Friday, September 30, 2016

Fångad i en tidsloop: Skymningslandet

Marie Hermanson skriver lite egna spänningsromaner, jag läste Skymningslandet och gillade den.

I ett hus på landet sitter en gammal dam som tror att det fortfarande är fyrtiotal. Hon har anställt några ungdomar som hjälper henne att upprätthålla illusionen. Men går allt verkligen schysst till och vem lurar egentligen vem? När en oväntad person anländer till gården och flyttar in i finaste rummet uppstår en krånglig konflikt och det hela går alldeles över styr.

Enkelt men ändå fängslande och spännande. Utmärkt underhållning.

Thursday, September 29, 2016

Pojke blir adopterad av spöken

Det finns en del författare som är så bra att varje gång jag läser dem undrar jag varför jag inte redan har läst ALLT av dem. Margaret Atwood till exempel, och Neil Gaiman.

Jag läste Gaimans The graveyard book (tack jättestarka extratanten för lånet!). Den är genial. Jag älskar den. Alla borde läsa den. Jag har redan lagt in påminnelser i kalendern om att jag ska ge den i present till min brorsdotter om tre år och till min systerdotter om elva år.

En liten pojke förlorar sin familj, hamnar på en kyrkogård och blir adopterad av spöken. Han växer upp med spökena och lär sig allt de kan. Men det finns en elak man utanför den trygga kyrkogården, han är på jakt efter pojken och han kommer allt närmre...

Spännande, roligt, sorgligt, klurigt och väldigt fint berättat!

Wednesday, September 28, 2016

Tematrio: höstfärger i titeln

Lyran frågar efter boktips som har en höstfärg i titeln.

Utanför mitt sovrumsfönster finns just nu en grann rostfärgad rönn så jag satsar alla korten på rött.
Du har väl läst Orhan Pamuk? Om inte så är det verkligen på tiden! Mitt namn är Röd är en intressant berättelse: kärlekshistoria, deckargåta och samhällsdebatt i ett. Och så snyggt paketerat! Om mötet mellan olika kulturer och konsttraditioner i ett dåtida Turkiet. Vissa ser de nya västerländska influenserna som ett hot, andra som utveckling. Eleganta pikar mot samtiden.

Om jag säger A. A. Milne säger du antagligen Nalle Puh men visste du att han också skrev klassiska pusseldeckare? The red house mystery är en klockren "whosdunnit". Inga nallar, bara klurig kriminalgåta.

Jakten på Röd Oktober av Tom Clancy handlar om en ubåt på vift under kalla kriget. Spionaction när den är som djupast [sic].

Tuesday, September 27, 2016

Bibliotek ja! Skolbibliotek nja.

Jag gillar bibliotek, jag har varit bibliofil så länge jag kan minnas.

Och jag tycker ju att det är bra med skolbibliotek, det är en mycket viktig tillgång.

Jag är bara inte helt överlycklig över att min lokala bibblofilial är inhyst i ett skolbibliotek. Barnen i min närmsta by får tydligen inte lära sig att bibblan är en tyst zon, de tror istället att bibblan är platsen där man trängs runt internetuppkopplade datorer och högljutt skriker om olika fotbollsspelare som googlas fram.

Mina lokala bibblobesök blir därför av typen "beställa i förväg - snabbt in - hämta upp den färdiga beställningen - ut så fort som möjligt". Inte en chans att jag tänker stanna och botanisera i hyllorna i den där gapiga miljön.

Behöver inte även skolbarn en lugn oas där läsningen är fredad och böckerna i fokus?

Sunday, September 25, 2016

När naturen kallar

Många märkliga böcker ingick i köpet av vår lilla stuga, bland annat den här pärlan:
Jack Londons Skriet från vildmarken i en tysk översättning från... oklart när, det står inget årtal i boken. Kanske femtiotalet.

Den här utgåvan är intressant på många sätt:

1) Titeln: Wenn die Natur ruft, ordagrant: "När naturen kallar". Fniss! Ja, det antyder detsamma på tyska som på svenska, nämligen att någon behöver springa bakom ett träd. Senare utgåvor använder den lite värdigare översättningen Ruf der Wildnis

2) Typsnittet, Jag funderar på att läsa den bara för typsnittets skull. Utmaningar är skoj, är det inte så?
3) Valet av bild på försättsbladet. En liggande räv tittar på en älg (se ovan). Bildtexten: Buck ställer en älg. Här misstänker den vakne läsaren att redaktören för det första inte läst boken och för det andra vet väldigt lite om djur och natur. Men det är en fin räv!

