Tuesday, September 30, 2014

Tematrio: mina possessiva pronomen

Lyran fortsätter på tema grammatiklektion (heja Lyran!) och föreslår possessiva pronomen som veckans tematrio.

Mitt första tips: Sin ensamma kropp av Elsie Johansson. En fantastisk författare på många sätt men kanske framför allt med böckerna som handlar om äldre kvinnors tabubelagda relationer till den egna kroppen. Dels i den här och dels i Kvinnan som mötte en hund - där den senare mest är väldigt, väldigt sorglig. Sin ensamma kropp är mindre deppig och handlar om en äldre kvinna som möter en man och upptäcker att pension inte nödvändigtvis sätter stopp för passion. En behöver bara lite mer glidmedel.

Tips nummer två: Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin. En mor försvinner. Vart har hon tagit vägen? Hennes vuxna barn letar och oroar sig och påminns plötsligt om att de alltid tagit mamma för given. Och att de alltid sett henne som ett husgeråd liksom spisen snarare än som en människa med egna tankar och en egen historia. Berättarformatet tar ibland över berättelsen, vilket är synd, men familjeskildringen är ändå mycket gripande och läsvärd.

Och tredje tipset: Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Om du blev ledsen och nedstämd av förra boken kan du pigga upp dig med den här. En absurd liten lek med ord där en man beskriver alla sina bekanta som superhjältar med lite... udda krafter. Själv har han bara en flygplansresa på sig att få kontakt med kvinnan han älskar. Hennes superkraft är att hon inte hör eller ser honom. Så hur ska han kunna nå henne innan hon försvinner för alltid? Lite sorgligt också, men mest bisarrt och roligt.

Slutligen - jag vet att det på svenska inte är ett possessivt pronomen utan ett personligt pronomen i genitiv, men boken är så bra att jag måste passa på att nämna den ändå: geniala Audrey Niffeneggers Her fearful symmetry om tvillingskap, döden och en andra chans. Och om en kattunge som är ett spöke. Läs den! Inte lika briljant som Tidsresenärens hustru men bra mycket bättre än det mesta andra som skrivs.

Monday, September 29, 2014

Den holländska onomatopoesin

En dag kommer jag försöka lära mig holländska på riktigt. Tills dess låtsas jag och försöker med en hemkokt version av lustig tyska när jag träffar flamländare på landsbygden runt Bryssel - det fungerar förvånansvärt bra.

I butikerna här i landet blir man tilltalad "Beste Klant" och de sjungande småfåglarna heter "tjiftjaf".

Men mitt favoritord är "Bromfiets" - brumcykel! Det vill säga moped.

Ett sånt språk måste man helt enkelt lära sig.

Saturday, September 27, 2014

Moderna skor, plågade fötter

Det var ju det här med skor och fötter. En käpphäst jag har.

De flesta skor vi bär vanställer våra fötter; det finns knappt vuxna fötter med stortår som pekar rakt framåt idag. Särskilt inte kvinnofötter.

Och det här går vi med på, helt frivilligt. Eller mindre frivilligt, men med få valmöjligheter eftersom det i princip inte produceras skor som verkligen är formade att passa en mänsklig fot. Joggingskor i herrmodell är mitt bästa tips för den som liksom jag är less på att ha skor som alltid klämmer någonstans.

Här kommer därför ett fothjälpande boktips: Helle Gotved, Moderna skor - plågade fötter. En klassiker full med tips på fotgymnastik som hjälper att stärka skoskadade fötter.

Varning för läskiga bilder.

Friday, September 26, 2014

Fredagsfråga: Långa bokserier

Annika fredagsfrågar om långa bokserier vi läst och om huruvida det märks att författare byter stil under en lång bokseries utveckling.

Elizabeth George har jag följt under lång tid, sedan jag började med deckare för länge sedan. Hennes polisromaner om Sir Thomas Lynley och hans rufsiga assistent Barbara Havers har förändrats en hel del.

Eller så är det jag som förändrats och som läser dem annorlunda?

Jag upplevde de tidigare böckerna i serien som mer typiska deckare, mer fokus på mysteriet och själva detektivarbetet. Visst var polisernas privatliv också med, men jag tänkte på de böckerna mer som "deckare".

Nu för tiden är Georges serie en lång relationssåpa med polisbakgrund, mysterierna tonar bort och polisernas privatbekymmer tar mer och mer plats.

Det är i alla fall det jag har fått för mig - kanske måste jag läsa om ett par tidiga George för att göra en schysst jämförelse.

