Thursday, February 26, 2015

Sötman i pajens botten

För att vara en deckare var Alan Bradleys The sweetness at the bottom of the pie en synnerligen trevlig bekantskap.

Den hade inget av det jag ogillar med dagens polisromaner: inga orgier i blod och tarmar, inga trista poliser med magsår och skilsmässoproblem, inga onödiga sidospår om polisernas tråkiga privatliv, inga intvingade sexscener eller märkliga incestrelationer.

Istället: en kemiintresserad flicka hittar ett lik i trädgården och börjar nysta i det som ett mysterium. Ledtrådar, märkliga gåtor och en precis lagom stor dos absurd humor. Nästan inget blod men massor av nördfakta.

Precis min typ av deckare! Det här gillar jag skarpt. Kanske blir det fler böcker om Flavia de Luce i min bokhög framöver.

Wednesday, February 25, 2015

Otacksamt mammajobb

"Vad jag inte förstår", sa Emils mamma, "är varför hon skrev in så fruktansvärt mycket ADHD i pojken. Visst, en älskar sina barn och allt det där, men det hade väl räckt med hälften av alla hyss. Hon kunde väl ha skrivit bara en mening här och var, till exempel: 'och sedan gav han sin mor en fotmassage och en blombukett'. Det är väl inte för mycket begärt."

"Ha! Det är väl inget att bråka om. Du fick ju i alla fall vara med i handlingen ibland. Jag får ju bara ligga till sängs med huvudvärk och vara allmänt klen medan flickorna ränner runt hos grannen böckerna igenom", klagade Madickens mamma.

"Skärp er båda två". fräste den tredje mamman. "Ni har inget att gnälla över någon av er. Mannen övergav mig, sedan hoppade ena pojken ut genom ett fönster och den andre dog i tuberkulos. Ingen av dem har saknat mig det allra minsta. De iddes inte ens vänta i Nangijala utan hoppade vidare så jag kommer aldrig hinna ikapp dem. Men ingen enda läsare bryr sig om hur jag känner det, för jag är bara med i första kapitlet som en suddig bifigur." Och hon svepte sin gin&tonic i ett enda drag och beställde omedelbart in en ny runda.

Tuesday, February 24, 2015

Tematrio på liv och död

Lyran efterfrågar tre tips med liv eller död i titeln. Klurigt! I alla fall om en inte vill välja tre deckare.

Döden och pingvinen av Andrej Kurkov är en härligt bisarr svart komedi. En man bor ihop med en deprimerad pingvin i Kiev, han har till jobb att skriva nekrologer av kända människor i förskott. Men så inser han att när han skrivit någons dödsruna så dör denne misstänkt snart därefter...

Döden på nilen av Agatha Christie (ja, jag vet, men en deckare får jag ta) är en särdeles lurig mordgåta som till stor del utspelar sig under en kryssning längs Nilen, komplett med koloniala karikatyrer och en iskall Poirot.

Döda själar av Nikolaj Gogol handlar om korruption i den gamla ryska feodalstaten. En bondskojare kuskar runt på landsbygden och "köper" nyligen döda bönder från godsägare i trakten - det vill säga, istället för att rapportera dem som avlidna till folkbokföringen använder han deras namn för att låna och fiffla till sig pengar.

Mycket nöje!

Monday, February 23, 2015

Jag heter inte Miriam

Jag har inte hört ett enda negativt ord om Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, och nu när jag äntligen har läst den själv så stämmer jag helhjärtat in i jubelkören.

Den här boken är intressant, välskriven, spännande och viktig. Majgull Axelsson kan sitt hantverk.

Dessutom är den brinnande aktuell, fast den framför allt handlar om händelser på fyrtiotalet och sextiotalet. Det handlar om antiziganismen i Sverige och hur romska överlevare från Auschwitz inte släpptes in hit. Och hur romer i Sverige misshandlats, diskriminerats och misstrotts genom tiderna.

Det här är möjligen redan nu den bästa boken jag läser under 2015.

Sunday, February 22, 2015

Bamse och skidstafetten

Jag träffade på Bamse, världens före detta starkaste björn, på en sportbar. Han satt och glodde på sändningarna från skid-VM i Falun.

"Jaha, det där hade kunnat vara jag för tjugo år sedan", muttrade han över sin skål med jordnötter. "Hade det bara inte varit för den där dopingskandalen..."

"Äsch, tänk inte på det, det kan ju hända den bäste", tröstade jag.

"Jo... Men det var ju inte bara medaljerna det handlade om. Tänk på alla barn som läste mig. Jag var ju en förebild. Och så gick jag och honungsdopade mig så där. I varenda nummer, faktiskt. Det kommer jag alltid ha på mitt samvete."

