Thursday, October 2, 2014

Jag förbannar tidens flod

Om någon tycker att jag tjatat väldigt mycket om Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv så är det en riktig iakttagelse.

Jag är nämligen oproportioneligt stolt över att ha läst en hel liten bok på norska. Dessutom tyckte jag mycket om boken.

Det handlar om en vuxen man vars mamma får ett allvarligt cancerbesked. Mamman åker hem till Danmark ett par dagar för något ouppklarat personligt och sonen följer efter henne. Genom tillbakablickar får vi veta att mamman och sonen också har haft en del trassel i relationen. Allt som mamman gav upp för hans skull, all utbildning de sett till att ge honom, kastade han bort för att gå med i kommunistpartiet och jobba på fabrik. Ett jobb som det visar sig att han inte fick på egna meriter utan för att hans pappa fixade det åt honom...

Men det intressanta i berättelsen är den säkra tonträffen i beskrivningen av det bortskämda barnets relation till mamman. Sonen kan inte sluta sätta sig själv först och ta mamman för given, inte ens när hon blivit sjuk och försöker åka bort för att få vara i fred. Sonen hittar mamman på stranden där hon sitter och ser ut över havet, istället för att fråga hur hon mår kläcker han ur sig "jag ska skiljas". Eller när de går till en närståendes grav tillsammans och sonen med enastående tondövhet säger "jag har huggit ner tallen på gården" för att få beröm. Det är så bra och trovärdigt berättat och det kliar i fingrarna att få örfila upp den där själviske barnrumpan.

Petterson fick Nordiska rådets litteraturpris 2009 för den här boken, och det var han väl värd.

No comments:

Post a Comment