Thursday, September 25, 2014

Mordthriller med tysk psykopat

Juli Zeh är en av mina favoritförfattare, hon skriver rysare befolkade av både fullblodspsykopater och vardagsgalningar.

Schilf, eller på svenska Fritt fall tycks vid första påseende vara en thriller om ett mord. Ett barn kidnappas, en cyklist blir av med huvudet, ett par fysikprofessorer har en mycket osund relation med långa rötter och de mycket märkliga poliserna är karikatyrer på sig själva. Det tycks finnas minst en totalgalning med i bilden. Eller?

Men eftersom Zeh är ett geni är den här boken mycket mer än bara en dussinrysare. Den är egentligen en fantastisk kärlekshistoria och en berättelse om mäns svårigheter att uttrycka känslor för varandra.

Visst, Schilf är en thriller i vilken ett mord begås, men det är inte en deckare, den bara låtsas vara det. Den är smart, den är snyggt sammanpusslad, den är full av överraskningar och den är bitvis otäck på det där mest psykologiska viset som går under huden på en.

Läs Juli Zeh!

***
Mer tysk torsdag: Bokmoster, Panischer Frühling

Wednesday, September 24, 2014

3x3: Tistelöns ros

När bloggen Pocketlover utlyste utmaningen "3x3", det vill säga tre böcker på valfritt tema, att läsas inom tre månader, så tänkte jag att det är väl ett bra tillfälle att läsa fler svenska klassiker.

Sagt och gjort och här kommer kommentar till den första 3x3-boken i min trio: Emelie Flygare Carléns Rosen på tistelön.

Det börjar med ett morddrama i skärgårdsmiljö och sedan följer läsaren både mördarens och den mördades familjer genom kärlek, sorg och sökandet efter sanningen.

En bisarr sak är synen på skam. Boken handlar om en hederskultur där skuld går i arv. Det vill säga, att dottern och frun till en mördare anses "blodbefläckade" fast att de inte ens vet om vad som har skett.

En annan förskräcklig tidsmarkör (boken skrevs år 1842) är det uschliga oskicket att använda ordet "jude" som skällsord för en snåljåp, en glidning i språket som naturligtvis spelar nazister rakt i händerna.

Men bortsett från detta så är det en spännande berättelse full av smugglartricks och kärleksvånda. Det bästa är att slutet faktiskt inte är förutsägbart, boken är därför en nagelbitare in i det sista.

Tuesday, September 23, 2014

Tematrio: Räkneord

Lyrans tematrio handlar idag om titlar med räkneord i. Lätt som en plätt!

En av mina storfavoriter från att jag var en tvärhand eller så hög var Jules Verne, En världsomsegling under havet. Eller som den heter i original: Vingt mille lieues sous les mers (ordagrant: "tjugo tusen lieu under haven", där lieu är ett gammalt längdmått från 1700talet). Ett fantastiskt äventyr om rebellen och gentlemannaterroristen Kapten Nemo och hans underbara ubåt Nautilus. De har sjögurka i salladen! Bara en sån sak.

En nyare port till främmande världar är Khaled Hosseini och hans böcker om Afghanistan. Tusen strålande solar tar upp den fruktansvärda situationen för kvinnor under talibanernas styre. Där övergrepp, våld och diskriminering råder både i den stora världen och i det som borde vara en trygg zon, hemmet. Om grotesk kvinnomisshandel. Inget för den känsliga läsaren. Och obs! Problemen som beskrivs är ingalunda specifika för Afghanistan - mycket är tyvärr lika giltigt över hela klotet.

Och så något helt annat: antologin Tio hundar och en katt. Nota bene att jag inte rekommenderar den här antologin. Den är slarvig och ett hafsverk. Den bygger på affärsidén "kändisar+djur=€€€". Sluta dumförklara oss läsare! Fy skäms på er, Brombergs förlag. Ok, så varför nämner jag boken då, om den är så usel? Jo! För att en av de elva små texterna är faktiskt så bra att det väger upp att de har tagit in en bottennappet Björn Ranelid. Nämligen en högkvalitativ berättelse av Håkan Nesser. Nessers kåseri om den köttbullsätande ridgebacken Norton är så bra, så bra och inte alls något slentrianfummel. Om du kan få tag i bara just den texten så läs den. Resten kan tyvärr gå rakt i pappersåtervinningen.

