Wednesday, May 21, 2014

Tårtor och folkmord

Du känner till konceptet: afrikansk kvinnlig egenföretagare med stor lårbredd ger goda råd till folk med små och lite större bekymmer i mysig miljö. Alla blir glada på slutet och alla är goda innerst inne.

Nej, det handlar inte om Damernas detektivbyrå utan om Gaile Parkins Mrs Angels tårtbageri.

Detta är en "international cozy", en gullig bok som utspelar sig i en exotisk miljö. Mrs Angel är konditor i Rwanda och genom henne får läsaren träffa överlevande från folkmordet, överlevande från aidsepidemierna och en hel del människor som är traumatiserade av andra skäl. Dessutom en mängd vita biståndsarbetare med mer eller mindre bra koll på hur en förväntas uppföra sig i den rwandiska kulturen.

Den är rar, den är lättläst, den ger intressanta fakta och pedagogiska råd. Men det är något som då och då stör läsningen.

Nämligen tilltalet. Huvudpersonen Angel är en enkel kvinna, så enkel att det känns som om författaren dumförklarar henne. Alla hon talar med är lika enkla och rätt korkade. De resonerar som barn.

Och här kommer kruxet: författaren är en av alla dessa vita biståndsarbetare. Visst, boken gör sig lustig över saker som vita biståndsarbetare gör fel. Men framför allt är den en kolonial kvarleva av vita missionärers sätt att beskriva afrikanska samhällen uppifrån. Kärleksfullt - men uppifrån. Mycket, mycket irriterande.

Det finns så många storslagna afrikanska författare, till exempel min personliga författaridol Chimamanda Ngozi Adichie. Läs dem istället.

No comments:

Post a Comment