Monday, August 31, 2015

Tematrio: facklitteratur

Lyran har knåpat ihop en riktig utmaning: tipsa om tre facklitterära titlar, helst inom ditt yrkesområde.

Jag jobbar med något jättespännande, nämligen hur vi människor ska organisera oss för att kunna leva tillsammans. Eller rättare sagt: offentlig förvaltning. I mitt fall på Europanivå.

Böcker om Europasamarbetet har mycket kort bäst-före-datum, helt enkelt för att det här samarbetet hela tiden utvecklas och förändras. En bok som håller och dessutom är både lättläst och intressant är Annika Ström Melins Européerna. Arvet efter Europas pionjärer.

Gills memoarer som facklitteratur? Det är ju inte riktigt fiktion i alla fall, så jag drar också till med det moderna Europas fader, Jean Monnet. Vilken fantastisk visionär! Där alla andra såg elände och hopplöshet efter andra världskriget såg han en lösning som skulle skapa hållbar fred mellan dåtidens mest bittra fiender. Och det funkade. Läs hans memoarer, de är enormt fascinerande.

Och så tycker jag att både FN-stadgan och Dag Hammarskjölds lite märkliga textsamling Vägmärken är fin läsning, oavsett om en är FN-nörd och/eller poetiskt lagd eller ej.

Forsyth - en spion på riktigt?

Liksom tidigare spionromanförfattare kommer alltså Frederick Forsyth nu ut med "nyheten" att han jobbade för brittiska underrättelsetjänsten under kalla kriget. 

Eller rättare sagt, att han ett par gånger fick skicka in rapporter om huruvida han sett svältande barn i Nigeria under Biafrakriget, där han var på plats som journalist. Tankarna går till babiandemokraternas representant i Europaparlamentet, Kristina Winberg, som på ungefär samma sätt "jobbade" för Sida (antingen en grov medveten lögn eller en ofattlig dumhet som i sig borde diskvalificerat från ett jobb som beslutsfattare).

I Forsyths fall tror jag inte det är en lögn, det är bara en sån där nyhet som inte egentligen är någon nyhet, hur den än vänds och vrids.

Sunday, August 30, 2015

Hur ska det gå för Herr Omar?

Nyheterna de senaste dagarna har ju dominerats av rapporter om Ture Sventons litteraturstrejk. Bokbloggen lyckades få tag i huvudpersonen själv för en intervju.

- Ture, du har alltså påbörjat en bokstrejk. När någon försöker läsa någon av Sventondeckarna så finns du helt enkelt inte med i boken. Stämmer det?

- Det stämmer. Ett intressant fall, på det hela taget.

- Berätta mer - vad är det du strejkar för?

- Det är en stödaktion för min gode vän Herr Omar. Den artigaste och raskaste gosse jag känner. Men han utsätts numera för hatbrott, glåpord och rasism. Särskilt sedan det tragiska vansinnesdådet på IKEA för någon vecka sedan. Folk har inte längre några spärrar för vad de vräker ur sig mot människor med rötter i Mellanöstern.

- Hur länge kommer din litterära sittstrejk pågå?

- Det är för tidigt att yttra sig om den saken. Men vi kan inte låta historien upprepa sig. Hatet mot judar kunde urarta till Förintelsen på trettiotalet eftersom de goda människorna var tysta. Jag tänker inte stå tigande bredvid när samma hat nu piskas upp mot muslimer. Herr Omar är min bäste vän och har inget ont gjort.

- Hur mår Herr Omar idag?

- Han är lugn och outgrundlig. Men jag ser nog att det tär på honom, näthatet. Varje gång han öppnar sin facebook suckar han sorgset.

- Slutligen, det ryktas om att strejken kan komma att utökas?

- Ja. Jag har fått fantastiskt stöd från kollegorna. Från och med imorgon ansluter sig Agaton Sax och Kalle Blomkvist till sympatistrejken och jag väntar besked från Lasse och Maja under dagen. Hela den svenska ungdomsdeckargenren står upp mot rasism och för tolerans.

- Tack då, Ture Sventon, och lycka till.

