Sunday, June 30, 2013

Boktips: Flugfällan

Fredrik Sjöberg är entomolog, dvs insektsforskare, men även litteraturkritiker och författare. Han har bland annat skrivit den fantastiska lilla essäsamlingen Flugfällan med blandade kåserier om stort och smått, mest om blomflugor.

Man får veta mycket man aldrig anat att man skulle kunna finna intressant, allt från hur man får upp levande lamm på teaterscener till hur flugnördar hälsar på varandra mitt ute i skogen, och till hur män med extremt samlardille beter sig i grupp.

Lättsamt och roligt. Perfekt som enkel sommarläsning för den som inte bara läser romaner.

Saturday, June 29, 2013

Lahiri: Den indiske tolken

Bokklubben "Most awesome reading circle" läste Jhumpa Lahiris Interpreter of maladies, i svensk översättning Den indiske tolken.

Detta är Lahiris debutsamling med nio noveller. De flesta handlar om människor med indiskt ursprung i USA, människor som kämpar med dubbla identiteter och som har hjärtat på minst två ställen i världen. Det är fantastiska små berättelser, sällan insmickrande. Ofta plockar Lahiri upp människors sämsta sidor i ljuset och vrider och vänder på dem. Låter deppigt, men är bra!

Som den stackars Mrs Sen som är isolerad i det amerikanska hemmet medan maken jobbar som gästprofessor. Hon längtar efter färsk fisk så hon kan laga samma mat som hemma i Calcutta... men vägen till fiskmarknaden är lång och främmande.

Eller det bortskämda indisk-amerikanska paret som åker på turistresa till Indien för att "hitta sina rötter" men bara lyckas förödmjuka alla de ser.

Eller den stackars gamla portvaktskvinnan som blir lovad en ny säng av en tanklös granne, men som istället... det tänker jag inte avslöja.

För den som inte har mycket tid till läsning är Lahiris korta kärnfulla noveller perfekta - men förstås läsvärt även för den med mer tid över.

Friday, June 28, 2013

Älskade onding

Veckans bokbloggsjerka går på frågan: vilken "bad guy/girl" gillar du bäst?

Det finns olika slags ondingar:

En sort är de råbarkade skitstövlarna (kan vara antingen boven eller antihjälten, som Philip Marlowe i Raymond Chandlers deckare) - nej tack till dem.

En sort är de onda som egentligen är de goda, som vampyren Eli i Låt den rätte komma in och Severus Snape ur Harry Potter. Om Philip Marlowe är antihjälte kanske man kan säga att Snape är antibov. Jag älskar Snape och Eli, men tycker inte riktigt de gills som favoritondingar eftersom de ju inte är onda på riktigt.

Och sedan finns det de genuint onda som ändå samtidigt är gentlemen med värdighet - de onda genierna hamnar ofta här. Som Moriarty i Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes.

Jag ska erkänna att jag är mycket svag för Saruman i Sagan om ringen. Han har stil och han är listig. Han är en visionär som tar steget in i industriell framtid när alla andra fortfarande harvar omkring med gammeldags lantliga metoder. Och han är ond, ond, ond...

Thursday, June 27, 2013

Böcker vs TV-serier

Att ge boktips till dem som läser mycket är lätt men boktips till dem som inte läser så mycket är svårt.

De som inte läser mycket förväntar sig ofta en enda helt FANTASTISK bok som ska kompensera besväret att läsa. Många ibland-läsare som ber mig om boktips har enorma krav på en bok, den ska vara spännande i varje ord, annars lägger de ner den. Det ska vara enkelt, det ska komma gratis, det ska vara superduperintressant på varje sida.

Men handen på hjärtat, hur många av alla TV-serier och filmer man ser är FANTASTISKA? Ofta är de av väldigt blandad kvalitet. Allt är inte bra ens i de riktigt bra serierna.

