Sunday, May 31, 2015

I Zürich...

...befinner jag mig, naturligtvis. Vi har fotvandrat med bergsutsikt och ätit ohemula mängder ost.

Och så har vi kommit fram till att sedan jag började bokblogga har vännen H och jag varit på vift i Amsterdam, London och Warszawa - och nu alltså Zürich. Är det bara en slump att vi tagit dem i bokstavsordning och måste vi verkligen träffas  i Örebro nästa gång?

Saturday, May 30, 2015

Gissa var jag är?

Nu är jag på vift med vännen H igen...

Här får ni ett par ledtrådar:

- Romanen om Molly och Leopold Bloom känns oändlig, men bokens pappa James tog i alla fall slut en dag, och det i staden där vi nu befinner oss.

- Även Elias Canetti har levt i exil här. Den räddade tungan är en självbiografisk uppväxtskildring där dagens utflyktsmål beskrivs mycket lyriskt.

- Homo Faber är en bok om veliga och irrationella människor som inte klarar av enkel reseplanering. Till skillnad från vännen H och jag! Vi tar frischka kliv mellan berg och chokladbutiker.

Var tror du att jag är?

Thursday, May 28, 2015

Hur ska det gå för Pinnebergs?

Hans Fallada skrev på trettiotalet en roman i följetongsformat: Hur ska det gå för Pinnebergs?

Det är en liten intressant och trivsam relationsroman om ett ungt och fattigt par som råkar bli gravida vid alldeles fel tidpunkt. Men de är kära och optimistiska och fastän inflationen och den ekonomiska krisen är i full gång år 1933 väljer de att gifta sig och behålla barnet.

De har ingen koll på ekonomi, hushållande eller småbarnsvård men de pinnar på bäst de kan, trots problem på alla fronter, främst jobbfronten.

Pinnar ja, jag läste en rolig recension av den här boken hos Boktanken för ett par veckor sedan och såg hela tiden de roliga pinngubbarna för mig medan jag läste...

Det jag gillar med böcker skrivna under trettiotalet är att det är genom dem jag förstår hur andra världskriget kunde uppstå. Den tidens författare uttrycker sig med sin tids ord och baserat på sin tids uppfattningar. Det avslöjar så mycket. Nutida författare skriver om nazisttiden med facit i hand och det är inte riktigt samma sak. Låt oss hoppas att ingen kommer att behöva säga samma sak om vår tid i framtiden.

Wednesday, May 27, 2015

Mer trädgårdsläsning

Om Sidenbladhs handbok Hjälp vi har fått en trädgård hade ett avslappnat förhållande till trädgårdsarbete ("det är okej att ta pauser ibland och rosorna kan också klippas nästa år") så är Lena Israelssons Handbok för köksträdgården av det lite mer seriösa slaget. Här ska inte tas några pauser! Här ska vändas jord och rensas ogräs. Basta.

Det är en mycket bra handbok med grundlig genomgång av allt som ska göras, i detalj. En uppslagsbok! Även om jag nog oftast lutar mer åt Sidenbladhs lite mer kravlösa filosofi.

Dessutom fick jag en finfin present av vännen H: Sniglar, småkryp och andra inkräktare - 50 sätt att bli av med trädgårdens objudna gäster av Sarah Ford. En jätterolig bok med skojiga illustrationer och tips av typen "tigg till dig lejonbajs från ditt lokala zoo för att hålla grannens katt borta".

Känner mig som en riktig trädgårdsexpert nu för tiden, jo minsann.

Monday, May 25, 2015

Tematrio: morsdagspresenter

Lyran frågar efter tips på morsdagspresentböcker, här kommer mina förslag:

Först, naturligtvis den fina mammahyllningen Ta hand om min mamma av koreanska Kyung-Shook Shin. Jättefin! En familj förstår inte mammans rätta värde förrän den dag de tappar bort henne.

En annan bra bok är Sommaren utan män, Siri Hustvedt - även om jag hade skrivit ett helt annat slut om jag varit Hustvedt. Om jag skulle träffa på henne någon gång måste vi ha ett allvarligt samtal om det slutet. Men berättelsen är fin, om ännu en av alla dessa kvinnor som sätts i frustrerande vänteläge av en man som vill "självförverkliga sig" ett slag med en yngre tjej, fast fortfarande ha kvar frun som backup-lösning. I det läget blir gamla mamma och hennes tantgäng en härlig och fast punkt i tillvaron.

