Monday, July 31, 2017

Boktips på bibblan

Bibblan (curse them) fortsätter att håna mig.

En timme efter att jag varit där och hämtat en ny hög böcker... kom ett mejl om att jag nu kunde hämta den sista boken i min gamla beställning. Alltså den som de hade lånat ut till någon annan fast att jag stod i kö - FÖRST i kön! Jag tror att bibliotekarierna fnissande står och spanar och planerar sina practical jokes tillsammans - "Nu har hon gått! Nu kan vi ställa ut hennes reserverade bok i upphämtningshyllan!".

Men de har i alla fall en trevlig ny feature: personliga boktips. Ett bokställ där en kan placera sin favoritbok som tips till någon annan, och den som tar boken får ställa ditt sin egen favorit istället.
Stället var tomt när jag passerade så jag ställde dit Egalias döttrar av Gerd Brantenberg för den tycker jag alla kvinniskor borde läsa.

Sunday, July 30, 2017

Harry Potters sirapspaj: ett bokbak

Vissa somliga *host* har läst HarryP-serien lite fler gånger än strikt taget nödvändigt och funderar en del på bakgrundsdetaljerna.

Till exempel den där treacle-tarten som är Harrys favorit i efterrättsbuffén på Hogwarts. Vad är egentligen en treacle tart?

Finns bara ett sätt att angripa frågan. Här måste testas.

Sagt och gjort, här kommer receptet, egenhändigt knyckt och översatt från en BBC-sida (och de borde ju veta):

Treacle tart (sirapspaj)
Botten:
Drygt 3,5dl mjöl
110g smör
1 ägg

Fyllning:
Drygt 3dl sirap
50g brödsmulor (ca 1 brödskiva, lätt rostad och hackad/smulad)
En näve skalad och hackad mandel
En nypa malen ingefära
Finrivet skal av 1 citron
2 tsk citronjuice

Gör så här:
Smula ihop smör och mjöl till finfördelade gryn. Knåda in ägget till en slät pajdeg. Tryck ut degen i en pajform, ca 23cm i diameter. Nagga med en gaffel och låt vila i kylskåp ca 30 minuter.

Grädda pajskalet i 190 grader, ca 15-20 minuter. Tyng gärna ner genom att lägga bakplåtspapper och en mindre form/skål ovanpå degen så håller den sig tunn och fin. Ta i så fall bort tyngden de sista fem minuterna så skalet får svagt gyllenbrun färg.

Blanda ingredienserna till fyllningen och häll smeten i det varma pajskalet. Grädda ytterligare 30 minuter.

Serveras ljummen med vispad grädde.

Recension:
Mr och Mrs Granger skulle nog ha en hel del professionella åsikter om det här gofikat. En slags kolapaj, där huvudingrediensen är sirap... Men citronen och ingefäran väger faktiskt upp sötman på ett bra sätt. Med starkt kaffe och en klick grädde till är det en utmärkt efterrätt. Harry får godkänt.

Saturday, July 29, 2017

Det är svårare att besegra en människa som läser poesi

...än att besegra en som inte gör det.

Den slutsatsen drar ryske nobelpristagaren Joseph Brodsky i essäsamlingen En plats så god som någon.

Ärligt talat - det här var tråkig läsning. Säkert jättesmart och med många mycket svåra ord, men ändå tråkig.

Nu ska jag läsa skönlitteratur istället.

Friday, July 28, 2017

Klåfingriga karlar

Här en liten pärla från fina Hälsingegården Västerby. Vi besökte den häromsistens på en roadtrip runt Järvsötrakten och tillbaka.
En gissar att skylten, som satt utanför en samling antika traktorer, kommit upp på förekommen anledning...

Thursday, July 27, 2017

Allvarligt talat

Lena Andersson är kanske Sveriges mest intelligenta person, det har jag sagt många gånger och jag är beredd att säga det många gånger till. Jag är löjligt imponerad av hennes intellekt.

Förutom de läsvärda DN-krönikorna och romanerna har hon också delat med sig av sina tankar i radioprogrammet Allvarligt talat (som tyvärr har bytt programledare och inte längre är bra). Men Anderssons geniala svar på filosofiska lyssnarfrågor finns dels att podda ner, dels i bokformat!

Jag skaffade genast hem boken, den är nämligen perfekt att ha hemma och slå upp i när en har existentiella funderingar.

