Saturday, November 30, 2013

Dagens kram och dito käftsmäll

Annikas bokblogg är tillbaka med en ny snyggare stil och med en ny fredagsfråga. Nämligen: vilken karaktär/författare vill du ge en kram och vem vill du ge en käftsmäll?

Ja du Annika, med mitt humör ligger smällarna närmre till hands än kramarna (har jag nämnt att jag inte gillar David Grossman, curse him?). Listan på karaktärer och författare jag vill ta i örat är längre än giraffens halsduk.

Så jag tänker bara nämna Darius Kopp, huvudperson i boken jag läser just nu: en barnslig, puckad person av typen "pojke som aldrig växte upp och blev man", dvs en av alla dessa horder av vuxna män som parasiterar på sin flickvän såsom en kombinerad mamma och hushållerska. Vansinnigt irriterande. Boken heter Der einzige Mann auf dem Kontinent och är skriven av Terézia Mora, årets vinnare av Tyska bokpriset. Låt oss hoppas att den snart kommer igång med någon vettig handling.

Kramen får gå till Thursday Next, min nya favoritdetektiv. Hon kan behöva den, slutet på Lost in a good book var inte helt betryggande.

Friday, November 29, 2013

Fiktiva bokklubben läser vidare om Thursday Next

Jag besökte St Mary Mead förra helgen. Den fiktiva bokklubben har nämligen kommit till del två i Jasper Ffordes helgalna serie om litteraturdetektiven Thursday Next: Lost in a good book.

Det är förstås trevligast att hälsa på hos Jane Marple om sommaren när hennes trädgård är i full blom och vi sitter med varsin pimms och spionerar på Janes mordlystna grannar. Men små engelska byar är mysiga på hösten också. Muminmamman hade med sig hembakta vinbärskakor och Hermione var briljant och på hugget som vanligt.

Vi har alltså läst Lost in a good book och den innehåller bland annat följande: Thursday Next genomgår en rättegång i en äldre utgåva av Kafkas Processen, hon gör praktik hos Ms Havisham ur Lysande utsikter och genomför en spektakulär rymning ur ett låst källarvalv enbart med hjälp av texten på ett tvättmärke. Hon får nys om den hemliga tunneln som börjar bakom ett löst semikolon i en Dickensroman och hon blir anropad via fotnoterna av en advokat som lånats ut från en kriminalromanserie.

Det blev inte särskilt mycket debatt för vi var alla fyra rörande eniga om att detta är genial läsning. Hermione drog paralleller till sin favoritbok Hogwarts - a history och Muminmamman började fundera på om hon kanske mött Thursday Next i någon engelsk översättning. Miss Marple trodde inte det - det verkade lite väl långsökt att Jasper Fforde skulle ha skrivit in finska barnböcker i Thursday Next-serien och dessutom är det redan så många knasiga figurer i Mumindalen att man omöjligt kan avgöra om någon av dem egentligen kommer från en annan bok.

Jag blev lite snurrig av alla dessa überlitterära förvecklingar, så efter att ha blivit påtrugad ett sista scones tog jag adverbkatapulten tillbaka till Bryssel och verkligheten.

Wednesday, November 27, 2013

Tjänstekvinnans berättelse

Tjänstekvinnans berättelse av Margaret Atwood är en efter-apokalypsen-dystopi med feministisk udd.

I en inte alltför avlägsen framtid har USA blivit en fundamentalistisk kristen diktatur. Kvinnor tvingas kläs i heltäckande slöjor och statens kontroll - och utrensning av oliktänkande - är total. Men trots att staten hatar sex måste något göras åt de låga födelsetalen. Lösning: statligt ägda avelskvinnor som indoktrineras och torteras till att acceptera ett liv inom den tveksamma industrigrenen barnproduktion.

Den här otäcka boken är desto mer otäck eftersom den är så välskriven. Handlingen är fruktansvärd i sig, men när den berättas med sådan skärpa blir det hela mycket värre.

Ju mer Atwood jag läser desto mer Atwood vill jag läsa.

Tuesday, November 26, 2013

Grattis, Lena Andersson!

Årets Augustpris gick alltså till Lena Andersson! Jag har inte läst Egenmäktigt förfarande, däremot Duck city och hennes alltid intressanta DN-krönikor. Andersson vänder på intellektuella frågor ett varv till på ett sätt som få andra kan.

Grattis!

Monday, November 25, 2013

Tematrio: den tog priset

Lyran frågar efter tips på böcker som vunnit pris.