Monday, September 22, 2014

Queen Pokou eller den bittra livmodersåsen

När jag började läsa ivorianska Veronique Tadjos Queen Pokou var det med stor skepticism. Det är en folksaga i modern tappning och den första delen handlar om att drottning Pokou - i övrigt beskriven som en tuff och självständig Pippi Långstrump-prinsessa - har problem med att bli gravid. Och detta barnlösa tillstånd är ett jätteproblem eftersom, citat: "en kvinna med tom livmoder är som en bitter krydda, den gör såsen oätlig".

Eftersom jag själv, fullt frivilligt, är en av dessa "fruktlösa" kvinnor som förstör såsen (vilken sås?!? Livmödrar har inte i såsen att göra) tyckte jag verkligen inte detta var en bok för mig.

Nå, drottning Pokou blir på smällen till slut, jubel och hurra. Men strax därpå tvingas hon och hennes folk på flykt och vandrar genom djungeln, varpå drottningen ställs inför valet att hiva barnet i floden och rädda sitt folk eller inte offra barnet och alla dör.

Här någonstans började det hela bli intressant igen. För det är alltså INTE bara en bok om "det heliga moderskapet" utan en bok om vad individer kan/ska offra för det stora hela, "the greater good". Berättelsen hade alltså varit lika relevant om Pokou hade tvingats offra, säg, sin epileptiska Tassahund. Eller i överförd bemärkelse kanske det handlar om t.ex. den modiga sjukvårdspersonal som med risk för eget liv försöker sätta stopp för ebolaepidemin just nu. Frågan går att applicera på både stora och små självuppoffringar.

Sedan gör Tadjo något lite oväntat: hon övergår till "sliding-doors"-teknik, det vill säga hon ger läsaren ett antal olika möjliga slut med resonemang till varför och vad och hur och vad som då kunde hända med de inblandade. Roligt handgrepp.

Så när den lilla boken (bara 60 sidor) var slut var jag inte alls irriterad längre - jo kanske lite - utan tyckte det var en bra dilemmasaga med existensberättigande.

Saturday, September 20, 2014

Saker som får en att rycka till

Annikas fredagsfråga idag är: finns det något som får dig att "haja till" under läsningen? Själv tar hon ett positivt exempel, nämligen om  hon hittar böcker som handlar om hennes hemby.

Jag tänkte först på språkfel, men jag skulle inte säga att jag "hajar till" över dem så mycket som att jag irriterat störs och ackumulerar en långsam men stadig ilska över dem.

Något jag varje gång rycker till av är däremot gamla böckers äckliga rasism, sexism, antisemitism och antiziganism. Folk häcklar ibland begreppet "politiskt korrekt", men å vad skönt det är att läsa böcker skrivna i ett tidevarv där folk ändå oftast försöker att inte förolämpa och förnedra varandra språkligt.

Till exempel Agnes von Krusenstjernas böcker om fröknarna Von Pahlen, där strösslas N-ordet i tid och otid. Som förolämpning, naturligtvis.

Eller Emelie Flygare-Carlén som genomgående använder substantivet "jude" som adjektiv om snåla karaktärer. What the ***!?!

Eller alla gamla stofiler som skriver nedsättande om HBTQ-personer, om kvinnor, om romer...

GRRRRR!

Så skönt att tiderna förändras, mest till det bättre.

Friday, September 19, 2014

Michael Palin om sanning

En avdankad journalist som fått skriva själadödande brödtext istället för de romaner och stora scoop han egentligen drömmer om får en dag chansen att skriva en biografi om sin stora hjälte, den mystiske miljökämpen Hamish Melville.

Men alla runt om honom har en egen agenda: bokförlaget vill att han gräver upp snusk och skandaler, mystiska typer från storindustrin tycks vilja stoppa bokprojektet helt och Melville själv är minst sagt motsträvig. Så vad är sanningen och går det att skriva en sann biografi - någonsin?

Michael Palins roman The truth är en trivsam bok med en del halvt oväntade vändningar, intressant grundfrågeställning och en hel del småskojigheter i dialogen. Visst märks det att Palin har gjort många resereportage, platsbeskrivningarna är jättefina och detaljrika.

Trevlig läsning! Om än inte fantastisk.

Thursday, September 18, 2014

Nytt EU-direktiv om boktitelpositionering

...nej, något sådant är förstås inte på gång.

Men jag skulle nog gärna vilja att den nya EU-kommissionären för utbildning och kultur tog sig an denna viktiga fråga.

Jag får nämligen nackspärr av att vända på huvudet hela tiden för att de tyska böckerna har titeln på fel ledd på bokryggen. Och tänk på alla stackars människor med tvångssyndrom (OCD)!

Här krävs harmonisering till en internationell standard, pronto.