Slutligen en bubblare om en alldeles bindgalen slags mamma: Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson. Religiös galning misshandlar sin lesbiska adoptivdotter, men i valet mellan den biologiska mamman som hon träffar först i vuxen ålder och den sjövilda sektgalningen anser ändå Winterson att det är den hon växte upp hos som är hennes riktiga mamma. Tänkvärd och väldigt intressant. Och hemsk.

En mördare på kvinnosakskonferens

Det första en gör efter att ha varit på loppis och köpt en gammal pusseldeckare är naturligtvis att omedelbart läsa ut pusseldeckaren.

Maria Langs Att vara kvinna är inte en av de mer briljanta, men den fyller sitt syfte som trivsamt tidsfördriv. Ett mord begås på en jämställdhetskonferens ("kvinnosaksmöte") och snart kommer Christer Wijk dit för att tampas med de paranta damerna.

Jag fattar inte hur Lang ställer sig till feminismen, hon försöker kanske vara neutral men det skär sig lite när hennes hjälte operasångerskan Camilla Martin bara suckar och trånar efter sin Christer hela konferensen igenom. Fast det är ändå hon som räddar hela kalaset på slutet...

Saturday, May 23, 2015

Loppis i lokala hembygdsgården

...då kan det gå så här!

Sara Lidman fick jag på köpet för tanten från Lions blev så glad över att jag köpte en Bang. "Läser du mycket böcker?" frågade hon. "Jo", sa jag och log stort inombords.

Thursday, May 21, 2015

Oceanen vid vägens slut

Jag fick en bokpresent: Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut.

En liten sagopärla! Alldeles magisk. En man passerar huset där han bodde som barn och minns plötsligt några väldigt mystiska och farliga händelser ur barndomen. Det har att göra med en mycket märklig familj i granngården, en slags magiska kråkfåglar samt en "loppa" som rymt ur ett uråldrigt parallelluniversum och som ställer till stor oreda.

Det är en jättefin saga, läs den!

Wednesday, May 20, 2015

Sagan om prinsessan Alina, sista delen

Prinsen blev alltså övertygad om att man inte får hålla vilda drakar fångna i ett högt torn. De blir ledsna då. Draken skulle därför släppas fri.

Fast det var ju det där lilla problemet med eldsvådorna. Folk tycker inte alls om att få sina hus nerbrända, inte ens om det är en olycka.

- Det händer mest när jag får hicka, sa draken generat.

Då fick prinsessan Alina en strålande idé. De klättrade ner för alla trapporna i tornet. De skakade hand med prinsen som sen vinkade hejdå och stängde dörren efter draken och Alina när de gick. De hasade försiktigt nerför den branta stigen till stället vid tallen där Hova och ekorren väntade.

Prinsessan Alina förklarade sin plan för draken: i Alinas land fanns det en mycket stor sjö. Mitt i sjön fanns en fin ö. Ingen bodde där så draken skulle kunna få ha ön som sitt hem!

- Då kan du dricka vatten genast om du får hicka, så går hickan över, förklarade prinsessan.

Dessutom gjorde det inget om draken råkade sätta eld på saker på ön, för elden kunde ju ändå inte sprida sig över sjön och orsaka skada.

Draken blev mycket glad och undrade om det fanns en båt att åka ut till ön med, nu på en gång.

- Tyvärr, det finns ingen båt i sjön, sa prinsessan Alina.
- Men jag kan inte simma! Ropade draken.
- Det gör inget, för Hova kommer att hjälpa dig dit, förklarade Alina medan hon knäckte ytterligare ett par nötter till den lilla ekorren.
- Jaha, kan Hova simma?
- Ja, för hon är ju en sjöhäst! Sa Alina.

Och draken trivdes jättebra på ön och ekorrens tandvärk gick över och Hova lärde prinsessan Alina att vika pappersflygplan och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Tuesday, May 19, 2015

Sagan om prinsessan Alina, del 5

Upp ur luckan klättrade en pojke. Han stannade upp, stirrade på prinsessan Alina, satte händerna bestämt i sidorna och sa:

- Ursäkta! Vad gör du här med min fånge?
- Hjälp, det är ondingen! Utbrast draken.
- Det är väl ingen onding, det är ju bara en pojke, svarade Alina.
- Ursäkta! Jag är inte alls bara en pojke! Jag är en prins, påpekade prinsen.

