Wednesday, September 30, 2015

Urbana könssjukdomar

Årets "Stockholm läser" är Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan. En bok om prostitution och könssjukdomar.

Det handlar om två unga människor som flyttar från landet till stan för att söka jobb. Det går inte bra. Fattigdom, våldtäkter och hierarkier.

En deprimerande bok som borde sättas i händerna på alla femtonåringar som annars riskerar slarva med kondomen.

Monday, September 28, 2015

Tematrio: män som skriver om kvinnor

Dags för Lyrans tematrio: tema män som skriver om kvinnor.

Mario Vargas Llosa är en ganska typisk latinamerikansk machoförfattare. Den stygga flickans rackartyg handlar om en ung man som objektifierar en ung kvinna. Det "stygga" med den stygga flickan är att hon tycker att hon också har rätt att få ut något av sex. Ett bisarrt porträtt som hade kunnat blivit en feministisk berättelse om den bara hade varit lite mindre latinamerikanskt vinklad.

Frans-Emil Sillanpää tar en annan väg men hamnar i ungefär samma snårskog. Huvudpersonen i hans nationalromantiska Silja är en ung och oskuldsfull bondflicka. Hon är så käck och glad och strävsam! Men sedan ger hon bort sin oskuld och vips måste hon straffas med lungsot och dö.

Nej, tacka vet jag Carl Jonas Love Almqvist. Sara Videbeck i Det går an är en av mina favoritkaraktärer, alla kategorier. Om en stark, självständig kvinna som inte säljer sin frihet till något pris. Om äktenskap på lika villkor. Heja Almqvist!

Om Dolores Umbridge och offentlig förvaltning

Jag kan ändå till viss del sympatisera med Dolores Umbridge i Harry Potter-böckerna. Hon gillar inte barn. Det gör inte jag heller. Hon gillar ordning och reda. Det gör jag också.

Däremot tycker jag det är trist att offentlig förvaltning så ofta beskrivs som ett monster i litteraturen. Som i Harry Potter: Trollkarlsministeriet är en samling korrupta, ineffektiva, onda byråkrater. Dessutom är förvaltningen, beslutsfattarna och rättsapparaten hopsmälta i en enda röra, så att ministern också är chefsdomare och diverse departementstjänstemän (bland andra Umbridge) sitter som nämndemän i rätten.

Det är kanske J. K. Rowlings fel att folk har en så skev uppfattning om vad politik och statsförvaltning egentligen handlar om?

Saturday, September 26, 2015

Gröna gården: svulstigt insidertrams

Det är inte ofta jag ger upp böcker. Jag brukar envist harva igenom även de tråkigaste romanerna i hopp om att slutet kommer vara mödan värd.

Men Viktor Barth-Krons Gröna gården är faktiskt alldeles för jobbig. Språket är svulstigt och styltigt. Handlingen är... jag vet inte om det finns någon handling. Den eventuella handlingen är nämligen dränkt i en oändlig härva insider-fnissigt namndroppande.

Det är här en bok för unga grabbar som jobbar i Stockholmsmedia, samt unga grabbar och tjejer som jobbar inom den politiska svängen i huvudstaden. Barth-Kron har fiffigt skrivit om dagens "hetaste" personer i politik och media och döpt om dem med "lustiga" alias. Annie Lööf blir Ida Blaadh. Ni fattar. Alla fattar. Det är fruktansvärt poänglöst.

Även för den lilla klubb av insiders som har roligt åt att de känner igen alla huvudkaraktärerna idag, kommer den här boken vara meningslös inom fem år. Som att läsa ett gammalt exemplar av någon skvallertidning.

Viktor Barth-Kron är småkul i krönikeformat i DN, men han behöver jobba på både språk och innehåll innan han får ge ut fler romaner.

Ps. Käre Viktor, hör gärna av dig till mig om du vill få skillnaden mellan "tveka" och "tvivla" förklarad.

Friday, September 25, 2015

Om Karin Boye och skivstängerna

När Karin Boye skrev följande rader: "Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.", då hade hon sannolikt inte just avslutat ett svettigt pass med skivstänger på jymmet.

