Wednesday, January 7, 2015

Danskt sekelskifte: Lycko-Per

Henrik Pontoppidan fick Nobelpriset 1917 för sina personporträtt från dåtidens Danmark.

Jag läste romanen med den småironiska titeln Lycko-Per. En av sönerna i en fattig prästfamilj är egensinnig och vild. Han överger familjen för att söka sin egen väg. Men så värst lycklig eller lyckosam är han inte...

Det är en typisk realistisk sekelskiftesroman. En intressant sak är den passiva antisemitismen - Pontoppidan skulle antagligen säga att han var fördomsfri och vänligt inställd till både romer och judar, men han är fast i sin tids föreställningar om att judar och romer ändå skulle vara genuint annorlunda människor med annorlunda egenskaper och utseende... Han kritiserar de ryska pogromerna som pågick vid den här tiden men kommer samtidigt med massor av gliringar mot de danska judarna.

Det gör lite ont att läsa, för med historiens facit i hand vet vi vad den här okunskapen ledde till. Samtidigt ger det ju förklaringen till hur det kunde ske. Litteraturen är en tidsspegel, på gott och ont.

No comments:

Post a Comment