Wednesday, July 26, 2017

Inga tvivel om tvekan

Bland dagens alla språkförsämringar finns det en jag reagerar särskilt på: det märkliga nya sättet att felanvända ordet "tveka". Plötsligt har uttrycket "tveka på" börjat spridas.

Det går inte att "tveka på" något. Du kan tveka om något, tveka inför något, du kan tveka mellan två val och framför allt kan du tveka, helt utan efterföljande objekt och preposition. Du kan känna dig tveksam till något, du kan vara utan tvekan och du kan vara tvehågsen.

Men att "tveka på" finns inte. Det är nonsens. Bort med det.

Det är dessutom väsentlig skillnad mellan tvekan och tvivel, men det tar vi i nästa språkskola.

Tuesday, July 25, 2017

Apokalyps på artonhundratalet...

...det är precis vad H. G. Wells sci-fi-klassiker The war of the worlds handlar om. Vilket är intressant, eftersom jag har läst rätt många apokalypsskildringar i nutid eller snar framtid, men aldrig förut en som utspelar sig för hundrafyrtio år sedan.

Premisserna blir därför helt annorlunda. När rymdskeppen landar och kriget bryter ut finns inga mobiltelefoner, inga radioapparater eller andra kommunikationsmedel att sprida informationen med. Det finns inga bilar att fly i och inga avancerade massförstörelsevapen att slå tillbaka med. Det blir alltså en helt annan slags katastrofberättelse.

Dessutom gillar jag det smarta slutet, antagligen lite revolutionerande för sin tid.

Monday, July 24, 2017

Röda vinbär i hatt

Det jag förknippar allra mest med röda vinbär är Muminmamman. För visst minns du väl slutet på Hur gick det sen?
"Nu är allt farligt slut för dem,
som äntligen har kommit hem.
Ty se på denna vackra bild
hur Mumintrollets mamma mild
bland rosorna i gräset satt
och rensa vinbär i en hatt."
Nu är mina egna vinbär äntligen mogna, men jag har tyvärr ingen hatt att plocka dem i så det får bli en vanlig mugg...

Saturday, July 22, 2017

Fiktiva bokklubben: quarkbestens sång

Hermiones rum är precis som en tänker sig det - med böcker staplade från golv till tak. Underbart!

Den fiktiva bokklubben träffades där för att diskutera ännu en Jasper Fforde-roman: The song of the quarkbeast.

-Jag förstod redan från första sidan att det var något lurt med han den där... sa Miss Marple som alltid lyckas identifiera skurken innan alla andra.

-Den stackars lilla quarkbeasten, sa Muminmamman bekymrat, den skulle nog behöva en kram och en bit sockerkaka. -Jag undrar förresten om det kan vara en quarkbeast som har flyttat in i vår veranda, det låter så underligt därifrån om förmiddagarna?

-Jag tycker Jennifer Strange är en utmärkt stark och feministisk karaktär - men varför läser hon så få böcker? undrade Hermione.

Själv tycker jag bäst om den subtila humorn, de kluriga samhällskommentarerna och de halsbrytande ordlekarna i Ffordes bokserie om det nergångna magikersamfundet i the Ununited Kingdom. 

Som till exempel den ironidrivna ficklampan.

Eller att mobilnätet, magneterna och microvågsugnen naturligtvis bara fungerar om det finns tillräckligt mycket magi i världen.

Eller de gräsligt läskiga trollen som missförstår människorna och försöker locka fram dem med "here, person person person".

Den fiktiva bokklubben rekommenderar: läs Jasper Fforde.

Friday, July 21, 2017

...utbrast greven

Efterlysning!

Mina syskon och jag har förstås en massa gemensamma populärkulturreferenser. Ett socialt kitt. Citat från vår barndoms viktiga verk. "Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu". "Ät lax, det är dyrt jag menar gott". "Oh, Mr Belpit, your legs are so swollen".

Och vissa har jag ingen aning om var de kommer ifrån. Till exempel den här:
"Aha! utbrast greven."
Vad är detta? Någon som också känner igen det? En googling ger nämligen inga ledtrådar. Tack på förhand till den som hjälper till att lösa gåtan!

Thursday, July 20, 2017

Hembiträdet

Jag bytte version av Hembiträdet på bibblan. Lyckades också roffa åt mig ytterligare tre av mina beställda böcker (note to self: aldrig, aldrig mer använda reservationssystemet när lokala bibblan är stängd) och väntar nu bara på två till.

Med normalstort typsnitt gick det mycket bättre att läsa och till skillnad från Boktanken var jag på det hela taget nöjd med den här boken.