Precis så är det förstås med läsning också. Vissa böcker är FANTASTISKA, men inte alltid varje mening, varje sida. Andra böcker är trevlig läsning, god underhållning, en resa i tid och rum, trots att de inte är direkt fantastiska. Vissa böcker är rent ut sagt skitdåliga (curse you, David Grossman!!) och dem kan man med gott samvete lägga ifrån sig.

Men varför ställer vi så mycket lägre krav på TV-underhållning än på böcker?

Jag tror att läsning är en vanesak. Man läser en bok, man läser en till, för varje sida man läser tränar man upp läsförmåga och läsförståelse tills det inte längre är ansträngande utan bara roligt. Det är kanske lite mer jobb för hjärnan att läsa än att glo på en film. Men inte mycket, egentligen. Och man har mycket mer ut av det.

Jag läser inte bara FANTASTISKA böcker. Det skulle vara asjobbigt att hitta på en vattentät sållningsmetod. Men jag har ändå stor behållning av nästan allt jag läser. I varje bok finns något intressant att fundera över.

Wednesday, June 26, 2013

Ta hand om min mor

Läste nyligen ut Kyung-Sook Shins Ta hand om min mor. I all sin enkelhet en mycket läsvärd berättelse om en familj i Sydkorea. Om den sammanhållande länken i många familjer - mamman - som alla tar för given till den dag hon plötsligt försvinner.

Men tänk om mamman var en människa och inte bara mor? Tänk om hon hade egna drömmar, tankar och hemligheter? Läsaren får följa olika perspektiv - sonens, dotterns, makens - medan de alla letar efter den borttappade mamman. Och kommer till insikt om hur lite de egentligen kände henne.

Det enda som störde läsningen var det märkliga du-tilltalet i de första delarna av boken. Senare i boken återkommer detta knep och då funkar det för att det fyller en specifik funktion, men att skriva hela kapitel i du-tilltal är verkligen inget att rekommendera. Det blir mest bara ansträngande.

Låt dock inte detta stoppa dig utan läs boken, den är både tänkvärd, sorglig och spännande.

Tuesday, June 25, 2013

Boken, en tillflyktsort

Läsning är min flyktväg när livet är svårt. Tassavalpen blev sjuk i helgen och i lång och orolig väntan på besked från djursjukhuset plöjdes ett par romaner. Vilken tur att en alltid har en rejäl läshög på vänt.

Tassa är nu hemma igen, på skakiga ben. Tack och lov kommer jag alltså inte längre ha så mycket lästid som i helgen. Trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Monday, June 24, 2013

Varför läsa klassiker?

Måste man läsa klassiker?

Nej!

Men ofta finns det en god anledning till att vissa böcker har älskats genom årtionden och århundraden medan andra snabbt fallit i glömska.

Många tror att just klassikerna är de mest jobbiga och svårlästa, men ofta är det tvärtom: att klassikerna är enkla berättelser utan krångel. Annars hade väl ingen orkat läsa och föra dem vidare. Anna Karenina till exempel, ser tjock och tung ut men flyter förbi i ett nafs.

Och så finns förstås undantag, t.ex. James Joyces eländigt ansträngande Ulysses.

Ofog, James Joyce, ofog!

Sunday, June 23, 2013

Anders Fager: mjukporr för tonåringar

Cornelia Karlsson hör konstiga röster och ser människors aura. Från tonåren och uppåt knarkar hon sig runt Europa och har sex med äldre män (beskrivet med den tantporrinspirerade eufemismen "rida ormen" - töntpoäng 10 av 10). Så småningom återkommer hon till Stockholm och försöker bygga ett andeutdrivningstempel på en husbåt för att bli av med den über-onde demonen som viskar i hennes öra när hon är nykter.

Det är handlingen i Anders Fagers mjukporr för tonåringar: Jag såg henne idag i receptionen. 