Friday, August 28, 2015

Turkish Delight: transdeckare i Istanbul

Mehmet Murat Somer skriver deckare om en ganska oväntad miljö: gayscenen i Istanbul. Eller mer specifikt om en transsexuell nattklubbsägare och stilikon som, klädd som Audrey Hepburn, spöar skiten ur gangstrar och mördare.

Själva deckarstoryn är väl inte något Agatha-Christie-stoff precis, men berättelsen är färgsprakande och spännande ändå. Det är massor av hett sex och en hel del klädbyten.

Bok två i serien "hop ciki yaya-deckare" heter The kiss murder och börjar med ett till synes simpelt utpressningsdrama. Men snart hopas liken och vår hjältinna tvingas dra på de extra heta hotpantsen för att lösa mysteriet...

Thursday, August 27, 2015

Om nanoteknologi och onda riddare

Apropå sommarpratarna och vikten av kunskap, jag lyssnade också på Maria Strømme. Ett så oerhört intressant program! Strømme är raka motsatsen till alla kunskapshatande kulturutövare som pratat i P1 i sommar. Hon är professor i nanoteknologi och hennes sommarprogram var som att lyssna på en sci-fi-roman. Fast på riktigt.

Kort sammanfattat: om nanoteknologin hade funnits redan 1954 hade Mio inte behövt rida ut i strid, för riddar Katos stenhjärta hade enkelt kunna läkas med hjälp av supersmarta instruktiva nanopartiklar med personanpassad antibiotika riktad direkt dit den behövs.

Framtiden är ljus, särskilt om vi lägger lite mer krut på kunskap och lite mindre på särskrivningar.

Wednesday, August 26, 2015

Vietnamesiskt sprängstoff

Nordiska bokklubben läste vietnamesiska Duong Thu Huong: Paradise of the blind.

Det är en svidande kritik av den katastrofala kommunistiska diktaturen i Vietnam efter kriget. Landreformerna tvingade människor på flykt och orsakade svält. Idiotiska påbud från kommunisteliten höll majoriteten av människor fast i fattigdom.

Romanen, som genast förbjöds i hemlandet när den kom ut 1988, handlar om ett familjedrama. Unga Hang lever i slitningen mellan sin mor, sin morbror och sin faster. Morbrodern är kommunistpolitruk och skuld till pappans död. Det kan fastern aldrig förlåta, medan mamman inte vill släppa sin bror som nu är den enda släktingen hon har kvar. En redig soppa! Mycket intressant och gripande.

Dessutom handlar det mycket om mat - naturligtvis, det var ju en bristvara. Hönssoppor och klibbigt ris beskrivs så att det vattnas i munnen.

En mycket läsvärd bok, särskilt för dem som tror att kommunismen är en bra idé i praktiken.

Tuesday, August 25, 2015

Tematrio: sommarens höjdpunkter

Lyran frågar vilka som var sommarens tre mest minnesvärda läsupplevelser. Efter noggrant övervägande bestämmer jag mig för tre damer som förgyllde min sommar:

Barbro Alving var en skarpladdad krutgumma, några av hennes underbara kåserier hittade jag på en loppis i samlingsvolymen Sol över torpet. Alldeles utmärkt sommarläsning, förstås.

Caitlin Moran är ju som bekant min husgud. How to build a girl handlar om en ung, fet och kåt tjej som inte ber om ursäkt för någonting. Och varför skulle hon? Sex, sprit och rock'n'roll i dräpande Moranstil.

En annan fullpoängare med feministisk udd är Tsitsi Dangarembga, Nervous conditions. Om en flickas uppväxt i fattiga Zimbabwe. Familjen satsar allt på sonen - men när han dör i någon akut sjukdom får plötsligt dottern en chans att kliva ur skuggan och ta över den gyllene framtid som annars bara pojkar kunde hoppas på.

Monday, August 24, 2015

Låt oss tala en stund om kunskapsföraktet

Att barn och unga tycker lärande är ocoolt är väl en sak. Inte alls bra, men inte så förvånande.

Att vuxna människor understödjer och sprider samma idé är däremot en katastrof.