Marie Hermanson skriver udda, hemska berättelser om ganska förfärliga personer. Så mycket roligare än de massproducerade polisdeckarna enligt förutsägbart mönster och med orgier av onödigt våld och blod! Jag gillar hennes originella approach.

Hembiträdet handlar om superframgångsrika Yvonne som råkar ta jobb som hembiträde under falskt namn för att få snoka i ett hus hon är nyfiken på. Där bor en gubbe som beter sig mystiskt och som Yvonne av mycket oklar anledning inleder en relation med, trots att hon redan anar att något är mycket, mycket fel i huset på Orkidévägen 9.

Relationen mellan Yvonne och fulgubben har jag svårt att förstå, jag kan inte begripa attraktionen och tycker inte det är tillräckligt väl förklarat varför hon ligger med honom igen när det beskrivs som så dåligt den första gången. Eller såhär: jag förstår att det måste hända för att intrigen ska gå ihop, men jag köper inte upplägget, hade önskat mig en rimligare förklaring så att det hade verkat trovärdigt att det händer.

Men bortsett från den biten är det en annorlunda, lättläst och utmärkt vardagshemsk liten historia.

Wednesday, July 19, 2017

Om vikten av rätt betoning

Beroende på var en lägger betoningen kan den här skylten betyda väldigt olika saker.

Endast alkoholhaltiga drycker inköpta på fartyget får förtäras ombord.

Endast alkoholhaltiga drycker inköpta på fartyget får förtäras ombord.

Endast alkoholhaltiga drycker inköpta på fartyget får förtäras ombord.

Tuesday, July 18, 2017

Sargassohavet

Jag hade höga förväntningar på Jean Rhys Sargassohavet men tyvärr infriades de inte riktigt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på problemet - det är något i berättelsen som inte håller ihop, som inte känns trovärdigt. Det saknas för många fragment, som att författaren inte orkade skriva hela boken utan hoppade över ett par kapitel här och var.

Det handlar om kreolska Bertha Antoinette, dotter till slavägare någonstans i Västindien. Hon växer upp i en brytningstid där de svarta slavarna släpps fria och slår tillbaka, samtidigt som de helvita engelsmännen vänder ryggen åt sina blandfärgade medlöpare. Antoinettes mamma drivs till vansinne och när hon själv blir bortgift med engelske Edward Rochester (ringer det en klocka?) står det snart klart att hon ärvt en hel del av mammans instabila psyke.

Som slagträ i feministisk debatt är detta föga mer än ett halmstrå. Jag ville ha mer, bättre och starkare hopknutet.


Hundskadeindex: En hund går åt redan på första sidan.

Monday, July 17, 2017

Storstilad läsning

Jag råkade visst få en av biblioteksböckerna i fel utgåva: Hembiträdet av Marie Hermanson kom i stort typsnitt. Du vet, en sån där lättläst bok för folk med nedsatt syn. Intressant att testa på! Tänkte jag.

Men faktum är att jag blev alldeles sjösjuk. Det var väldigt svårt att läsa. En stor överraskning för mig - hur kan det göra så stor skillnad? Kanske hänger hjärnan inte riktigt med när texten är så lättläst, eller så är det för att en måste röra så mycket på ögonen över den extra stora sidan, jag vet inte. Jag har lämnat tillbaka den och väntar nu på samma roman i "vanlig" utgåva istället.

Sunday, July 16, 2017

Psyksjukhus + isolerad ö = thrillervarning

Patient 67 av Dennis Lehane har alla ingredienser för en riktig rysare: ett mentalsjukhus på en karg och otrevlig ö, en storm som skär av alla förbindelser till fastlandet, en förrymd och mycket farlig patient. En massa läkare som inte verkar riktigt pålitliga. Gamla minnen av en mördad (?) hustru som plötsligt återväcks. En rejäl tvist framåt slutet.

Visst, det är en spännande berättelse. Däremot måste den läsas med ett visst mått av överseende. Själva intrigen håller inte för närmare granskning, men om en inte ställer för många frågor och bara accepterar de mest orealistiska associationerna och det rätt löjliga "kodknäckandet" så går det ändå bra.

Saturday, July 15, 2017

Bibblans dubbelblåsning

Något är allvarligt fel med bibliotekets reservationssystem. Jag tittade igenom mina reserverade titlar igen OCH NU ÄR EN AV DE SOM TIDIGARE VAR "INNE" PLÖTSLIGT UTLÅNAD!!

De har lånat ut en av böckerna jag väntar på! Till någon annan! Förbannade självlånedisk!