Friday, February 20, 2015

Konsten att skriva blogginlägg

Annika frågar: var och hur skriver du dina blogginlägg?

Var: där min laptop Semla råkar befinna sig, oftast i närheten av soffan.

Hur: det beror på hur andan faller på.

Dels använder jag bloggen som logg över det jag läser, så jag skriver en rad när jag läst ut en bok.

Dels skriver jag små svar till Annikas fredagsfrågor och Lyrans tematrios för att det är ett trevligt sätt att hålla kontakt med andra bokbloggar.

De där inläggen är lätta för temat är givet och det är bara att plita ner något.

Däremellan får jag ibland små idéer eller träffar på någonting att reagera på. Det är lite mer oförutsägbart. Jag tar dem som det kommer.

Ofta skriver jag flera inlägg på samma gång och sparar. Det är bäst att passa på när en får inspiration, det kan ta lång tid till nästa gång...

Thursday, February 19, 2015

Feministisk humorbesvikelse

Jag gillar Annika Lantz.

Jag gillar satir.

Jag gillar feministisk kritik av dumheter i vår tid.

Ändå gillade jag inte Lantz feministiska satirroman Det elfte budet. Den är klumpig, med enkla, billiga och uppenbara poänger. Den skriver läsaren på näsan med fetstil. Jag roades inte av att ena huvudpersonen är Annika Lantz själv, hade nog varit slagkraftigare med lite mer fiktion och lite färre interna sveriges-radio-skämt.

Inte sofistikerat eller smart - mest en massa platta slagord. En väldig besvikelse.

Wednesday, February 18, 2015

Tematrio: sjukhus

Lyran frågar i veckans tematrio efter böcker som utspelar sig i sjukhus. En deppig genre!

José Saramago är en av mina favoriter bland nobelpristagarförfattarna. Hans hemska lilla roman Blindheten handlar om en otäck epidemi som gör att folk tappar synen. De blinda sätts i karantän i ett slags sjukhusområde fast utan någon vård eller hjälp och det hela urartar på förfärliga vis.

Aleksandr Solzjenitsyn var inte heller särdeles positiv i romanen Cancerkliniken. Det är en samhällskritisk allegori och ärligt talat ganska svårprocessad. Politik och flört med sjuksystrar om vartannat.

Apropå samhällskritik, kommer ni ihåg P. C. Jersild? Hårt kritiserade Babels hus om gamle Primus Svensson som möter en mycket oempatisk vårdsektor. Boken blev en storsäljare, men jag tycker nog att Jersild målar fan på väggen med lite väl breda penseldrag. Småskalig vårdorganisation är inte alls nödvändigtvis bättre.

Tuesday, February 17, 2015

Inkompetenta föräldrar: Gerhart Hauptmann

Den gula huliganens pappa gav mig Gerhart Hauptmanns klassikersamling Bahnwärter Thiel i julklapp.

Boken består av tre korta berättelser. De två första handlar om misslyckade föräldrar. Ett partysuget par som på fyllan åker spark över havsisen med sin bebis och ett grälsjukt par där ett barn från ett tidigare äktenskap på ett tragiskt sätt hamnar i kläm (!).

Enkla och välberättade små berättelser. Lite deppiga teman.

Monday, February 16, 2015

Hypokondri

När en är väldigt ynklig och nerbäddad och hostar så lungorna skallrar, då ska en inte välja just Station Eleven till godnattläsning.

En mycket lovande bok som handlar om att 99% av jordens befolkning dör i en förskräckligt smittsam influensa. Jag tror jag måste byta till något mer feelgood tills min förkylning är förbi.

Sunday, February 15, 2015

I mustache you some questions


Jag blev taggad av Mrs Calloway till en "mustaschenkät". Här kommer mina svar:

Four names that people call me:
- Mina vänner kallar mig förstås vid förnamn.
- På jobbet händer det att artiga typer kallar en Ms/Mrs L***
- Förutom i Grekland där jag av okänd anledning konsekvent blev tilltalad Mr L***
- Men i Tassahundens hjärta kommer jag nog alltid vara Ost-i-fickorna

Four jobs I have had:
- Kört häst-och-vagn med barngrupper på en 4H-gård
- Stekt pannkakor på en turistbåt i Mälaren
- Organiserat demokratikonferenser runt om i världen
- Tjänsteman inom offentlig förvaltning på EU-nivå

Four movies I would/have watched more than once:
- Sagan om Ringen 
- Life of Brian
- Nightmare before Christmas
- Alla BBC-versioner av Jane Eyre

Four books I would recommend:
- Audrey Niffenegger, Tidsresenärens hustru
- Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol
- Bodil Malmström, Priset på vatten i Finistère
- Sofi Oksanen, Utrensning

Four places I have lived:
- Uppsala
- Stockholm
- Heidelberg
- Bryssel

Four places I have been:
- Zanzibar
- New York
- Kairo
- Luxemburg

Four places I’d rather be right now:
Eftersom jag just nu ligger nerbäddad med någon slags flunsa skulle jag hellre vara nästan var som helst än just här. Men jag hade särskilt gärna varit ute i ett gnistrande vitt skidspår med klarblå himmel och en strålande sol.

