Thursday, January 30, 2014

Litterär villervalla: Manns Bergtagen

Ni vet den där tomheten som infinner sig när tegelstenen just har lästs ut? Den här gången blandades den med en stor känsla av triumf. Jag har äntligen läst ut alla 1003 sidor av Thomas Manns Bergtagen. Jo minsann!

Mann har skrivit ett slags supersize-me litterärt multiepos. Den tog enormt lång tid att läsa för varje mening måste bearbetas - dels är det ett fantastiskt språk att absorbera, dels krävs ett visst funderande på vad varje kapitel egentligen säger och betyder. Det finns nämligen ingen lättplöjd handling att följa med i. Jag skulle säga att detta är en idéroman. Med extra allt.
I korta drag: den unge och oskuldsfulle Hans Castorp har just tagit studenten och passar på att åka tre veckor för att besöka sin lungsjuke kusin som bor på sanatorium i Schweiz. Väl på plats i Davos blir han raskt diagnosticerad med tuberkulos. Istället för tre veckor blir Castorp kvar i sju år. Han ägnar tiden åt att diskutera, filosofera och interagera med sjukhemmets andra, ganska märkliga karaktärer.

Jag lutar åt att romanen är en slags allegori. Castorp - den velige, okunnige och mycket emotionelle unge mannen av Candide-typ - möter arketyper av olika idéer som vill värva honom. Där finns humanisten, den radikale religiöse, livsnjutaren och kärleken. Samt ett märkligt mellanspel med ockultism. Castorp jamsar med än den ene och än den andre, han gillar att vara i centrum för allas övertalningskampanjer. Mest intressant är den hätska kampen mellan humanisten och den radikale gudsmannen. De munhuggs hårt men civiliserat och det enda som kan få dem på samma sida är den gemensamma avskyn för den icke-intellektuelle frossaren som bara (framgångsrikt) lockar ungdomen med fylla och underhållning. Så snart denne dött av fortsätter striden mellan de båda antagonisterna ända in i ett mycket dramatiskt duellklimax. Kärlekshistorien är också bisarr, Castorp beskriver sitt hjärtas dam med ord som "hennes maskstungna byst". Hmm, smickrande.

Hela den här litterära villervallan byter ideligen stil och form. Vissa stycken är humoristiska och (tror jag) ironiska, andra är knastertorra och enormt tråkiga. Varför ägna fyra-fem sidor åt att beskriva hur människokroppen fungerar? Eller nästan åtta sidor åt recension och sammanfattning av kända operor? Däremellan finns rent absurda drömscener, spökerier och en hel mängd mycket tveksamma vårdmetoder. Det är högtravande filosofi och målande naturbeskrivningar om vartannat. Jag blir inte klok på vad det är för bok, kanske är det en palett av alla romantyper i ett enda verk. Det är utmattande. Och intressant med ständiga överraskningar.

Unge dumme Hans Castorp väljer i slutändan en helt annan idé än dem han mött på "trollberget". Första världskriget bryter ut och Castorp går patriotismens väg. Det skildras inte som ett lyckat val.

Jag är glad att jag läste Bergtagen. Det var faktiskt värt besväret. Men jag är också mycket glad att den äntligen är slut.

***
Idag också på tyskt tema:
Bokmoster om djurskyddsfrågor
Ingrids boktankar om goda översättare
Mimmimarie recenserar Han är tillbaka

Tuesday, January 28, 2014

Stockholmare - mot biblioteket!

Årets "Stockholm läser" är P C Jersilds Barnens ö. Det är en jätterolig idé, som en enorm bokklubb!

Frågan är hur många Stockholmare som genast kastar sig på cykeln mot biblioteket för att hugga ett ex - jag hade gjort det men nu bor jag ju i Bryssel så jag får väl inte vara med. Ni andra får rycka in i mitt ställe.

