Saturday, July 25, 2015

Häxringarna eller Tack och lov att jag inte lever på artonhundratalet

I början av året valde jag ut tre titlar ur feministiska litteraturkanonen som jag tänkte läsa. Först ut var Alice Walker, Purpurfärgen - helt fantastisk! Sedan läste jag Nina Bouraoui, Förbjuden betraktelse. Hemsk och arg och gripande.

Och nu har jag läst Kerstin Ekmans mycket läsvärda roman Häxringarna.

Det handlar om tre generationer kvinnor i ett litet stationssamhälle någonstans i Sverige för dryga hundra år sedan. Det handlar om torparkäringen som lyckas få familjen att överleva trots fyllesvinet till man, om dottern som blir på smällen i tonåren och dör i samband med förlossningen, och om dotterdottern som får en chans att bli något mer men som också hon får karlarna som en kvarnsten runt halsen.

För det är ju det där med sex. Männen lovar stort, eller tränger sig helt sonika på. Och när magen börjar växa ("flicksjuka") är det få av dem som tar något ansvar och flickan kastas ut från arbetsplatsen, ut i skammen, ensam. En hopplös situation, för samtidigt måste en kvinna hitta en man för att kunna komma längre i livet. Samhällets enda entreprenörska - mycket framgångsrik - kan vara just det eftersom hon har änkestatus och därmed är "säker".

Tack och lov att jag inte föddes på artonhundratalet. Eller i någon mindre jämställd del av världen. Jag har sannerligen haft tur och jag är väldigt tacksam.

4 comments:

  1. Jag är också mycket glad att jag inte är född på 1800-talet och att jag är född i ett land som är såpass jämställd. Läst de två första böckerna i Ekmans Katrineholmskvartett, tyckte bättre om uppföljaren Springkällan.

    ReplyDelete
  2. jag är väldigt förtjust i hela serien!

    ReplyDelete
  3. Förstår den tacksamhetskänsla som säkert infinner sig då man läser en sådan bok! :)

    ReplyDelete
  4. Jag har inte läst något av Kerstin Ekman, men har länge tänkt att jag ska göra det. Jag har varit fruktansvärt dålig på att läsa svenska klassiker.

    ReplyDelete