Four of my favourite foods:
- Förrätt
- Huvudrätt
- Efterrätt 
- Mellanmål

Four TV-shows that I watch:
- Once upon a time
- På spåret
- Big bang theory
- Blå ögon

Four things I am looking forward to this year:
- Nästa del i Jasper Ffordes serie om Thursday Next
- Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
- Boris Pasternak, Dr Zjivago
- Tsitsi Dangarembga, Nervous conditions

Four things I am always saying:
- "Nej Tassa, det är inte matdags än"
- "Jag ska bara läsa liiite till..."
- "Förbannelse över belgisk administration"
- "Efterrätt? Ja tack!"

Jag lämnar taggandet öppet - den som känner sig manad att svara på samma frågor har fritt fram!

Thursday, February 12, 2015

Purpurfärgen

Det finns en del helt fantastiska böcker som liksom tar andan ur en.

Alice Walkers Purpurfärgen är en sådan.

Den handlar om Celie, en ung flicka som gifts bort som en annan handelsvara i den amerikanska södern. Hon blir en slags hushållsslav hos sin nya man, tvingas till sex och behandlas som en hund. En dag tar mannen hem sin älskarinna. Det blir en vändpunkt - Celie blir förälskad i den andra kvinnan och en märklig trekantsrelation utvecklas. Celie börjar bygga upp sitt självförtroende och hon upptäcker att hon har både en kropp och en personlighet.

Det är en underbar bok. Otäck utan att gotta sig i hemska detaljer, kärleksfull utan att bli sliskig eller sentimental. Tack Feministbiblioteket för tipset.

Monday, February 9, 2015

Tematrio: historiskt

Lyrans tematrio idag handlar om böcker på historiskt tema. Det finns för mycket att välja på så jag snävar in ytterligare: nordisk vikingatid.

Frans G Bengtssons klassiker Röde Orm har jag länge tänkt att jag ska läsa om. Jag minns den som spännande, men det var ju också ett bra tag sedan. Äventyrliga irrfärder i vikingabåt.

Jan Fridegård, Trägudars land, läste jag också för mycket länge sedan. Jag har för mig att jag läste den här redan i mellanstadiet, kan det verkligen stämma? Är det en ungdomsbok? Jag har för mig att det var både en hel del sex och en hel del mord och blod, men sånt finns ju i ungdomsböcker också. Jag gillade den ändå, eller kanske just därför. Tänk att en kan minnas läsning så långt tillbaka.

Apropå minnen, är det någon mer än jag som minns Runer Jonssons barnböcker om Vicke Viking? Den lille antihjälten Vicke som vägrade sin fars machoideal och som löste problem med intellektet istället för med musklerna? Det här var sannerligen inte igår, men Vicke Viking har jag i både klart och kärt minne. En bra barnbok och ett tidigt alternativt pojkideal.

Sunday, February 8, 2015

Helgfacit

Skidkilometer: 53,5

Semlor: 3 (ingen av dem en fullpoängare)

Boksidor: 787, The sweetness at the bottom of the pie (bra), Det elfte budet (en besvikelse) och första halvan av Jag heter inte Miriam (mycket bra)

Friday, February 6, 2015

Hemmahelg

Jag är i Sverige! Och jag har en plan:
- åka så många mil skidor som möjligt
- äta så många semlor jag hinner
- läsa så mycket jag bara orkar.

Trevlig helg!

Thursday, February 5, 2015

Med livet framför sig

Franske författaren Romain Gary är den enda som fått prestigefulla Prix Goncourt två gånger - det är nämligen mot reglerna. Gary lurade systemet med en bok under pseudonym: La vie devant soi ("Livet framför sig") av den fiktive författaren Emile Ajar.

La vie devant soi förtjänade sitt pris! Det är en rätt hemsk liten berättelse ur en tioårig (?) pojkes perspektiv. Han är son till en prostituerad, dumpad i en gammal judisk kvinnas vård. Han umgås med hallickar och kriminella men han har ett hjärta av guld. Pojken heter Mohammed och är muslim, men han tycker inte att det är något skäl att inte älska Madame Rosa, den gamla kvinnan.