Wednesday, September 17, 2014

Mäklarspråk

Hittat på Hemnet.se:

HÄRLIGT FÖR DEN HÄNDIGE
Säljes: Stort lantligt hus med distinkt rustik charm. Stor tomt med flera tillbyggnader, ogenerat läge. Luftiga ytor och en genuin doft av sot och bränt timmer. Fri sikt mot himlen ger känsla av rymd. Vissa renoveringsbehov.
Adress: Thornfield Hall, Storbritannien.

DET BÄSTA FÖR BARNFAMILJEN
Säljes: Tornhus med härlig planlösning. Påhittiga förvaringsutrymmen och en verkligt personlig prägel. Veranda, tomt med bärbuskar och gott om utrymme för den stora och livliga familjen. Säljaren begär friskrivningsklausul på grund av gamla vattenskador.
Adress: Muminhuset, Mumindalen

SKOGSNÄRA HEMTREVNAD MED UTHYRNINGSDEL
Säljes: Rymlig fritidsfastighet med möjlighet till permanentboende. Egen brunn och avlopp, stora källarutrymmen för förvaring. Nära härliga skogsmarker och den natursköna älven. Öppen vedspis i den generöst tilltagna stora salen. Fastigheten är nyligen avstyckad i två vilket möjliggör utarrendering av den norra halvan.
Adress: Mattisborgen, Rövarskogen

Tuesday, September 16, 2014

När nöden är som störst...

...då är hjälpen som närmast!
Två paket rasslade in, ett för varje bokklubb. Vilken bra tajming! Jag som levt under hotet om litterär svältdöd.

Och en liten, liten, liten tröst denna gråa vecka. Tänk att 13% av svenska folket röstade på Hitler i nya kläder. Det är visst dags att nytrycka Anne Franks dagbok igen.

Monday, September 15, 2014

Tematrio: personliga pronomen

Lyran har en ny tematrio: titlar med personliga pronomen!

1. Första person, singular: Jag, En av David Levithan. En mycket intressant ny bekantskap! Recension kommer så småningom. En bok som sätter frågan om identitet i fokus. På ett mycket originellt sätt.

2. Andra person, singular: Until I find you av John Irving. Om tatueringar och förlorade fäder. Inte en av Irvings bästa men inte heller den allra sämsta (för det är Cirkusens son).

3. Tredje person, singular: Hon älskade av Helena Henschen. En dramatiserad biografi, kan man väl säga. En dokumentär fast i romanform om kvinnofrigörelse, Sveriges nittonhundratalshistoria ur det lilla och ganska stora perspektivet samtidigt. Om Sigrid Thiel, rebellisk dotter och intellektuell människorättskämpe.

Mycket nöje!

Mark Haddon byter stil

Jag älskade verkligen The curious incident of the dog in the night-time. Och jag hade mycket roligt åt A spot of bother. Båda är rolig-hemska på ett alldeles särskilt intensivt sätt. Läs dem!!!

Så hjärtat tog förstås ett glädjeskutt när jag såg att Mark Haddon hade skrivit en ny bok: The red house. Vips, så var den boken i min kundkorg.

Men detta var en annan slags bok.

1) De tidigare böckerna var genialt annorlunda och mycket roliga, på ett typiskt brittiskt cyniskt vis. The red house är en allvarlig bok som behandlar en massa allvarliga teman. En familjeroman men utan den galna touchen hos till exempel Jonathan Tropper.

2) De tidigare böckerna har en enkel berättarstil med en historia som går rakt framåt. The red house byter ideligen perspektiv, den följer åtta olika huvudpersoner och den byter ibland tempus mellan styckena och blandar in små poetiska stycken med helt annan slags text.

I början var jag irriterad - det var inte den bok jag hade väntat mig och det blev lite för mycket och för rörigt med alla de olika personerna. Men det blev ändå bra, jag läste ut den utan att ångra mig.

Det handlar om två syskon som möts igen efter en lång tid av sårig distans. Nu ska de tillbringa en vecka ihop tillsammans med respektive familjer. Och samtliga i båda familjerna har diverse hemligheter som kommer ut på olika sätt så att relationerna böljar fram och tillbaka. Ett riktigt familjedrama med många turer.

Men inte lika fantastisk som The curious incident... naturligtvis.

Sunday, September 14, 2014

Anfäkta anamma, gå och rösta

Idag är det val i Sverige.

Jag hoppas du är tacksam över att leva i en demokrati, och inte till exempel i Hungerspelen eller i V for Vendetta.

