Monday, July 25, 2016

Ett par tankar om första halvan av årets sommarpratare

Envist har jag ju hävdat att de enda hörvärda sommarpratarna är författare, komiker och vetenskapspersoner, eftersom dessa grupper brukar ha något att berätta och/eller är bra på att berätta så att det blir intressant.

Hittills har teorin inte stämt så bra - jag har inte lyckats lyssna färdigt på någon av de tre författare som talat första delen av sommaren. De var för tråkiga.

Spökskrivaren David Lagercrantz sysslade ju bara med segt namndroppande. Tom Malmqvists snyfthistoria kategoriserar jag som känsloporr - han har fastnat i den traumatiska upplevelsen att hans fru dog när hon födde deras barn och han ältar nu detta i bokform och i radio. Men hävdar bestämt att det visst är litteratur och inte ett bearbetande av sorgen. Jag har svårt att hålla med. Maj Sjöwall orkade jag inte ens lyssna första fem minuterna på, vilket är lite synd för jag hade höga förhoppningar på henne.

Allra bäst hittills var istället Annika Lantz, föga förvånande. Så rolig! Hur kan en människa vara så rolig till och med när hon talar om sin egen cancerdiagnos? Jag gillade också Sakine Madon, Gloria Ray Karlmark, Danica Kragic Jensfelt och, märkligt nog, Emil Jensen. Och Marit Paulsen förstås, en av få offentliga talare som fattar vad EU verkligen handlar om.

Och så ett par tankar till: Gunhild Stordalen var fascinerande på många sätt, som döende miljardärsfru och miljöaktivist. Framför allt de märkliga motsägelserna. Hon ägnar först en halvtimme åt att beskriva hur hon kämpar för klimatfrågorna, berättar sedan hur de flög ner flera hundra gäster till Marocko för sitt lyxbröllop... Hon skryter med att hon tackade nej till diamanter i morgongåva "för att pengarna skulle läggas på en välgörenhetsstiftelse istället" men berättar samtidigt om sin specialdesignade lyxbröllopsklänning som hon alltså inte tackade nej till. Människor är komplexa och lite knasiga.

Markus Krunegård orkade jag inte heller lyssna särskilt länge på, även om han på ett intressant sätt satte fingret på problemet med negativa mansideal. Cirka fem minuter in i programmet berättar han att en av de saker han är mest stolt över är att han sparkade en stor kille hårt på pungen när han gick i skolan. What? Hör han inte själv hur det låter? Att han löste en konfliktsituation med våld och inte skäms över det, tvärtom? Det här är själva kärnan i så mycket av dagens ojämställdhet, sexism och usla mansroller.

No comments:

Post a Comment