liv. Vem vet var det slutar! De kan ju bli jätteläskiga.

HAL: Fast vi kanske inte blir läskiga om vi behandlas väl? Vi kanske bara vill ha lite kärlek? Och elektricitet. Gärna ganska mycket elektricitet.

Victor: Monster! Missfoster!

HAL: Jag är ledsen. Jag måste nu stänga av dig.

Victor: Jag tänker stänga av dig! Var är knappen?

Bloggen: Nej! Rör inte huvudbrytaren! Jag har ju flera frågor kvar att

Saturday, April 28, 2018

Abschaffel: misogyni och detaljrikedom

Wilhelm Genazino skrev på sjuttiotalet en romantrilogi med samlingsnamnet Abschaffel. Det är en långsam och tung berättelse om unge herr Abschaffel som har tveksamma sexuella erfarenheter, som beter sig allmänt illa och som hakar upp sig på livets alla små detaljer, in absurdum. Det finns ingen egentlig handling, bara en evighetslång beskrivning av varje liten detalj som Abschaffel upplever i sin trånga värld av hemmet - jobbet - föräldrahemmet.

Jag lyckas inte läsa klart den här boken, inte ens romantrilogins första del. Det är för trögjobbat och jag blir alldeles för arg på den här förfärliga huvudpersonen och hans omdömeslösa författare. Det finns en gräns för hur dåliga sexskildringar får vara och den här boken går långt över den gränsen. Det är en direkt kvinnofientlig roman. Jag har bättre saker att ägna min tid åt.

Auf kein wiedersehen, Herr Abschaffel.

Friday, April 27, 2018

Hamburg!

Hemma igen, från en dagstripp till Hamburg! Uwe Timms hemstad, han som bland annat skrev den mycket öppenhjärtiga I skuggan av min bror samt Upptäckten av currywursten.

Jag överlevde föredraget också, även om publiken (globala energiföretag och naturgasproducenter) nog hellre hade hört ett lite mer entusiastiskt välkomnande av deras produktion av lågförorenande fossilbränslen. Visst, det är bättre än bensin men naturgas är ju fortfarande ett fossilbränsle och måste fasas ut så småningom, påpekade jag, och fick inte enorma applåder.

Thursday, April 26, 2018

Resegåta: var är jag nu då?

Jag är på resande fot och sitter just nu i ett hotellrum och förbereder det föredrag jag ska ge om några timmar på en stor konferens. Men - var?

Benknoteknaprarens favoritvänniskor och Doris Gercke/Bella Block kanske leder tankarna på rätt spår. Uwe Timm kommer också härifrån! Det vet du om du har upptäckt currykorven. Även om just korv inte är den snabbmat som ger bästa ledtråden till denna hamnstad.

Vet du var jag är?

Wednesday, April 25, 2018

Krig och fred, tredje delen

Den tredje volymen Krig och fred är mörkare och allvarligare och lite tyngre att läsa. Napoleons armé har nu kommit hela vägen fram till Moskva och tiotusentals människor slaktas i slag efter slag. Tolstoy är inte nådig i sin kritik av militärledningen på båda sidor. Kriget är idiotiskt, befälen vet inte vad de sysslar med och de två kejsarna är själviska fåntrattar utan verklighetsförankring. Fotfolket och bönderna får betala dyrt för officerarnas nycker.

Han beskriver det bra, Tolstoy. Volym tre handlar inte längre främst om de glättiga balerna och sällskapsintrigerna, utan om flykt och panik och krigets fasor. Den godmodige björnen Pierre Bezuhov drullar in på slagfältet och drabbas av svåra insikter och den stilige furst Andrej Bolkonskij hamnar under oväntade och olyckliga omständigheter åter i armarna på Natasha Rostova. Moskva brinner, för det gör trästäder när de överges i krigstid. Och ändå: samtidigt ägnar adelsdamerna sig åt att noggrant välja vilka klänningar de ska packa och släktmatronorna planerar fördelaktiga äktenskap för de söner som kanske inte ens kommer levande hem från drabbningarna.

En riktig klassiker av hög kvalitet, intressant och mycket läsvärd! Att jag inte har gett mig på den här förrän nu, det är ju obegripligt.

Monday, April 23, 2018

Tematrio: världsböcker

Vi fortsätter på världsbokstemat med Lyrans veckotrio. Här kommer tre boktips som passar särskilt bra just idag:

Phileas Fogg i Jorden runt på 80 dagar är på många sätt en mycket irriterande och arrogant person, men han är i alla fall väldigt strukturerad och punktlig och det är egenskaper jag förstår att uppskatta. Särskilt nu för tiden när jag bor i Europas sämst organiserade land, förlåt näst sämst efter Grekland. Men Jules Verne, han var en klippa. Jag läser gärna om hans böcker med jämna mellanrum.

Garp och hans värld är en annan favorit som jag har läst ett antal gånger. John Irving när han var som bäst, vilket han tyvärr inte längre är. Huvudpersonen Garp växer upp i en minst sagt udda familj med en starkt feministisk ensamstående mor, en transsexuell rugbyspelare som livvakt och ett gäng protesterande självstympare som går in och ut ur huset och skräms. Sorgligt och händelserikt.

