Wednesday, September 20, 2017

Ranelid möter Lapidus - ljuv musik uppstår inte

Vad är det här för pretentiös dynga!?! Tänker jag när jag läser den första sidan i Tokyo år noll.

Det är inte ofta jag ger upp böcker, men den här var i alla fall ärlig nog att vara tydligt oaptitlig redan från start, så jag slapp slösa tid på den.

David Peace har skrivit en kriminaltrilogi om Japan precis vid andra världskrigets slut. Låter ju spännande, tänkte jag.

Men nej! Det är pretentiös dynga från sida ett och framåt. Varannat stycke i kursiv med någon slags überpoetisk inre monolog, varannat stycke i rå mord-och-blod-prosa där dekadenta poliser hittar ruttna kvinnolik som utsatts för grovt sexuellt våld (såklart. Tänk om folk någon gång kunde sluta försöka använda våldsporr som billig ersättning för riktig spänning?). Författaren verkar ha gått in i någon slags Dr Jekyll/Mr Hyde där båda karaktärerna fått vara med och skriva varannan rad. Den ena i svulstig Ranelid-stil, den andra som jättejättetuffa Jens Lapidus*.

Jag suckar mig igenom fem svårjobbade sidor och slår sedan ihop eländet för gott. Välkommen till svarta listan, David Peace.


*Obs så att detta inte misstolkas som en komplimang: dessa två herrar skriver böcker jag inte ens tar i med tång.

No comments:

Post a Comment