Monday, January 27, 2014

Tematrio: brittiska pärlor

Lyrans tematrio denna vecka handlar om brittiska boktips. Å, det finns ju massvis! Agatha Christie, Jane Austen, Charles Dickens, Arthur Conan Doyle, J.R.R. Tolkien, George Orwell, Jeanette Winterson, Julian Barnes, Zadie Smith...

Jag plockar ut följande tre boktips:

William Shakespeare, jo för han är fortfarande bäst. Allt är inte lika genialt men de stora verken är banne mig bland det bästa mänskligheten har att erbjuda. Min favorit är Othello som innehåller både stor humor, enorm sorg, en hel del snuskiga skämt och rejäla blodbad på slutet. Många drar sig kanske för att läsa Shakespeare för att det verkar svårt eller känns ovant att läsa på vers, men strunt i det och kör ändå, det är mycket lättare än du tror och verserna vänjer man sig snabbt vid.

Dorothy Sayers sammanfattar på något vis det mest brittiska för mig... Tjugotalsinteriörer, en blasé överklassdetektiv med en uttryckslös butler och en stor mängd "old chap" och "cheerio". En av de bästa titlarna är De nio målarna som har en lite annorlunda upplösning men de flesta Sayers är läsvärda om en gillar gamla pusseldeckare (det gör jag!).

Och lite mer nära i tiden: Ian McEwan är mycket produktiv men märkligt nog är ändå det mesta jag läst av honom bra. Framför allt den hemska lilla romanen On Chesil beach om ett ungt nygift par som under den viktorianska erans prydhetsvansinne inte fått någon som helst information om hur det borde gå till under bröllopsnatten. Det blir pinsamt, jobbigt och missförstånd som hade kunnat redas ut om de unga tu hade kunnat kommunicera med varandra, men de har ju knappt sett varandra innan bröllopet och de kan inte sätta ord på allt de känner för ingen har pratat med dem om det förr... Sällan har någon satt fingret på mellanmänsklig genans på ett så precist sätt.

Sunday, January 26, 2014

Gedigna knarkkunskaper

Christer Lundberg från programmet Christer i P3 har visat upp en hel del allmänbildning i På Spåret. Men att han är en sådan expert på knark visste jag ändå inte.

Hans debutroman Gräspojken är en halvgalen skröna om en trettonårig pojke som av en slump blir knarkbaron. Det är en gullig och charmig liten bok och man lär sig massor av detaljer om haschodling och praktisk narkotikasmuggling. Möjligen lite mer än vad som strängt taget är nödvändigt.

Rätt rolig och mycket lättläst. Samt med en nymfparakit i ena huvudrollen.

Friday, January 24, 2014

Breda fötter och smala skor

Roald Dahl gjorde många geniala saker (penisorgien My uncle Oswald är inte en av dem) men det finns en sak jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till: diskussionen om kvinnoskor i Häxorna.

I Häxorna får vi veta att riktiga, snälla kvinnor har smala, nätta och spetsiga skor. Häxor däremot har breda fyrkantiga fötter utan tår. För att inte bli upptäckta tvingar de ändå in fötterna i små obekväma men moderna skoeländen.

Är detta en bra beskrivning på hur ALLA kvinnor egentligen tvingar in fötterna i för smala skor? (Fakta: det finns knappt någon västerländsk kvinna som i vuxen ålder inte har fötter som deformerats av skorna. Det går knappt att få tag på skor som inte skadar fötterna. Kolla själv åt vilket håll din stortå pekar och jämför med fotformen du hade som barn. En normal stortå pekar utåt, inte inåt när man går.)

Eller är det den otäcka idén om att kvinnofötter ska se ut som i reklamen, inte som de verkligen är byggda?

Jag sympatiserar i vilket fall med häxorna.

Och jag tycker att babiandemokrater och liknande ska passa sig noga för att prata om "andra kulturers" kvinnoförtryckande klädmoden innan vi har ett vettigt utbud i svenska skobutiker.

