Monday, June 20, 2016

Vi, de drunknade

För sisådär tio år sedan pratade alla om Carsten Jensens storverk Vi, de drunknade, som jag då tyckte verkade urjobbig och överhypad. 

Men så stod den där i min gammelmosters bokhylla och min klåfingriga köpstoppade ödlehjärna plockade reflexmässigt upp den och bad att få låna innan intellektet hann säga flaska. Och eftersom gammelmoster är snäll lånar hon gärna ut böcker till mig, vi delar bokintresset hon och jag. 

Tack gammelmoster och tack ödlehjärnan, det var ju mycket läsvärd läsning! En tegelsten om danska mäns relation till havet under perioden 1880-1945. (När jag skriver den sammanfattningen förstår jag om du också får en känsla av att den är urjobbig, men det är den faktiskt inte.) Det är en oerhört välresearchad berättelse som spänner över tid och rum och som till och med, efter ett par hundra sidor, börjar berätta om kvinnornas perspektiv på det hela. Fotnot: det är då det börjar bli riktigt intressant.

I danska hamnstaden Marstal växer pojkarna upp för att gå till sjöss. De seglar till krig, för handel och för äventyr. De får förskräckliga saltvattensbölder, blir piskade och slagna, blir våldsutövare själva och de dör som flugor. Men de vill ändå fortsätta åka båt. Fascinerande.


Hundskadeindex: en hund blir torterad av pojkar och dör en plågsam död, vidrig läsning som gör ont i själen.

2 comments:

  1. Läste denna i den nordiska utmaningen 2012. När jag valde den att representera Danmark och köpte den hade jag ingen aning om tegelstensformatet. Det tog emot att påbörja läsningen, men jösses så bra den var :)

    ReplyDelete