Prinsessan Alina klappade draken lugnande. Det här skulle nog ordna sig, det hade hon på känn.

- Får jag fråga, varför har du låst in den här fina draken i ditt torn?
- Det är ju en eldsprutande drake! Den måste vara inlåst, annars kanske den fjuttar eld på folks hus.
- Det skulle jag aldrig göra, sa draken, men den såg lite besvärad ut när den sa det.
- Är det alldeles säkert att du inte har eldat upp någons hus? Frågade prinsessan Alina strängt.

Draken gömde nosen under vingen.

- Det var en olycka, viskade den.
- Ursäkta hallå, där ser du! Farlig drake! Sa prinsen triumferande.

Prinsen kunde ju inte veta att prinsessan Alina hade superkraften att alltid kunna vinna en diskussion. Men nu fick han veta det. Prinsessan Alina var nämligen medlem i WWFs pandaklubb och visste precis varför man måste vara snäll mot djur. Prinsen hade inte en chans att käbbla emot.

- Jaha, ursäkta, sa prinsen när Alina hade förklarat klart.

***

Vad nu? Ska det bli ett romantiskt slut? Kommer prinsen att få en puss? Och vad händer om man befriar en drake som ibland råkar elda upp saker? Imorgon kommer sista delen av denna spännande saga. Missa inte det.

Monday, May 18, 2015

Tematrio: klassiker på tur

Lyran undrar: vilka olästa klassiker har ni kvar på listorna?

Jag ska snart ta tag i Doktor Zjivago av Boris Pasternak, har jag tänkt. Den har jag länge velat läsa, så länge att jag blev osäker på om jag inte redan hade läst den... Men det har jag inte. Än.

På en lokal loppis häromdagen blev jag pådyvlad en roman av Sara Lidman, som väl kanske gills som klassiker fast hon var verksam från mitten av 1900-talet och nästan ända fram till sin död 2004. Boken i läshögen heter Med fem diamanter och tycks vara en kolonialskildring om Kenya eller Tanzania.

Jag har inte heller läst Lev Tolstoy, Krig och fred men vill väldigt gärna göra det. Jag älskar de gamla ryska författarna! Frågan är bara när detta ska bli av. Kanske till sommaren, som del i Lyrans klassikerutmaning?

Sagan om prinsessan Alina, del 4

Sagt och gjort, prinsessan Alina virkade snabbt ihop ett jättelångt rep. Den snälla ekorren tog repet och kilade lätt och enkelt upp för tornet. Alina såg ekorren försvinna upp genom molnen, bara snöret syntes dingla däruppifrån.

Efter ett tag kom ekorren ner igen. Den hade knutit fast repet mycket ordentligt i gallret till ett fönster högst upp i det höga tornet.

Alina tackade för hjälpen och lovade att komma och knäcka fler nötter på vägen tillbaka. Sedan började hon klättra upp mot tornets topp.

Det var kallt och blåsigt men den fina virkade tåten höll. När hon kom upp på höjd med molnet blev det alldeles fuktigt och prinsessan Alinas glasögon blev mycket immiga, men på ovansidan molnet sken solen.

Till slut nådde hon sitt mål, ett fönster med ett stort järngaller. Gallret var ju inga problem för hennes superkraftiga händer. Lätt som en plätt böjde hon de oböjbara gallerpinnarna, och så kunde hon hoppa in i rummet innanför.

Där satt en eldsprutande drake. Hon hade långa taggar på ryggen och en lång svans som hon satt och pillade på. Huden var täckt av grönsvarta fjäll.

- Hej! Sa draken.
- Hej, svarade Alina.
- Har du kommit för att rädda mig? Frågade draken.
- Ja, om det var du som skickade det här pappersflygplanet?

Prinsessan Alina vecklade ut papperslappen hon hade fått. Draken kramade om henne och sa att det var visst hennes lapp, hon hade kastat ut den från tornfönstret för en vecka sedan och hade väntat på räddning sedan dess.

- Men vad är det för en onding som håller dig fången på det här sättet - och varför det? Frågade Alina.

Men innan draken hann svara hördes steg i trappan och snart slogs en lucka i golvet upp...

***

Hjälp! Vem är det som kommer i trappan? Och hur ska det gå för Alina och draken? Missa inte fortsättningen imorgon - samma tid, samma kanal.