Så här kände vikingarna precis innan de uppfann ordet "bärsärkagång".

Friday, July 14, 2017

Bibblans blåsning

Det kom ett e-postmeddelande från biblioteket. "Du kan nu hämta dina två reserverade titlar".

Vafalls, tänkte jag, jag har ju beställt sju böcker.

Väntade tre dagar i hopp om att också de andra reserverade böckerna skulle dyka upp. Jag läser ju inte precis det senaste och hetaste så att just de fem stofiler jag siktat in mig på skulle råka vara utlånade kändes... osannolikt. Alla utom en var ju markerade som "inne" när jag la in bokningen.

Sedan blev jag tvungen att åka in och hämta de två böckerna som hade dykt upp, eftersom reserverade böcker bara hålls en kort tid. Passade då på att fråga om jag kanske ändå inte kunde få ut de andra också när jag ändå var där.

Tyvärr, de finns inte än, sa bibliotekarien.

Snälla snälla? sa jag.

Tyvärr, men de kommer nog snart, sa bibliotekarien.

Och dum som jag var gav jag med mig och plockade modstulet tre godtyckliga böcker från hyllan H istället (Hermansson, Hellbrand, Heidish).

Nu har jag kollat upp på bibliotekets hemsida och alla böckerna jag har reserverat, utom Clarice Lispector, är fortfarande märkta "inne". Det betyder alltså att om jag hade varit lite mer påstridig och begärt att få radera min reservation hade jag direkt på plats kunnat be att få upp mina fem böcker ur magasinet genast.

Min tilltro till bibliotekarien som det förkroppsligade goda har fått sig en rejäl törn.

Thursday, July 13, 2017

Århundradets kärlekssaga

"Fast det är kanske lika bra
att du dricker
emellanåt
så slocknar du iallafall
nångång"
Märta Tikkanens diktverk Århundradets kärlekssaga går liksom under huden. En samling texter om livet som alkoholisthustru. Det är svart och tungt och hemskt och väldigt, väldigt bra med ett starkt stråk galghumor. Så många detaljer. Så bra förklarat. Så svårt att ändå riktigt förstå när en inte själv någonsin behövt leva i den misären.
"Det kan väl hända
att du tycker
att friheten inte kan vara
så viktig
för mej
Men det beror ju bara på
din oerhörda
kärlek
Varför uppskattar jag inte
din kärlek?"

Wednesday, July 12, 2017

Handmaid's tale - kvinnors rättigheter är också rättigheter

Margaret Atwood är ett geni, det har jag redan berättat ett antal gånger på den här bloggen. Och boken är naturligtvis alltid bättre än filmen, men i det här fallet skulle jag vilja påstå att de har kommit ruskigt nära.

TV-serien The handmaid's tale efter Tjänarinnans berättelse är så vansinnigt snygg, så fruktansvärt hemsk och så obehagligt trovärdig. En dystopisk snar framtid där kvinnor fråntagits alla rättigheter. Ungefär som under de islamska nazisterna IS, eller som det skulle kunna bli om Trumps mest extrema anhängare fick designa ett samhälle.
Se den! Men se till att ha näsdukar och någon att hålla i handen.

Och gå sedan ut och hjälp oss att kämpa för aborträtten, för jämställdheten och för allas rätt att bestämma över sina egna kroppar och sin egen reproduktion.

Tuesday, July 11, 2017

Ofog: baksidesspoilers

En sak jag inte alls uppskattade med bibliotekets utgåva av År 2001: En rymdodyssé var baksidestexten.

Spoiler alert! Om du tänker läsa boken, titta inte för noga på bilden nedan. Texten där sammanfattar nämligen 90% av bokens handling.
En bra baksidestext ska upplysa om vilken genre och romantyp det handlar om och ge en kort och koncis sammanfattning av berättelsens utgångspremisser. Den ska inte berätta allt som händer fram till strax innan slutet. 

Tycker jag.

Monday, July 10, 2017

En rymdodyssé

Arthur C. Clarke skrev sci-fi-romanen År 2001: en rymdodyssé.

Om någon har sett Kubricks filmatisering och inte begrep någonting rekommenderar jag att läsa boken istället, den är nämligen tydlig och klar och har en handling som är lätt att följa.

En superintelligent civilisation från bortre rymden lär några urtida apvarelser att börja använda verktyg. Tre miljoner år senare har mänskligheten utvecklats till att kunna bygga rymdraketer och en expedition skickas på långresa mot Jupiter och Saturnus. Ombord finns ett par piloter, några nedfrysta vetenskapsmän och en extremt smart dator...