Så gå för tusan och rösta. Nu!

Du har inte gått iväg? Du tycker inte det är så viktigt? Du vet inte vem du ska rösta på?

Nähä, men rösta blankt då. Även en blankröst spelar roll, för den gör det lite, lite svårare för "Sverigedemokraterna" att komma över spärren till riksdagen.

Vad sa du, du funderar på att kanske rösta på "Sverigedemokraterna"?

På allvar?

Du tänker att ett parti mestadels företrätt av kriminella och biståndsfuskare, ett parti vars lokalpolitiker hoppar av i strömhopp eftersom det kommer feta grodor varje gång de öppnar munnen, det är det parti som är bäst lämpat att styra Sverige?

Ett parti som inte kan göra enkla beräkningar, som inte har basala kunskaper om samhället, vars ledargarnityr ägnat de första fyra åren i riksdagen mest åt att plocka ut extremt höga löner åt sig själva och den närmsta familjen och vars viktigaste fråga är namnet på chokladbollar?

Det stör dig inte att det vore som att rösta på Björnligan - lite korkade, lite våldsbenägna och med en anmärkningsvärt bristande respekt för lag och ordning?

Jaha.

Själv tycker jag nog att regeringsfrågan är lite viktigare än så.

Och alla ni andra, gå och rösta. Nu. För rätten att kalla chokladbollar för... chokladbollar.

Saturday, September 13, 2014

Kris och panik

Ödlehjärnan: KRIS OCH PANIK VI ÄR HOPPLÖST FÖRLORADE!

Intellektet: Så, så. Det är inte så illa som det ser ut. Vi har ju minst fyra olästa titlar på läsplattan också.

Ödlehjärnan: DET ENDA JAG SER ÄR EN ALLTFÖR LITEN LÄSHÖG. VI MÅSTE TILL BIBBLAN NU. DET ÄR ETT NATIONELLT NÖDLÄGE.

Intellektet: Vi kan inte åka till bibblan nu, vi måste ju åka till jobbet. Där vi för övrigt har Caitlin Morans textantologi liggande, den kan vi läsa i.

Ödlehjärnan: VARFÖR SER DU INTE STUNDENS ALLVAR! Det är ju helt orimligt att vi bara ska ha knappa 20 centimeter läsning kvar bredvid sängen. Tänk om vi en dag vaknar och har ingenting alls att läsa!

Intellektet: Det kommer inte att hända. Det finns e-böcker att ladda ner på bara någon sekund.

Ödlehjärnan: MEN ALLT JAG SER ÄR EN FÖR LITEN LÄSHÖG JAG KAN INTE JOBBA UNDER SÅDANA OMSTÄNDIGHETER.

Friday, September 12, 2014

Konsten att recensera en bok

Annikas fredagsfråga lyder: Hur går du tillväga med en bokrecension? Genast eller senare, anteckningar och hundöron, och så vidare?

Bra fråga!

Hundöron kommer inte på fråga, inte heller skriver jag eller stryker under i böcker. Aldrig. Basta.

Men det händer att jag river små papperslappar och stoppar in i en bok medan jag läser för att kunna hitta tillbaka till särskilda ställen. Framför allt i böcker till bokklubbsdiskussioner.

Ibland börjar jag skriva små anteckningar i ett utkast till blogginlägg medan jag ännu läser.

Eftersom jag är kedjeläsare är det bäst att skriva eventuell recension ganska snart medan jag har berättelsen i färskt minne och innan den hinner blandas ut med nästa bok. Men ofta går det inte att skriva något på stört. Och det brukar funka ändå.

Vissa böcker vet jag vad jag vill säga om redan under läsningen, andra behöver lite tid efteråt för att sjunka in ordentligt.

Och så tänker jag inte på det som recensioner utan framför allt som minneshjälp till mig själv, en slags arkivering av allt jag läser så att jag inte ska glömma bort något. Tack bloggen för det!

The importance of being earnest

Oscar Wildes samling av teaterpjäser The Importance of Being Earnest and other plays är en intressant ny bekantskap. Wilde var ju feminist! Eller i alla fall är jämställdhet ett tydligt tema i texterna.
"Don't have one law for men and another for women. You are unjust to women in England. And till you count what is a shame in a woman to be an infamy in a man, you will always be unjust". 
Wilde var före sin tid - citatet kommer ur A woman of no importance som hade urpremiär 1893. Den handlar om ett ungt par som fick barn utom äktenskapet, men där kvinnan förskjutits ur samhället medan mannen gjort strålande karriär som om inget hänt. När de möts senare i livet blir det ändå tydligt vem som har den moraliska rätten på sin sida.

