Wednesday, April 30, 2014

En läsande kvinna: Madame Bovary

Hon är alltför romantisk och vill ha ut mesta möjliga av livet. Hon sköter sin ekonomi på ett sätt som påminner om ett visst sydöstligt EU-land. Och hon tycker att hon är värd mer kärlek och fler äventyr. Det är Emma Bovarys problem i Gustave Flauberts roman.

När den skrevs var den en sedeslärande berättelse: se så självständiga och vilda kvinnor blir om de får läsa böcker. Fy!

Senare blev det en inspirerande roman: se så självständiga och vilda kvinnor blir om de får läsa böcker. Heja!

Men det jag framför allt tänker på efter att ha läst om Madame Bovary är den enormt utdragna dödsscenen. Kanske litteraturhistoriens långsammaste död. Stackars, stackars vilda och naiva Emma.

Tuesday, April 29, 2014

Slit och arbete

Lyrans tematrio denna vecka handlar om arbete, inför första maj. Jag har dålig fantasi på grund av sömnbrist så det enda jag kommer på idag är utvandrarserien av Vilhelm Moberg. Det är visserligen fyra böcker men det får duga...

Mobergs böcker handlar om arbete, arbete, slit och släp och knogande dagarna i ände. Först spettas det sten i magra småländska åkrar, sedan byggs det hus från grunden, plöjs enorma åkrar och röjs i skogen så det står härliga till. Karl-Oskar jobbar och jobbar och jobbar böckerna igenom, men inte är han gladare för det vid bokseriens slut.

Vi har det rätt bra nu för tiden, med betald semester, omkring åtta timmars arbetsdag och väldigt liten risk för svält, lungsot och indianöverfall.

Sunday, April 27, 2014

Jerusalem

Jag läste Selma Lagerlöfs Jerusalem, en roman om en by i Dalarna där en stor del av befolkningen får stora snurren och går med i en sekt som utvandrar till Jerusalem för att möta Jesus. Läsaren får följa både några karaktärer som följer med till Jerusalem och några som stannar kvar.

Det är mycket intressant om vad som händer med en bygemenskap som plötsligt splittras och om hur enskilda karismatiska pratmakare kan få folk att släppa all sans och vett. Kärlekshistorien som är romanens ryggrad blir jag dock inte klok på. Det är ett väldigt hattande fram och tillbaka, alla hotar någon gång i berättelsen med att gå i sjön och de är oerhört pigga på att "offra sig" för att den andre ska bli lycklig, vilket bara leder till att samtliga blir olyckliga eftersom de misstolkar varandra och offrar sig helt i onödan.

Men ändå: Selma Lagerlöf är den största svenska berättaren genom tiderna.

Friday, April 25, 2014

Monologmän, apropå Maeterlinck

Du vet den där typiska scenen på krogen: smått berusad man håller monolog för måttligt intresserad kvinna. Hon tittar ut i världsrymden. Han märker inget utan babblar på. Kolla runt på vilken pub som helst efter klockan åtta så ser du minst fem sådana pågående envägskommunikationer.

Eller i parken, där finns de i mängder. Männen som försöker inleda samtal med okända kvinnor. Fast det är inget samtal, det är en oändlig monolog. Medan den måttligt intresserade åhöraren försöker promenera vidare utan att vara alltför oartig.

Eller på arbetsplatsen, där monologen ofta tar formen av icke efterfrågade föreläsningar.

Jag vet inte vad det beror på men visst finns det väldigt många killar (och en del tjejer) som inte gör pauser för att lyssna och som inte verkar märka om motparten ens hör på.

Precis den känslan hade jag när jag läste Maeterlinck. Hela boken är en enda lång mansmonolog. Maeterlinck har inte skrivit för en läsare. Han har bara skrivit av sig saker han själv är intresserad av. Det är därför det blir en sådan märklig läsupplevelse.

Någon gång ska jag ge mig ut med dold filmkamera och dokumentera monologmännen, jag tror inte de vet om vad de håller på med och jag tror de skulle må bra av en aha-upplevelse.