Jag har nu lyssnat igenom de flesta av årets sommarpratare. Brukar det alltid vara så många radiovärdar som sprider kunskapsförakt? Jag har tappat räkningen på antal kulturpersonligheter som sa saker i stil med "och skolan kan man bara skita i för där lär man sig inget viktigt och läxor är en kränkning och matte är så jävla tråkigt". 

Så fruktansvärt oansvarigt. 

Men helt i linje med den pågående svenska intellektuella utarmningen. 

Varför ska ungdomar bekymra sig med att lära sig sitt eget modersmål ordentligt? De kommer ju ändå in på gymnasiet och universitetet eftersom alla antagningskrav slopats. De får ändå godkänt i slutbetyg. Tidningar och böcker kryllar ändå redan av felaktig språkhantering, särskrivningar och stavfel, eftersom korrläsning är avskaffat och ingen verkar tycka språket är viktigt längre.

Förr i tiden uppmuntrade vuxna sina unga att utbilda sig, så att barnen skulle få bättre chanser i livet än de själva hade haft. Nu för tiden uppmuntrar vuxna sina unga till att strunta i skolan. Gissa konsekvensen.

Svenska praktikanter i EU-kommissionen - uttagna i enorm konkurrens - kan ha två masterexamina och ändå inte kunna skilja på "de" och "dem". Kollegor från andra länder tror knappt på mig när jag berättar det.

Med den här utvecklingen kommer Sverige vara framtidens lågutbildade låglöneland. Det har redan börjat, svenskar är inte så attraktiva på den internationella arbetsmarknaden som många tror.

Tänk på det innan du säger "grammatik är så jäkla tråkigt" till ett skolbarn nästa gång.

Sunday, August 23, 2015

Gissa var jag är?

Jag är på resande fot nu igen, kan du gissa var jag vaknade upp imorse?

- En av oss sover, fast det är inte sant för vi är faktiskt vakna alla tre, inklusive Tassahunden.

- Vandrarhemmet ligger bredvid en damm full med fula ankungar.

- Nu har du förstås fattat vilket land det rör sig om, men vilken del? Tja, varken Smillas, Lycko-Pers eller Tummelisas pappor är födda på just den här ön. Men det är i alla fall bara 15 kilometer till "Bockeby-färjan" där vi hade ett Montecristoäventyr för ett halvår sedan.

Friday, August 21, 2015

Skeptiska essäer

Nobelpristagaren och filosofen Bertrand Russell är en intressant bekantskap.

Jag sa någon gång tidigare att Vilhelm Moberg var sin tids Lena Andersson, och detsamma skulle man kanske kunna säga om Russell. Han vrider och vänder på det vi tar för givet, och han drar principer till sin spets för att testa om de verkligen är giltiga. Mycket intressant!

Skeptiska essäer handlar om vikten av ett skeptiskt och källkritiskt förhållningssätt. Vilka är det vi kallar "goda människor" och vilken skada orsakar dessa egentligen? Är det bättre för människor att leva i lycklig okunskap eller att få veta sanningen, till exempel om religion och kvacksalveri? Vad händer om vi låter förnuftet istället för tradition och känslor styra över synen på kärleksrelationer och äktenskap?

Jag håller med i mycket men inte allt som Russell skriver. Länge leve förnuftet, ner med trams, propaganda och esoteriska dumheter.

Thursday, August 20, 2015

I mål med Oliver Twist

Jaha, så har jag då äntligen läst ut hela Oliver Twist. Den gula huliganens pappa föll ifrån redan efter ca en tredjedel av tegelstenen och har därefter nöjt sig med mina korta referat vid frukostbordet.

Det är nämligen en eländigt lång roman, väldigt typiskt för sin tid.

Unge Oliver Twist växer upp som föräldralös på barnhem under svåra omständigheter. Han rymmer och kommer till London där han omgående hamnar i klorna på ett gäng banditer som försöker korrumpera honom på alla sätt. Efter en mängd lyckliga sammanträffanden, av typen som alltid finns i romaner från den här epoken, hamnar Oliver hos goda människor. Bovarna får sina straff och ångrar sig bittert.

Tänk att Charles Dickens behövde sjuhundra sidor för den här berättelsen, jag behövde ju bara fyra meningar...