Dessutom är Wilde rolig, hans dramer är fulla med små kluriga paradoxer och självmotsägande citat, som det kända "Jag kan motstå allting utom frestelser" ur Lady Windermere's fan.

Kanske lite för omoderna för att funka på scen idag, men kul och flerbottnad läsning.

Thursday, September 11, 2014

Sommarpratande författare

Jag brukar ladda ner alla Sommar i P1 och lyssna på som poddfiler i joggingspåret eller medan jag klipper i trädgården. Vissa är roliga att höra på, andra klickar jag bort efter bara ett par minuter.

En sak som genast slår en är att alla sommarpratarna fått samma trista producentinstruktioner: "börja JÄTTEDRAMATISKT, pang på rödbetan". Vilket jag tycker är ett uselt råd: för det första vet man att nu är det allra mest spännande redan sagt och för det andra låter det oftast löjligt och krystat eftersom det hörs att detta inte är personens egen berättarstil.

Nå, nu har jag i alla fall äntligen hört ikapp årets alla sommarvärdar och drar följande slutsatser. Hoppas att Bibi Rödöö läser och lär.

1. Ett bra sommarprat måste innehålla en bra berättelse och den måste vara berättad på ett bra sätt.

2. De flesta faller redan på det första kriteriet, nämligen alla som är för unga eller för egotrippade. Sorry ungdomar, men de flesta sommarvärdar under 35 jag hört har faktiskt inte haft särskilt mycket att berätta. Och en kronologisk genomgång av någons liv, personen må vara aldrig så känd, är dödstråkigt. Det måste finnas ett innehåll. Alla musiker och sportpersoner, jag tittar på er.

3. Min mycket vetenskapliga genomgång visar att det finns tre kategorier människor som är mer säkra kort än andra vad gäller att klara båda kriterierna: författare, komiker och forskare (särskilt inom naturvetenskap). De är allihop vana att presentera eller berätta och de har substans att prata kring - eller kan skapa sådan substans.

Bäst år 2014 var till exempel Jesper Rönndahl (trots att han är pytteung!) som byggde programmet kring ett tema istället för kring sitt eget korta liv. Chapeau! Mark Levengood borde vara sommarvärd varje år, Henrik Dorsin och Erik Haag gjorde roliga program förra året. Bea Uusma gjorde årets mest intressanta sommarprogram, kanske för att kvinnan uppenbarligen är antingen bindgalen och/eller ett geni, samt rolig. Och författare! Förra året var författaren Mikael Niemi bäst med hästlängder.

Mitt tips därför till Sveriges Radio*: skippa alla politiker och folk kända från TV. Satsa på personer med dokumenterad förmåga att på ett roligt sätt berätta antingen ett oändligt antal skrönor och anekdoter eller fakta på lättsamt vis. Kapa alla vars enda samtalsämne är dem själva.

*Kära Sveriges Radio: goda råd är förstås gratis, men skulle ni vilja skicka konsultarvode för detta värdefulla inlägg går det naturligtvis bra, kontakta mig så kan vi komma överens om något.

Wednesday, September 10, 2014

Giftträdsbibeln

Det här med fokus på stil istället för på berättarkonst, det stör mig lite. Så många författare försöker sticka ut med stilkrumbukter istället för med sin berättelse - som att skriva ur oväntade perspektiv, med märkliga du-tilltal eller med konstiga tempusbyten till exempel.

Det var också min första reaktion på Barbara Kingsolvers Poisonwood bible, "Giftträdsbibeln". Att hon har lagt för mycket krut på att utveckla fyra vitt skilda berättarröster istället för att bara berätta på.

Men det tar sig och efter ett tag stör det mig inte längre att de fyra systrarna som turas om att berätta har så övertydligt olika stil.

Boken handlar om en präst som flyttar hela familjen till Kongo år 1959 för att missionera. Den som kan sin historia förstår att detta innebär att prästfamiljen landar rakt i den krutdurk som var Kongo just innan självständigheten. Och mitt bland effekterna av nästan hundra års grymheter utförda av det belgiska kolonialstyret, med villigt stöd av t.ex. amerikaner, britter och engelsmän.

Men prästen är blind för den lokala kontexten och predikar med brinnande glöd för inte särskilt entusiastiska kongoleser. Vilket å ena sidan är berättelsens utgångspunkt, å andra sidan bara berättas sekundärt, eftersom boken egentligen handlar om prästens fru och döttrar och deras liv som vita kvinnor fångade i ett skruvstäd mellan familjepatriarken och en främmande och svårtolkad omgivning. 

