Monday, February 2, 2015

Pippisyndromet och babbligt gullegull

På blodgivningen senast fick jag Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt som tackpresent.

Det är egentligen en jättefin historia om en mormor med en särskilt stark relation till sitt barnbarn.

Synd bara att den jättefina berättelsen dränks. Boken är alldeles för babblig, den är strösslad med citationstecken, det är tramsigt tonårsspråk rakt igenom (dialogen består mest av "typ", "svinbra" och svordomar) och det är alldeles för många irrelevanta popkulturreferenser som borde ha rensats bort. Liksom En man som heter Ove är alltihop sockersött tillrättalagt så att alla egentligen är snälla, alla blir sams och inga konflikter eller problem finns. Allt som hade kunnat bli intressant i boken försvinner mellan sentimentala snyftscener och en behandling av läsaren som en imbecill.

Fredrik Backman driver också en blogg som handlar om Backman som en oansvarig barn-man med Pippisyndrom, som inte vill bli stor. Det är kul ibland men oftast tänker jag att det är synd att han gör sig till en korkad clown i bloggen när hans allra bästa inlägg är de intelligenta och vuxna texterna. Så vi vet ju att han inte är osmart egentligen. Han bara låtsas.

1 comment:

  1. Jag var tveksam redan innan och nu är jag definitivt botad från all önskan att läsa Backman. Jag avskyr när författare använder ord som "typ" och sockersött är jag allergisk mot.

    ReplyDelete