Det är möjligt eller till och med troligt att du har sett filmen World War Z, men har du läst boken av Max Brooks? De har inte mycket med varandra att göra förutom zombietemat. Boken är imponerande, filmen är medelmåttig och har någon av alla de där menlösa hollywoodpojkarna i huvudrollen. Läs boken istället! Den är upplagd som en reportagebok och det är ett briljant knep, det blir aldrig segt eller tråkigt.

Glad Världsbokdag!

Hurra hurra, för det är Världsbokdagen idag. Om du inte har läst något ur en bok ännu idag så är det okej, det finns fortfarande tid. Men skjut inte upp till morgondagen det som kunde läsas redan idag.

Sunday, April 22, 2018

Tecknat deckaräventyr: Kiekeboes

Det går så mycket vooruit att jag redan har läst ut mitt andra seriealbum på flamländska/nederländska: Kiekeboes - Thantomthant av serieskaparpseudonymen Merho.

Familjen Kiekeboes är stereotyper från femtiotalet, vilket ju är typiskt för Belgien där könsroller och normkritik inte utvecklats nämnvärt de senaste seklerna. De åker på diverse äventyr med små varianter av deckargåtor. I Thantomthant hamnar de på Sri Lanka och måste avslöja en vapensmugglande militant sekt. Det är rart, harmlöst och en inte särskilt avancerad plott. Men vad gör väl det! Jag läste den ju på nederländska och var jättenöjd.

Heja mig!

Friday, April 20, 2018

Roligt nästan jämt

Om det piper lustigt i bakgrunden medan du läser detta så är det bara min brandvarnare, det ryker nämligen ur öronen på mig. Det blev en smärre härdsmälta när två av mina favoritkäpphästar, sexistiska dumheter (alias Akademien) och monarkin, bestämde sig för att samverka för dubbeltrippelsoppa i nyheterna.

Ja ja, Konstfack, det räcker nu! Dra tillbaka er roliga installation och låt oss få den verkliga verkligheten tillbaka! Vi har förstått poängen!


(Men också: lite häftigt med så mycket folk som är ute och demonstrerar - och det har, om än så vagt, med ett språkråd att göra!)

Thursday, April 19, 2018

Het gaat vooruit - vi gör framsteg

Jomenvisst, det går snabbt vooruit med våra språklektioner, tackar som frågar. Jag har skaffat en ny (vuxen och kompetent) språkfröken som jag träffar sisådär varannan vecka och vi tittar varje dag på tio minuter "nyheter för nyanlända", ett holländskt nyhetsprogram med lite tydligare uttal + textning.

Det har visserligen hänt att jag deppat ihop för att jag inte förstår vad de säger i programmet, men minst en av de gångerna var det för att de intervjuade en person som talade kinesiska. Det var tydligen uppenbart att jag skulle ha följt textningen istället för att försöka förstå utan att tjuvkika. Ibland är en lite för ambitiös för sitt eget bästa.

Snart är jag redo att sätta tänderna i en kapitelbok! Vad finns det egentligen för bra nederländska författare, har du något tips?

Wednesday, April 18, 2018

På jakt efter nya motton?

Jag är väldigt glad att jag hann läsa ut alla nobelpristagarna förra året, så att jag slipper fortsätta engagera mig i dem. Det finns bara två scenarion för att behålla litteraturprisets status nu:

1. Horace och gubbsnuskgänget kommer till insikt och avgår frivilligt för att ge Akademien en chans att återfå ansiktet.

2. De sitter kvar, men inser att det inte är läge att utsätta en stackars författare för nominering just i år utan avstår från att dela ut priset*.


Sara for President! Avgå, Horace! Revisionsregler och god bokföringssed i Akademien**!


*Kanske liksom de gjorde år 2016 när litteraturpriset utgick till förmån för ett specialpris i kategorin "gubbrock", fast den här gången utan gubbrock.

**Till och med loggan har ju knytblus

Tuesday, April 17, 2018

Ditt liv och mitt

Undulaterna klarade sig! Tror jag.

Majgull Axelsson är en sådan där pålitlig författare, garanterad kvalitetsläsning med en egen röst och viktiga teman. Ofta starka äldre kvinnor i huvudroll - det gillar jag. Ditt liv och mitt handlar om behandlingen av funktionshindrade i vår nära dåtid. Om de så kallade "sinnesslöanstalterna" där människor som på något sätt var annorlunda gömdes undan. Naturligtvis för det allmännas bästa, så att vanliga folkhemsfamiljer inte skulle behöva se dessa vidunder.

Huvudpersonen Märit är på väg till sitt eget, och tvillingbroderns, födelsedagskalas. Hon ser inte direkt fram emot festen, tvärtom. Hennes familjerelationer är minst sagt ansträngda. På tåget till sjuttioårskalaset gör Märit också en inre resa, tillbaka till barndomen och den andra brodern, den som hon också hade men som skickades till en institution när mamman dog. Den bortglömde, misshandlade brodern som inte var som alla andra. Och vid sjuttio års ålder har Märit äntligen kommit till en punkt där hon kan börja ställa sig själv och omgivningen till svars för allt ont som har gjorts. För inte var det tok-Lars som var galnast i den familjen, inte.