Thursday, January 23, 2014

Lästräning

Att sitta och veva på en motionscykel i gymmet måste vara världens tristaste träningsform. Tyckte jag, tills jag insåg att det är en av få gymsaker man kan göra med en bok framför näsan.

Jo, det är sant! En win-win-situation, för träningstiden går mycket fortare och man behöver inte välja mellan läsning och motion. När jag tränade för Vätternrundan för något år sedan cyklade jag mig igenom både Lotta Lotass Den svarta solen och Henryk Sienkiewicz Quo vadis.

Det gäller bara att välja en bok man inte är alltför rädd om, för det blir en del svettiga fingeravtryck...

Tuesday, January 21, 2014

Bokprylar

Lyrans bokblogg skickar ut en temafråga och undrar om bokprylar vi har eller vill ha.

Jag brukar ju mest vilja ha själva böckerna, men så klurade jag lite till...

- I vårt hem finns ett mystiskt problem nämligen att bokhyllorna envisas med att krympa om nätterna. Bara en kort tid efter att vi har köpt en ny hylla trillar böckerna redan ut i orediga högar. Jag skulle behöva fler och större bokhyllor.

- På en buss nyligen såg jag någon som hade en sån där fiffig pytteliten läslampa som en sätter med en nypa i bokkanten, det såg väldigt praktiskt ut. Framför allt om den lampan skulle lösa problemet med att jag vill ha tänt och läsa "bara lite till" men den gula huliganens pappa vill sova.

- Och sen är det det där med läsplatta... Jag kan inte bestämma mig för om det är dags att prova eller ej. Jag misstänker att många av de gamla stofilförfattare jag läser inte alls finns digitaliserade än men visst vore det bra för ryggen att kunna packa ett par kilo lättare till varje resa. Samtidigt som pappersböckerna och jag inte alls är klara med varandra ännu.

Hur pass sålda är ni andra på era läsplattor?

Monday, January 20, 2014

Hertigens absurda kartonger

Erik Beckman skrev inte böcker som alla andra. Jag tänker mycket på Lotta Lotass medan vi läser Hertigens kartonger, den gula huliganens pappa och jag. Det är abstrakt, absurt och det rör sig i gränslandet mellan prosa och lyrik.

Det finns ingen direkt handling i Hertigens kartonger, utgiven 1965. Men det finns en sammanhängande återkommande anknytning till Churchills begravningståg som rör sig genom London. Hertigens "kartonger" eller"fyrkanter" är de uppställda led med uniformerade män som går i takt framför och bakom kistan i processionen.

Boken består av numrerade paragrafer, vissa som berättar något och andra som bara staplar konstiga ord. Texten har underbar rytm och språkkänsla men är bitvis ganska obegriplig. Den handlar om ALLT... Anstaltsinterner badar bastu, några pojkar stjäl en höna, en präst vill inte svara i telefon för han sörjer sin döda fru, en poet ser ett krocktest med en barnkrockdocka men fattar inte riktigt vad som pågår...

Jag gillade den mycket och den var fantastiskt rolig som högläsning.

Ett litet smakprov ur texten:

"31. Vi stod i ring runt trädstammar och tittade på larver,
32. vi står i hertigens fyrkant och väntar på avmarsch till S:t Paul's. Någon av oss kan när som helst försöksutskriva sig och bryta ledet,
33. kanske någon börjar sjunga när vi går över New Palace Yard,
34. kanske tänder jag en cigarett mittför Downing Street,
35. kanske viker jag av vid Cenotafiet och går tillbaka till Belgrave Square för att mata duvor,
36. eller går och löser ut min rutiga fritidsblazer hos skräddaren uppe på Pentonville Road."

Saturday, January 18, 2014

Biografi i serieformat!

Den gula huliganens pappa satte en bok i händerna på mig - det brukar vara tvärtom. Logicomix - an epic search for truth visade sig vara en biografi över matematikern och filosofen Bertrand Russell. Som tecknad serie, en graphic novel.