Wednesday, August 19, 2015

Vem får skriva om Nigeria?

Små solfåglar långt borta är en roman som handlar om det läskigaste jag vet, förlossningar. Det är en berättelse om en ung tjej i det konfliktdrabbade deltaområdet i södra Nigeria, hon är bara tolv år men tränas redan upp till barnmorska av tuffa mormor. Det handlar om kampen mot könsstympning och om problemet med unga män som enkelt rekryteras till terrorgrupper när de inte längre ser någon annan framtid.

Boken är ganska intetsägande, inte dålig men inte heller väldigt bra. Den är lite för förutsägbar, inte helt trovärdig och alldeles för moraliserande. Temat är spännande men slarvas bort (fast någon som är jättejätteintresserad av barnafödande skulle säkert uppskatta den mer).

Men så kom jag till slutet av boken och hittade en beskrivning av författaren Christie Watson på pärmens insida. Watson är inte nigerian, hon är en ung, vit brittisk sjuksköterska. Och min första reaktion var besvikelse. Det här är alltså ingen genuin Nigeriaskildring.

Min andra reaktion var: så skumt att jag blev besviken! Vad spelar det egentligen för roll vem författaren är? Om Watson inte får skriva om Nigeria, vem får då skriva om sci-fi och yttre rymden? Får bara spioner skriva spionromaner och får bara frånskilda poliser med magsår skriva moderna "deckare"?

När jag läste Sydasienkunskap i Heidelberg hade jag en indisk professor som alltid sa "you don't have to be a cockroach to study cockroaches so you don't have to be Indian to study India". Det ligger något i det där. Författarens verktyg är pennan och fantasin, så det är klart att en brittisk kvinna kan skriva om annat än Storbritannien.

Att det inte blev så bra är en annan femma.

Monday, August 17, 2015

Tematrio: vänskap

Måndag och tematrio: vänskap. Ett lurigare tema än vad man kunde tro! Eller så har jag bara varit dålig på att leta den här gången.

En typisk vänskap i litteraturen är den över generationsgränser. Som i Carol Rifka Brunts Låt vargarna komma där en flicka förlorar sin favoritmorbror och i sorgearbetet mycket motvilligt blir bekant med hans hemlige pojkvän.

Klassisk "male bonding" pågår i En bön för Owen Meany av John Irving. Den mycket märklige lille gossen Owen är en bra kamrat, så bra att han till och med sågar av sin bäste väns finger med en stensåg för att rädda denne undan Vietnamkriget. Boken är bindgalen på ett alldeles underbart vis. Sådär som det blev när Irving skrev medan han fortfarande skrev bra.

Också i Fritt fall av Juli Zeh står manlig vänskap i fokus. På ett katastrofalt sätt. Det här är en slags mörk och filosofisk deckargåta med väldigt lurig tvist. Juli Zeh är kanske inte lättläst, men väldigt fyndig och smart. Väl värd besväret.

Om skillnaden mellan "de" och "dem"

Det sägs att vi har problem med för mycket "vi och dem" i samhället idag.

Jag tycker snarare problemet är det där med "de och dem".

Många vuxna, välutbildade människor - till och med lärare och journalister - verkar ha missat att lära sig skillnaden. Här kommer mitt lilla tips till er:

Testa att byta ut "de" eller "dem" i en mening mot "vi" eller "oss". Om meningen låter bättre med "vi" ska det vara "de", om det passar bättre med "oss" ska det stå "dem". Det här brukar funka eftersom nästan ingen gör fel på vi/oss.

Hur komma ihåg vilket som hör ihop med vilket då? Jo: "vi" har två bokstäver precis som "de". "Oss" har tre bokstäver precis som "dem".

Det var allt i grammatikskolan för den här gången!

Varsågoda, det var så lite.

Sunday, August 16, 2015

Dödslistan: mesig spionthriller om jihadister

En av mina favoritböcker är Frederick Forsyths Sjakalen - så spännande och smart. Forsyth har skrivit flera väldigt bra spionthrillers, men också någon väldigt dålig bok strax efter elfte september.

Det var därför med blandade förväntningar jag gav mig på hans senaste roman Dödslistan.