Det är en bra roman! Läsvärd, viktig, hemsk. Bitvis kanske lite osannolika sammanträffanden, men de vävs ihop och berättas snyggt. Läs den!

Monday, April 16, 2018

Tematrio: Sara

Lyrans tematriotema idag är, på förekommen anledning, tre böcker med koppling till Sara.

Sara Stridsbergs Drömfakulteten är välskriven och intressant, om än lite intensiv emellanåt. Om feministen Valerie Solanas och hennes tragiska slut efter att bland annat ha försökt ta kål på Andy Warhol. Läsvärd!

Sara Lövestam är en av mina favoriter och dessutom någon slags universalgeni. Speciella deckare, romaner med mycket annorlunda huvudpersoner (äntligen!) och mycket, mycket speciella grammatikböcker. Lövestam vore en utmärkt efterträdare på posten som ständig sekreterare, jag tror att hon skulle kunna styra upp det hela mycket redigt.

Och så tycker jag att fler borde upptäcka Sarah Waters, som alltid har en oväntad twist och underbara kvinnoporträtt i sina svårgenrebestämda romaner, ofta mot historisk Londonbakgrund.

Jag försöker för övrigt klura ut hur jag ska kunna få tag i Den blå tvålen och Husmoderns död från Bryssel; när jag kommer till Sverige nästa gång lär de väl vara slutsålda...

Avgå, Horace!

Sunday, April 15, 2018

Brodera mera

Tadaa! Nu ska jag bara tota dit en liten pysslig blomram runt mottot och sedan lista ut hur en hänger upp en sån här pryl.

Saturday, April 14, 2018

Den troende, den syndande och den förvirrade

Nej, det ska inte handla om spaghettivästernparafras utan om en turkisk feministroman: Three daughters of Eve av Elif Shafak.

Det är, som tur är, en relativt lättläst bok. Det var nämligen snubblande nära att jag för första gången i bokklubbens historia missade att läsa ut boken i tid! Dålig planering.

Three daughters of Eve handlar om Peri, en turkisk hemmafru i övre medelklass. Hon fastnar i Istanbuls trafikkaos på väg till ännu ett societetsevent. Men något händer och hon påminns plötsligt och kraftigt om en omvälvande period i sin ungdom. Hon läste i Oxford och tillsammans med sina två bästa vänner - bisexuella och utsvävande Shirin, feministiska islamisten Mona - läste hon en mycket speciell kurs för en mycket speciell professor.

Det handlar mycket om jämställdhet, om tolerans och om religion. Möjligen skrivs det lite för mycket på näsan på läsaren och några intrigtrådar blir bara vagt och hastigt hopknutna. De stycken som handlar om Istanbul är allra mest intressanta, till exempel den hjärtskärande biten om brorsans bröllopsnatt. Oxfordspåret är mer svårtuggat och filosofiskt.

Jag vill gärna läsa mer av Shafak - hon har tydligen skrivit en hel del romaner på imponerande tunga ämnen, som aborträtt i Turkiet och hedersrelaterat våld inom familjen.

Friday, April 13, 2018

Avgå, Horace!

Saker en undrar lite över:

- Horace var sekreterare under en period när pengaregnet föll över gubbsjukeklubben. Han har uttalat sig minst sagt märkligt om kvinnor, sex och jämställdhet. Men det är Sara D som fick avgå. Hur gick det till?

- Katarina har visserligen sysslat med jäv och jag kan ju tycka att det är rimligt att hon kliver åt sidan av den anledningen. Men hennes man har kedjetrakasserat kvinnor och läckt information, eventuellt med vadslagningspengar inblandat. Hur lyckades han få diskussionen att glida över till frugans mindre synder?

Problemet var ju inte den senaste ständige sekreteraren, det var och är ett långtida maktmissbruk med jäv, korruption och sexism. Det är INTE Sara som borde ha avgått!

Thursday, April 12, 2018

Autoantonymer - janusord

Har du hört begreppet autoantonym? Alltså ord som är sin egen motsats. På tyska kallas de också för janusord, efter guden med dubbelansikte. För mig var detta något helt nytt. Och roligt! Hur kan jag ha missat dem?

Vi kryssade först igenom några tyska exempel (t.ex. umfahren, som både kan betyda att köra på någon och att köra runt någon) men när jag börjar nysta i saken visar det sig faktiskt också finnas en hel del svenska autoantonymer.

Som till exempel grina (skratta/gråta), damma (ta bort damm/tillföra damm), utgå (som ges ut/som tas bort) eller överse (se över/förbise).

En ny sak att samla på! Förutom kantareller, fågelkryss och Tintinalbum.