Det jag själv mest minns av Skriet från vildmarken är att den var fruktansvärt hemsk, det tyckte i alla fall mitt tolvåriga jag. Kanske dags att ompröva. Varför inte på tyska i gotiskt tryck?

Saturday, September 24, 2016

Årets bokmässa

Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är i full gång, jag är inte så road av mässor så jag åker inte dit.

Måste ändå kommentera soppan kring nazistskriften Nya Tider. Det är otroligt dåligt hanterat av bokmässan från början till slut. Problemet verkar vara att de inte tänkte igenom det hela ordentligt från starten. Jag hade helt och fullt förstått om de tackade nej till nazisterna från första början. Jag hade också haft någon slags förståelse för om de tackade ja på grund av ett väldigt genomtänkt ställningstagande som de kunde förklara och försvara och stå upp för när det började storma. Men det här vacklandet fram och tillbaka där ingen står upp för någonting och alltihop ger sken av att vara slarvjobb, det blir jag synnerligen oimponerad av.

Det är inte yttrandefrihet att låta vem som helst vara med på vilket privat evenemang som helst. Det går alldeles utmärkt att stoppa folk från att få en högtalare på Sveriges största bokmässa. I alla fall om en gör det rakryggat redan från början - när avtal väl är skrivna är det naturligtvis svårt att börja ångra sig.

Och så är det ju den där lilla faktorn med kvalitet: Nya Tider är inte bara nazistisk, den är något så fruktansvärt dålig. En lågstadieklass producerar vanligtvis bättre texter.


Kära tomten, till julklapp önskar jag mig mer kvalitet, mer civilkurage, att folk tänker innan de handlar samt färre nazister på jorden. Tack på förhand.

Thursday, September 22, 2016

Andorra: Vem är medskyldig till folkmordet?

Jag läste Max Frischs lilla drama Andorra. Så hemsk, så bra, så tänkvärd.

En ung man växer upp som ende jude i en liten by. Han kämpar mot fördomar och med sin identitet. Han behandlas inte direkt illa, men han behandlas annorlunda. Han får ständigt höra att han är si eller så eftersom han är jude och han anpassar sig efter förväntningarna och gliringarna.

Samtidigt byggs det upp en spänning inför att något hemskt håller på att hända. Tolv korta scener varvas med "vittnesmål" där olika karaktärer från byn svär sig fria från det som kommer att hända. Det var inte mitt fel att det gick som det gick! Säger de, en efter en.

För kriget är på ingång och en främmande armé tar över byn. De vill ha judarna utlämnade.

Och här kommer kruxet: den unge mannen är egentligen inte alls jude, det är ett missförstånd. Han skulle alltså kunna rädda sig. Men det gör han inte. Han står fast vid sin identitet, det är ju den etiketten byborna har satt på honom hela hans liv. De där grannarna som nu inte lägger två strån i kors för att hjälpa honom, "han är ju inte som vi".

Texten kryper under skinnet på en, det är intressant och väldigt slagkraftigt.

Tuesday, September 20, 2016

Tematrio: Göteborg

Veckans tematrio var svår! Jag var nära att ge upp, för Lyran ville ha tre tips på böcker om eller från Göteborg och jag hittar ingenting i hyllorna som passar in.

Men efter lite letande har jag i alla fall hittat tre författare med Göteborgsanknytning:

Viveca Lärn är göteborgare, jag minns till exempel att jag läste En ettas dagbok och tyckte om den när jag var väldigt liten.

Karin Boye föddes också i Göteborg! Läs Kris eller Kallocain. Eller dikterna, om du är lite lyrisk av dig.

Och så har vi Marie Hermanson, jag läste nyligen ut hennes roman Skymningslandet som var spännande och lagom egen. Den utspelar sig inte i Göteborg utan i trakten av Enköping men Hermanson kommer tydligen från någonstans kring "Sveriges framstjärt".

Puh! Så fick jag ihop ett svar idag också, och avslöjade vilken kust jag själv kommer från dessutom.

Monstrumologi

Den jättestarka extratanten lånade ut en hög böcker till mig och den första jag läste var Rick Yancey, The monstrumologist.