Thursday, April 24, 2014

Spindlar, Sicilien och gamla mumier

Månadens nobelpristagare blev Maurice Maeterlinck, en belgisk belgare från Gent. Jo, det är sant!

Maeterlinck fick Nobelpriset 1911. Han skrev både poesi, dramer och essäer. Jag läste en mycket märklig liten essä från 30-talet: L'Araignée de verre, "Glasspindeln".

En mycket, mycket märklig liten essä. Den har tre delar. Den första handlar om spindlar, närmare bestämt vattenlevande spindlar. Hälften verkar vara hittepå och hälften är gallimattias. 

Den andra delen är en mycket negativ recension av Sicilien. Maten är usel, restaurangerna dåliga, ruinerna fula och städerna trista. 

Den tredje delen är en filosofisk betraktelse av människan som samhällslevande varelse, utifrån de forntida egyptiernas teologi så som Maeterlinck tolkar den (mycket fritt).

Det finns alltså ingen berättelse eller röd tråd. Bara en lång monolog om ditt och datt som fångat Maeterlincks intresse.

En mycket märklig liten bok.

Wednesday, April 23, 2014

Världsbokdagen

Glad världsbokdag!

Det måste erkännas, jag har läst med väldigt dålig geografisk spridning hittills i år. Bara europeiskt och US-amerikanskt. Det enda jag läst som med lite god vilja kunde kallas utomeuropeiskt är fransyskan/algeriskan Nina Bouraoui. Hon skriver fantastiska små böcker om identitet, roller och om att växa upp som annorlunda. Läs till exempel den strålande lilla kortromanen Pojkflickan! Underbara skildringar av Algeriets vackra medelhavskust.

Bland europeiska författare har jag i år prickat in Sverige, Finland, Norge, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Schweiz och Holland.


Men dagen till ära ska jag väl ändå bidra med några tips från den större världen, nu när Lyran frågar så snällt:

Wole Soyinka är så  mycket mer än en fantastisk frisyr. Han har också skrivit en faslig massa pjäser, böcker och poesi. Självbiografin Aké är väldigt fin och bitvis hemsk, den handlar mycket om hur litteratur och läsning kan rädda liv. Men dessutom måste jag faktiskt nämna Soyinkas fantastiska frisyr. Den är ännu finare live än på foto, jag såg den på en magisk poesiuppläsning med Soyinka när jag bodde i Heidelberg för länge sedan.

Gao Xingjian har jag tänkt läsa mer av men det har liksom aldrig blivit av. Jag läste One man's bible som eventuellt finns på svenska också om jag minns rätt. Storslaget och välberättat, tyckte jag i alla fall då. Vad Xingjian har för frisyr vet jag inte.

Alexandr Solzhenitsyn är helt otrolig, att kunna skriva en hel bok om en enda dag i en människas liv utan att det blir töntigt eller tråkigt är en bedrift. En dag i Ivan Denisovitjs liv är desto hemskare eftersom Solzhenitsyn själv genomlevde en hel del av just den där typen av fångläger i Gulag. Han har (hade) också ett mycket märkligt skägg.

Mycket nöje!

Monday, April 21, 2014

Bildbevis

Michel Rodange-statyn i Luxemburg city. Notera: räv.

Schengen slott. Här bodde Victor Hugo en period! (Jag har aldrig fattat grejen med Hugo)

The black gates of Mordor, ursäkta Trier.

Tulpansäsong på kontinenten.

Litterära påskägg, del 4: Dramats upplösning

Hemma igen! Frukost i verandan och en nöjd hund i trädgården.

Såhär åkte vi:
Fem länder och fyra språk på tre dagar, helt utan stress. Det finns fördelar med att bo på kontinenten!

Nu tänker de båda gudmattarna och den jättestarka extratanten åka ifrån oss igen. Tur att jag har en stor läshög att trösta mig med...

Sunday, April 20, 2014

Litterära påskägg, del 3: Det viktigaste som hänt sedan skivat bröd

Ok, det var kanske en överdrift.