Jag har inget brinnande intresse för biografier om de inte är synnerligen intressanta. Men det här var ett snyggt och lättläst format som enkelt gick ner. Nu vet jag en massa om både Russell och hans elev Ludvig Wittgenstein, helt utan större ansträngning.

Så var den bra? Nja. Serien har en tydlig målgrupp: män. De få kvinnor som nämns avbildas som icke-intelligenta sidofigurer. Det är kanske tänkt som tidstypiskt, så såg säkert Russell och hans samtida på kvinnfolk. Men otyget går igen även i de (högst irriterande och narcissistiskt onödiga) bitar som beskriver författarna själva och deras arbete med boken. Deras kvinnliga medarbetare ritas med pratbubblor om icke-relevanta saker eller om att de inte förstår matte. Suck.

Om du är jätteintresserad av Bertrand Russell är detta en mycket snygg version av en biografi. Om inte... så finns det många andra böcker att läsa.

Thursday, January 16, 2014

Ålder och sophantering i Bergtagen

Om slow-food är bra för magen kanske slow-read är bra för hjärnan?

I så fall genomgår jag någon slags mirakelkur just nu, jag har nämligen fortfarande bara nått ca sidan 550 i Thomas Manns Bergtagen.

Men skam den som ger sig!

I läsningen har jag fastnat på vissa små detaljer. Detaljer som gör det mycket uppenbart att detta inte är en modern text. Här kommer tre exempel:
  • Förr i tiden bedömde man ålder annorlunda än nu. Enligt Thomas Mann är kvinnor gamla från ca 30-årsåldern (han är inte ensam, jmf de flesta författare från samma tid, t.ex. Agnes von Krusenstjerna, Elin Wägner...). En ung flicka som det är rimligt att ragga på är ca 16-17 år. Hupp! Barnarov, tänker jag, gamla tanten.
  • Sopsortering är inget för Thomas Mann. Huvudpersonen Hans Castorp slänger cigarrfimpar överallt i det idylliska alplandskapet.
  • Cigarrfimpar? Men karln är ju på ett sanatorium för folk med dödliga lungsjukdomar? Ja! För rökning var uppenbarligen inget problem förr i tiden. Kanske en delförklaring till att de intagna på tuberkulosanstalten Berghof dör som flugor. Det, och att de har en inomhustemperatur på ca sex grader plus.
 Mindre än hälften av tegelstenen kvar - fortsättning följer.

***
Kolla också in följande bloggar idag!
Bokmoster om en tysk litteraturmånad
Ingrids boktankar om Magdeburgs blodiga historia
Mimmimarie om preussiska prinsgemålen Wilhelmina Luise

Wednesday, January 15, 2014

Köpa fyra, betala för tre..

Det är sannerligen en slug affärsidé. Jag skulle bara ha en Carlos Ruiz Zafón samt kolla om Sigrid Undset överhuvudtaget finns i tryck längre, men så gick det så här.


Det skulle vara mycket, mycket billigare om böcker var lite dyrare...

Tuesday, January 14, 2014

Skilsmässopyssling?

Nils Karlsson-Pyssling - heter han Karlsson efter pappa och Pyssling efter mamma? Hur vanligt var det egentligen med dubbelnamn 1949 när boken skrevs? Är Nisse K-P kanske en föregångare bland skilsmässobarn?

Sunday, January 12, 2014

Onda flickor

Jag läste Alex Marwoods Onda flickor som en liten pausfågel, man kan behöva avbrott från Thomas Mann ibland.

Det är en enormt tragisk och hemsk rysare om två flickor i elvaårsåldern som träffas av en slump - men som snart hamnar i ungdomsfängelse för ett synnerligen grymt mord på ett tredje barn. Samhället ser inte med blida ögon på flickorna och när de som vuxna en dag kommer ut som villkorligt frigivna under skyddad identitet gäller det att göra allt för att bevara hemligheten. Men så börjar det dyka upp kvinnolik i en liten badort och både poliser och journalister går igång i jakten på mördaren och en bra story.