Will Henry, elva år och föräldralös, slavar som assistent hos en mycket excentrisk och självisk vetenskapsman. Doktor Warthrop är specialist på monster. En natt knackar det på dörren och någon lämnar in ett alldeles förfärligt exemplar för undersökning. Det är en grotesk och människoätande best som egentligen bara bor i Västafrika. Hur har den kommit hit? Och det visar sig snart att den inte kom ensam. Monstren tuggar i sig civilbefolkningen på blodigast möjliga vis och Will Henry måste hjälpa doktorn i jakten på dem. Men det är inte bara monstren som är monster i den här berättelsen...

Det är en utmärkt skräckroman med både humor och läskigheter och mänskliga relationer. Intrigen är enkel och rak, inga komplicerade tvister (kan vara både bra och dåligt). Monstren är originella och det är de två huvudkaraktärerna också. Men: kvinnliga huvudkaraktärer saknas helt, flickor och kvinnor förekommer enbart som offer att rädda eller som bifigurer som städar och lagar mat. Ändå läsvärd som mysrysare för dem som inte är alltför känsliga.

Sunday, September 18, 2016

Krönika över en bro

Ivo Andric fick nobelpriset i litteratur 1961. Han föddes i nuvarande Bosnien-Hercegovina som då hörde till Österrike-Ungern, senare Jugoslavien. Bron över Drina är ett av hans större verk och ett av få som finns översatta till svenska.

Det är en slags krönika där huvudpersonen är bron över floden Drina, från att den byggs på 1500-talet tills dess att den faller i första världskriget. Bron är en storståtlig huvudled i en gränsstad i området mellan Bosnien och Serbien. Där möts och stöts olika identiteter, religioner och nationaliteter. Över århundradena växlar makt och samarbeten och bron är centralpunkt i såväl freds- som krigstid. Det är bitvis ganska segt, bitvis starkt och skickligt berättat. Detaljbeskrivningen av hur man spetsar en man på påle kunde jag dock ha varit utan.

Och så finns där flera väldigt pricksäkra kommentarer som känns skrämmande aktuella i vår tid. Till exempel om populistiska och högljudda machomän:
"i ögonblick när samhällen vacklar och stora oundvikliga förändringar äger rum är det vanligtvis sådana män som ställer sig främst och som på ett obalanserat och ofullkomligt sätt leder saker och ting bakvänt och vilset". 
Var det någon som sa Donald Trump, Boris Johnsson, Jimmie Åkesson, Jarosław Kaczyński?

Eller det här stycket om den nya tidens nyhetskonsumtion:
"Tidningarna lästes med stor iver, men ytligt och flyktigt; alla ville bara ha sådana som på första sidan slog upp sensationella nyheter med fetstil. Finstilta artiklar läste man knappast. Allt som hände åtföljdes av bullret och glansen av stora ord. De yngre tyckte inte att de hade levt den dagen, om det på kvällen när de somnade inte susade i deras öron och flimrade för deras ögon av allt som de hade hört och sett under dagen."

Andric blir ingen favoritförfattare, men som kort historik över det komplexa Balkan var det ändå effektiv lästid.

Friday, September 16, 2016

Disapriset 2016

Disapriset är ett universitetsrelaterat Uppsalapris som delas ut till någon populärvetenskaplig författare varje år. I år gick det till astrofysikern Bengt Gustafsson för hans bok om svarta hål.

Jag är ju intresserad av böcker och har en alldeles egen astrofysiker här hemma så det låter ju intressant! Även om jag blir tydligt mindre sugen när priskommittén beskriver den som "utsökta metaforer och pedagogiska piruetter", det kan eventuellt vara ordet "utsökt" som jag är smått allergisk mot.

På temat Uppsalabaserad populärvetenskap passar jag också på att tipsa om Ulf Danielssons mycket läsvärda Stjärnor och äpplen som faller som är en lättläst men ändå faktaspäckad förklaring av både ditt och datt i vårt fantastiska universum. Jag gillade den skarpt.

Thursday, September 15, 2016

I Love Dick

Nordiska Brysselbokklubben har drabbats av exodus och nu är det så många bokklubbsbrudar som flyttat till Stockholm att de kunde starta en egen satellitbokklubb. Jag blev medbjuden som vikarierande medlem under mitt Sverigeår. Första boken var I Love Dick av Chris Kraus.