Men den här påskroadtripen hade varit bra mycket krångligare och jobbigare förr i tiden.

Utan Schengenavtalet hade vi behövt stanna och visa pass vid varenda gränsövergång. Det hade blivit sex pass vid minst åtta gränsövergångar bara den här helgen. Tassahunden hade sannolikt inte alls fått följa med.

Och hade det inte varit för det storslagna och modiga beslutet om samarbete som togs i staden vi nu är på väg till, då hade vi varit tvungna att hålla på och byta pengar stup i kvarten. Nationella valutor funkade bättre i en tid när alla odlade sina egna kålrötter och det längst borta stället någon någonsin åkte till var marknaden i Mariannelund.

Här finns ett boktips för den som vill veta mer.

Men först - lunch hos ölbryggande munkar. Skål!

Saturday, April 19, 2014

Litterära påskägg, del 2: Vi kör åt alla håll utom västerut

Idag ska vi köra gudmattarna och den jättestarka extratanten genom tre olika länder. För att vi kan. Och för att det är så roligt att korsa gränser bara så där.

Det blir söderut för lite fransk lunch, sedan nordöst för ett besök i passunionens hembygd och därefter vidare mot övernattning... ja var då?

Här är en ledtråd. Om du inte har hittat den här sidan än så är det nu dags att göra det: Nordisk kvinnolitteraturhistoria. En sida som samlat information om ca 800 kvinnliga författare verksamma under de senaste sisådär tusen åren. Finns inga kvinnliga författare att prata om i bokcirkeln? Ha! Uselt argument, det gör det visst det. Det finns massor. Till exempel en potentiellt intressant författare och bildkonstnär från Köpenhamn, blink blink.

Stadens kända romerska port heter likadant som dörren till Mordor. Slut på ledtrådar.

Friday, April 18, 2014

Litterära påskägg, del 1: Vart är vi på väg?

Det är påskfredag och vi har fyllt vår lilla bil med följande: en Tassahund, två gudmattar, en jättestark extratant, den gula huliganens pappa, en gnutta packning. Och jag är också med. Trångt, jo, det är bara förnamnet.

Vi är på väg till landet vars nationalepos heter Renert oder de Fuuß am Frack an a Ma'nsgrëßt (Michel Rodange, 1872).

En av landets något yngre författare, Tullio Forgiarini, tog hem ett av Europeiska Unionens litteraturpris 2013. Priset delades ut under bokmässan i Göteborg förra året, som belöning för kortromanen Amok. Eng Lëtzebuerger Liebeschronik.

Men först ska vi passera genom bergsområdet där Schakalen provsköt sitt specialformade supergevär. Om jag ser en trasig melon i skogen lovar jag att akta mig.

Thursday, April 17, 2014

Glad påsk!

Förr i tiden när den gula huliganen levde brukade vi fira påsken lite extra. Eftersom påsken är den högtid som hyllar små gula fåglar. Mycket passande.

Men den gula huliganen har flugit vidare till andra jaktmarker och vi får hitta på nya påsktraditioner. Ikväll kommer Tassahundens gudmattar samt en jättestark extratant hit till Bryssel. Vi tänker packa in dem i bilen och ta dem med på en liten roadtrip med specialtema. Jag lämnar ett par litterära påskägg på bloggen åt er andra.

So long och glad påsk!

Fotot taget av den gula huliganens pappa

Wednesday, April 16, 2014

Belgiska bibliotek och benbrott

Jag har bara varit på mitt lokala bibliotek en enda gång. Men det blev dramatiskt! Det här var vad som hände.

Efter att ha kollat runt i de små men fina lokalerna och noterat att det faktiskt fanns en liten hylla med böcker på tyska och en på engelska, går jag till utlåningsdisken. Det tar en del tid att fylla i alla papper för att få ett lånekort, på grund av viss språkförbistring mellan mig och bibliotekarien. 

Då kommer en kvinna inrusande. -Ni måste ringa på hjälp, monsieur! Säger hon till bibliotekarien. -Damen därute har skadat sig.