Madame Rosa är inte bara väldigt gammal, hon är också väldigt sjuk och det är inte alltid klart vem det är som tar hand om vem i den udda relationen mellan gumman och pojken.

Ett par reflektioner:
  • Baksidestexten bestod av en dum spoiler. Om du tänker läsa den här boken i franska pocketupplagan, strunta i att kolla baksidan först.
  • Så befriande med en bok om en helt okomplicerad relation över religionsgränser, särskilt i just de här dagarna.
  • Barnperspektivet är ett enkelt sätt att göra roliga men allvarliga poänger. Det "naiva barnet" används för att se på världen med nya ögon, som utifrån. Smart och effektivt.
En bra bok, läs den.

Wednesday, February 4, 2015

Slalomläsning

Jo, det var så här att jag började läsa George Eliots Middlemarch på Spindel. Men den är ju så förbenat lång och ärligt talat - tråkig.

Så jag tog en liten paus.*

Och så började jag på Gerhart Hauptmann, Bahnwärter Thiel. Men den var ju en novellsamling! Och jag gillar inte att sträckläsa novellsamlingar, jag vill ta någonting annat emellan varje novell för att det inte ska bli för långrandigt.

Så när det var dags för paus öppnade jag nästa bok på vänt, vilket råkade vara feministiska debattboken Are men obsolete? med Hanna Rosin, Caitlin Moran, Camille Paglia och Maureen Dowd. Den är jättebra, men precis när jag ska sova behöver jag något fiktivt, så jag blev tvungen att lägga ifrån mig den en stund och plocka upp en annan bok att ha att somna med.

Nämligen Alan Bradleys lite annorlunda deckare The sweetness at the bottom of the pie.

Så just nu håller jag tydligen på med fyra böcker parallellt**, jag som brukar hävda att jag bara läser en i taget.

Allt är George Eliots fel.

 
* Det var ca tolv böcker sedan.
** Jo, högläsningsprojektet Oliver Twist också, men vi kan väl komma överens om att inte räkna den just nu.

Monday, February 2, 2015

Tematrio: djur

Lyran har ett toppentema för veckans trio nu igen - böcker med djur i viktiga roller!

1. Rudyard Kipling, Djungelboken. Jag vet inte hur många gånger jag läst den, men inte tillräckligt många. Om du bara har sett Disneyversionen så har du INTE varit i närheten av Djungelboken, denna magiska, myllrande saga. I originalversionen är inte Baloo en tjock och skojig clown, Kaa är inte en bov och Mowgli är inte någon oskyldig liten pojkvasker, å nej. Pröva noga, o vargar.

2. George Orwell, Djurfarmen. Fyra ben bra, två ben bättre! En fruktansvärd allegori över kommunism i allmänhet och Stalin i synnerhet. Grym och pricksäker och när de skeppar iväg den gamla arbetshästen till slaktarn brister mitt hjärta, varje gång.

3. Apropå hjärtesorg, ska vi inte ta min gråtkatalysator nummer ett också, jo det gör vi. Sheila Burnford, Den otroliga vandringen. Två hundar och en katt smiter från hundvakten och försöker promenera tvärs över Kanada för att komma hem till riktiga husse och matte. Slutet är så förskräckligt sorgligt så jag kan knappt skriva om det. "Jag är glad att du fick tillbaka din Tao-katt", säger lillhussen ädelt och mycket sammanbitet, det hade inte jag gjort i samma situation. Jag hade löpt amok i skogen.
Mitt djur. Får inte gå vilse i skogen.

Pippisyndromet och babbligt gullegull

På blodgivningen senast fick jag Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt som tackpresent.

Det är egentligen en jättefin historia om en mormor med en särskilt stark relation till sitt barnbarn.

Synd bara att den jättefina berättelsen dränks. Boken är alldeles för babblig, den är strösslad med citationstecken, det är tramsigt tonårsspråk rakt igenom (dialogen består mest av "typ", "svinbra" och svordomar) och det är alldeles för många irrelevanta popkulturreferenser som borde ha rensats bort. Liksom En man som heter Ove är alltihop sockersött tillrättalagt så att alla egentligen är snälla, alla blir sams och inga konflikter eller problem finns. Allt som hade kunnat bli intressant i boken försvinner mellan sentimentala snyftscener och en behandling av läsaren som en imbecill.

Fredrik Backman driver också en blogg som handlar om Backman som en oansvarig barn-man med Pippisyndrom, som inte vill bli stor. Det är kul ibland men oftast tänker jag att det är synd att han gör sig till en korkad clown i bloggen när hans allra bästa inlägg är de intelligenta och vuxna texterna. Så vi vet ju att han inte är osmart egentligen. Han bara låtsas.