Det är en märklig bok. Filmkonstnären Kraus skriver om sig själv och sin blixtförälskelse i Dick, en menlös kulturnisse av något slag. Kraus börjar stalka Dick och skriver långa märkliga brev till honom. Som extra knorr: hennes man hjälper till och skriver också brev till Dick. Dick svarar kortfattat när han tvingas till det, han är inte road. Boken utger sig för att vara sann och den verklige Dick har identifierats och namnges i eftertexterna. Kommentatorer kallar boken "feministisk". 

Jag undrar följande:

1. Är det verkligen sant? Är det en påhittad situation eller har hon verkligen utsatt stackars Dick (och sin man) för den här soppan? Det är plågsam läsning, inte minst för att hon förnedrar sig så totalt i jakten på den här till synes värdelösa karln.

2. Är det i så fall etiskt försvarbart? På flera ställen i texten framkommer det att Dick verkligen verkligen inte vill att hon ska publicera breven och i alla fall inte med hans riktiga namn. Ändå gör hon precis det. Är det rimligt?

3. Är detta verkligen feministiskt? På vilket sätt? Den klarar ju inte ens Bechdeltestet. Kraus är ett hopplöst våp som är besatt av män istället för fokuserad på sin egen karriär. Hon "lämnar" sin (också mycket menlösa) man men fortsätter leva på hans pengar och i någon slags relation till honom. Hon låter till och med mannen vädja till Dick å hennes vägnar. Gör det själv, kvinna! När hon till slut har sex med Dick blir det under förödmjukande former. Jag är inte imponerad.

Dessutom är det stundvis lite slirigt och långdraget med sega utläggningar om konst jag inte känner till. 

Visst, det är originellt. Men mest mycket utmattande läsning. Och jag misstänker starkt att Kraus och förlaget egentligen bara blev förtjusta i den vågade boktiteln och sedan kladdade in lite vad som helst i förvissningen att titeln skulle sälja sig själv ändå.

Tuesday, September 13, 2016

Cementträdgården

En annan kortroman jag just läst ut är Cementträdgården av Ian McEwan. Det är en omläsning och den var lika bra den här gången.

Jack bor i ett nedfallet hus med sina tre syskon och en sjuk mamma. När modern dör bestämmer sig syskonen för att gömma kroppen istället för att ringa myndigheterna. De är rädda för att hamna på fosterhem.

De tacklar sorgen och förvirringen på olika sätt och naturligtvis är det inte så enkelt att gömma en död kropp som en skulle kunna tro. De faller gradvis sönder.

Så hemskt, så spännande.

Monday, September 12, 2016

Tematrio: Böcker, bokhandlar och bibliotek

Veckans tematrio handlar om böcker, bokhandlar och bibliotek. Så roligt!

En bokbuss blir ett flyktfordon i dubbel bemärkelse i Mobile library av David Whitehouse. En udda samling människor ger sig av i en stulen bokbuss och finner varandra, sig själva och en massa god läsning. Men flykten får ett abrupt slut vid Dovers klippor...

Ingen har skrivit metalitteratur såsom Jasper Fforde. I bokserien som börjar med  The Jane Eyre Affair får vi följa en litteraturdetektiv som kan resa in och ut i själva boktexten. Någon har kidnappat Jane Eyre! Men hjältinnan Thursday Next är bovarna hack i häl.

Och så Agatha Christie: Liket i biblioteket. Oh dear! A body in the library! James, will you please get some tea. Trivsam pusseldeckare utan blod- och tarmdetaljer och med en tvättäkta överste som förste misstänkt.


Ps. Även i favoritromanen Time traveller's wife av geniala Audrey Niffenegger spelar biblioteket en viktig roll! Henry är bibliotekarie. Så fick jag nämna den idag igen...

Sunday, September 11, 2016

Hur lång tid tar en bok?

Tid är en ogripbar företeelse. Jag tyckte att jag höll på med The monstrumologist i en evighet men när jag tittar tillbaka i läskalendern ser jag att den tog tre och ett halvt dygn. Det är ju inte särskilt länge, inte för mig heller, men vissa böcker känns märkligt långa trots att de är så bra. Det är inte böckerna, det är min mycket skeva tidsuppfattning som spökar. Just nu vet jag inte ens vilken veckodag det är utan att titta i kalendern.

Det första jag gör när jag öppnar en ny bok är att se efter hur många sidor den har, så får jag en ungefärlig idé om hur lång tid den tar. Beroende förstås på textstorleken, hur luftigt den är satt och vilket språk den är på. Franska går långsammast. 