Det handlar om jakten på en terrorist, en extrem-jihadist som predikar hatbudskap på internet. Storyn är inte orimlig, däremot blir det inte så spännande eftersom det går vansinnigt enkelt för de goda krafterna. De har tillgång till fantastisk teknik, drönare och elitfallskärmsjägare, så terroristen har egentligen ingen chans. Och då blir det hela ganska mesigt.

Lättläst och lättsmält och det jag framför allt fick ut av läsningen var att jag blev väldigt sugen på att prova fallskärmshoppning.

Saturday, August 15, 2015

Ibland blir det fel, ack så fel

Jag beställde hem en deckare, Alan Bradleys I am half-sick of shadows. Nästa del i serien om elvaåriga miniterroristen Flavia de Luce.
Istället skickade Adlibris ett exemplar av Specifik omvårdnad vid svår demenssjukdom av Kerstin Ring. Säkert en mycket spännande bok men inte precis vad jag var ute efter.

Kanske är det ödet som straffar mig för att jag inte handlar i en riktig bokhandel?

Friday, August 14, 2015

Alice i spegellandet

Alice i Underlandet var bra. Galen och rolig.

Alice i Spegellandet är inte bra. Den är tråkig. Lewis Carrol har bara skrivit ner en konstig dröm han hade, och det blir inte intressant.

Thursday, August 13, 2015

Oärlig fan-fiction måste dö

Jag gillar fan fiction. Det är jätteroligt när fans tar ett litterärt verk i egna händer och låter det få nytt liv.

Till exempel P.D. James När döden kom till Pemberley som är en typisk Jamesk deckare fast som tar formen av en fortsättning på Austens Stolthet och fördom.

Eller Jasper Ffordes meta-meta-metalitterära absurditeter där litteraturhistoriens samtliga karaktärer blandas och interagerar.

MEN!

Det är skillnad på ärlig fan fiction och kommersiell fuskdito. För ett tag sedan gav "Agatha Christie" ut en ny Poirotdeckare, skriven av Sophie Hannah. Problemet är inte att Hannah har skrivit en Poirotdeckare, problemet är att den ges ut under Agatha Christies namn. Oärligt ofog! Jag vägrar att läsa den, den kan vara aldrig så bra.

Och nu är alltså David Lagercrantz version av en "fjärde Millenniebok" ute. Problemet är alltså inte att Lagercrantz har skrivit om Lisbeth Salander. Problemet är att den falskeligen säljs som en produkt av döde Stieg Larsson. Ljug och dumheter.

I vilken annan kultursfär skulle det här vara möjligt? En konstnär skulle inte tillåtas kopiera Rembrandts stil och sedan börja sälja tavlor signerade Rembrandt. En musiker kan inte komponera ett stycke som påminner om Beethovens symfonier och påstå att det därför är "auktoriserad Beethoven-utgivning". Agatha Christie och Stieg Larsson skrev det de skrev och inget annat. Giriga förlag får gärna ägna sig åt fan fiction för att dra in pengar, men de borde inte göra det under falsk flagg.

Låt Hannah och Lagercrantz skriva under eget namn, är de verkligen så duktiga som förlagen tror borde det vara tillräckligt säljargument.

Wednesday, August 12, 2015

Dagbok från 1634: fransk delegation besöker Sverige

Min gammelmoster lånade ut en liten pärla till mig: Charles d'Ogiers Dagbok öfver dess resa i Sverige med franska Ambassadören, Grefve d'Avaux från 1634 (i utgåva från 1955).

En fransk delegation besöker Sverige mitt under 30-åriga kriget, för samtal med unga drottning Kristina (åtta år och nybliven drottning efter Gustav II Adolfs död). I delegationen ingår Charles d'Ogier - oklart i vilken roll - som skriver en dagbok om allt de ser. Mest handlar den om köld och brännvin.

