Tuesday, March 7, 2017

En saga till min brorsdotter

Det var en gång en fågel som trillade ner från ett äppelträd och bröt vingen.

Aj vad det gjorde ont! Fåglar har inga sjukhus så fågelns vinge läkte inte som den skulle. Hon fick hoppa på marken för hon kunde inte längre flyga.

Fågeln med den brutna vingen var mycket rädd. Hon byggde sig en liten koja i en buske och där gömde hon sig nästan hela dagarna, hoppade bara ut och tog en mask då och då när hon var helt säker på att ingen hök fanns i närheten. Hur skulle hon kunna komma undan om hon blev jagad, nu när hon inte kunde flyga? Hon kurade i sitt lilla gömsle och oroade sig.

En dag hörde hon ett prassel i buskarna. Tänk om det är en räv, tänkte fågeln. Tänk om det är en hemsk, hemsk vessla. Hon satt alldeles stilla och låtsades att hon var en alldeles oätlig träbit.

Det var ingen räv, det var bara en liten åkersork. Goddag, hälsade sorken artigt. Hej hej, sa fågeln.

Åkersorken hade runda, svarta ögon som stod ut som blanka pepparkorn. Den satte sig på bakhasorna och glodde en stund.

Din vinge ser konstig ut, konstaterade sorken. Fågeln försökte gömma sin trasiga vinge bakom ryggen. Den behöver nog bara vila lite, mumlade hon.

Sorken tittade skarpt på fågeln men sa ingenting och efter en stund pilade den iväg.

Nästa dag prasslade det i busken igen och åkersorken kom tillbaka. Goddag, hälsade den artigt. Hej igen, sa fågeln. Mår din vinge bättre idag, frågade sorken. Fågeln skakade sorgset på huvudet och sa med pipig röst att det inte var någon fara, den behövde nog bara vila lite till.

Men sorken kom tillbaka nästa dag igen, och dagen efter det, och till slut tyckte fågeln att det blev pinsamt att påstå att vingen snart blev bra igen för det var ju tydligt att det inte var sant.

Jag tror inte den där vingen kan flyga mer, sa åkersorken när den hade fått komma fram och titta ordentligt på det felläkta benbrottet. Fågeln grät en liten skvätt för det lät så hemskt när någon annan sa det, även om hon redan hade tänkt samma sak själv.

Vad gråter du för, frågade sorken. För att jag inte kan flyga mer, sa fågeln. Det har jag inte sagt, sa sorken. Jag sa bara att den där vingen inte funkar längre. Om du vill flyga ändå får vi väl hitta på ett annat sätt.

Fågeln blev mycket förvånad. Hur menar du nu? frågade hon.

Åkersorken vinkade till fågeln att följa efter och så kröp de försiktigt längs med buskarna, genom tätt blåbärsris och vidare genom ett hallonsnår tills de kom till en vacker syrénhäck. På andra sidan syrénbusken fanns en trädgård där några barn lekte.

Fågeln blev rädd, den ville inte bli fångad av människor. Men sorken viskade att de bara skulle sitta alldeles stilla, då skulle ingen se dem. Tänk om de har katt då, viskade fågeln tillbaka. De har ingen katt, de har bara en snäll hund, sa sorken lugnande. Den brukade komma hit ofta och plocka frön som trillat ner från fågelbordet om vintrarna, så den visste.

Titta nu, sa sorken och fågeln kikade försiktigt ut genom bladen. Dörren till det lilla huset öppnades och en kvinna kom ut med ett barn som satt i en stol med hjul på.

Det där barnet har precis som du, hans ben har gått sönder, sa sorken och pekade. Men de har ordnat en hjulstolsmaskin åt honom så han kan leka med de andra ändå.

Fågeln begrep ingenting. Vad hade det med hennes vinge att göra?

Åkersorken förklarade: det var väl bara att de byggde en sådan rullstol åt fågeln så hon kunde flyga igen.

Rullstolar kan väl inte flyga, påpekade fågeln misstänksamt. Vi får förstås göra en med vingar på, sa sorken. Det kan vi inte, sa fågeln. Sorken satte sig på bakhasorna igen med tassarna i kors. Jaha! sa den. Så bara för att jag är en sork tror du inte att jag kan bygga en flygmaskin. Fördomar är vad det är. Och så satte sorken tassen i munnen och busvisslade.

Tvärs över gräsmattan kom en stor hund galopperande. Den hade svart päls med bruna tassar och öronen såg mycket mjuka ut men fågeln blev ändå lite rädd. Hunden la sig på mage och stack in sin långa nos i syrénbusken. Hej, sa hunden glatt. Hej hej, sa åkersorken. Hjälp, pep fågeln.

Men sorken presenterade hunden och fågeln för varandra. Vi känner varandra sedan länge, förklarade sorken. Ja, sorken här brukar hjälpa mig att ta bort fästingar, sa hunden. Ja goddag då, sa fågeln blygt.

Så här är det: för att bygga en flygande rullstol behövs en hel del saker. Saker som sorkar oftast inte har. Men hundar kan gå in och ut i människors hus och knycka prylar. Om någon kommer på dem ser de bara oskyldiga ut med stora blanka ögon och viftande svans och så är allt förlåtet.