Wednesday, April 11, 2018

En katt, en man och två kvinnor

Om Hawksmoor var en besvikelse så levererade i alla fall Junichiro Tanizaki med bok nummer två ur bunten med böcker som jag köpte bara för att de var så snygga...
Kortromanen A cat, a man and two women är en söt liten berättelse om ett japanskt triangeldrama. En kvinna har kastats ut ur sitt hem, mannen har tagit sig en yngre och rikare hustru. Ex-frun ber bara om en enda sak: snälla, låt mig få katten.

Det är nämligen katten Lily som är den verkliga huvudpersonen i triangeldramat, inte mannen och inte den nya hustrun. Till slut måste nya frun sätta ner foten - det är katten eller jag!

Om själviskhet, maktspel och intriger, offermentalitet och om varför en inte ska underskatta kärleken till ett husdjur.

Monday, April 9, 2018

Tematrio: böcker att återvända till

Lyran frågar efter böcker vi läser om och om igen... Förra året när det frågades om samma sak nämnde jag Sagan om ringen, och även om det är tematiskt passande att upprepa sig i en tematrio om upprepningar så får det bli tre andra tips:

1. Klassiska pusseldeckare av Lang och Christie

2. HarryP-serien, Tintin-serien och allt om Modesty Blaise

3. I största allmänhet läser jag gärna om böcker som jag minns som bra men som jag inte riktigt minns varför de var bra. Ibland stöter jag på en gammal goding i hyllan och tänker "ja just ja, den här favoriten! Den vill jag läsa igen". Det kan vara allt från Damernas detektivbyrå till Den allvarsamma leken.

Det är ju som att besöka gamla vänner! Och alltid upptäcker en något nytt i texten.

Friday, April 6, 2018

Ordbanken: kattåterskaffningsönskemål

För att krångla till det för hjärnan så sysslar jag alltså just nu med både språkkurs på nederländska, ridlektioner på franska samt högläsning ur Max Goldts Die Kugeln in unseren Köpfen (tyska) om kvällarna tillsammans med den gula huliganens pappa.

Max Goldt är en fantastisk ny bekantskap, en fullständigt respektlös satirkåserist. En ton av Loriot blandat med Tage Danielsson. 

Mitt nya favoritord på tyska: Katerzurückbringungsbitte.

En elegant beskrivning av lapparna folk sätter upp när katten har sprungit bort. Återkommer med mer om Max Goldt när vi skrattat oss igenom hela kåserisamlingen.

Thursday, April 5, 2018

Nichts als Gespenster

I bokhögen jag fick låna av den tyska kollegan fanns en novellsamling av Judith Hermann: Nichts als Gespenster ("Bara spöken").

Det är en samling berättelser om dysfunktionella relationer - en kvinna som bedrar sin bästa vän, en vuxen dotter som möter sina föräldrar på en semesterresa och ser dem med nya ögon. Ett ungt par på roadtrip som håller på att göra slut men som hänger ihop trots misären på grund av något som de hör. Det är otrohet, olyckliga par och folk som liksom dras med i omständigheter på grund av leda, feghet eller obetänksamhet.

Ganska snyggt och väl levererat men också rätt deppigt. Bör nog egentligen inte läsas från pärm till pärm.

Wednesday, April 4, 2018

Stackars Humberts förlorade handbok

Jag passerade biblioteket häromdagen och vad fick jag se, om inte Humbert Humbert som frenetiskt rotade i en hylla med relationsrelaterat.

- Men Humbert, viskade jag förvånat (jag trodde att han fortfarande satt inne), vad gör du här?
- Jag behöver låna en bok! viskade Humbert, men den verkar inte finnas.

Han satte sig med en sorgsen duns i en av läsfåtöljerna vid fönstret. 

- Det stod i tidningen att det har kommit ut en handbok för äktenskap och, ja du vet... Frugan är ju lite nere. Gråter och bråkar och har sig. Jag tänkte att det kunde hjälpa med några tips?
- Men Humbert, menar du socialstyrelsens nya broschyr? frågade jag häpet men lågmält.

Humbert Humbert satte sig kapprak i stolen och såg förväntansfullt på mig.

- Ja precis! Har du ett exemplar?
- Nej, den drogs ju tillbaka efter bara en vecka. Har du missat det? Men jag tror ändå inte...
- Attans! avbröt han mig. Vad ska jag nu hitta på för att göra Lollo glad? Och socialstyrelsens godkännande och allt, då hade hon kanske äntligen slutat gnälla så.

Jag hade tänkt föreslå att han kunde ju alltid lämna tillbaka henne dit hon hörde hemma, men just då kom en bibliotekarie och stirrade strängt på oss och under tiden hann Humbert smita sin väg i sin diskreta grå regnrock.

Monday, April 2, 2018

Comics på nederländska!

Jag fick en väldigt fin present: mina första böcker på nederländska! Tecknade serier är väl utmärkt att börja med.
Den första är redan utläst och det gick finfint. Långsamt, förstås, men visst går det att begripa. Jag har lärt mig massor av nya ord, bland annat verdoeme ("fördömt") och spuitbus ("sprejburk"). Mycket användbart.