Sunday, May 17, 2015

Sagan om prinsessan Alina, del 3

Prinsessan Alina väcktes tidigt morgonen därpå av ett märkligt ljud. Det lät som mycket pipiga snyftningar. Hon gnuggade ögonen och satte sig upp.

På en gren i den närmsta tallen satt en liten ekorre och grät.

- Varför är du så ledsen? Frågade Alina.
- Jag är så väldigt hungrig, svarade ekorren.
- Finns det inga nötter att äta i den här skogen?
- Jo, men de har så väldigt hårda skal och jag har tandvärk så jag kan inte längre öppna dem med mina starka tänder.

Prinsessan Alina tröstade den lilla ekorren - det här var precis en sån sak som hon kunde hjälpa till med! Tack vare sina superstarka fingrar kunde hon enkelt öppna alla nötterna som ekorren hade samlat ihop. Dessutom bjöd hon den på en skvätt varm choklad och det tyckte den lilla gnagaren var väldigt gott.

- Tack så hemskt mycket för hjälpen, sa ekorren.

Nu hade den mat för en hel vecka och under tiden kanske den onda tanden kunde hinna läkas.

- Då kanske du kan hjälpa mig med en sak i gengäld? Frågade prinsessan.

Det ville ekorren gärna. Prinsessan Alina undrade om ekorren kanske kände till något sätt att ta sig in det höga tornet på bergets topp.

- Jag kan klättra upp ända till toppen - mina små tassar hittar grepp som inte är tillräckligt stora för dig! Berättade ekorren stolt.

Prinsessan Alina lyste upp. Hon rotade igenom sin väska och hittade en liten snörstump och den magiska virknålen. Hennes andra superkraft var ju att kunna virka jättelånga tåtar, jättesnabbt!

***

Kan tornet verkligen besegras med hjälp av en ekorre och en virknål? Och vad kommer prinsessan Alina hitta i tornets topp? Det får du veta i nästa spännande avsnitt - missa inte det.

Saturday, May 16, 2015

Sagan om prinsessan Alina, del 2

Prinsessan Alina packade en matsäck, sadlade hästen och gav sig av. De galopperade ut över slottets vindbrygga så att Hovas man fladdrade i vinden. Självklart skulle de hjälpa den stackars fången i tornet!

De kom ut på en stor slätt och prinsessan Alina klättrade upp och ställde sig på sadeln för att se bättre. Hon tittade åt alla håll. Längs horisonten i väst kunde hon ana konturen av ett högt blått berg, långt borta.

- Aha! Där har vi det högsta berget, sa hon till Hova.

Berget låg mycket längre bort än det först såg ut. Prinsessan red i tre dagar. Om nätterna sov de i små skogsdungar. Hova åt gräs och prinsessan Alina åt sin matsäck och båda värmde sig vid en liten lägereld. När morgonen kom var gräset fuktigt av dagg.

Till slut kom de fram till bergets fot. Det var sannerligen ett mycket högt berg! Sluttningarna var täckta med skog och stora stenblock. Ekorrar svingade sig fram och tillbaka mellan grantopparna. Vägen uppför berget var brant.

Alina och Hova började genast sträva uppåt. Efter halva vägen fick Hova stanna, nu var stigen så smal och svår att bara prinsessan Alina kunde komma vidare. Hon fick klättra med händer och fötter över de steniga klipporna. Ibland var det så brant så det kittlade i magen när hon tittade ner.

Till slut var hon uppe på toppen. Där stod ett högt torn av svart sten. Tornet var så högt att det inte gick att se var det slutade, det försvann in i molnen. Det fanns ingen dörr och inga fönster. Väggarna var blanka och utan det minsta grepp för en prinsessa att klättra på.

Prinsessan Alina letade och letade efter en väg in. Hon försökte slå in murarna med en sten, men inget hjälpte. Till slut började det mörkna och det var inget annat att göra än att klättra ner till Hova igen och bädda in sig i sovsäcken för natten.

***

Hur ska detta sluta? Kommer prinsessan att hitta en väg in? Kommer fången i tornet att förbli inlåst för alltid? Missa inte nästa spännande avsnitt!

Friday, May 15, 2015

En specialdesignad saga till min brorsdotter, del 1

Det var en gång för ganska länge sedan en prinsessa som bodde i ett slott. Slottet hade flera torn och många balkonger med snirkliga balkongräcken.