Det är en otäck bladvändare. Och naturligtvis är inte allt så enkelt som det först kan tyckas. Särskilt styckena om barnen som förövare är intressanta och mångbottnade.

Om en bara läste såna här och struntade i tyska tegelstenar skulle det bli många fler lästa böcker varje år...

Marwood kommer för övrigt ut med en ny rysare i juni i år: The killer next door.

Och så tipsar jag om Mia Eggimans spänningsutmaning, där kan du få massor av andra tips på rysliga böcker!

Saturday, January 11, 2014

Fröken Jansson, två fyllda! Mycket fyllda.

Är det inte ett sammanträffande så säg? Först går en förbi fyrtifnutton ställen som säljer temlor, sedan snubblar en över den här lilla skylten i Stockholm innerstad. Ödet talar till mig...


Friday, January 10, 2014

Läsutmaningar 2014

I veckans bokbloggsjerka undrar Annika om vi tänker hoppa på några läsutmaningar i år.

Haha! Tänkte jag. Jag har ju redan gått ut med väldigt blygsamma nyårslöften på läsfronten. Kände mig lite belåten och fri.

Om självbedrägeri vore en OS-gren skulle jag behöva börja packa för Sochi nu.

Jag surfade runt en aning bland bokbloggkollegornas jerkasvar och upptäcker plötsligt att jag skriver upp mig för Kaosutmaningen 2.0. Samt att jag tänker att jag kan ju lägga upp det jag läser på spänningsutmaningen, klassiska kvinnor-utmaningen samt världsutmaningen.

Förutom alltså att jag satt mig i sinnet att läsa tio nobelpristagare och att jag är med i två trevliga bokcirklar. Och har ett heltidsjobb och en multisjuk unghund. Och en livspartner som jag knappt hinner umgås med.

Blygsamma åtaganden var kanske inte rätt ord.

Thursday, January 9, 2014

Handlingslöst bergtagen

Apropå att jag gillar böcker med handling så läser jag just nu (fortfarande, ja ja jag vet) Thomas Manns Bergtagen. Hittills, efter 350 sidor, har en ung man kommit till ett sanatorium. Och diagnostiserats med tuberkulos. Så mycket annat har inte hänt. Jag återkommer med fullständig rapport när jag läst resterande 750 tättskrivna sidor.

Wednesday, January 8, 2014

Ett spanskt folkvimmel

Camilo José Cela, år 1989s nobelpristagare, skrev den myllrande romanen Bikupan. Det är en samling ögonblicksbilder från ett par dygn i Madrid direkt efter inbördskriget. Persongalleriet är stort och brett, från den feta kafémadamen till den snyltande svältande poeten och det homosexuella paret som angrips av böghatare. Det dricks kaffe, köps sex, lånas pengar och flörtas.

Boken är lättläst och målande. Den har ingen direkt story eller intrig, det är helt enkelt en beskrivning - inlindat kritisk - av Madrid och dess atmosfär i en svår tid. En trivsam lässtund men Bikupan hamnar ändå inte på topplistan, jag gillar romaner med handling.

Tuesday, January 7, 2014

Att läsa nobelpristagare

Jag försöker läsa tio nobelpristagare + årets pristagare varje år, och för att det verkligen ska bli av börjar jag varje år med att slumpmässigt plocka ut tio ännu olästa pristagare och lägga in dem i kalendern...

Men i år tänker jag strunta i slumpen eftersom det gick dåligt förra året (läste bara sju!). I år tänker jag istället välja taktiskt och plocka ut tio som jag tror det går lättare att få tag i från Belgien. T.ex. alla de kvarvarande franskspråkiga.