Överallt blir de franska dignitärerna bjudna på sprit. Något de inte uppskattar, de vill hellre ha goda viner. De förfäras över de barbariska sederna i Sverige, som bastubad med både män och kvinnor halvnakna ihop. De chockeras av mötet med de protestantiska prästerna, som när de övernattar hos prästen i Sala:
"Hans dotter spelade på harpa och talade latin; sjelf sjöng han supvisor som voro okyska, och drack oss ständigt till med öl ur stora silfverkannor. Vi hörde sedan, att han i ungdomen ej sparat sina får i kärleksvägen."
Det är en fantastiskt rolig liten skildring! Bara femtio sidor lång, men de hinner resa från Kalmar till Dalarna och tillbaka, och ambassadören antyds hinna ha en liten flört med drottningmodern på vägen...

Året därpå gick Frankrike med i kriget på den svenska sidan så kanske var den franska delegationen 1634 en avgörande punkt i historien? Trots snö, bastubad och supvisor.

Tuesday, August 11, 2015

Muscles from Brussels

Nej det här är ju ingen sportblogg så jag skriver inget om äventyret jag var på häromdagen.

Men min vän kanalsimmerskan Kari har skrivit om det hela, här hittar du hennes rapport.

Vafalls, undrar du nu, det är ju helt galet, länka till en sportblogg!

Det är det inte alls. För kanalsimmerskan är också med i Most Awesome Reading Circle och alltså finns det en litterär koppling och det här inlägget passar därför utmärkt.

Monday, August 10, 2015

Tematrio: ätbart

Dags för veckans tematrio! Tema: Sånt en kan äta.

Alan Bradley är en författare jag upptäckte nu i år och som jag har tagit helt och fullt till mitt hjärta. Trots att han skriver deckare. The sweetness at the bottom of the pie är den första i serien om en elvaårig korsning mellan Pippi Långstrump och Walter White. Geniala. Läs dem.

För den som har ett alltför sunt förhållningssätt till mat är Günther Grass alltid ett säkert kort. De flesta av hans böcker är som inkörsportar till anorexi och bulimi. Flundran är inget undantag. Många äckeldetaljer, men jag minns den ändå som intressant. Misogyn - men intressant.

Vi renoverar just ett torp. När vi började med det projektet satte jag Eine deutsche Leidenschaft namens Nudelsalat i händerna på min livspartner, i förberedande syfte. Det är en novellsamling av tyske Rafik Schami och handlar om kulturkrockar. Till exempel krocken mellan en vänlig kontorsarbetande medelklassman och ett gäng hantverkare som ska bygga om hans hus... Det är fantastiskt roligt och med skruvad, lite drastisk galghumor. Tack och lov är våra hantverkare inte alls som de i novellen.

Sunday, August 9, 2015

En bra start

Jag har precis hämtat ut Bertrand Russells Skeptiska essäer från stadsbibblan, och den börjar mycket bra:
"Jag skulle till läsarens benägna övervägande vilja framställa en tes [...]: att det är olämpligt att tro på ett påstående, när det inte finns något som helst skäl att förutsätta att det är sant."
Russell fortsätter med att säga att han förstår att den här inställningen "skulle bidra till att minska inkomsterna för spåkäringar, professionella vadhållare, biskopar och andra som lever på de irrationella förhoppningarna hos folk". Hear, hear!

Det tycks bli mycket intressant och underhållande läsning, detta.

Saturday, August 8, 2015

Sagas bok: arvstvister och gammalt groll

Elsie Johansson är en mycket duktig berättare. Hennes senaste roman heter Sagas bok: en trovärdig historia och handlar om ett familjedrama som börjar nystas upp när fem syskon möts för att dela upp arvet och dödsboet efter mamman. Yngsta dottern bär på många frågetecken och en hel del inre ångest. De äldre syskonen förstår inte problemet, de ser henne bara som det bortskämda sladdbarnet. Det blir en gnistrande urladdning...

Som vanligt en intressant skildring av fattigt liv på uppländsk landsbygd i början av seklet. Och om svårigheterna för unga kvinnor som blev opassande gravida då.

Däremot kunde Johansson ha skippat en del av de överpoetiska och drömabsurda små styckena emellan, de är bara i vägen för berättelsen.

Friday, August 7, 2015

Vakter, vakter, de smiter med allt mitt guld!

Det här med allemansrätten är lite som med yttrandefrihet.