En orgie i knark och elände, men vem försöker han egentligen provocera? Det enda som verkligen provocerar mig är den bristfälliga korrläsningen. Liksom i Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma fastnar man ideligen i slarviga skrivfel av typen värd istället för värld och felaktiga prepositioner och märkliga tempusbyten mitt i stycken. Det tycks som om den enda redigering som gjorts är en vända i microsoft words stavningsprogram.

Det är också en massa onödigt hoppande i tid och rum. Av någon outgrundlig anledning kommer plötsligt helt ovidkommande stycken om drottning Kristina i sextonhundratalets Rom. Jaha, men varför? Varför inte bara jobba igenom huvudhistorien ordentligt?

Slutet är otillfredsställande och oklart, om än spektakulärt. Många oknutna trådar hänger kvar lösa när man äntligen slår ihop boken.

Visst låter det kul med en bok om spöken på Kungsholmen men Fagers text blir bara en blek skugga av oefterhärmliga geniet Ajvide Lindkvists Låt den rätte komma in.

Saturday, June 22, 2013

En fårdeckare - ulligt, roligt, spännande

Jag läste om en favorit och blev lika glad den här gången också... Glennkill av Leonie Swann. Läs den!

Glennkill annonseras som en fårdeckare och det är precis vad det är. En fåraherde hittas död på ett irländskt fält. Vem är mördaren? Men istället för att följa historien från polisens perspektiv följer man fåren. Bland fåren finns Glennkills smartaste tacka, Miss Maple (sic!). Hon ser till att hjorden tar sig an mordet på sin herde.

Det är en absolut underbar bok. Den är rolig, smart och annorlunda. Och det är inte bara en gullig och söt berättelse med får i huvudrollen, det är dessutom en oväntat blodig gangsterhistoria med halsbrytande avslöjanden längs vägen. Men fåren är det allra bästa. Och särskilt deras hårda ansträngningar att försöka kommunicera med människorna omkring sig.

Passar utmärkt som värmande vitaminkick om man t.ex. just förläst sig på kolsvart isländsk vinterlitteratur.

Friday, June 21, 2013

Dialekt och talspråk?

Annika frågar i veckans bokbloggsjerka: får man skriva "på dialekt"?

Oftast helt onödigt, anser jag. I mycket korta stycken, en enstaka mening, kan det vara roligt och illustrera hur någon pratar. Men att däremot skriva hela böcker på talspråk eller dialekt blir bara jobbigt att läsa!

När jag läser hör jag bokkaraktärerna tala inne i mitt huvud och jag är fullt kapabel att höra dem på skånska om det står att de är skåningar, även om författaren inte beoörjar skreijva eout ealla diaelektala defteonger.

Kan själv, tack så mycket!

Thursday, June 20, 2013

Skaka hand med djävulen

Om du är intresserad av nutidshistoria och icke-fiktiv litteratur vill jag tipsa om Roméo Dallaires Shake hands with the devil, en skrämmande skildring av folkmordet i Rwanda. Det är en bok med många år på nacken nu, men den är fortfarande viktig och läsvärd. Särskilt som folkmord fortsätter pågå runt om i världen.

Roméo Dallaire är kanadensare och militär. Han var överbefälhavare för FN-styrkan i Rwanda 1993-1994. När folkmordet bröt ut ledde han en alltför liten, alltför outrustad styrka och kunde inte göra mycket mer än att se på medan minst 800 000 människor mördades inom loppet av bara hundra dagar. De rika FN-länderna drog tillbaka sina trupper eller förbjöd dem att utsätta sig för fara. Men skulden har förstås i första hand lagts på FN-sekretariatet och inte på FN:s medlemsländer.

Dallaires bok är en slags otäck dagbok, det är en personlig men ändå saklig bearbetning av fruktansvärda händelser och han säger själv att han skrev den för att hans barn en dag ska kunna förstå varför den pappa som lämnade dem 1993 inte var samma pappa som kom tillbaka till Kanada ett år senare. En förklaring han inte orkade ge öga mot öga. Se där ett exempel på det skrivna ordets betydelse.


