Monday, November 17, 2014

Hustvedt: eländes sömnpiller

Siri Hustvedt är inte en favoritförfattare.

Speciellt inte efter urtråkiga drapan The blazing world. Eller som den hade hetat om jag hade bestämt titeln: The bla-ha world of pretentious besserwissership.

Storyn verkade ju lovande: äldre kvinnlig konstnär inser att hennes verk aldrig tas på allvar och iscensätter en kupp där hon låter en snygg ung man vara frontfigur för en ny installation som egentligen är gjord av henne. Installationen blir en succé, vilket avslöjar sexismen i konstbranschen.

Problemen är följande:

1) Stilen. Boken är skriven i form av en torr och pretentiös reportagebok med "utdrag ur dagböcker" blandat med "redigerade intervjuer". Precis lika tråkigt och tungläst som det låter.

2) Intrigen. Det händer nämligen... inget mer än det som redan berättats i baksidestexten. Ett tag hintas det att konstnären gjort något lite mer spektakulärt och jag läser ut eländet bara för att få veta om det verkligen blir så. Men nej.

3) Tramset. Om bisarrt new-age-svärmeri bidrar till att föra handlingen framåt så javisst. Om inte - redigera bort dumheterna.

En tråkig, tråkig bok som inte ens blir intressant av det feministiska budskapet.

8 comments:

  1. Jag har inte läst nått av henne men jag ÄLSKAR den här typen av ärliga recensioner!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag tror inte på "vänliga veckan" :)

      Delete
  2. Men gillade du inte ens What I loved? Den är ju bra!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ärligt talat minns jag inte mycket av den. Den gjorde inget stort avtryck. "Sommaren utan män" gillade jag skarpt ända till det allra sista slutet som gjorde mig jättebesviken. Så jag är väl lite kluven!

      Delete
  3. Har inte läst Hustvedt. Nu fick jag ännu mindre lust att göra det. Tack för varningen. :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Om du ska läsa Hustvedt, satsa på "Sommaren utan män" som till 99% är mycket bra.

      Delete