Monday, April 14, 2014

Usla fäder

Det är en detalj i sammanhanget, men i läsningen av Brideshead revisited fastnade jag med hakan i golvet när jag kom till stycket där jagpersonen efter ett långt tidshopp återkommer som far. Det är en pytteminimal del av berättelsen och författaren själv beskriver det bara i förbigående, men jag studsade till som om jag fått ett häftstift i baken.

Berättarjaget Charles Ryder har nämligen lämnat sin gravida fru för att åka ut TVÅ ÅR i djungeln för att förverkliga sig själv och sin konstnärliga karriär. När han återförenas med frun i New York (UTAN BARNEN) för att tillsammans ta båten hem till England tar det ett bra tag in i dialogen innan Ryder frågar hur barnen mår - och "ja just det, du födde ju en till, vad blev det?". Därefter pratar de inte mer om det. Och när båten kommer i land bestämmer sig Ryder för att sticka från frun och barnen utan att ens träffa dem en gång igen. Uselt, uselt faderskap.

Fy tusan.

Just pappakaraktärerna är väl typiska tidsmarkörer. I de flesta klassikerna är pappan antingen frånvarande och inte alls en förälder i egentlig mening, eller en hiskelig hustyrann av typen i Les Thibaults.

Till skillnad från den moderna romanen - i både Spieltrieb och Middagen som jag nyligen läste finns fäder som faktiskt är delaktiga föräldrar. Psykopater, visserligen. Men närvarande och aktiva föräldrar.

Alfons Åbergs pappa, kom tillbaka, du behövs.

No comments:

Post a Comment