Här kommer mina tre favoriter bland vinnarna av Augustpriset:

  1. Majgull Axelsson, Aprilhäxan. Trots eller tack vare en del övernaturliga inslag är denna krönika över kvinnliga öden en stor, stor berättelse. Samt, långt före sin tid, ett starkt argument mot svältkurer. Utmärkt läsning utom möjligen för nojiga gravida.
  2. Carl Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia. Nu när jag tänker efter är detta märkligt nog till viss del en spegling av Aprilhäxan. Så lustigt att jag aldrig tänkt på det innan. Undrar om det var med flit av Vallgren?
  3. Bengt Ohlsson, Gregorius. En sån där metalitterär klassikerpåbyggnad. Ohlsson skriver Söderbergs Doktor Glas ur den snuskige pastorns perspektiv och byter ut hjälte/bov-uppdelningen på kuppen. Bra gjort, tyckte jag.

Sunday, November 24, 2013

Apropå Voldemort och praktikanten

Hur löste de egentligen den där snygga ordleken "Tom Marvolo Riddle => I am Lord Voldemort" från Harry Potter and the chamber of secrets i svensk översättning? Finns där någon som läste HarryP på svenska och vet?

Saturday, November 23, 2013

I am Lord Voldemort!

Jag har fått en praktikant på mitt jobb.

Så trevligt, tänker du! En ung ny förmåga att lära upp och dela med mig av min visdom till.

Jo!

Men.

Hon skriver värre än en kratta. Och mitt jobb handlar om att hantera text och viktiga papper.

Så nu för tiden går mitt jobb mest ut på att skydda min fina, fina text från praktikantens grammatikfientliga utsvävningar. Hon lär sig nog inte så mycket av detta.

Det visar sig alltså att jag är en introvert jävel som helst opererar ensam, som vill bestämma allt själv och som inte litar det minsta på sina underhuggare. Och du förstår ju vad det betyder. Att nu saknas det bara att jag tatuerar henne lite på armen och skaffar mig ett hemligt tecken med en orm och dödsskalle:

I AM LORD VOLDEMORT!

Friday, November 22, 2013

Utvandrarna: Kristina från Duvemaskus

- Käre Karl-Oskar, vad båten gungar. Inte kunde jag tro att havet skulle vara så förfärligt. Hur länge till ska den här resan pågå?

- Hysch, Kristina! Låtsas att det är oxtömsgungan hemma på gårn, så känns det strax bättre.

***

- Karl-Oskar, nu kräks barnen över relingen. Och det är så trångt i båten att vattnet slår in.

- Var glad att de kräks, det är väl bättre att de lever och är sjösjuka här än att de dör i kriget hemma.

- Men du, Karl-Oskar, när vi väl kommer till det det nya landet, då kommer allt bli bra.

- Det nya landet är ju ett fritt land, där kommer vi bli mottagna med värdighet, som fria människor. Och vi ska jobba hårt och hjälpa till att bygga upp det landet.

***

- Se, Karl-Oskar! Där är ljus vid horisonten!

- Kära Kristina, vi klarade det. Där är den ju, kusten i Lampedusa.

Thursday, November 21, 2013

Mitt bästa bantningstips

Det tar som aldrig slut på pratet om 5:2, kolhydrater, GI och annat mathat.

Här kommer mitt bidrag till dietfloran, låt oss kalla den blecktrummedieten. Den är mycket enkel:
  1. Gå till havet. Ta med ett hästhuvud.
  2. Lägg hästhuvudet i en säck, knyt ett långt snöre i säcken och kasta ut hela paketet i vattnet.
  3. Vänta.
  4. Dra upp säcken och plocka ut ålarna som ätit sig in i säcken och in i hästhuvudet.
  5. Tillaga och ät ålarna och tänk noga på hur de slingrade sig i hästens ögonhålor medan du tuggar.
För fler härliga tips som hjälper dig att hålla suget efter mat nere, gå till biblioteket och sök efter Günther Grass.

Lycka till!

Wednesday, November 20, 2013

Deckare om Istanbuls gayscen

Mehmet Murat Somer har skrivit en serie deckare som utspelar sig i Istanbul och närmare bestämt inom gayscenen där. Den första boken heter Profetmorden. Huvudpersonen är en homosexuell man som driver en nattklubb för transpersoner och som själv till och från går i full dragmundering. Dessutom är han datahacker och kampsportare och drar sig inte för att dra igång en egen undersökning när den homofoba polisen struntar i att utreda en serie groteska mord på transsexuella.