Mitt personliga motto är istället: "Den mätta dagen är bäst för då blir jag störst. Den bästa drycken är vatten mot min törst."

(Jag är ett poetiskt geni! Nu väntar jag bara på att Svenska Akademien ska ringa. Å vad roligt det ska bli, pax för stolen närmast kaffepannan)

Thursday, September 24, 2015

Den orubbliga läsplanen

Intellektet: Dags för nästa bok i bokhögen! Jaha, Marie Darrieussecq, Truismes... på franska. Det blir ju... på tiden.

Ödlehjärnan: KOLLA! EN FÄRGGLAD JASPER FFORDE BARA LITE LÄNGRE NER I HÖGEN!

Intellektet: Nej, nej, vi ska läsa i den ordningen som vi bestämt.

Ödlehjärnan: DEN ÄR FÄRGGLAD.

Intellektet: Fast vi har ju redan sorterat om högen en massa gånger och "råkat" sortera ner Darrieussecq, det är verkligen dags att ta tag i henne nu.

Ödlehjärnan: OCH KOLLA DÄR, EN FLAVIA DE LUCE-DECKARE.

Intellektet: Skärp dig! Darrieussecq!

Ödlehjärnan: DU KAN INTE ENS STAVA TILL DEN DÄR DARIÖSECK UTAN ATT GOOGLA VARJE GÅNG DEN SKA NÄMNAS. GE HIT FLAVIA.

Intellektetet: Jag ger mig, det blir en kompromiss, vi tar Ruth Ozeki innan Truismes. Är du nöjd nu?

Wednesday, September 23, 2015

Catch as cat can

...och så läste jag ytterligare en färgglad kattdeckare av författarduon Rita Mae och Sneaky Pie Brown. En katt och en postkontorföreståndare löser mordgåtor i södra USA.

Jag vet inte riktigt varför jag läser dem - själva mordmysterierna är inte särskilt spännande och böckerna är inte fantastiskt välskrivna.

Men bitarna som handlar om katten Mrs Murphy och hennes hundkompis är jättesöta. Kattdetektiven väger liksom upp att resten är skräp. Och så är det lättläst och lättsmält, och sånt behöver en ju också ibland.

Monday, September 21, 2015

IKEA-recension

IKEA i Tyskland har gjort ett kul och annorlunda reklamtrick,en ledande litteraturkritiker (från programmet Literarisches Quartett) recenserar IKEA-katalogen ur det litterära perspektivet... Fyndigt!

Saturday, September 19, 2015

Han med foten i klaveret

Jag har läst ut årets nionde nobelpristagare, så jag ligger bra till med årets utmaning. För nytillkomna läsare: jag läser varje år tio litteraturpristagare + årets nobelprisvinnare. Planen är att jag ska ha läst samtliga pristagarna sisådär år 2017.

Senaste erövringen var Saul Bellow och novellsamlingen Han med foten i klaveret. En samling texter, tyvärr inte riktigt lika skojiga som titeln utlovade.

Bellow var en US-amerikansk skildrare av relationer och mänskligt samspel. Tyvärr har hans noveller passerat bäst-före-datum. De är grabbiga och lite tråkiga. De luktar sjuttiotal.

Men så kom den här textsamlingen också ut efter att han fått nobelpriset. Det tycks ofta vara så att kvaliteten går ner en aning efter prisutdelningen. Svårt att jobba under pressen?

Ett gott argument för att inte dela ut nobelpris för tidigt till författare vi älskar.

Thursday, September 17, 2015

Stackars, stackars Maj

Så kom jag till slut till Kristina Sandbergs första bok om Maj i Örnsköldsvik. En ung flicka med hjärtesorg som olyckligtvis blir på smällen och därför illa kvickt tvingas gifta sig med sitt alkoholiserade one-night-stand.

Det här är en så enormt sorglig och hemsk bok. Ett så grymt - och vanligt! - öde. Maj är bara tjugo år men ställs inför en omöjlig situation där hon är helt utlämnad åt den nye maken och hans släkt, med enorm pliktbörda på de unga axlarna. Hon är fruktansvärt osäker, vet inte vad som gäller och måste lista ut spelets regler allteftersom. Med allas ögon på sig och ingen som hjälper och guidar.