Läs den här boken! För att den berättar så bra om händelserna i Kongo, för att den skildrar intressanta kvinnoöden och för att den är en annorlunda äventyrsberättelse som ändå inte exotiserar allt för mycket.

Tuesday, September 9, 2014

Tematrio: Adjektiv

Här kommer en rejäl gubbtrio som svar på Lyrans temafråga: tre titlar med adjektiv i!

1) Milan Kundera, Varats olidliga lätthet. Med en hund i en viktig huvudroll! Om svek och relationer, men mest om svek.

2) Mario Vargas Llosa, Den stygga flickans rackartyg, om en man besatt av en egensinnig flicka som drar världen runt i olika skepnader. Han försöker följa henne och få en del i hennes liv, men hon är så att säga inte den trofasta typen.

3) Orhan Pamuk, Det nya livet. Handlar om böckers betydelse! En man läser något som förändrar hans liv och han ger sig ut på bussäventyr i Turkiet för att finna en del svar.

Monday, September 8, 2014

Internationella läskunnighetsdagen

Grattis, alla läskunniga! Idag är internationella läskunnighetsdagen.

Fortfarande idag saknar 781 miljoner vuxna grundläggande läs- och skrivkunnighet. 64% av dem är kvinnor.

Vi som har turen att kunna läsa borde sannerligen inte ta det för givet. Och vi borde dra vårt strå till stacken för att hjälpa nästa generation. Till exempel så här:

- När du möter ett barn, kommentera inte dess "söta" prinsessklänning eller "tuffa" spindelmannentröja. Fråga barnet vad det gillar för böcker och vad det läste sist. Genom våra frågor signalerar vi till barn vad som är relevant och viktigt.

- När du möter ett barn i skolåldern, fråga inte om "fröken är snäll", fråga om de har läst någon spännande bok i skolan. Eller om de har ett bra skolbibliotek.

- När du möter unga killar, fråga inte om fotboll, fråga om de har läst boken om Zlatan. Fråga inte om de sett Hobbitfilmerna, fråga om de läst Tolkien.

- Och om du möter en tjej som antingen behöver större självförtroende, större underkläder eller ett riktigt rågarv, tipsa om Caitlin Moran, Konsten att vara kvinna.

Saturday, September 6, 2014

Vilka behov erbjuder din stad? (utan ansträngning)

Den som behöver ett gott skratt då och då kan med fördel skumma igenom mäklarannonser om hus till salu. Mäklare har tydligen ett, ska vi säga, kreativt förhållande till språket.

Som den här lilla pärlan ur en beskrivning av en sommarstuga:
"För dig som vill bo i lugnet på landet fast ändå kunna uträtta de behov en stad erbjuder utan större ansträngning."
Hihihi...

Friday, September 5, 2014

Dags för Himmelstrand?

Bokbloggen Läsa och lyssna lottar ut ett ex av John Ajvide Lindqvists senaste roman Himmelstrand, håll tummarna för mig!

Ajvide Lindqvist är spännande och produktiv, men hans allra bästa roman är fortfarande debuten Låt den rätte komma in. För att den var originell och smart, ovanlig i både stil och story. För att monstret i boken inte är det verkliga monstret i boken. Och för att den var så väldigt läskig mitt i en alldeles vanlig svensk familjelivsmiljö.

Nya Himmelstrand ska enligt uppgift handla om jordens undergång på en campingplats - det låter typiskt Ajvide-Lindqvistskt. Hoppas den håller vad den lovar!

Thursday, September 4, 2014

Barnens ö

PC Jersilds gamla uppväxtroman Barnens ö blev utvald till årets "Stockholm läser"-bok. Nu bor ju inte jag i Stockholm för tillfället... men jag läste den ändå.

En elvaårig pojke "kancellerar" sin vistelse på sommarkollo genom att förfalska mammas namnteckning och driver istället runt i Stockholm en hel sommar och klarar sig (mer eller mindre bra) själv. Han möter märkliga människor och gör alla de där sakerna en elvaåring gör utan vuxnas överinseende. Till exempel: blir kidnappad av raggare, dagdrömmer om att mörda rullstolsburna kvinnor, äter enorma mängder hamburgare, klättrar på hustak samt tittar efter bröst.

Det är en bra bok men kanske inte något som kommer att stanna länge i minnet. En vuxenvariant av grabbiga Sune-böckerna, med mer mörker och färre brudar.