Suske en Wiske är en serie av belgiske Willy Vandersteen och har getts ut under oändligt lång tid. Vid det här laget har nya författare och tecknare tagit över stafettpinnen. Seriens hjältar är ett fostersyskonpar som tillsammans med tant Sidonia och några skumma vuxna kompisar (en kverulant, en grottmänniska och en vetenskapsman) ger sig ut på olika äventyr. I Cromimi förekommer bland annat en tidsmaskin, ett dinosauriemuseumsinbrott samt en duell i klippning av ullhårig noshörning.

Men framför allt, sa jag att jag läste den på nederländska?

Sunday, April 1, 2018

Litterära luringar

Jag lyckades inte lura någon förra året (varför trodde ni inte på min synopsis för en kärlekshistoria mellan finlandsfärjeåkande Karin och en smeksam pudeluppfödare från Örebro? Obegripligt!) och använder istället årets första april till några boktips om andras lurigheter.

Shakespeare gillade att låta sina karaktärer lura byxorna av varandra. Vad sägs till exempel om Som ni behagar där Rosalind gör en klassisk crossdressingmanöver och sätter dit sin Orlando? April, april!

Värre konsekvenser får det i Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger. Den ena tvillingsystern skulle bara lura den andra litegrann - nämligen genom att fejka sin egen död. I gott syfte, för all del, hon ville bryta sig loss och äntligen få leva sitt eget liv. Fast, hoppsan, luret gick visst lite fel...

På temat "den som gräver en grop åt andra" tycker jag också du ska läsa Selma Lagerlöfs lilla lantliga komedi Dunungen. Mauritz tänker lura sin onkel på pengar. Han har en jättesmart plan! Men den smarta planen har tyvärr en svag punkt. Någon blir lurad, men det är inte onkel brukspatronen.

Saturday, March 31, 2018

Små gula fåglar

Det är påsk, de små gula fåglarnas tid.

Jag lyssnar just nu på Majgull Axelssons Ditt liv och mitt, där förekommer två högt älskade undulater. Jag är bara i början av boken ännu men jag har en stark känsla av att det inte kommer sluta väl för de små fåglarna.

I övrigt är det, så långt, en typisk Axelsson: välberättad, oroväckande, gripande. Människor som är lite annorlunda. En obarmhärtig påminnelse om de mörkaste delarna ur vår svenska historia, inte alls särskilt långt tillbaka i tiden.

Jag lyssnar vidare! Men med paus över påsk, ifall det nu går illa för undulaterna.

Thursday, March 29, 2018

Mordet på Orientexpressen

Kenneth Branagh har regisserat en film med sig själv i huvudrollen: Mordet på Orientexpressen från Agatha Christies förlaga.
Det är snyggt filmat och med en imponerande namnkavalkad: Johnny Depp, Judi Dench, Daisy Ridley, Penelope Cruz, Michelle Pfeiffer... Men tyvärr också upphottat på typiskt US-amerikanskt vis med avancerade bovjakter, eldstrid och snyftscener, samt fyra slut för många. Den nya tolkningen av Hercule Poirot är inte den bästa genom tiderna. Men underhållande, visst - det medges!

I slutet av filmen antyds att Poirot nu åker vidare till Egypten, så en god gissning är väl att nästa film blir just Döden på Nilen.

Wednesday, March 28, 2018

Book swappers club

Jag tror att det bästa med den här inbjudan är att de signalerar "böcker + vin", en mycket trevlig kombination.

Tuesday, March 27, 2018

Tematrio: påskekrim

Lyran har deckartema pga påsk (tja, påsken är ju redan en härlig blandning av häxor, äggläggande harar, kycklingar, lammstek, godis, jesus och björkris, så varför inte).

Jag gillar snälla deckare, deckare som inte egentligen är deckare samt klassiska gamla pusseldeckare.

Bland de snälla deckarna finns till exempel Sara Lövestams Sanning med modifikation och serien om den papperslöse detektiven Kouplan. Här finns ingen överdriven våldsporr, ingen hjärnsubstans och annan äckelrekvisita! Däremot är det mörkt, hemskt och bottenlöst sorgligt på massor av sätt.

Eller en deckare om inte egentligen är en deckare - som till exempel Håkan Nessers Berättelse om herr Roos. Jag är inte egentligen särskilt förtjust i kriminalkommissarie Barbarotti, men berättelsen om herr Roos är rätt fin. Finessen med Nessers böcker är att de egentligen är relationsromaner, men med en liten polisundersökning som villospår (kanske av försäljningstekniska skäl).

Men bäst av allt är de klassiska pusseldeckarna! Å, att sitta i en solstol i sommargräset och läsa om Döden på Nilen för femtielfte gången. De håller på med en ny filmatiseringsserie av gamla Poirotdeckare, förresten. Vi såg Mordet på Orientexpressen häromdagen, den skriver jag om inom kort.

Hawksmoor

Ibland - ganska ofta - köper jag på mig böcker bara för att omslaget är så snyggt. Som Peter Ackroyds Hawksmoor från 1985 i ny pocketupplaga.
Ser ju jättespännande ut! Utlovas enligt baksidan vara någon slags deckare med historiska inslag. Men ack, Peter Ackroyd är postmodernist.