Bibliotekarien tittar ut genom fönstret, där på trappen sitter en äldre kvinna. Hon vinkar. Bibliotekarien säger: -Det är nog ingen fara.

Jag tittar lite noggrannare. Damens smalben är av på mitten så att benet har som ett tredje knä och foten är vriden nittio grader till höger i fel vinkel mot knät. Ett uppenbart allvarligt benbrott. Damen fortsätter vinka. Sannolikt i någon slags chocktillstånd. Jag påpekar för bibliotekarien att det visst är allvarligt. Kvinnan som larmade går ut och sätter sig bredvid tanten, som gjorde antydan till att vilja försöka resa på sig.

-Men jag kan inte göra något åt det där! Utbrister bibliotekarien med typisk belgisk problemlösningsförmåga.
-Ring en ambulans, föreslår jag.
-Vilket nummer är det? Undrar han.
-Prova 112, säger jag.

Han ringer. Larmcentralen frågar om adressen. Bibliotekarien vänder sig till mig. -De undrar var vi är! Säger han. Som om de bad om de hundra första decimalerna till pi. Jag ger honom informationsbroschyren jag just fått,där adressen till bibblan står.

Och nu är frågan: vad är oddsen för att den här killen kan hjälpa mig att hitta en bok av nobelpristagaren André Gide? Å ena sidan kanske hans dåliga krishanteringsförmåga kompenseras av enorm litteraturkännedom. Å andra sidan är han belgare. Hergé får ursäkta, mina erfarenheter av belgare och kundkontakter är inte av det jublande slaget.

The bets are on, kära läsare.

Tuesday, April 15, 2014

Tematrio: deckare

Lyran frågar efter deckartips eftersom det är påsk och av någon underlig anledning får folk deckardille kring påsk. (Inte jag! Jag läser Madame Bovary.)

Men tre tips på deckare kan jag väl skrapa ihop, nämligen de gamla roliga pusseldeckarna. Lang och Christie känner ni allihop redan till men har ni läst...

...Bo Balderson, Statsrådet och döden. Bo Balderson är en pseudonym som, så vitt jag vet, aldrig har avslöjats. Hen skrev en serie storsatiriska deckare med stor insiderkunskap om regeringskansliet under åren 1968-1990. Böckerna är oerhört skruvade och fantastiskt roliga, kanske särskilt för den som liksom jag själv jobbar i offentlig förvaltning. Och lite jobbiga ibland när de blir alltför intensiva.

...Dame Ngaio Marsh, When in Rome. Marsh var den nyzeeländska deckardrottningen som tävlade med Christie och Sayers och vars kännetecken är en stor dos måleri och konstnärskap inblandad i varje mordgåta. I flera av böckerna är en målning den avgörande ledtråden för att avslöja boven.

...Stieg Trenter, Som man ropar. Inte för att intrigerna är så speciella eller karaktärerna så trevliga, utan för att detta är böcker proppfulla med mat.

Slutligen vill jag hedersomnämna Ture Sventon samt påpeka att Ellery Queens gamla polisdeckare är fruktansvärt rasistiska och Raymond Chandlers "hårdkokta" deckarserie framför allt är en stor mängd sexistisk misogyni.

Monday, April 14, 2014

Usla fäder

Det är en detalj i sammanhanget, men i läsningen av Brideshead revisited fastnade jag med hakan i golvet när jag kom till stycket där jagpersonen efter ett långt tidshopp återkommer som far. Det är en pytteminimal del av berättelsen och författaren själv beskriver det bara i förbigående, men jag studsade till som om jag fått ett häftstift i baken.

Berättarjaget Charles Ryder har nämligen lämnat sin gravida fru för att åka ut TVÅ ÅR i djungeln för att förverkliga sig själv och sin konstnärliga karriär. När han återförenas med frun i New York (UTAN BARNEN) för att tillsammans ta båten hem till England tar det ett bra tag in i dialogen innan Ryder frågar hur barnen mår - och "ja just det, du födde ju en till, vad blev det?". Därefter pratar de inte mer om det. Och när båten kommer i land bestämmer sig Ryder för att sticka från frun och barnen utan att ens träffa dem en gång igen. Uselt, uselt faderskap.