Wednesday, September 3, 2014

Brügge-den-döda

Ibland kommer böcker som en överraskning, framför allt när de visar sig vara något helt annat än det förväntade.

Som Georges Rodenbachs Bruges-La-Morte ("Brügge-den-döda") som jag hade läst baksidestexten slarvigt på och fått för mig att det var en deckare från typ 70-talet.

Icke! Det tog mig ett par sidor att ställa om, för det visade sig vara en symbolistisk klassiker från andra halvan av 1800-talet.

En man har just blivit änkling och han vandrar runt och är deppig i den lilla belgiska staden Brügge (som då tycks ha varit ett grådaskigt elände men som idag är ett docksött turistmål fullt av svanar, kanaler och blomkaskader. En riktig idylljävel).

Änklingen får syn på en kvinna som han tycker är så lik den döda hustrun. Han börjar förfölja henne... och så går alltihop gradvis över styr.

Det "nyskapande" med romanen när den kom var att själva staden Brügge behandlas som en central karaktär, inte bara som bakgrundskuliss. Rodenbach ville skriva om staden som en levande själ.

Snygg story, även om jag aldrig riktigt greppade det där med staden som en levande rollkaraktär. Och en glad överraskning att det inte var en vanlig dussindeckare.

Tuesday, September 2, 2014

Tematrio: Titlar med verb

Luriga Lyran har tema "titlar med verb" i veckans trio. Och mitt gamla besserwisserhjärta blir ännu gladare när hon dessutom skriver att vi får plocka fram grammatikböckerna. Hurra! Vad är väl bättre än en rejäl dos språknörderi med litterär ram såhär i veckans början.

Mitt första boktips är Vilhelm Moberg, Rid i natt! (imperativ). Om civilkurage och vad som är rätt respektive bekvämt. Bonden Svedje är den ende i byn som står upp mot en förtryckande landsfogde och jagas därför ut i skogen som fredlös. Hemma i byn fegar de andra ur och stoppar skamligen en budkavle istället för att skicka den vidare och följa dess bud. Lite Ronja Rövardotter men mer allvarlig och politisk. Läs den (imperativ)!

Det andra tipset blir Doris Lessings debutroman, Gräset sjunger (presens). Eller för att vara mer exakt: originaltiteln The grass is singing är i det som kallas "continuous/progressive present", det vill säga presens som sätts ihop av verbet "vara" + presens particip. Den som klarar sig förbi titeln hamnar mitt i en ganska sorglig berättelse om en vit kvinna på landsbygden i Sydafrika. Hon försöker navigera bland de olika maktstrukturer som begränsar hennes liv, framför allt genom att själv utöva makt mot dem som står under henne i hierarkin.

Och slutligen, Alain Mabanckou, Demain, j'aurai vingt ans (futur simple) eller på svenska Imorgon fyller jag tjugo år. Originaltiteln är mycket elegantare tack vare franskans mer exakta verbformer! Resten av boken är också stilig på ett enkelt men mångtydigt sätt. Om en pojke som växer upp i Brazzaville bland hycklande, vidskepliga och oberäkneliga vuxna.

Monday, September 1, 2014

Språkspaltsfråga: rasifierad?

Ett modeord som exploderat under sommaren är "rasifierad".

Nu kommer jag sticka huvudet rakt i elden, men jag undrar - är inte detta ett ord som är kontraproduktivt mot det tänkta syftet?

Jag menar, är det inte ett ord som riskerar förstärka föreställningen om en normativ "vithet"? Och istället för en mångfald av möjliga identiteter blir bara vit eller icke-vit kvar. Är det verkligen meningen? Gör det verkligen världen bättre? Förklarar det något vi annars inte kunde förstå?

Det får det ju att låta som att det går en skarp gräns mellan människor och ingen gråskala finns*.

Tänk om vi skulle börja benämna alla kvinnor, transsexuella och intersexuella för "könifierade" för att de avviker från föreställningen om en manlig norm - skulle det vara hjälpsamt? Jag tror ju inte det.

Jaha, nu har jag petat i getingboet**.

Och inte hade det egentligen med böcker att göra heller.


* Ja nu när jag ändå är där och petar så kan jag väl fråga på samma gång: gills samer som "rasifierade" eller inte? Bara för att krångla till det ytterligare. Jag är genuint intresserad om någon läsare råkar veta svaret. Jag har inte heller förstått vilken sida strecket t.ex. greker eller latinos räknas till.

** Dessutom har jag staplat metaforer, mea culpa.