Friday, September 11, 2015

En Guantanamofånges dagbok

Det är den elfte september och jag har precis läst ut en skakande biografi - Guantanamo Diary av Mohamedou Ould Slahi, en av de män som fortfarande sitter inlåsta utan rättegång på Guantanamo.

Det är en knepig bok, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den. Därför blir den här recensionen en röra av blandade tankar och intryck.

Mohamedou Ould Slahi är en mauretansk islamist med bakgrund som ingenjör i Tyskland. Han misstänktes 2001 för att ha planerat ett terrorattentat mot Los Angeles flygplats. Han greps i Mauretanien, flyttades sedan till fängelser i Jordanien och Afghanistan innan han hamnade på Guantanamo 2002. Han berättar om tortyr och misshandel. Han påstår själv att han är oskyldig till det han anklagades för, även om han medger att han har stridit med Mujahedin i Afghanistan (som på den tiden var på samma sida som USA mot ryssarna) och att han bland annat har hjälpt unga män att ta sig till Tjetjenien och Bosnien för att slåss.

Boken är tungläst. Det är en redigerad version av en självbiografi som Slahi skrev i Guantanamo 2005 och som hans advokater efter mycket processande fick ut. Det handskrivna manuskriptet gick först genom US-amerikansk militärcensur, därefter har Larry Siems (organisationen PEN) redigerat det hela till en läsbar text. De censurerade delarna av texten står kvar, ibland med förklarande fotnötter där Siems har listat ut vad som kan ha censurerats bort.

Censuren i sig är intressant. Alla namn och datum är strukna, liksom det som tycks vara beskrivningar av vakter och vissa skildringar av förhör. Dessutom saknas alla pronomen i vissa stycken - redaktören förklarar att det antagligen är när det varit en kvinnlig förhörsledare. De har alltså strukit alla "hon"/"henne" men inte censurerat "han"/"honom", i ett absurt försök att mörka att det finns kvinnor i USAs militär! Det hade förstås funkat bättre om de hade strukit alla pronomen...

Trots att det ibland är hela sidor som strukits bort finns det fortfarande kvar tillräckligt många förskräckliga vittnesmål om hur USA behandlar fångar. Slahi beskriver långa perioder utan sömn, i kylrum, med fysisk misshandel och under ständig skräck. Den värsta tortyren utfördes i det jordanska fängelset där USA hyrde in dessa tjänster av en tredje part. Men även i Guantanamo är det hårda tag.

Samtidigt: boken skildrar bara en sida av saken. Skildringarna av misshandeln och förhållandena i fängelset är trovärdiga, men det är mycket svårt att veta om Slahi är skyldig eller ej och i så fall till vad. Det har begåtts uppenbara fel mot Slahi men det är mycket möjligt att även Slahi gjort riktigt dåliga saker. Boken ger inga svar, den är inte en granskning av fallet, bara en partsinlaga.

Oavsett vilket kan lösningen förstås inte vara ett utomrättsligt och rättsvidrigt frihetsberövande av det här slaget. De brott som Guantanamofångarna anklagas för är oftast utom US-amerikansk jurisdiktion - USA kan inte lagenligt fängsla folk för att de t.ex. har stridit med islamister i Afghanistan.

Så hur stoppas en sådan här negativ spiral? Om männen på Guantanamo inte hatade USA innan de fängslades så gör de det garanterat nu.

Det finns bara en rimlig lösning som jag kan se: Guantanamofångarna måste genomgå en korrekt rättslig prövning av internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Det är den enda domstolen med lagligt mandat för de här eventuella brotten. Problemet är att det inte kommer att hända - USA erkänner inte ICC.

Risken är därför stor att Slahi blir kvar i fängelset tills han dör. Som en liten, liten tröst i eländet blir han kanske i alla fall ihågkommen, tack vare biografin.

No comments:

Post a Comment