Fy tusan.

Just pappakaraktärerna är väl typiska tidsmarkörer. I de flesta klassikerna är pappan antingen frånvarande och inte alls en förälder i egentlig mening, eller en hiskelig hustyrann av typen i Les Thibaults.

Till skillnad från den moderna romanen - i både Spieltrieb och Middagen som jag nyligen läste finns fäder som faktiskt är delaktiga föräldrar. Psykopater, visserligen. Men närvarande och aktiva föräldrar.

Alfons Åbergs pappa, kom tillbaka, du behövs.

Sunday, April 13, 2014

Brideshead revisited

Evelyn Waughs generationsroman från mellankrigstiden, Brideshead revisited, är en orgie i dekadens, anarki och överklassens lättja.

Den ende helt sympatiske karaktären i boken är en teddybjörn vid namn Aloysius. Alla övriga är anti-hjältar. De super, festar och bråkar om religion. Boken handlar om den unge Charles som träffar aristokratynglet Sebastian på universitetet. De blir goda vänner. Eller snarare - Charles blir som besatt av Sebastian. Senare i boken byter han föremål för sin förälskelse och inleder ett förhållande med Sebastians syster.

Samtliga familjer som beskrivs är fullständigt dysfunktionella. Ingen tänker långsiktigt och ingen tar något som helst ansvar för konsekvenserna av sina handlingar. En ganska frustrerande bok för ett kontrollfreak som jag själv, men en intressant och lite annorlunda skildring av en kaotisk tid i England.

Friday, April 11, 2014

Fredagsfråga: läslust?

Annikas bokblogg frågar om vi någonsin känt att vi inte haft lust att läsa någon enda av böckerna hemma. Bristande läslust helt enkelt.

Nej! Något sådant tillfälle kan jag inte minnas. Eller, ibland vill jag ju göra något annat än just läsa, till exempel gå en långpromenad med hunden. Men det finns ingen dag på året när jag inte skulle vilja läsa något på hela dagen.

Ibland kan jag bli osugen på en viss bok i läshögen och flyttar ner den i högen flera gånger för att läsa de roligare böckerna först. Och ibland händer det att läshögen blir för liten och jag får litterär kris, som att kylskåpet vore nästan tomt och jag snart riskerar svälta. Men det händer ganska sällan.
Läshögen just nu. Inte för liten.

Thursday, April 10, 2014

Inget rödljus

(För den som undrade: nej, det fanns ingen rödljuskörning i Herman Kochs Middagen. En kille cyklade utan hjälm men det var en sån liten förseelse jämfört med allt annat otäckt som hände i den boken.)

Wednesday, April 9, 2014

Koch: Middagen

Det har blivit mycket otäck läsning på sista tiden. Senast Middagen av Herman Koch.

Två bröder och deras fruar träffas på en fin restaurang för att äta middag ihop. Den äldre brodern ringde den yngre - Paul, romanens berättarröst - och sa "vi måste prata om våra barn". Paul går därför till träffen med en klump av oro i magen. Han vet nämligen vad det handlar om, deras barn har tillsammans gjort något de verkligen inte borde.

Gradvis över middagen börjar läsaren förstå vad som har hänt. Ännu värre - varför det hände, en massa bakomliggande orsaker och dessutom en del hemska framtidsutsikter. Frågan författaren bearbetar är om det är sjukt eller rationellt att göra vad som helst för att på kort sikt skydda sina barn.

Det är en bok om människor som det är väldigt fel på. Inget för känsliga läsare. Väldigt spännande läsning.

Tuesday, April 8, 2014

Jasper Fforde: boknörderiets mästare

Jag fattar inte att jag inte hittat Jasper Fforde mycket tidigare i mitt liv. Vilket slöseri! För de är ju så roliga att jag skrattar högt medan jag läser. Utom ibland när jag fnissar istället.