Prinsessan hette Alina, hon hade en stor grå häst som hette Hova och de två red land och rike runt tillsammans. Vart de kom så hurrade folk, för prinsessan Alina var mycket omtyckt och hon hjälpte alltid alla som hade problem.

Alina var inte en bara en prinsessa, hon hade dessutom superkrafter.

Dels kunde hon virka fruktansvärt långa tåtar, jättesnabbt och även om det bara fanns pyttelite garn.

Dels hade hon så oerhört starka händer att hon kunde klyva ved och knäcka nötter med bara fingrarna.

Och dels var hon så bra på att debattera att hon kunde argumentera bort vem som helst, om hon ville, och det ville hon gärna.

Det här vad naturligtvis mycket praktiska superkrafter för en prinsessa som hade ett helt land att se efter.

En dag när Alina stod och putsade glasögonen i stora spegelsalen kom Hova och knackade på dörren med sin väldiga hov. I mulen bar hon ett pappersflygplan. Hova klapprade in i salen och släppte ner pappret framför prinsessans fötter.

Prinsessan Alina vecklade ut pappret. Det var ett meddelande från en dam i nöd!

Så här stod det på lappen:

"Hjälp hjälp. Jag är fången hos en onding. Han har låst in mig i det högsta tornet på det högsta berget. Jag är ensam och ledsen. Rädda mig!"


***

Hur ska det gå? Vad kommer prinsessan Alina att göra med pappersflygplanet? Och vad är det för en onding som låser in stackars fångar i ett jättehögt torn? Missa inte den spännande fortsättningen!

Wednesday, May 13, 2015

Lagerlöf: Dunungen

Jag lyssnar som sagt på en del radioteater när jag motionerar, för det är roligt och lättsamt och hjälper en att glömma att allt är jobbigt och mjölksyrligt.

Häromsistens blev det Selma Lagerlöfs Dunungen i uppsättning från 1956. En typisk Lagerlöfare! Komplett med värmländsk lantnostalgi, kluriga karaktärer och åt var och en sitt rättmätiga öde i slutet.

Snorvalpen Mauritz har tagit med sin fattiga men förtjusande fästmö till sin onkel, brukspatronen. Planen är att de ska lura av honom pengar att gifta sig för. Men så enkelt går det inte... Och den förtjusande unga fästmön är inte alls så naiv och medgörlig som Mauritz hade räknat med.

En härlig romantisk komedi! Med sånt i lurarna går löprundan mycket lättare.

Tuesday, May 12, 2015

Tematrio: WWII

Lyran frågar efter tre tips på böcker om andra världskriget.

Igår skrev jag om Anthony Doerrs All the light we cannot see, så nu blir det tre andra:

Kate Atkinsons Life after life handlar bland annat om bombningarna av London under Blitzen. Mycket intressant, och dessutom en klurig intrig med "sliding doors"-tema: vad skulle ha hänt om inte..?

Indirekt handlar ju faktiskt även Narniaserien om Blitzen - Lucy, Peter, Susan och Edmund går genom klädskåpet eftersom de har evakuerats ut på landet under kriget. Häxan och lejonet är min favorit, Min morbror trollkarlen kan man helt hoppa över.

Günther Grass lite obehagliga roman Blecktrumman spänner över hela nazitiden, via novemberpogromerna, kriget, den ryska invasionen och fram till femtiotalet någon gång. Den lille Oskar sprider indirekt död och olycka vart han än går. En bok full av sex, våld och mycket märkliga dödsfall. En fascinerande roman, om än deppig.

Monday, May 11, 2015

Nazis or Nigeria?

När vi skulle välja bok till Most Awesome Reading Circle senast kokade det ner till antingen Anthony Doerrs roman om en blind flicka under andra världskriget eller Christie Watsons uppväxtskildring från Nigeria.

Alltså: Nazister eller Nigeria?

Det låter som namnet på en mycket suspekt quiz-show på TV3.

Vi läste Doerr, All the light we cannot see och alla verkade nöjda, den fick bra betyg. Romanen har två huvudpersoner: en tysk pojke som skickas till Hitler Jugend-skola och en fransk blind flicka som försöker klara sig genom bombningarna i Normandie. Mot slutet av romanen möts naturligtvis de två, men det blir inte ett helt förutsägbart slut.