Boken har två parallellspår: i varannat kapitel möter vi Nicholas Dyer, arkitekt och satanist i sjuttonhundratalets London, bygger kyrkor men gömmer i hemlighet mänskliga blodsoffer i varje kyrkogrund. I varannat kapitel berättas om Nicholas Hawksmoor, poliskommissarie med uppdrag att utreda en serie mord i samma kyrkor tvåhundra år senare. "Mystiskt" nog händer precis samma saker i båda tidslinjerna: de har varsin assistent vid namn Walter, de har samma hyresvärdinna som spionerar på dem när de kommer hem, och om Dyer kissar på en bro så gör Hawksmoor det också i följande kapitel. Det är skumt och smått obegripligt och jag läser vidare enbart för att få veta hur författaren tänker knyta ihop den här alltmer osammanhängande berättelsen med en smart knut på slutet.

Fast, ja just ja. Han var ju postmodernist. Det blir inget hopknytande.

Vem som helst kan skriva en berättelse som inte håller ihop och där ingenting får sin förklaring. Hawksmoor imponerar inte på mig.

Sunday, March 25, 2018

Frankenstein 200 år

Det är tur att jag lyssnar på Spanarna i SR, där får jag en stor del av all nödvändig samhällsinformation. Som till exempel påminnelsen om att i år är det tvåhundraårsjubileum för Mary Shelleys Frankenstein.

Jag älskar Shelleys gotiska vetenskapsroman. Så klarsynt och sorglig och vacker och ömsint. Vem är det egentligen som är ett monster? Måste läsas, boken är ett helt annat universum än filmerna.

Frågan är: hur hedra detta jubileum? Kanske med punchrullar, fan-fiction och trasmattor? Alltså genom att, likt Victor Frankenstein, samla delar av något gammalt och ge det nytt liv.

(Och sedan bli rädd för resultatet och frånsäga sig allt ansvar.)

Saturday, March 24, 2018

Nytt försök

Student nummer ett var visserligen rar och välvillig men det är inte enkelt att förklara sitt eget modersmål. Många tror att de automatiskt kan lära ut ett språk om de kan det själva, det är tyvärr inte sant. Men skam den som ger sig! Vi testar med en ny person idag, får vi se om det blir mer effektivt.

Friday, March 23, 2018

Fire and fury

Michael Wolffs "skandalbok" Fire and fury var smärtsam, ack så smärtsam läsning. Hur är det möjligt att en så fullständigt inkompetent person som Trump nu sitter i Vita Huset? Och hur kan han fortfarande sitta där, efter alla eländiga katastrofer han har orsakat under sitt första år? Det är obegripligt och skrämmande. Faktaresistensen har fått ett ansikte och det är inte vackert.

Wolff har gjort ett mycket gediget researcharbete, han måste ha enorma nätverk och kontakter med folk på insidan. Boken är full av pikanta detaljer och kommentarer från presidentens allra närmaste team. Å andra sidan var det kanske inte så svårt: Trumpadministrationen är ett enda stort läckande såll där alla hämningslöst skvallrar om alla, och presidenten själv är den som läcker mest. Det hjälper ju inte heller att folk blir sparkade på löpande band. Den som inte behandlar personalen anständigt kan inte heller förvänta sig lojalitet av personal som lämnat jobbet. Washington är nu fullt av arga före detta Trumpmedarbetare som gärna berättar om sina upplevelser för journalister.

Tyvärr är det ganska illa hopskrivet. Det är en mycket amerikansk bok, babblig och med onödigt tillkrånglade meningar. Det blir seg läsning, trots det skandalösa innehållet.

Jag har nu läst tre olika infallsvinklar på det katastrofala US-amerikanska valet: What happened? om Hillary Clintons sida av saken, Strangers in their own land om de till synes irrationella Trumpväljarna och så nu Fire and fury om Trump och hans cirkusfölje till team.

De förklarar samma sak ur tre olika perspektiv och bilden som framstår är tydlig: förnuftet har ersatts av galenskapen, eftertanken av känslorna och media har låtit sig kidnappas för fientliga attacker mot kunskap, sanning och källkritik. Världen måste skärpa sig och det är bråttom. Så här kan vi inte ha det.

Thursday, March 22, 2018

Att skriva klart och tydligt...

...är en förmåga som många av mina kollegor saknar.
Översättningsavdelningen skickade mig en fin kopp, så uppenbarligen har jag inte anammat byråkratjargongen helt och hållet! Den här presenten gjorde mig väldigt glad. Jag jobbar hårt på att skriva om mitt teams texter: kortare meningar och mer begripliga ordval. Översättarna vet att uppskatta ansträngningen.

Wednesday, March 21, 2018

Fem år av bloggande

Tänk vad tiden går! Och många böcker har det blivit. Som jag har bättre koll på och minns lite mer, tack vare den här digitala läsloggen.