Det är en fantastisk och annorlunda kuliss till en annars medioker deckarhistoria. Så befriande med ett okomplicerat innifrånperspektiv på vad som hade kunnat bli antingen freakshow eller tillrättalagd normdiskussion. Murat Somer hoppar över hela genuspolitiken och skriver sin story rakt upp och ner. Han beskriver transpersonerna som de helt vanliga människor de faktiskt är, med långt fler egenskaper än enbart könsidentiteten. Uppfriskande!

Däremot är handlingen rätt intetsägande. Jag misstänker att Murat Somer ville skriva om just den här miljön men inte hade någon bra intrig att hänga upp det hela på. Då är dussindeckare en enkel lösning med färdig dramaturgi. Detta är inte en bok man läser för den spännande mordgåtan, det är en bok man läser för att få ordning på personliga pronomina i transsammanhang.

Slutligen, ett ord om översättningen. Det verkar som om översättaren hade ena ögat på jobbet och andra på någon intressant netflix-serie, för den här texten är inte välbearbetad. Översättaren blandar tempus inom styckena så man vill slita sitt hår. Jag tror faktiskt inte att originalet kan vara lika sunkigt, då hade det aldrig getts ut.

Monday, November 18, 2013

Frihetlig bokmässa

I helgen var det bokmässa i Uccle, den del av Bryssel som jag bor i. På tema "frihet". Den hade jag förstås tänkt gå på, men så blev det inte. Tassavalpen blev sjuk igen (hon är sjuk mycket och ofta som ni kanske märkt) så Uccles bokmässa får vänta till nästa år.

Sunday, November 17, 2013

Godnatt, Doris Lessing

Doris Lessing är död. Hon var en fantastisk författare. Nordiska bokklubben läste nyligen henner opus Den femte sanningen, men jag tyckte ännu bättre om Gräset sjunger. Läs Doris Lessing!

Saturday, November 16, 2013

The dog it was that died

Det kan väl tänkas vara synnerligen dumt att som känslig hundägare ge sig på en bok med så illavarslande titel. Men det gjorde jag i alla fall!

The dog it was that died av H. R. F. Keating har inte gått till litteraturhistorien, det är en intetsägande liten spionthriller från 60-talet som vännen H och jag grävde upp ur en boklåda i Amsterdam i våras.

En man har hoppat av från ett superhemligt brittiskt hjärntvättsprogram och jagas därför genom Dublin av ondskefulla agenter som vill tysta honom. Eftersom han envisas med att leka detektiv och försöka ta reda på vem som är agenternas mullvad istället för att gömma sig på säker ort går det naturligtvis dåligt. Och hunden dör.

Den enda stora överraskningen var att nunnan inte var boven, det brukar de ju annars vara i thrillers från den här tiden.

Friday, November 15, 2013

Tecknad serie om Auschwitz!?

Ja! Hur konstigt det än låter, det är precis vad Art Spiegelmans prisbelönade seriebok MAUS är för något. Ett seriealbum om att överleva förintelsen.

Art Spiegelman berättar sin fars historia som Auschwitzöverlevare. Dessutom får man följa processen hur Spiegelman steg för steg får fadern att berätta vad som hände. Det är en fantastisk historia: gripande, personlig och alldeles förskräcklig.

Personerna i boken är ritade som djur: alla judar är möss, alla tyskar är förstås katter. Polackerna är grisar och den enda fransmannen i hela boken är en groda... Men det blir inte mindre förfärligt för att det är djur i serieform, tvärtom nästan mer skrämmande. Jag har läst många skildringar av förintelsen men denna går alldeles särskilt under huden med sina otäcka svartvita teckningar.

Det bästa med MAUS är det kärleksfulla och mycket ärliga porträttet av fadern som gammal, med alla sina egenheter. Han är en inbiten snåljåp, ett arv från svälttiden under kriget. Han är rasist, taskig mot sin nya fru och han begriper sig inte alls på sin son. Men det är tecknat med en väldig värme.

Vissa sidor som bara handlar om Spiegelman själv och arbetet som serietecknare hade man kunnat stryka, men resten är ett konstverk.

Nio av tio poäng till Maus.

Thursday, November 14, 2013

Bokkonsumenttest: jag är en bokknarkare

Via någon annan bokblogg, jag minns inte längre vilken, hittade jag till ett lustigt bokkonsumenttest som avslöjar vilken slags läsare jag är, om jag nu hade tvivlat på det.