Intressant! Och så visade det sig att jag har en kortslutning i hjärnan som gör att när en diamant beskrivs som päronformad tänker jag att den också är i päronstorlek. En sjuhelsikes stor diamant, inte konstigt att alla i boken jagar runt efter den...

Saturday, May 9, 2015

Länge leve Europa!

Idag är den 9e maj, det vill säga Europadagen!

Jag ska fira den med min tyska livspartner och min fransk-belgiska hund, kanske genom att ta vår tjeckiska Skoda till en trevlig skogsplätt i holländsktalande Flandern. Varför inte ett glas spanskt vin eller en italiensk espresso på någon uteservering framåt kvällen.

Jag vet att det finns folk som är "emot EU" (hur en nu kan vara emot en förvaltningsnivå - debatten borde rimligen istället handla om vad som ska fixas på EU-nivå och hur det i så fall ska fixas), då vill jag påminna om ursprunget till dagens Europasamarbete.

Läs till exempel Art Spiegelman, Maus, eller Primo Levi, Är detta en människa? eller varför inte Anne Franks dagbok.

Idag har vi byråkrater som fajtas om paragrafer istället för soldater som slåss med kulor och sprängladdningar. Om inte det är värt att fira så vet jag inte när det någonsin skulle kunna bli dags för champagne.

Friday, May 8, 2015

Om utrymmet för böcker

Hur får du plats med alla böcker? Undrar Mia i veckans fredagsfråga.

Tja, det är väl en fråga om prioriteringar. Finns det väggyta så kan det stå en bokhylla där. Eller så kan det vara tråkigt och tomt och så kallat "luftigt, ljust och fräscht", men det tycker jag är överskattat.

Det ska visserligen bli spännande att se om alla böckerna får plats i vårt nya lilla hem, kniper det så får vi väl hitta på ett listigt hyllsystem i taket. Än så länge ligger hela biblioteket nerpackat i välfyllda kartonger eftersom stor renovering pågår.

Trevlig helg!

Thursday, May 7, 2015

I mål med Middlemarch!

Så här var det: i november någon gång började jag läsa George Eliots Middlemarch från 1871. Det är en dokusåpa/kostymdrama i tegelstensformat om livet i en liten engelsk by. Skulle passa utmärkt som långkörande TV-serie. En riktig klassiker.

Däremot inte särskilt fartfylld. Jag tog därför en paus. En lång paus. En paus som varade ända fram till april.

April blev nämligen någon slags litterär rötmånad för mig och efter att ha suckat mig igenom raljante Michael Booth, vämjeliga Melanie Gideon och kranieknastrande Anna Lihammer så kändes Eliot plötsligt väldigt lockande igen. Och nu har jag läst ut den!

Jag tänker att det är en bok för slö sommarläsning, något för en period med gott om tid. Den är som Austen fast utan humorn och med ett större persongalleri. Kunde ha varit kortare och mindre misogyn, men den har litterära kvaliteter och en trivsam handling, vilket är mer än vad som kan sägas om vissa andra (*host* Booth och Gideon *host host*).

Wednesday, May 6, 2015

Biedermann och pyromanerna

Radioteaterarkivet är en guldgruva. Särskilt såhär års när jag förväntas springa långa löprundor* som kräver många poddfiler och sommarpratarna inte har kommit gång ännu.

Häromdagen lyssnade jag igenom Max Frischs teaterpjäs Biedermann och pyromanerna i radioversion från 1968, på en flåsrunda genom belgisk bokskog.

Frisch är fascinerande. Pjäsen handlar om fabrikören Biedermann som för allt i världen inte vill bli kallad tråkig och småborgerlig. Därför låter han sig luras och utnyttjas av två märkliga typer som flyttar in på hans vind tillsammans med ett antal tunnor bensin, en massa träull och en lång stubintråd.

Biedermann förstår innerst inne vad det handlar om men han klarar ändå inte av att säga nej till pyromanerna. Det går så långt att i slutet av pjäsen räcker han dem tändstickorna, om än under svag protest.

Det är ungefär samma känsla som när en ser skräckfilm och blondinen i våt t-shirt är på väg att gå ner ensam i den mörka källaren för att hämta någonting - "NEJ, GÖR DET INTE, DITT SPÅN!".