Eftersom jag vanligtvis läser ca 80-90 romaner per år blir det knappt två böcker i snitt per vecka men veckorna skiljer sig verkligen åt. P. D. James Smak för döden i fransk översättning höll jag på med i tjatiga två och en halv veckor, därefter hetsläste jag korta romaner flera stycken på raken och nästan en per dag.

The monstrumologist var för övrigt en mycket trevlig bekantskap, recension kommer inom kort.

Friday, September 9, 2016

Språkspaning: historiska hen

Många tror att det mycket användbara pronomet "hen" är en ny uppfinning men se vad jag fann i Ivo Andrics Bron över Drina från 1945. Redan på sidan 11 dyker hen upp. 

Wednesday, September 7, 2016

Enstörig

Nina Bouraoui är en favoritförfattare. Hon skriver aldrig enkelt eller banalt. Enstörig är en typisk Bouraouiroman, en kort och kärnfull berättelse om en fransk-algerisk flicka som rör sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Hennes bästa vän har försvunnit och hon försöker få grepp om vad som har hänt. Det rör sig mycket under ytan.

Vackert, stiligt och lite hemskt. Läs Nina Bouraoui!

Monday, September 5, 2016

Tematrio: veckans namnsdagar

Lyran börjar säsongens tematrios med en riktig utmaning: tipsa om tre böcker som handlar om någon som har namnsdag i veckan (Adela, Heidi, Lilian, Lilly, Kevin, Roy, Alma, Hulda, Anita, Annette, Tord, Turid, Dagny eller Helny)

I Marilyn Frenchs storslagna roman Kvinnorummet förekommer både en Lily och en Adèle. Båda har det svårt men på olika sätt. En fantastisk bok, läs den!

Adèle spelar också en viktig roll i favoritboken Jane Eyre av Charlotte Brontë. Utan Adèle skulle Rochester och Jane aldrig ha träffats! Vem hennes pappa egentligen är spelar mindre roll.

Mario Vargas Llosa är däremot ingen favorit. Jag gillade inte Den stygga flickans rackartyg, kanske på grund av den gubbiga objektifieringen av den tuffa chilenska flickan Lily. Hon ställer egna krav, därför är hon "stygg". Om jag kunde återkalla ett nobelpris skulle det vara det här samt Rudolf Euckens. Och Sully Prudhommes, när jag ändå är i farten.

Flickan som borde bli stor: en saga till min systerdotter

Det var en gång en flicka som var så pyttepytteliten att hon inte ens kunde läsa.

Flickan var mycket ledsen över att hon inte kunde läsa, men det var inget emot hur ledsen hennes moster var.

-Du måste växa upp snabbare! sa mostern. -Titta här så många bra böcker det finns i världen, hur ska du hinna läsa dem om du inte börjar nu genast?
-Jag får inte för mina föräldrar, sa flickan.
-Vad är det för dumheter? sa mostern.
-Mina föräldrar tycker att jag ska växa upp i vanlig takt, sa flickan.

Det tyckte mostern verkade väldigt onödigt. Därför klurade hon ut en mycket listig plan.

Hon tog med sig flickan till Bokköping för där är allting möjligt.

Först gick de in på apoteket. Där stod en expedit med många fräknar och långa röda flätor.
-Ett krumelurpiller med motsatsverkan tack, sa mostern.
-Det blir fyrtionio kronor, sa Pippi Långstrump. -Har du högkostnadskort?
-Det är till barnet så det borde vara gratis, sa mostern.

Pippi böjde sig ner och granskade flickan noga.

-Den här är alldeles för pyttepytteliten. Hon kan inte uttala den magiska ramsan ordentligt, sa Pippi.
-Dadada glum mapapama goooo, sa flickan och mostern tittade strängt på henne.
-Du ser ju själv, sa Pippi. -Man vet inte vad som händer. Om någon till exempel säger "stor" istället för "stur"...
-Ja, ja, jag vet, då får de ben som flaggstänger, sa mostern surt. Hon trodde ändå inte på homeopati och fuskläkemedel.

De gick ut från apoteket och klev istället in på den mysiga tavernan intill. Där stod en jättelik man med långa mustascher. Han hade röda flätor han också! Det var tydligen mode i staden. Han rörde i en jättestor gryta.