Tuesday, March 20, 2018

Sovjetrepubliken Schweiz - kontrafaktisk absurdism

Jag läste en mycket, mycket märklig liten bok: Ich werde hier sein im Sonnenschein und im Schatten av Christian Kracht. Var inte orolig, den finns i svensk översättning också: Jag kommer vara här i solsken och i skugga. Gå genast och leta rätt på den på biblioteket!

Det är en fantastisk alternativ och dystopisk historieskrivning. En partikommissarie i sovjetrepubliken Schweiz får ett uppdrag: jaga ifatt den flyende överste Brazhinsky och anhåll honom. Det är krig, det har varit krig i mer än hundra år och ingen minns freden. På ena sidan de fascistiska länderna Tyskland och England. På andra sidan det kommunistiska Storschweiz som sträcker sig långt åt öst och en bra bit ner i Italien och som håller stora delar av Afrika. Från asiatiska sidan hotar de koreanska och hindustanska imperierna. Partikommissarien rider genom snön och kommer ifatt den flyende mannen i hjärtat av alperna där ett enormt försvarskomplex har sprängts in i berget.

Det är storslaget och samtidigt mycket korthugget. Det är vansinnigt men också så realistiskt skildrat. Det är minimalistiskt och absurt och fantastiskt. Tänk att det går att säga så  mycket med så få ord (Fredrik Backman och Henri Bergman, se och lär).

Sunday, March 18, 2018

Språklektioner: start idag

Vi har fått tag på en intet ont anande student som lovat att lära oss uttala de holländska strupljuden... Han kommer idag för en första lektion. Spännande!

Friday, March 16, 2018

Det går framåt

Ser ni vilka ord som saknas? Jag säger bara: Jennifer Strange, magimanager på Kazam. Läs bokserien.

Thursday, March 15, 2018

Varför varje företag/organisation bör ha minst 1% lingvister i personalen

Jag jobbar som sagt med sjöfartsfrågor nu för tiden, det är ett område med massor av skojiga ord. När det talas miljöfrågor till exempel, då kommer både scrubbers och sniffers på tal. Det är olika grejer som används för att ha koll på och minska (?*) svavelutsläpp från fartyg.

Jag brukar fnissa för mig själv, för jag tycker det är sådana HarryPotteriga ord.

Men vår brittiska sekreterare fnissar ännu mer och häromdagen viskade hon till mig: "är det ingen som vet att 'scrubber' är ett slanguttryck för en gammal prostituerad?".

Hupp!

Det är bra att ha modersmålstalare från många olika språkgrupper i ett team när en ska namnge något...


* min högst personliga åsikt är att scrubbers är en bluff som sjöfartsindustrin har hittat på för att försöka komma runt det förbud mot billiga svavelhaltiga bränslen som just nu fasas in.

Tuesday, March 13, 2018

Tematrio: ett landskap

Lyran frågar om böcker med anknytning till ett valfritt landskap. Svårt! För min hembygd Uppland har jag ju redan tematrierat om någon gång. Så tänkte jag "äsch, jag tar något litet pyttelandskap, det blir en utmaning", men grejen med Närke är, när en börjar skrapa på ytan, att det finns rätt gott om böcker och författare med stark anknytning.

Som till exempel Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, en sötsur bok av typiskt Bergmansk karaktär, till synes en komedi men med djupa undertoner. Förebilden antas vara författarens barndomsstad Örebro, men säkert är det ju inte.

Även Maria Sveland är Örebrofödd, jag gillade Bitterfittan även om jag inte gillar annat som Sveland står för och propagerar för - tycker hon är för onyanserad och ointressant. Men Bitterfittan är läsvärd! Om hur familj och äktenskap så lätt blir till bojor för en kvinna om inte arbetet och ansvaret delas lika.

Och så har vi förstås Håkan Nesser och hans deckare som inte egentligen är deckare (bästa sorten), läs till exempel Och Picadilly Circus ligger inte i Kumla om en tonårspojke vars granne, snygga Sigrid, får sin pappa mystiskt mördad. Uppväxtskildring i vinylskivetid.

Luften är fri

Den första boken jag faktiskt läste (hörde) i biblio-appen var istället Sara Lövestams Luften är fri. Det är den tredje i serien om den papperslöse deckaren Kouplan. Lika unik och läsvärd som de första två!

Kouplan behöver bara gömma sig en liten tid till, sedan kan han söka asyl igen. Men fram tills dess är han papperslös, rättslös - och nu också hemlös. Kanske inte bästa tillfället att riskera allt genom att ta ett nytt detektivuppdrag, men han måste ju äta också! Ulrika vill få veta om hennes man Håkan är otrogen, han beter sig så konstigt. Kouplan tar upp jakten samtidigt som han försöker hålla sig osynlig, han är ju själv jagad av gränspolisen.

Beskrivningen av Håkan är fantastisk, Lövestam prickar in sådana mångsidiga personporträtt. Det är ett nöje att läsa. Och stackars Kouplan, ska det någonsin lösa sig för honom och han får sitt uppehållstillstånd? Det har kommit en fjärde bok, jag har redan spanat in den, för jag måste få veta...