Andra läsare säger att de blivit så irriterade på Maj. Varför hon inte är lite mer nöjd och gör det bästa av situationen. Men hur skulle hon kunna vara nöjd, hon har ju tvingats in i detta? Hon är ju livrädd!

Jag tycker tvärtom att det allra bästa med Maj är att hon i den här förskräckliga situationen ändå inte ger med sig och låtsas vara kär och ömsint. Hon har utsatts för tvångsgifte och det enda hon fortfarande kan bestämma över är sitt eget hjärta - det är inte till salu. Go girl!

Tack och lov att jag inte levde på trettiotalet, tack och lov för fri abort och tack och lov att jag inte måste laga gädda åt elaka släktingar på min födelsedag.

Wednesday, September 16, 2015

Utmaning: böcker om flykt

Feministbiblioteket skickade en utmaning: tipsa om böcker som handlar om flykt. Ett synnerligen aktuellt ämne!

Fransk-mauritiske nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio skrev bland annat Poisson d'Or, "Guldfisken". Den handlar om en ung flicka - kanske mauretansk? - som kidnappas som litet barn och säljs som hushållsslav i ett främmande land. Därifrån flyr hon så småningom och tar sig på krångliga vägar till Europa. Livet som papperslös i Frankrike är inte lätt, men boken har tack och lov ett ganska lyckligt slut. Trots allt.

Två fantastiska, vackra och ganska sorgliga berättelser om livet som flykting - om vad flykten kan göra med människor - är Thanha Lai, Inside out and back again och Philippe Claudel, Monsieur Linh och den lilla flickan. Båda handlar om människor som flyr från Vietnam. I det ena fallet går det bättre, i andra fallet... läs böckerna så får du veta!

Och så en liten bubblare: Richard Adams, Den långa flykten. En allegori om en grupp kaniner som fördrivs hemifrån och som möter en lång rad strapatser, inklusive en fascistisk kanindiktatur. Det är mycket äventyrssaga och inte så mycket om integration, men boken är spännande ändå.

Tuesday, September 15, 2015

Tematrio: jag får inte vara med

Lyrans bokblogg får inte åka på bok- och biblioteksmässan. Trist! Fast vad är väl en bokmässa, den kan ju vara tråkig och dötrist och långtråkig och alldeles...alldeles... ja, jag vet inte vad.

Temat för dagens trio är i alla fall roliga fester som en inte får gå på.

Som i Tove Janssons underbara Vem ska trösta Knyttet? 
"Och knyttet gick med trötta ben mot väster 
han var så ensam som ett knytt kan bli. 
Där satt en glad hemul med sina gäster 
och tände på ett stort fyrverkeri. 
Varenda en bar blommor i sin svans 
och inne under träden var det dans 
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång 
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong 
hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör 
men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför. 
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: 
stig in och säg godafton så de SER att du är här!"

Eller som i Harry Potter och Halvblodsprinsen där Professor Slughorn har exklusiva kalas för en liten utvald krets. Neville Longbottom och andra som inte har något att glänsa med får den tvivelaktiga äran att hjälpa till som serveringspersonal...

Stackars Jane Eyre får också sitta igenom ett och annat kalas. Fast inte som gäst, bara som guvernant i bakgrunden, med ett öga på sin unga elev. Medan Mr Rochester dansar med de rika damerna i fina klänningar. Och medan de rika damerna syrligt och ogenerat kommenterar och kritiserar henne - inom hörhåll.

Du Lyran, jag håller tummarna för att det kommer en magisk gudmor till dig snart, med mässbiljetter, pumpavagn och allt!

Monday, September 14, 2015

När litteraturen blir journalistik

Egentligen är ju det här ännu ett tydligt tecken på hur långt ner i uselhetsgyttjan svensk journalistik har sjunkit. Vad hände med nyheter som faktiskt är nyheter? Helst faktagranskade och korrekturlästa.

Å andra sidan är det en artikel om Ture Sventon, en av mina favoritkaraktärer genom alla tider.

Att vara människa är att vara kluven.