Enligt detta mycket vetenskapliga (hrhmm) test är jag en bokknarkare med bland annat följande egenskaper:

"Ingen törs längre ge böcker till dig i present eftersom det är omöjligt för en utomstående att veta vilka titlar du har läst.
Du skulle kunna ha en väggbonad med texten "All läsning är bra läsning" men du är för busy med att planera inköpen på årets bokrea för att hinna brodera någon sån"

Spot on...

Wednesday, November 13, 2013

Bokslukarens bekännelser: mindre puder, mer prosa

Kanske är det dumt att klaga på för lite lästid (se förra veckans bokbloggsjerka) när en faktiskt ändå hinner läsa så mycket som jag gör.

Så hur tusan lyckas jag processa så mycket litteratur per år? En väldigt bra fråga, jag fattar det inte själv. Ett par tankar:

1) För att jag måste. Jag kan inte sova om jag inte läst åtminstonde en halv sida, läsningen gör att jag slutar älta saker som hänt under dagen och hindrar mig från att grubbla över vad som ska göras imorgon.

2) Genom att jag läser väldigt snabbt. Och det kan jag för att jag läser så mycket. Ju mer en läser desto lättare blir det att läsa. Det är precis som med fysisk träning.

3) Enorma mängder tid frigjordes när vi slutade ha TV hemma. Och då trodde jag redan innan att jag bara tittade lite på den. Jag saknar den aldrig.

4) Och så är det ju det där med könsrollerna. Om en skulle gå med på allt trams som en förväntas lägga tid på eller ta huvudansvaret för enbart för att en är kvinna skulle det fasen aldrig bli någon egentid över. Lite mindre tid åt onödigheter som ett välfönat hår ger lite mer tid åt väsentligheter som att läsa Sagan om ringen för tolfte gången. Lite damm kan en gott ha i hörnen om det betyder att det istället finns tid att stifta bekantskap med Jeanette Winterson och Margaret Atwood. Att leva i en ojämställd relation? Det skulle jag aldrig hinna.

Tuesday, November 12, 2013

Livet är för kort för att läsa David Grossman (curse you!)

Lyrans boklogg frågar efter böcker som aldrig blev färdiglästa. Jo tack, jag har ett par sådana.

James Joyces Ulysses gav jag mig på tidigare i år. Det gick inte bra. Ett eländes gottande i detaljer, jag orkade inte mer än ca tvåhundra sidor, tyckte själv att det var snudd på en omänsklig bedrift.

Colum McCanns Let the great world spin var ännu tråkigare. En bok av män, om män, för män. Och helt utan intressant handling. Hoppas du har ett annat jobb också, McCann.

Men den bok jag borde lagt ifrån mig MYCKET tidigare var David Grossmans (curse you!) genomusla På flykt från ett sorgebud. Som jag konstaterade häromdagen: tid är dyrbart. Grossman (curse you!) stal min tid. Den tiden får jag aldrig tillbaka. Jag är fortfarande ångande arg över detta. Låt oss hoppas för den allmänna världsfredens skull att jag inte råkar träffa på Grossman (curse him!) vid något bokbord någon gång.

Monday, November 11, 2013

Norlande: brylépuddingsdystopi

Jag läste Véronique Sels: Bienvenue en Norlande, "Välkommen till Norlande". Det är en halsbrytande och humoristisk dystopi. Rolig, helknäpp och lite tänkvärd.

Norlande är ett påhittat litet land mellan Belgien, Tyskland och Frankrike. Med tvåhundratusen invånare, inga ekonomiska framtidsutsikter och en oätlig brylépudding är det en plats få bryr sig om att besöka. Men Paul blir nyfiken och åker dit som utbytesstudent.

Hemma i Paris är en Paul en snäll och artig typ, men det är inget mot vad de brylépuddingsfanatiska norlandierna är. De är så fruktansvärt hjälpsamma att Paul snart anar ugglor i mossen...

Det visar sig att Norlande har tagit ett stort steg framåt för ett effektivare rättsväsen och helt enkelt planterat in ett microchip i samtliga medborgare. Chippet registrerar alla onda och goda gärningar man gör. Allt oartigt/dumt/kriminellt måste vägas upp med motsvarande mängd pluspoäng i goda handlingar. Till exempel kan man få ett par hundra pluspoäng för att "följa en utlänning till vårdcentralen", så Paul blir ideligen släpad till sjukan av studenter med låga moralpoängsaldon.