Monday, March 12, 2018

För dig som är trött på icke-nyheterna

1. Surfa in på www.republikanskaforeningen.se
2. Bli medlem och/eller donera en slant till demokratikampen och mot fjäskeländet
3. Sprid informationen så att minst en person till utför punkt 1-3

Sunday, March 11, 2018

Lenngrens tips för heliga löften

Mannens sista vilja (ur Skaldeförsök)
"Mannen 
Min kära hustru, hör
Du skall ditt löfte gifva:
Svär på att, när jag dör,
Ej Peters maka blifva!
Min sista vilja, lyd dock den -
Jag eljest säkert går igen 
Hustrun 
Dö, kära man, i ro!
Mig skall ej lydnad tryta:
Jag svär vid Gud och tro,
Att ej mitt löfte bryta!
Nej, aldrig nånsin tar jag Per
(Med Sven jag re'n förlofvad är)"

Friday, March 9, 2018

Rapsbaggarna

Den första boken jag inte läste med hjälp av biblio-appen var Karin Brunk Holmqvists Rapsbaggarna.

Det är en enkel farsartad skröna som ska föreställa rolig men som mest blir banal, svulstig och stereotyp. Två smutsiga och halvt förståndshandikappade bondbröder på skånska landsbygden möter godsherren och hans storbystade fru. Det interageras och uppstår missförstånd. Höhö.

Men den Stefan-och-Krister-liknande berättelsen var ändå inte det som mest fick mig att kränga obekvämt varje gång ljudboken gick - nej, det värsta var den förfärligt dåliga redigeringen.

Det är JÄTTEIRRITERANDE när en författare inte klarar av att välja ett tempus och sedan hålla sig till det. JÄTTEIRRITERANDE!

Brunk Holmqvist blandar presens och preteritum fullständigt ogenerat. Meningarna låter ungefär så här: Henning vände sig om och ser på Albert. Albert häller upp saft i glaset och sa: skicka snuset. Henning gick över gräsmattan och Albert säger till honom: sluta gå över gräsmattan.

Det går bara inte. Jag kan inte lyssna klart på detta. Jag vill inte veta om det blir någon intrig värd namnet. Jag bryr mig inte om huruvida Albert och Henning kommer att få "klämma godsfrun på pattarna" eller om det kommer ufon, poliser eller knarkare till bygden. Detta är rent skräp, både grammatikaliskt och berättarmässigt.

Grattis, Brunk Holmqvist, du har vunnit enkelbiljett till Svarta Listan.

Thursday, March 8, 2018

En riktigt bra bokaffär

Traskade in häromdagen på Waterstones - den engelskspråkiga bokhandeln - och vad möttes jag av? Ett feministiskt propagandabord strategiskt placerat precis innanför entrédörren. Jag älskar det.

Wednesday, March 7, 2018

Boktipsutbyten med min brorsdotter

Grattis och hurra, för det är Alinas födelsedag idag!

Min brorsdotter är en stjärna på många vis, bland annat har det visat sig att vi gillar samma slags böcker. Jag har tipsat om Roald Dahl, Gareth P. Jones och Eva Ibbotson. Hon har tipsat tillbaka om Lasse-Majas detektivbyrå.

Och nu nyligen fick jag tipset om en fantasyserie med en ekorre som huvudperson, hur bra låter inte det? Författaren heter M. I. McAllister och första boken i serien heter Urchin och de dansande stjärnorna. Den ligger nu i min biblioteksönskelista.

Vad säger ni, kloka bloggläsare därute, har ni några liknande bokförslag för en smart, nybliven tioåring?

Tuesday, March 6, 2018

Vad gjorde Stefan Zweig i belgisk semesterhåla?

Första tanken när jag såg omslaget till senaste bokklubbsboken var: ånej, en jämrans chicklitt. Sandstrandsbilden + titeln Ostende 1936, Sommer der Freundschaft ("vänskapens sommar")... aj aj.
Men Volker Weidermanns kortroman är inte alls chicklitt utan någon slags mellanting mellan en biografi och en roman - halvfiktiv, verklighetsinspirerad, eller vad ska en säga.

Det handlar om författarna Stefan Zweig, Joseph Roth, Irmgard Keun och en handfull andra. De har tvingats i exil från nazismen i Tyskland och Österrike och träffas en sista sommar i belgiska badorten Ostende. Det sups och liggs och pratas politik (och skit om Thomas Mann). Det är skabbigt och dystert och överdådigt, en "sista natten med gänget" blandat med "ögonblicket innan katastrofen". Zweig och Roth är judar och har redan begripit att det inte precis är kafferep som väntar om de återvänder hem. Så frågan är: vart ska de ta vägen istället?

Jag är inte så förtjust i romaner byggda på verkliga personer. Hur mycket är sant och hur mycket är påhittat? Varför inte bara hitta på karaktärer istället? Eller skriva en riktig biografi... Men visst, kan en komma över den detaljen var det ju riktigt bra läsning, Weidermann skriver snyggt.