I tredje boken om litteraturdetektiven Thursday Next, The well of lost plots, har vår hjältinna hamnat i ett utbytesprogram för uttröttade bokkaraktärer. Hon får vikariera i en medioker deckare. De fiktiva karaktärerna tycker att hon är vansinnigt exotisk, en äkta människa som håret och naglarna växer på!

Det är så finurligt och uppfinningsrikt och kreativt. Och jag blir så glad av alla litterära nördreferenser. Bästa knäppa författaren sedan Liftarens guide till galaxen.

Monday, April 7, 2014

Lang-filmerna: avundsjuka istället för mordgåtor?

Vi har tittat vidare på de nya filmatiseringarna av Maria-Lang-deckare. De är bra underhållning, Tuva Novotny gör en perfekt Puck.

Men jag undrar - handlar böckerna verkligen så mycket om en svartsjuketriangel mellan Puck, Eje och Christer Wijk? Så minns jag dem inte alls. Apropå fredagens stormande bokbloggsfråga om moderna deckare - jag slås av misstanken att dagens producenter inte törs hålla sig till mordgåtan utan tror att tittarna tappar intresset om inte deckarhjältarna har kärlekstrassel.

Så tragiskt och så patetiskt. Hoppas det är en kortvarig trend i tiden.

Sunday, April 6, 2014

Litterär vägsäkerhet

I boken jag läser just nu förekommer en rattfylleincident. Och i boken jag läste nyss var det fortkörning. Om nästa bok handlar om någon som kör mot rött ljus så har jag prickat in "the three main killers" i trafiken, de trafikbrott som tillsammans orsakar majoriteten av alla dödliga trafikolyckor.

Visste du: om inget körde full, för fort eller mot rödljus skulle ca 19 000 liv sparas varje år i EU.

Friday, April 4, 2014

Deckare - skräp eller skoj?

Något som skulle kunna utvecklas till en intressant konflikt dök just upp i min bokbloggskrets... Bokbloggare verkar ju annars vara synnerligen trevliga och fridsamma människor, men så finns den där lilla klyftan:

Deckarhäcklarna vs Deckarfansen.

I första ringhörnan: Bokblomma.Skrev igår ett inlägg om den dåliga kvaliteten i mycket av floden av deckare.

På motståndarsidan: Annikas bokblogg. Som idag rycker ut till försvar av genren, som inte gillar generalisering av hela deckarvågen och som tycker att också annan litteratur kan vara skräp.

Jag håller med Annika om att det även publiceras annan skit. Låt mig kasta bensin på lågorna och säga att jag utan problem kunde leva i en värld utan chick-litt.

Därmed inte sagt att jag tycker deckargenren är förlåten. Bokblomma har ju helt rätt! Polisdeckarna har idag blivit en massindustri och både de som kan och de som inte kan har kastat sig in i vågen för att försöka vara med och tjäna pengar på den. Visst, det finns vissa guldkorn. Men det finns också väldigt mycket ren dynga. Jag kan till exempel nämna en författare vars efternamn rimmar på häckfärg. Massproducerat trams.

Och jo, jag tror det är ett genreproblem. Deckare är lättsålda just nu, därför tar förlagen in författare av all möjlig kvalitet bara för att kunna få ut och sälja så många titlar som möjligt. Dito i chick-littvärlden där det inte tycks ställas särskilt många kvalitetskrav.

Men obs - om någon försöker ge sig på de gamla klassiska pusseldeckarna av Lang, Christie och Sayers är jag den förste att dra en lans till dessas försvar.

Glad fredag på er!

Thursday, April 3, 2014

Spieltrieb - otäcka ungar

Juli Zeh är väldigt bra på att skriva otäcka historier. Jag läste Spieltrieb, en thriller i skolmiljö.

