Monday, March 7, 2016

Tre små grisar och den stora snygga vargen: en specialdesignad saga till min brorsdotter

Det var en gång tre små grisar som bodde i ett vackert hus i en liten stad. De hade en blommande trädgård och rutiga köksgardiner och en vindflöjel med en tupp på taket. De hade det så bra och var så nöjda med livet.

Den första lilla grisen jobbade som konsult.
Den andra lilla grisen var ingenjör.
Den tredje lilla grisen var sjuksköterska och jobbade på det stora sjukhuset i staden.

En dag kom den första lilla grisen hem alldeles andfådd. Han såg rädd ut och sprang genast till fönstret och kikade ut. De andra grisarna tittade över axeln på honom.

-Vad är det, vad tittar du efter? Frågade de.
-Det var en varg! Sa den första grisen. -Den förföljde mig hela vägen från jobbet, den smög i buskarna och den hade så otäcka gröna ögon!

Men de andra två grisarna trodde honom inte.
-En varg mitt i stan! Sa de och skrattade. -Det var säkert bara en stor hund som var på promenad. Det är ingen fara. Och de dukade fram middagen och åt och skrattade och den första grisen tänkte inte mer på den saken.

Nästa dag kom den andra lilla grisen springande uppför trädgårdsgången så att gruset sprutade. Hon smällde igen dörren efter sig och utropade: -Det var en varg! Den skuggade mig hela vägen hem. Ögonen lyste alldeles gröna och tänderna var som stora vita sågblad!

Den tredje lilla grisen skrattade och sa att den andra grisen nog hade fått solsting. Vargar i stan, han hade aldrig hört något så dumt. Den första grisen blev arg och tyckte att den tredje grisen minsann skulle passa sig, han hade ju nattskiftet ikväll på sjukhuset. Tänk om vargen kom då, när det var alldeles mörkt?

Den tredje grisen lyssnade inte på sina vänner utan packade sin sjuksköterskemössa och gick till arbetet med glatt tryne.

Tidigt nästa morgon vaknade den första och den andra grisen av att telefonen ringde. Det var den tredje lilla grisen. Han grät i telefonluren och bad att grisarna skulle komma och hämta honom på jobbet.

-Jag var på väg hem, men bara ett kvarter från sjukhuset såg jag en stor varg! Den hade hemska gröna ögon, vassa vita tänder och raggig grå päls. Så jag sprang tillbaka in och gömde mig och nu törs jag inte komma ut. Hjälp mig!

Den första och den andra grisen beväpnade sig med en sopborste och en kratta - det var de farligaste vapnen de kunde hitta - och körde med flakmopeden till sjukhuset. Där hämtade de upp den tredje grisen och körde tillbaka hem i ilfart.

När de svängde in på sin gata kände sig lite lugnare... men precis då hoppade en stor varg fram ur grannens syrénhäck och började galoppera efter dem! Andra grisen vred på full gas och första grisen viftade modigt med sin kratta. De slirade in på sin uppfart, sprang allt vad de hade mot dörren och hann precis in och kunde slå igen porten i nosen på den väldiga vargen. De låste dörren och vred om nyckeln två varv.

-Vad var det jag sa! Sa den första grisen.
-Jag sa ju det, det var en varg! Sa den andra grisen.
-En jättehemsk varg! Sa den tredje grisen.

De kikade försiktigt ut genom fönstret och såg hur vargen började packa upp en massa föremål ur en stor väska. En megafon och en stor fläkt och en väldig härva med sladdar. Vargen plockade upp megafonen och ett papper. Hon harklade sig och började läsa upp ett meddelande. Den hemska vargrösten lät ännu hemskare genom megafonen.

-Lystring grisar! Kom ut frivilligt. Detta är ett mordhot.

Ett mordhot! Grisarna tittade förskräckt på varandra. Därute verkade vargen komma av sig, hon harklade sig igen och började om från början.

-Lystring grisar! Detta är alltså ett mordhot. Kom ut genast annars blåser jag och flåsar så att huset ramlar omkull.

Den andra grisen gläntade på luckan till brevinkastet och ropade till svar: -Vi tänker inte alls komma ut! Det är ett stenhus, det går inte att blåsa omkull det. Jag vet, för jag är ingenjör.

Vargen såg en stund lite förvirrad ut. Mordhotet gick inte alls enligt planen. Hon morskade emellertid snart upp sig. Hon läste på sitt papper igen och ropade sedan i megafonen:

-Jag har varnat er! Nu kommer jag att blåsa och flåsa så att huset ramlar omkull.

Hon packade tillbaka megafonen i väskan och drog fram fläkten. Det var en stor fläkt, en sådan som de har på byggarbetsplatser. Vargen riktade noga in fläkten så att den pekade mot grisarnas ytterdörr. Hon ställde sig i skydd bakom den och startade fläkten...

Fast ingenting hände. Fläkten gick inte igång.

Under tiden hade grisarna gått upp på ovanvåningen och satt nu och tittade ut ifrån fönstret där uppe. Där hade de bra utsikt över vargen och fläkten.

De såg vargen greja och pyssla. Hon läste i en instruktionsbok, hon knackade på fläkten. Hon tryckte flera gånger på startknappen. Fläkten funkade ändå inte. Den tredje lilla grisen tröttnade på att titta och gick och bredde smörgåsar.

Då ringde det på ytterdörren.

Det var vargen som ringde på. Grisarna öppnade naturligtvis inte, men den första grisen gläntade på fönstret på ovanvåningen och stack ut huvudet.