Sorken och hunden diskuterade en stund och sedan sprang hunden iväg. Den kom tillbaka med en mycket smutsig tennisboll. Sorken nickade nöjt. Men du måste öppna den åt oss, förklarade sorken. Hunden gnagde på bollen så den gick i två bitar. Nu behöver vi vingar och en propeller, sa sorken och hunden skuttade bort igen.

Vilket fint flygplan det blev! Fågeln hjälpte till att borra hål i tennisbollshalvan med sin vassa näbb och sorken sydde fast två stora vingar av plast från gamla blomlådor. De byggde en propeller av glasspinnar och kopplade ihop den med en liten motor från barnens gamla leksaksbil som ingen längre lekte med. Tänk att du kan så mycket om fordonsteknik, sa fågeln imponerat och sorken rodnade lite. Jag tycker det är så roligt att pyssla och bygga saker, sa den stolt.

Så blev det dags för en första provtur. Fågeln satte sig i bollen och drog igång motorn. Propellern började snurra och så for de iväg. Flygmaskinen kom upp i luften och brummade iväg över gräsmattan. Men hallå, tänkte fågeln. Den där väggen kommer ju närmre och närmre! Hjälp, ropade hon till hunden som sprang med under henne.

Hunden var mycket skicklig på att fånga just tennisbollar och lyckades hoppa upp och fånga flygbollen i munnen innan de krockade i husväggen. Fågeln stängde av motorn och hunden bar tillbaka både fågeln och flygplanet till busken igen.

Jag tycker det skulle vara väldigt bra med ett roder så det går att styra planet, sa fågeln. Vilken bra idé, svarade sorken. Hunden fick springa och leta efter lämpliga material i soporna och så byggde de en styrspak och ett roder till flygplanet.

Nu provar vi igen! sa fågeln. Hon tyckte det här var väldigt roligt, nästan ännu roligare än att flyga själv.

Den här gången gick det bättre, nu kunde hon svänga till höger och vänster och gjorde en stor cirkel runt hela gräsmattan. Andra fåglar i träden runt omkring kom flygande och tittade intresserat på. Vad gör du? ropade de. Jag flyger, ser ni väl! svarade fågeln.

Men efter ett tag ville fågeln landa. Hoppsan, tänkte hon, vi borde kanske ha byggt en broms. Hjälp, lilla hund, kan du komma och hämta mig igen, hojtade hon. Den snälla hunden fångade in flygmaskinen och tog den tillbaka till verkstaden i syrénbusken.

En broms, såklart! Sa sorken entusiastiskt. De byggde en bromspedal och en gaspedal och på tredje försöket gick det mycket bättre. Nu kan jag flyga igen, sa fågeln och kramade sina båda vänner. Tack så hemskt, hemskt mycket. Hur ska jag någonsin kunna tacka tillräckligt?

Det var så lite, sa sorken. Det var bara roligt! sa hunden. Men kanske jag kan göra något för att hjälpa er tillbaka, frågade fågeln. Jaa... började sorken, det vore ju förstås väldigt, väldigt roligt att få prova en gång att åka med dig i flygplanet...

Det fick den så gärna! Det blev lite trångt i tennisbollen men sorken hade så kort svans så det gick bra ändå. De flög högt, högt.

Titta där, ropade sorken, i det där trädet kan du ha ditt bo! Jaa, sa fågeln, och så bygger jag en landningsbana på den där grenen, så jag kan landa planet där!

De flög så högt upp att de kunde se ända till andra sidan skogen. Där skymtade en jättestor havreåker. Och därborta kan du bo och äta massor av havre varje dag, föreslog fågeln. Det törs jag inte, sa sorken. Ser du den stora eken vid åkerkanten? Där bor det ugglor, så om en sork stannar på den där åkern på natten blir den uppäten!

Så hemskt, tänkte fågeln. Hon var också ganska rädd för ugglor men hon brukade inte vara ute på nätterna så mycket så hon hade aldrig råkat ut för dem på riktigt. Hon skjutsade hem sorken och sa godnatt och så flög hon upp i ett högt och tryggt träd och sov mycket bättre än hon hade gjort sedan hon bröt vingen.

När hon vaknade nästa morgon hade hon fått en idé.

Hon väntade tills familjen i huset vaknade och släppte ut hunden. Då flög hon ner och viskade lite med hunden som nickade glatt. Det var en snäll hund som gärna ville hjälpa till.

Ett par dagar senare hade fågeln och hunden samlat ihop alla saker de behövde. Fågeln hoppade in i syrénhäcken och ropade på sin vän åkersorken. Är du tillbaka! sa sorken förvånat. Vi måste bygga en ny flygmaskin, sa fågeln glatt.

Den här gången byggde de ett passagerarplan av en trasig fotboll. De satte på mycket stora vingar och delar av en gammal borrmaskin som motor. Det gäller att tänka stort, sa fågeln klokt.

Och det var så det gick till när det första flygbolaget bildades. Fågeln var förstås pilot och sorken var flygvärdinna och såg till att alla andra sorkar och möss tog på säkerhetsbältena ordentligt.

Varje morgon flög de till den stora havreåkern där sorkarna samlade frön och fågeln plockade mask. Och varje kväll flög de hem igen så sorkarna kunde sova i sina trygga bon långt från ugglorna.

Och snipp snapp snut så var denna helt Sanna berättelse slut.

1 comment:

  1. En så bra berättelse, mycket välskriven och rörande.

    ReplyDelete