-Hej Obelix! sa mostern.
-Hej själv, sa Obelix. -Vad får det lov att vara idag?
-Jag skulle behöva doppa det här barnet i din trolldrycksgryta, går det bra?
-Javisst! Den blir bara godare med smak av liten flicka i. Och så kommer hon bli stor och stark också.

Mostern gnuggade förtjust händerna och lyfte upp flickan i håret för att tippa ner henne i grytan. Men flickan hann inte ens doppa tårna i soppan förrän dörren slogs upp och en liten ettrig person rusade in i rummet.

-Stopp! skrek Asterix.
-Vi skulle bara... hon är ju så pyttepytteliten att hon inte ens kan läsa, förklarade mostern.
-Och då tror du att trolldryck fungerar? frågade Asterix bistert. -Be Obelix läsa vad som står på det här mjölkpaketet får du se.

Attans! Storlek och läskunnighet var tydligen inte alls samma sak. Mostern satte tillbaka flickan i barnvagnen igen. Där viftade hon nöjt med en köksvisp. Visst vore det bra med lite mer muskler men det var ju ändå inte det de var ute efter idag.

Mostern var nära att ge upp.

-Ska du gå omkring och vara så där pyttepytteliten hela tiden, frågade hon.
-Kanske ett tag till, sa flickan.
-Då får du ingen glass, sa mostern.
-Buäää! sa flickan, men lugnade sig snart igen. -Jag är så pyttepytteliten så jag vet inte ens vad glass är, kom hon på.

Precis då kom de fram till en jättelik och mycket vacker byggnad och mostern tvärstannade. Biblioteket! Att hon inte hade tänkt på det tidigare. Där fanns förstås lösningen. De klev in. Det var alldeles tyst.

Längst fram på den gyllene bibliotekarietronen satt Matilda. Mostern tassade fram till henne och viskade försiktigt.

-Den här flickan kan inte ens läsa, hon är för liten. Vad ska jag göra?
-Det ger sig med tiden, viskade Matilda.
-Men hon missar ju allt det roliga. Tolkien, Ngozi-Adichie, Gordimer, Fforde.
-Läsmusklerna är precis som andra muskler, en måste börja med de små vikterna. Här, låna "Max nalle", viskade Matilda.
-Jag vägrar! Den har ingen intrig, platta karaktärer och dålig meningsuppbyggnad! viskade mostern.
-All läsning är bra läsning, viskade Matilda.
-Det tror jag inte alls, viskade mostern och pekade på den olånade högen med Camilla Häckfärg-deckare som låg bortglömd i ett hörn, täckt med spindelväv.
-Ibland måste man öva på skräp för att kunna komma åt guldet senare, viskade Matilda.

Då gav mostern upp, skopade upp flickan och satte henne på Knight Bus för hemkörning. Själv gick hon tillbaka till Obelix taverna och beställde en amfora rödvin.

Och snipp snapp snut så var sagan slut.
Och det var föräldrarnas förtroende för mostern som barnvakt också.

Sunday, September 4, 2016

Att hitta aforismer i skogen

Vi tog ut hunden på skogspromenad i en skog nära oss och ramlade oväntat över en "diktvandring". Någon hade hängt ut aforismer ur Hávamál (eddan) längs en liten stigslinga!
Vilken rolig överraskning! Just den här versen tillägnar jag galna vännerna kanalsimmerskan och Torkel som just nu springer/vandrar hela svenska fjällkedjan i ett svep.

De flesta citaten hade en illustration från någon hällristning. En hade Princesymbolen och en hade ett tribaltatueringsmönster... Visdomsorden behandlar framför allt hur en ska bete sig som gäst eller värd och hur en bäst hanterar fiender (med lögn och list).
Här tror vi att det kan vara tryckfelsnisse som varit framme, borde det kanske stå "Bättre vägkost man ej släpar med än övermått av öl"?

Friday, September 2, 2016

Om konsten att läsa och skriva

Olof Lagercrantz skrev en pretentiös liten essä: Om konsten att läsa och skriva. Det är blandade tankar om vad läsning är, vad diktare är och hur en kan tänkas förhålla sig till det skrivna ordet.

Jag förstår att Lagercrantz var en gigant på sin tid men det är något skavande i hans text idag. Kanske att i allt namndroppande genom de 95 sidorna nämns bara en enda kvinnlig författare: Tove Jansson. Kanske den lite mästrande tonen. Visst finns där ett par guldkorn av tankar men texten talar inte till mig.