Här är länken till DNs mycket märkliga "nyhet" om maten i Sventonböckerna.

Sunday, September 13, 2015

Litteraturstrejken avblåst

Bokbloggen sprang på Ture Sventon på centralstation häromdagen, han stod där i ett stort lösskägg (prima kvalitet) och delade ut kaffe till anländande flyktingar. Jag passade naturligtvis på att fråga:

- Så är den litterära sittstrejken över nu?

- Javisst! Undan, mina unga vänner, här var det kaffe.

- Är problemen med rasism i Sverige lösta då?

- Inte alls. Men min detektivstrejk i kombination med bilden på den stackars gossen som drunknade i Medelhavet verkar ha väckt liv i den tysta svenska majoriteten. Och nu finns ingen tid för strejker! Nu måste jag dra mitt strå till stacken. Herr Omar står där borta på perrongen och tolkar från arabiska åt syriska flyktingar.

- Vilken fantastisk insats, Herr Sventon! Jag önskar dig all lycka till.

- För all del. Och du, har du skickat ditt bidrag till Röda Korset än?

Saturday, September 12, 2015

Rätt svar: Litauen

Jag har varit i Vilnius, en mycket mysig stad med härlig blandning av utslitna Sovjetruckel och finputsade stenhus i gamla stan. Så hemtamt och ändå ganska annorlunda. Mycket fattigt och med obegripligt dålig journalistik.

Men varför har jag, gamla männschan, inte lärt mig att det inte går att resa med bara en bok i bagaget? Orutinerat, sa Bull.

Friday, September 11, 2015

En Guantanamofånges dagbok

Det är den elfte september och jag har precis läst ut en skakande biografi - Guantanamo Diary av Mohamedou Ould Slahi, en av de män som fortfarande sitter inlåsta utan rättegång på Guantanamo.

Det är en knepig bok, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den. Därför blir den här recensionen en röra av blandade tankar och intryck.

Mohamedou Ould Slahi är en mauretansk islamist med bakgrund som ingenjör i Tyskland. Han misstänktes 2001 för att ha planerat ett terrorattentat mot Los Angeles flygplats. Han greps i Mauretanien, flyttades sedan till fängelser i Jordanien och Afghanistan innan han hamnade på Guantanamo 2002. Han berättar om tortyr och misshandel. Han påstår själv att han är oskyldig till det han anklagades för, även om han medger att han har stridit med Mujahedin i Afghanistan (som på den tiden var på samma sida som USA mot ryssarna) och att han bland annat har hjälpt unga män att ta sig till Tjetjenien och Bosnien för att slåss.

Boken är tungläst. Det är en redigerad version av en självbiografi som Slahi skrev i Guantanamo 2005 och som hans advokater efter mycket processande fick ut. Det handskrivna manuskriptet gick först genom US-amerikansk militärcensur, därefter har Larry Siems (organisationen PEN) redigerat det hela till en läsbar text. De censurerade delarna av texten står kvar, ibland med förklarande fotnötter där Siems har listat ut vad som kan ha censurerats bort.

Censuren i sig är intressant. Alla namn och datum är strukna, liksom det som tycks vara beskrivningar av vakter och vissa skildringar av förhör. Dessutom saknas alla pronomen i vissa stycken - redaktören förklarar att det antagligen är när det varit en kvinnlig förhörsledare. De har alltså strukit alla "hon"/"henne" men inte censurerat "han"/"honom", i ett absurt försök att mörka att det finns kvinnor i USAs militär! Det hade förstås funkat bättre om de hade strukit alla pronomen...

Trots att det ibland är hela sidor som strukits bort finns det fortfarande kvar tillräckligt många förskräckliga vittnesmål om hur USA behandlar fångar. Slahi beskriver långa perioder utan sömn, i kylrum, med fysisk misshandel och under ständig skräck. Den värsta tortyren utfördes i det jordanska fängelset där USA hyrde in dessa tjänster av en tredje part. Men även i Guantanamo är det hårda tag.