* Eftersom jag obetänksamt har tackat ja till att vara med i swimrunlaget "Muscles from Brussels" och måste kunna springa en halvmara med extra simning i augusti.

Tuesday, May 5, 2015

Tematrio: kalas

Dagens tematriotema är "kalas". Jag har tips på tre födelsedagsfiranden med problem:

Jonas Jonassons debut Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann kan väl ingen ha missat. Den börjar med att Allan Karlsson rymmer från sitt hundraårskalas. Jag gillade den skruvade humorn.

En komikers uppväxt av Jonas Gardell är en hemsk bok på alla sätt, och det hemskaste av allt är kanske mobbningen av den lilla tyska pojken i klassen. Hans mamma bjuder hem alla klasskamraterna på födelsedagskalas och det blir ett enormt fiasko. Efter kalaset eskalerar mobbningen tills pojken tar livet av sig. Aj aj aj. Men en mycket läsvärd bok.

Slutligen, Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, om en dam som på sin åttioårsdag till slut börjar berätta för sin familj vem hon egentligen är - en romsk överlevare från Auschwitz. Mycket intressant och en väldigt välskriven roman!

Monday, May 4, 2015

Faktaslarvande britt sågar Skandinavien

Dåliga forskare och lata journalister är såna som tar den enkla vägen och bara plockar argument som stödjer den egna tesen. De kollar inte flera olika källor utan nöjer sig med första bästa som låter bra.

Michael Booth är en lat journalist som skrivit en slarvig och raljerande sammanfattning av vad han anser om Skandinavien, The almost nearly perfect people.

Vissa delar är roliga, till exempel alla elaka beskrivningar om Danmark. Men det blir uppenbart att han bara har plockat spektakulära exempel som låter spännande, utan att gräva särskilt djupt i saken.

Svensk genuspolitik beskrivs till exempel som att alla förskolor "tvingas" att använda ordet hen om alla barn och att orden "han" och "hon" ska avskaffas. Det låter som att det är Björn Söder som är faktakällan. Jag gissar att de elaka beskrivningarna om Danmark är lika långt från sanningen.

Synd - det hade kunnat vara så intressant! Men lite mer jobb måste en faktiskt lägga ner på en text om den ska bli riktigt slagkraftig och läsvärd. Jag la ifrån mig boken efter hälften och jag kommer inte att ta upp den igen.

Saturday, May 2, 2015

Mord och blod och rasbiologi

Måste det vara så mycket äckeldetaljer i moderna polisromaner? Måste det verkligen beskrivas i detalj hur kranier sågas upp och hur benet krasar och blodet forsar?

Anna Lihammer har skrivit en polisdeckare som utspelar sig på trettiotalet i Uppsala: Medan mörkret faller. Den är mestadels helt okej - bakgrundsresearchen är grundlig och det uppskattar jag. Intrigen är rätt osannolik och det är alldeles för mycket stereotypa klasskildringar av typen "alla som är överklass är onda och arroganta och alla som är fattiga är goda". Men beskrivningarna av eländet med rasbiologi och vurm för nazismen är intressant och tyvärr korrekt.

Fast så är det där med allt det där gottandet i äckel, våld och sex. Vad ska det vara bra för? Jag tror det är ett billigt sätt att försöka göra en bok spännande. Tips från coachen: det funkar inte.

En riktigt spännande bok är en nagelbitare för att den är skickligt uppbyggd, för att den har psykologisk skärpa eller för att intrigen är så klurig att läsaren inte kan lägga ifrån sig boken. Att författare försöker dölja bristen på riktig spänning genom att lägga in sjok av nakna lik i tunnor är förståeligt - men töntigt.

Friday, May 1, 2015

Framtidens klassiker

Ok, så om bara de bästa böckerna överlever och blir klassiker, vilka romaner från idag kommer då att ges ut och läsas om hundra år?

Det finns två litterära giganter i vår tid: Sofi Oksanen och Chimamanda Ngozi Adichie. Deras böcker är så magnifika men ändå allmängiltiga, inte för svåra men aldrig banala. Alltid väl berättade. Om några moderna romaner kommer överleva så är det Utrensning, Lila hibiskus och kanske En halv gul sol.

Vår tids "Dracula" är Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru. En oerhört romantisk roman med en mycket originell handling - den sticker ut i mängden.

Och så hoppas jag att Jeanette Winterson kommer bli upptäckt av fler.