Naturligtvis går det hela över styr och med ännu mer brylépudding, en överentusiastisk flickvän och en fryst mus börjar Paul en ny bana som seriemördare och/eller serieräddare.

Sunday, November 10, 2013

Camille Lemonnier - en belgisk belgare från Belgien

Camille Lemonnier var belgare och författare, verksam under slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. Jag har aldrig läst något av honom men passerar nästan varje dag gatan med hans namn här i Bryssel.
Notera en slug lösning på den belgiska språkstriden: du får själv välja om du läser gatunamnet som "rue Camille Lemonnier" eller som "Camille Lemonnier-straat".

Saturday, November 9, 2013

Atwood: Good bones

Jag har inte läst mycket av Margaret Atwood tidigare men efter Good bones, den senaste boken i nordiska bokklubben, är jag sugen på mer.

Good bones är en rolig, smart, kritisk och slagfärdig samling korta texter, de flesta med skarp feministisk udd.

T.ex. ett par litterära blinkningar - jag älskar såna! - där Hamlets mamma förklarar vad som egentligen hände, där Askungens styvmor ger sin sida av saken och där en mycket kritisk sagoläsare plockar isär det klassiska "det-var-en-gång".

Läs den, det värmer hjärtat, töjer smilbanden och vässar hjärnan.

Friday, November 8, 2013

Den som hade tid...

...att läsa alla lockande böcker i läshögen.

Tid är ovärderligt. Lästid är ännu dyrbarare.

Thursday, November 7, 2013

Mystisk massmördare i tyskt knarkarsvammel

Ett ord som flera gånger kom för mig under läsningen av Thomas Glavinics thriller Lisa var: SVAMMEL.

Lisa är en thriller om en man som flyr undan en exceptionellt läskig och hänsynslös massmördare. Han har tagit sin tillflyktsort till ett ödsligt hus långt ut i vildmarken och där sitter han nu med sin tioårige son, drar i sig enorma mängder kokain och whisky samt skickar ut en serie ytterst osammanhängande webradiosändningar.

Låter som potentiellt spännande! Men svamlet, det förbannade svamlet. Det tog kål på all spänning.

Det stilistiska draget är nämligen att författaren skrivit ordagrant hur det skulle låta att lyssna på webradiosändningar av en mestadels mycket berusad och narkotikapåverkad person. Det är osammanhängande, det är talspråk, han byter ämne hela tiden och pratar mest om hur han häller upp en ny drink eller hur hallisarna ser ut. Snark.

Väl dolt i den enorma svammelsvadan kommer i småhackade bitar själva storyn om massmördaren som väntar därute i mörkret. Det är ett märkligt mysterium och man anar snabbt att det är något udda med denna mördare - men vad? Vad är det egentligen som händer? Varför är mördaren ute efter radioprataren? Vad har hänt med radiopratarens fru?

Jag harvade mig genom svamlet ända till slutet eftersom jag hoppades att det skulle komma en snygg upplösning som förlät det eländiga berättandet.

Så blev det inte.

Upplösningen är orimlig och ologisk och otillfredställande.

Detta är en oerhört slarvig bok. Författaren tyckte det var en kul idé att skriva verbatimt hur det låter när fulla människor får en mikrofon framför näsan. Men berusade människor är mycket sällan intressanta att lyssna till och Glavinics radiopratare är inget undantag. När det dessutom saknas en vettig berättelse att hänga upp den fulle radiopratarens svammel på, då är det illa.

Välkommen till svarta listan, Thomas Glavinic! Må du marinera väl i sällskap av andra usla berättare såsom David Grossman (curse you!), Camilla Läckberg och Ken Follett.

Tuesday, November 5, 2013

Tre bra ungdomsböcker

Lyrans tematrio idag gäller ungdomsböcker. Här kommer mina tips:

William Golding, Flugornas herre är stark och viktig läsning. En klassiker, behöver väl knappast beskrivas i detalj. Barn i flock som försöker döda varandra på en öde ö.

Mitt andra tips är Jonas Hassen Khemiri, Ett öga rött. Förhoppningsvis empatibyggande.

Och så det största äventyret av dem alla: Sagan om ringen. Många snubblar på bokens början och tycker den är trist, knepet är att när en läser första gången ska en hoppa över den långa prologen med fakta om hober, den läses sist.