Samtidigt: boken skildrar bara en sida av saken. Skildringarna av misshandeln och förhållandena i fängelset är trovärdiga, men det är mycket svårt att veta om Slahi är skyldig eller ej och i så fall till vad. Det har begåtts uppenbara fel mot Slahi men det är mycket möjligt att även Slahi gjort riktigt dåliga saker. Boken ger inga svar, den är inte en granskning av fallet, bara en partsinlaga.

Oavsett vilket kan lösningen förstås inte vara ett utomrättsligt och rättsvidrigt frihetsberövande av det här slaget. De brott som Guantanamofångarna anklagas för är oftast utom US-amerikansk jurisdiktion - USA kan inte lagenligt fängsla folk för att de t.ex. har stridit med islamister i Afghanistan.

Så hur stoppas en sådan här negativ spiral? Om männen på Guantanamo inte hatade USA innan de fängslades så gör de det garanterat nu.

Det finns bara en rimlig lösning som jag kan se: Guantanamofångarna måste genomgå en korrekt rättslig prövning av internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Det är den enda domstolen med lagligt mandat för de här eventuella brotten. Problemet är att det inte kommer att hända - USA erkänner inte ICC.

Risken är därför stor att Slahi blir kvar i fängelset tills han dör. Som en liten, liten tröst i eländet blir han kanske i alla fall ihågkommen, tack vare biografin.

Thursday, September 10, 2015

Ny gissningstävling (det är inte klokt vad jag reser just nu)

Ännu en gång vaknar jag upp i en ny stad. Men var i all världen har jag hamnat nu?

Det vet förstås alla som var på stora bok- och biblioteksmässan för tio år sedan. Min favoritnobelprisförfattare Nadine Gordimer har också en koppling hit.

Annars är Häxan och regnet en intressant ledtråd, en tydligen mycket skandalomsusad roman om sex och Jesus.

Vet du var jag är?
Dagsfärskt foto med två ledtrådar bortcensurerade

Wednesday, September 9, 2015

Musiknörderi i kvadrat: Orfeo

Häromdagen träffades min ena bokklubb för att diskutera Richard Powers Orfeo.

Det är en ganska märklig bok om en man besatt av musik. Så till den milda grad att han sätter igång en serie experiment med bakterie-DNA hemma på köksbänken bara för att testa en ny galen idé om okända melodier gömda i den genetiska koden. Vilket ställer till problem när polisen råkar ringa på dörren. Plötsligt är den pensionerade kompositören på flykt, nationellt efterlyst som livsfarlig bioterrorist.

Det är så många musikspecifika termer i den här boken att jag blir alldeles snurrig. Jag är ju ingen musiklyssnare, jag är en läsare. Jag har ingen aning om olika slags tonskalor och orkestersammansättningar. Men boken är ändå, eller kanske just därför, rätt fascinerande.

Dessutom hade vi med en livs levande kompositör på bokklubbsträffen, han förklarade saker som "roterande hexakord" och gav lite nya perspektiv på boken.

Helt okej läsning, förutom det förskräckligt sorgliga att hunden dör, sånt borde vara förbjudet i böcker.

Tuesday, September 8, 2015

Tematrio: kalla grejer

Lyran frågar efter tre boktitlar med något kallt i. Det kan väl passa, september är ju den första officiella långkalsongmånaden (ja, jag är lite frusen av mig).

I romanen Snöns rike av Yasunari Kawabata är det vinter och snöstorm. Men det allra kallaste är inte vädret utan den cyniske och känslobefriade manliga huvudpersonen. Han återkommer varje år till ett slags spa i bergen där han träffar geishan Komako. Att hon lider av livet i prostitution är inget som bekommer romanens jagperson.

Liksom Kawabata fick Orhan Pamuk nobelpriset i litteratur. Jag läste Snö för ganska länge sedan och minns inte hur den slutar. Om en poet som försöker begripa Turkiet idag (2005) och som hamnar i skottlinjen mellan islamister, kurdnationalister och en auktoritär regim. Läge att läsa om den?

Peter Hoeg skrev också om snö, Fröken Smillas känsla för snö om en kvinna med inuitiska rötter som hamnar mitt i en storpolitisk gangsterhärva. Ett barn dör. Alla ledtrådarna har med snö och is att göra. Slutet är fullständigt bananas.