Lättläst underhållning av klassisk sci-fi-typ, inte särskilt hög klass på språket men flera småintressanta aspekter och vändningar. Clarke förutspådde till exempel läsplattan!

Sunday, July 9, 2017

Sluta offra flickorna!

Det är bara att rätta in sig i ledet: liksom alla andra gillade jag Malin Persson Giolitos rättegångsthriller Störst av allt.

Öppningsscen: överklassflickan Maja sitter med ett gevär i handen i ett klassrum fullt med skjutna skolkamrater. Polisen stormar in. Nästa scen: rättegången mot Maja påbörjas och vi får gradvis veta vad som har hänt - och varför.

Det är bra! Spännande, drivet, välberättat och väldigt, väldigt hemskt.

Så mycket har redan sagts om den här boken, men en aspekt jag fastnade för var hur hela vuxenvärlden - skola, föräldrar - aldrig tvekar inför att offra Maja. Hennes instabile och drogmissbrukande pojkvän "behöver henne". Ingen frågar henne om hon verkligen vill lämna familjens julfirande för att sitta vid hans sida på psyksjukhuset, när hon egentligen redan har gjort slut med honom. Ingen frågar sig om hon kanske egentligen skulle behöva få slippa vara hans extramamma. Alltid förväntas flickorna ställa upp och skydda och curla och ta hand om pojkarna, det gör mig vansinnig. Den här boken beskriver det så bra.

I övrigt håller jag med om vad Boktanken, Feministbiblioteket, Littermentärt, Midnattsord, Just här - just nu och Johannas deckarhörna skriver om boken.


Tilläggsinfo: däremot blev jag först mycket ledsen och besviken när jag hörde Persson Giolitos sommarprat häromdagen. Varför den hånfulla liknelsen mellan EU och Alice i underlandet? Om inte ens vi som jobbar i EUs institutioner kan förklara vad Europasamarbetet egentligen handlar om utan istället spelar med och sprider osakliga och felaktiga fördomar, hur ska då folk någonsin kunna förstå vad EU faktiskt är och gör? Trist! Visst, senare i programmet kommer hon in på vikten av en plattform för att lösa våra gemensamma problem men då är skadan redan skedd och lyssnarna har fått nidbilden av att EU-kommissionens tjänstemän är lika onyttiga som spelkortssoldaterna hos röda drottningen.

Friday, July 7, 2017

Rött och svart

På plussidan: den var mycket mer lättläst än jag trodde när jag startade. Även om jag säkert har missat en massa nyanser i de franska ordvändningarna.

På minussidan: jag avskyr huvudpersonen Julien Sorel.

Stendhals Le rouge et le noir är en typisk artonhundratalsroman om en ung man av låg börd som drivs av en oproportionelig stolthet och som kämpar för att ta sig upp i hierarkierna. Han har läshuvud och blir först privatlärare åt en rik mans barn, går sedan vidare till prästseminariet och slutar som sekreterare åt en markis. Längs vägen har han två intressen: kvinnor och politik. Och det går lika galet med bådadera.

Kärleksintrigerna är komplicerade och blir förstås extra tilltrasslade av att Julien är så omåttligt egenkär och stolt. Han velar och ändrar sig oftare än folk byter strumpor. Är han kär eller inte kär? I vem? Det slutar naturligtvis med att han inte bara förför utan fullständigt förnedrar och krossar två godhjärtade kvinnor, innan någon äntligen lyckas sätta honom i fängelset där han hör hemma, den självgoda drummeln.

Av de politiska intrigerna begriper jag att jag inte begriper alltihop - romanen utspelar sig strax efter att Napoleon skickats till Sankt Helena och franska revolutionen är fortfarande i färskt minne. Det är många referenser jag inte känner till tillräckligt väl för att förstå riktigt vem som är på vilken sida och framför allt: varför. Det är spännande ändå.

Ett tidsdokument! Läs och begrunda artonhundratalets mest inbilske player, timmermanssonen Julien.

Thursday, July 6, 2017

Magisk potatis

Det är helt fantastiskt - vi drog upp en potatisplanta i landet och hittade de här gullklimparna där under. Riktig potatis! Det funkade!
Kanske skulle jag inte vara så förvånad. Potatissorten är ju uppkallad efter en av Harry Ps lärare, den heter Minerva. Klart den är magisk.