-Vi tänker inte släppa in dig!
-Jo, men snälla, skulle inte jag kunna få låna el av er? Frågade vargen. Hon stod nere på yttertrappen med en kabel i tassen. Så klart! Det var ju därför fläkten inte fungerade, hon hade ju inte satt i sladden i något eluttag.

-Jag skulle kunna göra det, sa den första lilla grisen, men du har tyvärr inget rivningstillstånd för den här fastigheten. Skulle du vilja att jag hjälpte dig att fixa ett? Det kan jag, jag är konsult.

Nu sträckte den andra lilla grisen också ut huvudet.
-Det spelar ingen roll, du kan ändå inte blåsa omkull ett stenhus med en fläkt.

Den första lilla grisen protesterade.
-Vad då spelar ingen roll, det är ju avsikten som räknas! Om man avser att riva ett hus måste man först söka rivningstillstånd hos kommunen. Annars är det en olovlig rivning.

Den andra lilla grisen skakade på huvudet.
-Löjligt. Varför ska hon skaffa tillstånd för något som hon ändå inte kommer att lyckas med?
-Sluta käbbla, ropade vargen och hötte åt dem med knyttassen. -Om jag inte får låna el av er ska jag blåsa och flåsa omkull ert hus med bara lungorna!

Vargen tog ett par steg tillbaka och andades in djupt. Sedan började hon flåsa och pusta av alla krafter. Huset rörde sig inte. Vargen pustade ännu hårdare. Huset stod kvar. Vargen började hyperventilera. Det fladdrade inte ens lite i vindflöjeln. Men vargen började se yr ut och plötsligt blev hon alldeles blå om nosen och trillade ihop i en liten hög.

-Kära nån! Hon svimmade! Utbrast den tredje lilla grisen. Som den utbildade sjuksköterska han var kastade han sig genast ut genom dörren och störtade fram till den avsvimmade vargen för att ge första hjälpen. De andra grisarna kom tveksamt efter.

Efter en stund slog vargen upp ögonen igen, men hon var mycket svag.
-Jag glömde, jag har ju astma, viskade hon.

Den som har astma ska inte försöka blåsa omkull ett hus, för då kan den bli alldeles för andfådd och få det jobbigt. Det förstod den tredje lilla grisen, för han var ju sjuksköterska. De tre små grisarna hjälptes åt att bära in den stora vargen. De la henne på kökssoffan och den andra lilla grisen hittade vargens inhalator i väskan på gården. När vargen hade andats i den kände hon sig bättre.

-Tack snälla för hjälpen, sa hon. -Jag blev så väldigt svag där ute!

Grisarna bjöd på smörgås och när vargen hade ätit fyra ostfrallor var hon nästan helt återställd igen. Den första lilla grisen frågade:
-Varför hotar du oss? Tycker du inte om oss?
-Jo jag tycker säkert mycket om er, det är bara för jobbet! Ta det inte personligt.
-Var jobbar du då? Undrade den andra lilla grisen.
-Jag är anställd av maffian, svarade vargen. -Det är inget bra jobb, jag vet. Men vad ska en stackars varg ta sig till? I skogen blir jag ju bara jagad, fast jag är utrotningshotad och allt.

Hon suckade djupt. Sedan rotade hon i fickorna och plockade fram ett skrynkligt papper.

-Se själva, det står på min att-göra-lista.

Så här såg pappret ut:

Grisarna tittade på listan och sedan tittade de på varandra.
-Men du tänkte alltså bara hota oss, inte äta upp oss?

Vargen såg chockad ut.
-Äta upp er! Inte alls, jag är väl ingen barbar. Jag skulle bara mordhota er lite. Men nu har jag väl gjort det, eller hur? Ni säger väl det om någon frågar? Att jag hotade er jättehemskt?

Grisarna nickade och lovade att de skulle bekräfta detta om maffian frågade.

Den tredje lilla grisen tittade vänligt på vargen. Den var inte så läskig så här på nära håll. Hon verkade faktiskt riktigt trevlig. De gröna ögonen passade mycket bra till den gråa pälsen och de stora vita tänderna blänkte vackert när hon log.

-Vet du vad, jag tycker inte du ska jobba för maffian, sa den andra lilla grisen.
-Det är ju faktiskt kriminellt att hålla på att råna banker och hota grisar. Så får man inte göra.
-Nej, jag vet det egentligen, sa vargen, men jag törs inte bo kvar i skogen och ingen vill anställa en varg. Alla tror att vi vargar är så farliga. Det är bara maffian som vill ge mig jobb.
-Men om du fick välja vad som helst i hela världen att syssla med, vad skulle du vilja göra då? Frågade grisen.

Vargen tittade blygt ner i golvet och mumlade någonting ohörbart.
-Vad sa du? Frågade grisen snällt och klappade vargen uppmuntrande på tassen.
-Du tycker säkert det bara är löjligt...
-Nej, inte alls! Försäkrade alla grisarna.
-Jo, jag har alltid drömt om att bli hårfrisörska. Klippa fina frisyrer på små pudlar och kamma ut luggen på lurviga fårhundar. Kanske vaxa mustaschen på en schnauzer.

Vargen fick något drömskt i blicken. Grisarna tittade på varandra. Så sa den första lilla grisen.
-Men det är väl klart att du kan bli hårfrisör! Vi kan hjälpa dig att starta en fin salong. Jag vet, för jag är konsult!

Och grisarna och vargen satte genast igång att planera. De hyrde en bra lokal med stora speglar och ett bekvämt väntrum där kunderna kunde läsa i färgglada tidningar och så öppnade vargen sin frisörsalong som fick heta Vassa tassen. Det blev en stor succé.

Och snipp snapp snut så var sagan slut.

No comments:

Post a Comment