I övrigt tycker jag det är svårt att dra en gräns mellan vuxen- och ungdomsböcker, jag läste allt möjligt i tonåren och jag läser allt möjligt inklusive HarryP nu.

Monday, November 4, 2013

Det finns annan frukt än apelsiner

I vintras någon gång läste jag Jeanette Wintersons självbiografiska Why be happy when you could be normal. Det är en slags uppföljning till hennes likaledes självbiografiska debutroman Oranges are not the only fruit som jag nu just läst ut.

Oranges are not the only fruit handlar om Jeanettes barndom och ungdom i en extremkristen familj i en mindre stad i Storbritannien på 60- till 70talet. Hennes adoptivmamma är rent ut sagt bindgalen. Allt kretsar kring kyrkan och mamman är inte särskilt närvarande i Jeanettes liv utom när det gäller att förmana henne om synder. Som sjuåring blir t.ex. flickan tillfälligt döv av någon slags öronsjuka, modern tolkar det som att hon gått in i ett heligt stadium och det tar därför ett bra tag innan hon får vård. Väl på sjukhuset lämnas hon ensam och mamman är istället borta och gör gudliga grejer.

Jeanettes barndom präglas av ensamhet och utsatthet och den extrema religiositetens mycket snäva regler. Kruxet är att Jeanette är lesbisk och blir kär i en av de andra flickorna i kyrkan. De har en vacker kärlekshistoria som naturligtvis slutar i katastrof när det hela kommer ut. Det blir svältkurer och demonutdrivning och hot som ingen tonåring skulle behöva utsättas för. Till slut lyckas hon slita sig loss och lämnar hemmet som sextonåring, utkastad och utan skyddsnät.

Why be happy when you could be normal går mer på djupet om hur mamman var i hemmet (det finns en pappa också, han nämns knappt och är oerhört hunsad av den galna mamman). Medan Oranges främst behandlar den religiösa delen av uppväxten handlar Why be happy... om den psyksjuka mammans excesser i hemmiljön. Dessutom och kanske mer intressant fortsätter den senare romanen där den första slutade, med vad som hände sextonåriga Jeanette när hon lämnat hemmet och hur hon senare i livet söker upp sin biologiska mor.

Jag tyckte mycket om båda böckerna - de är alldeles fruktansvärda och det är helt klart att inte vem som helst borde få adoptera barn. Winterson skriver ärligt och trovärdigt och aldrig tillrättalagt. Hon förklarar så bra hur hon både älskar och hatar mamman. Och framför allt, att det viktiga egentligen inte är huruvida hon älskar eller hatar mamman, de är ändå bundna av något slags band och måste förhålla sig till varandra utifrån det. En mycket läsvärd och mycket nykter betraktelse av vad "familj" egentligen betyder.

Sunday, November 3, 2013

Deathly hallows i Bryssel

Uppenbarligen bor här en släkting till Xenophilius Lovegood - på jakt efter dödsrelikerna (hen måste ha missat att Harry hittade alla tre relikerna redan för flera år sedan).

Saturday, November 2, 2013

Nordiska rådets litteraturpris: Leine

I veckan fick danska Kim Leine det nordiska rådets litteraturpris för boken Profeterna vid Evighetsfjorden

Jag har aldrig läst något av Leine men nordiska rådets nomineringar brukar kunna innehålla en del guldkorn så det kan vara värt att kolla upp. Å andra sidan var den ena av de två svenska nomineringarna Lars Norén, ursäkta min stora skepticism.

Den andra nominerade svensken var Johannes Anyuru En storm kom från paradiset, en bok om Anyurus pappas mycket händelserika liv som bland annat krigsfånge i Uganda. Rekommenderas!

Friday, November 1, 2013

Trailers - för böcker?

Jag som inte kollar på reklamTV-kanaler har tydligen missat ett nytt fenomen i Sverige, nämligen boktrailers. Alltså som filmtrailers men för böcker. Jag ligger som vanligt flera år efter i utvecklingen och blev uppmärksammad på detta eftersom det är frågan i veckans bokbloggsjerka.

Det låter fruktansvärt meningslöst i mina öron*. Jag vill bygga mina egna bilder i huvudet, inte få dem inmatade redan innan jag läst boken.

Dessutom, om förlaget har råd att producera små filmer till bokens marknadsföring, varför har de då inte råd med riktiga översättningar längre? Eller är det just därför? Uselt prioriterat i så fall.


*Jag ber om ursäkt för att jag låter gnällig i andra fredagsjerkan i rad.