Wednesday, July 5, 2017

Lysistrates bästa recept mot dickpics

Bäst som jag gick där på Ica så var det någon som knackade mig på axeln. Nej men, Lysistrate! utbrast jag. Henne hade jag ju inte träffat på åratal, inte sedan den där kursen i littvet när jag var ung och pigg.

Vi hade så mycket att prata om, medan glassen långsamt smälte i varukorgen vid mina fötter och sura medkunder försökte tränga sig förbi oss för att komma åt burkarna med kikärtor och inlagda morötter.

Så vad gör du nu för tiden? undrade jag. Lysistrate berättade att hon driver en kampanjorganisation på sociala medier. Hon försöker påminna flickor och kvinnor om att de ju har makt och rätt att säga nej.

Jag tänker så här, förklarade hon, att om alla bara kunde komma överens om att inte ligga med sexistiska puckon och killar som beter sig som svin, då skulle ju de där puckona bli tvungna att ändra sitt beteende.

Oj, det var ambitiöst, tyckte jag. Men hon påminde mig om att en gång var hon faktiskt nära att få slut på det peloponnesiska kriget med den metoden. Gick ju sådär, mumlade jag.

Lysistrate log brett och sa att skam den som ger sig! Och under tiden delar hon också ut informationsblad till unga tjejer om hur de kan hantera killar som beter sig illa på nätet: dokumentera allt, spara skärmdumpar - och anmäl, anmäl, anmäl alltid allt som är oschysst beteende. Till polisen, till hans föräldrar, till hans lärare eller till alla hans kompisar, beroende på grovhetsgraden.

Det gäller att inte låta dem komma undan med att skicka dickpics, hot och förolämpningar hur som helst, sa Lysistrate och gestikulerade med ett flingpaket så att havregrynen yrde. Blir han bränd ett par gånger kanske han börja tänka sig för innan han skickar byxsnokar till folk.

Jag nickade och höll med. Hon är en fantastisk kvinna, Lysistrate.

Monday, July 3, 2017

Storytel-staketet

Ser ni vad detta är?
Då får jag berätta: det är en Storytelstartare.

Du tycker kanske att det ser ut som ett helt vanligt plank fast lite extra välbyggt (tack, tack, jag har byggt det nästan själv) men det är dessutom orsaken till att jag just nu har ett 14-dagars provabonnemang. Bokläsning passar nämligen i nästan alla sammanhang utom just när en ska måla ett staket. Å andra sidan är just staketmålning så urbota tråkigt att det är just då en bok behövs som bäst.

Jag lyssnar på Malin Persson Giolitos rättegångsthriller Störst av allt. 

Hittills: ett lyckat koncept och en spännande bok. Kanhända förlänger jag abonnemanget efter provtiden.

Sunday, July 2, 2017

Från keminördsdeckare till spionthriller

En stor skillnad mellan Alan Bradley och Stendhal är att Bradleys böcker blir utlästa på en eftermiddag. Och så är de roligare.

The dead in their vaulted arches är ännu en trivseldeckare om hemlärda kemiwizen Flavia de Luce. I brittisk femtiotalsmiljö med Churchill och gamla slottsruiner löser hon kluriga mysterier. Som till exempel vem som knuffade den hemlighetsfulla främlingen framför tåget?

Bokserien har på ett smygande vis blivit mörkare och allvarligare i takt med att Flavia långsamt blir äldre och i den här boken lämnar Bradley plötsligt deckargenren och övergår till spiondrama. Det blir också mer personligt med Flavias mors begravning som inramning.

Jag gillade de första i serien bättre, de som var enklare och mer humorfyllda. Kanske blir det här den sista titeln jag läser i serien. Vore i så fall ett revolutionerande framsteg: att kunna sluta med en romanserie innan den kör i diket.

Den som lever får se...

Saturday, July 1, 2017

Nej nu är det visst dags för en liten paus igen

En av orsakerna till att jag läser så många böcker är att jag kan läsa så många böcker, eftersom jag har så hög läshastighet.

En vanlig roman går på 2-8 dagar, beroende på språk, längd och kalendertekniska omständigheter. Tar den längre än en vecka börjar jag bli rastlös och tycka det går i snigelfart.

Stendhals Le rouge et le noir är en sådan snigel. Inte ett dugg konstigt! Jag läser långsammare på franska och den är en liten tegelsten. Men ändå. Det känns som om jag levt med den en hel evighet.

Med fyrahundra sidor lästa och knappa tredjedelen kvar... tar jag därför en liten paus igen.