Det handlar om två  extremt överbegåvade och superintelligenta skolungdomar. De är smarta - men också emotionellt efterblivna på gränsen till psykopati. På lek börjar de testa sin förmåga att utöva makt över andra. Eftersom de inte har normala hämningar använder de sig gärna av hela registret hot-sex-våld, förutom vanlig manipulation. Det hela urartar till ett grymt spel med många offer.

De två huvudpersonerna är så extrema att de inte känns helt realistiska, men det är samtidigt det som ger boken sin drivkraft.

Ibland blir texten lite långrandig när superbegåvningarna ska dänga till varandra om vem som vet mest om Nietzsche. Men oftast är det mycket, mycket spännande.

***
Läs också:
Bokmoster om Kafka
Ingrid om Familjen Bertini

Wednesday, April 2, 2014

Luta inåt, inte utåt!

Sheryl Sandberg har skrivit Lean in, en mycket intressant feministisk karriärmanual. Den riktar sig till, bland annat, kvinnor med ledarskapsambitioner, kvinnor som vill leva under mindre stress och kvinnor som vill få större möjligheter på arbetsmarknaden.

Sandberg är kvinnan bakom både Googles och Facebooks framgångar och hon skriver utifrån egna erfarenheter av glastak, hatkampanjer, sexism och svårigheterna i att vara både chef och mamma.

Ett par av hennes slutsatser:
- Det viktigaste valet en kvinna gör för sin karriär är valet av partner. Med en ojämställd partner är chanserna för karriärframgång mycket små och riskerna för utbrändhet mycket stora.
- Kvinnor straffas socialt och karriärsmässigt om de försöker tävla på samma sätt som män - till exempel genom att försöka förhandla upp sin lön. Men är vi medvetna om problemet finns det knep för att minska den negativa backlashen.

Dessutom måste vi alla, män som kvinnor, sluta att döma kvinnliga chefer och medarbetare efter en hårdare måttstock, så att kvinnor inte alltid tvingas välja mellan att vara framgångsrika eller omtyckta.

Boken är väldigt amerikansk men jag fick ändå massor av relevanta aha-upplevelser och tankeställare.

Och slutligen: Lean in är läsvärd även om du inte tänker bli chef för ett multinationellt företag. Den handlar om oss alla, i både vardag och karriär.

Tuesday, April 1, 2014

Tematrio: äventyr

Lyran frågar denna vecka efter tips på äventyrsromaner.

Så vad gills som äventyr? Jag tänker att det är tre huvudkrav:
1. Boken är händelserik, det är fullt av aktivitet och mindre filosofi och dialog.
2. Det finns många spänningsmoment och svåra situationer för hjälten/hjältarna att ta sig ur.
3. Det handlar om något slags uppdrag/quest, oftast som inbegriper en resa.

Det uppenbara tipset är förstås husbibeln, dvs Sagan om ringen. Typiskt äventyr med alla ingredienser.

Mitt andra tips är Jules Verne. Allt han skrev är äventyrsromaner. Jorden runt på åttio dagar är en sådan där genial bok som har ALLT, inklusive en akrobattrupp med mycket långa näsor.

Mitt tredje förslag (fast jag har tjogvis fler på lager) är rymdäventyret Dune av Frank Herbert. Skriven under science fiction-litteraturens "nya våg" på sextiotalet. En storslagen maktkamp på en ökenplanet där livsfarliga sandormar jagar dem som kommer för att utvinna planetens dyrbara naturresurser. Komplett med magi, en messiastyp, en knepig urbefolkning och förstås flygande tefat en masse. Och med den lite udda touchen att ett gäng supernunnor spelar en viktig roll.

Och därmed har vi kommit in på en fjärde typisk karaktäristik för äventyrsböckerna. Nämligen bristen på kvinnliga huvudpersoner. Genren äventyrsroman brukade vara synonym med pojkbok, tänk Biggles eller Indiana Jones. Böcker av pojkar, för pojkar och om pojkar med pojkar i alla aktiva roller. Jag försökte komma på några exempel på äventyr med huvudsakligen kvinnliga karaktärer men gick bet. Få se om briljanta Feministbiblioteket har lyckats bättre?