Målet i år blir att läsa:
Sigrid Undset
Roger Martin Du Gard
Claude Simon
Jean-Paul Sartre
Romain Rolland
Verner von Heidenstam
T.S. Eliot
André Gide
Maurice Maeterlinck
Derek Walcott

Nu gäller det bara att överlista det belgiska biblioteksystemet...

Monday, January 6, 2014

En indisk Poirot

För ett par dagar sedan fick jag lära mig att böcker av typen Damernas detektivbyrå kallas "international cozies" alltså ungefär internationella mysböcker. Bra beskrivning! Harmlösa feelgood-deckare i exotisk miljö.

Jag har just läst en sån exotisk mysdeckare: Tarquin Halls The case of the missing servant. En indisk privatdetektiv med Poirotmustasch tar sig an ett fall med en försvunnen tjänsteflicka. Samtidigt måste han själv ta sig i akt: någon skjuter sönder hans chiliplantor, hans fru och doktor har satt honom på en snål diet och lilla mamma ger sig på att i smyg jaga storbovar och korrupta poliser. Full fart och färgglada miljöskildringar från ett mycket livligt New Dehli.

Jag gillade den! Men ska ändå försöka att inte fastna i ännu en färgglad, harmlös och oändlig bokserie...

Saturday, January 4, 2014

Sjolochov: grymheter och övervåld

Nobelpristagaren i litteratur år 1965 hette Michail Sjolochov och var ryss. Jag läste hans debutverk, en novellsamling med titeln Den azurblå stäppen. 

Sjolochov är en av de ryska realisterna. Han skriver små otäcka berättelser fyllda av våld, onödig grymhet och mer våld. Hästar piskas, fölungar skjuts ihjäl, pappor pucklar på sina söner, män misshandlar sina hustrur och bröder försöker klå ihjäl varandra: blodet sprutar så det står härliga till. Är detta realistiskt ska vi alla vara mycket glada att vi inte lever bland kosacker på tjugotalet.

Det genomgående temat i novellerna är konflikten mellan kommunister och jordägare, Lenins revolution var ganska färsk när Den azurblå stäppen kom ut. Sjolochov höll sig trogen systemet i Sovjet och skrev senare om en del texter för att allt skulle passa med Stalins favoritstil...

Väl berättat, ja. Men jag blev rätt less på all misshandel. Det var tur att denna novellsamling var kort och koncis.

Thursday, January 2, 2014

Arabiskt vemod: en kärlekshistoria

Jag är  väl inte den som läser kärleksromaner egentligen, men den här lilla boken var faktiskt riktigt bra: Abdellah Taïa, Une melancolie arabe, "Ett arabiskt vemod".

Det handlar om en ung marockansk pojke. Han är homosexuell och därför lite extra utsatt bland de andra barnen. Han undkommer med knapp nöd en gruppvåldtäkt, den händelsen präglar honom sedan i livet. Han dras till skitstövlar och opålitliga män, han är ständigt olyckligt kär.

Boken är mycket kort och lättläst, bitvis väldigt poetisk på gränsen till nonsensromantik men ändå - en fin liten berättelse.

Wednesday, January 1, 2014

Nyårslöften

Så här trevligt har vi det, vi sitter i en fjällstuga med Tassas gudmattar. Det är livet på en pinne!
Och nu på det nya året är det väl dags att ta till ett par nyårslöften. Mitt motto är att realistiska löften är de bästa, så here we go:

1. Jag tänker läsa minst ett par böcker under 2014 och en eller ett par kommer vara skrivna av någon som fått nobelpriset.

2. Jag ska slutföra senaste högläsningsprojektet med min livspartner, vi läser (fortfarande) surrealistiska experimentromanen Hertigens kartonger av Erik Beckman.

3. Jag kommer inte att besudla mina känsliga ögon med usel litteratur skriven av David Grossman (curse you!!), Jan Guillou eller Camilla Läckberg.

Må det nya året komma, jag är beredd.