Det är svårt ibland att komma ihåg att det inte bara gäller en själv, utan även andra.

Även om de säger saker en själv inte håller med om. Och även om de knycker kantareller i skogen precis bredvid ens hus.

Thursday, August 6, 2015

Röda tonlägen om krig i Guatemala

Det är något med latinamerikanska författare. Jag förstår dem inte. Det är inte många böcker från den här delen av världen som jag har läst och gillat.

Miguel Angel Asturias, Weekend i Guatemala blev inte heller någon ny favorit. Det kunde ju ha varit en ledtråd, det där med att han fick Leninpriset innan Nobelpriset...

Det är en ganska soppig, romantiserad och överdrivet övertydlig beskrivning av goda guatemalanska bönder i strid med onda amerikaner och onda rika jordägare. Boken består av en samling noveller och ingen av dem sticker ut särskilt mycket ur mängden. Visst är det ett spännande tema! Men jag är mer intresserad av böcker som beskriver världen lite mindre i svart och vitt, det blir både mer trovärdigt och mer spännande då.

Wednesday, August 5, 2015

Flavia de Luce for President!

Alan Bradley skriver deckare. Men inte vilka deckare som helst utan alldeles FANTASTISKA deckare. Och det är inte ofta jag säger en sån sak!

Bradleys deckare är nämligen inga vanliga töntiga polisromaner. För det första är hjälten en elvaårig och högst egensinnig tjej, Flavia de Luce. Hon är keminörd, orädd och egentligen en liten bedårande terrorist. Pippi Långstrump goes Breaking Bad, ungefär. Och alltihop i en stor engelsk herrgård på 1950-talet.

För det andra är det skrivet i en alldeles underbar stil. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är ett driv i språket, med så många roliga och oväntade kommentarer, jag fnissar till stup i kvarten.

Boken jag just läste ut heter The weed that strings the hangman's bag och det är andra boken i serien om Flavia. Jag måste läsa fler av dem!

Monday, August 3, 2015

Tematrio: Länder i titeln

Veckans triotema från Lyran är: romaner med länder i titeln

Vilhelm Mobergs serie om utvandrarna slutar med Sista brevet till Sverige, som bland annat handlar om hur farligt det är att föda barn och om hur svårt det kan vara att överbrygga klyftan mellan den invandrade föräldragenerationen och de infödda barnen.

Håkan Nesser är som allra bäst när han skriver deckare som egentligen inte är deckare. Styckerskan från Lilla Burma är tyvärr inte en av dem utan handlar om den bizarre polisen Gunnar Barbarotti. Det är lite för mycket teologi och märkligheter för min smak, även om Nesser förstås är skicklig med pennan även i sina sämre stunder.

Jag är inte helt säker på att Mesopotamien verkligen gills som ett land - det var ju ingen nationalstat i modern mening. Men historiska regionbeteckningar kanske också räknas. Mord i Mesopotamien är i vilket fall en typisk Agatha Christie-deckare med allt som hör till. Ledtrådar, Poirot och en storstilad upplösning.

Sol över torpet

Nej, rubriken är inte en beskrivning av min semester (inte bara).

Det är titeln på en kåserisamling av Bang, denna obesegrade drottning av de korta, slagkraftiga texterna. Bang for President!

I Sol över torpet samlas texter om Bangs äventyr i sommarstugan, bitska kommentarer om den tidens ojämställdhet, roliga "tips" om trädgårdsskötsel och en hel del anekdoter om diverse husdjur som passerar familjen Alving.

Jag älskar Bang, allt hon skrivit är guld. Den här boken passade extra bra just nu, men om du kommer över någon annan av hennes textsamlingar: läs dem, genast.

Sunday, August 2, 2015

Alice i underlandet

Jag hade faktiskt aldrig, kors i taket, läst Alice i underlandet av Lewis Carrol. Så när den dök upp framför näsan på mig i en bokloppis i våras snappade jag förstås till mig den.

Det är en underbar och galen barnbok om Alice som trillar ner i ett kaninhål. Allt är absurt och Alice gör den ena underliga bekantskapen efter den andra. Dessutom är hon rätt oförskämd. Men boken är rolig! Och fullständigt knäpp.