Monday, September 7, 2015

Karthago: vad hände med Cressida Mayfield?

Karthago av Joyce Carol Oates är en psykologisk roman om en familj i förfall.

Märkliga och asociala Cressida Mayfield försvinner. Systerns pojkvän - en mycket traumatiserad krigsveteran - blir snart misstänkt. Problemet är att han inte minns riktigt vad som har hänt.

En otäck bok om familjer som låtsas vara mer harmoniska än de är, om människor som har svårt att passa in och om knepigt systerskap. Hur mycket går att förlåta?

Om Oates bara hade kunnat låta bli att använda så mycket kursivstil och så många citationstecken hade jag gett henne ett högt betyg för den här boken.

Sunday, September 6, 2015

Willy Wonka avslöjar: "Det var jag som startade LCHF"

Bokbloggen kan idag avslöja ett stort scoop: Willy Wonka erkänner sig vara hjärnan bakom den stora kolhydrathatartrenden. Läs hela den exklusiva intervjun!

Jag stämde träff med Willy Wonka på en chocolateria här i Bryssel, efter att ha fått ett anonymt tips värt att följa upp.

"Men Willy, är det verkligen sant att du ligger bakom antiglutenhysterin i vår tid? Du som själv är entreprenör i livsmedelsbranschen", inledde jag.

Han fnissade förtjust. "Jo ser du, det var en snilleblixt jag fick..." Han knep ännu en pralin ur asken på bordet mellan oss och fortsatte: "Hälsonördarna började ju komma läskigt nära sockret och godiset. Jag kunde redan ana ruinens brant! Men så kom jag på det: ingen vill egentligen ge upp sötsakerna, så om jag bara kunde lansera en annan syndabock..."

Jag förstod poängen. Genom att få folk att skylla viktproblemen på bröd, pasta och potatis kunde Willy alltså fortsätta kränga godis och choklad i stora lass. Sannerligen, den mannen är ett geni! Jag lyfte min hatt i stum beundran.

Han lutade sig över bordet och viskade konspiratoriskt: "Och det bästa av allt är att ingen förstår vad LCHF egentligen står för: Lots of Chocolate, Heaps of Fudge. Hihi!"

Saturday, September 5, 2015

Rätt svar: Bulgarien

Nix, jag var varken i Ryssland eller Estland utan i EU-landet Bulgarien, närmre bestämt i huvudstaden Sofia. Mycket vackert, mycket trevligt, väldigt god mat.

Ledtrådarna var BULGakov, SOFI Oksanen, SOFIA Nordin samt BULGur. Plus att jag gömde en länk till Feministbibliotekets Bulgarienrecensioner.

Klurigt!

Friday, September 4, 2015

Vanliga onda sagor

Jag fick en mycket exklusiv bokpresent av en bokklubbsmedlem som flyttar från oss: specialutgåvan Vanliga onda sagor av Kalle Möller. Finns bara i begränsad upplaga.

Det kliar lite i fingrarna efter att få jobba igenom språket i den här novellsamlingen. Den har inte gått igenom lika noggrann redigering som större verk. Men själva berättelserna är bra! Det är en samling korta noveller om att vara människa i Sverige idag. Med ganska vass kritik av de där små vardagliga dumheterna i vår tid. Fint och kärleksfullt blandat med roliga och pricksäkra nålstick.

Favoritcitat: "...detta bländvita leende och nötbruna hårsvall som får Prins Carl-Philip att framstå som en kedjerökande islandshäst i nyllet".

Thursday, September 3, 2015

Gissa var jag är nu då?

Jag är på vift i Europa - men var?

Här kommer ett par ledtrådar:

- Jag har, såvitt jag vet, inte läst en enda bok från det här landet. Inte ens den om Samurajerna som en viss annan bokblogg tipsade om i höstas som del i en "EU-utmaning".

- Men kanske hjälper det om jag säger Mästaren och Margarita, Utrensning och Spring så fort du kan? Nordin blev för övrigt nominerad till nordiska rådets pris för ungdomslitteratur förra året med den titeln.

Nu ska jag återgå till min kjuftete med bulgur, därmed är det slut på ledtrådarna.