Dallaire har även skrivit en annan läsvärd bok om fenomenet barnsoldater: They Fight Like Soldiers, They Die Like Children.

Tuesday, June 18, 2013

Bantningsbokseländet

Handla böcker online?

Inte alls lika roligt som att gå och nosa i en riktig affär.

Och inte tusan blir det bättre av att alla nätbokhandlar främst gör reklam för olika diethandböcker, dietkokböcker och eländes bantningspropaganda för människor med sämre självförtroende än känsla för källkritik. Tänk om en kunde logga in på t.ex. bokus eller adlibris UTAN att behöva bläddra bort tio opportunistiska LCHF-kokböcker med kändisar på framsidan.

Så skärpning, bokbranschen! Om ni inte klarar att sälja skönlitteratur är ni inga seriösa bokförsäljare. Då är ni bara populistiska fördumningsmaskiner. Dem har vi gott nog av ändå.

Monday, June 17, 2013

Mellan Snorre och Arnaldur

Glad nationaldag, Island!

Isländsk litteratur är så mycket mer än bara Snorre Sturlassons Folkkungasagor och dagens isländska polisromaner av t.ex. Arnaldur Indriðason.

Jag tipsar om två godbitar däremellan:
 
Halldór Laxness, Fria män från 1930-talet är en karg och bitter skildring av det hårda livet på isländsk landsbygd i brytningstiden mellan tradition och modernisering. Bjartur är en tjurskalle av episka mått. Han har just lyckats göra sig fri från arrendebruket och blivit "sin egen" med en liten fårflock långt ute i ingenstans mellan fjäll och mosse. Han har dragit livsmaximen "den som står i skuld är icke fri" ett par varv för långt och tackar hårdnackat nej till alla erbjudanden om hjälp och stöd. Bjartur värderar frihet och oberoende högre... trots att fåren dör, hustrun dör, barnen dör, allt går åt skogen. Det är en blandning av tröstlös realism, intressant historieskildring och isländsk saga och det går under huden så pass att att en helst av allt vill bryta sig in i boken med våld för att ge Bjartur en välbehövlig käftsmäll.

Vigdís Grímsdottír Jag heter Isbjörg jag är ett lejon från 1989 är inte heller läsning som gör en direkt munter. Tjugoettåriga Isbjörg berättar egensinnigt, utlämnande och naket sin historia. Hon berättar om en dysfunktionell familj, ett barn i en mycket utsatt situation, hur hon gradvis fastnat i prostitution som eskalerat och blivit grövre, mer kränkande, mer nedtrampande... tills hon en dag stod upp för sig själv och rätten till sin kropp. Och om vad som blev följden av det. Även Isbjörg är en tjurskalle av episka mått och även här kliar det i fingrarna att få dyka ner i berättelsen och göra en superhjälteräddning.

Jag vet inte varför isländsk litteratur ofta är så kolsvart, kanske är det klimatet, men det finns också något i svärtan som tilltalar. Både Laxness och Grímsdottír skriver gripande och levande och högst läsvärt. 

Se bara till att ladda upp med ett ex av uppiggande Damernas detektivbyrå till efteråt.

Sunday, June 16, 2013

Afrika: Imorgon fyller jag tjugo

Jag har läst Alain Mabanckou  Imorgon fyller jag tjugo. Och har bara gott att säga! Skicklig författare, exakt tonträff i språket, färgsprakande och fängslande berättelse! Stor humor, stort hjärta och kolsvarta undertoner som filtreras snyggt och stilsäkert genom det naiva barnberättarperspektivet och tioåringens enkla, raka språk.

Det handlar om tioårige Michel i 70-talets Pointe Noire, Republiken Kongo. Han filosoferar kring världspolitiken som silar in genom radion och som gör pappa så upprörd, funderar hur man bäst imponerar på grannflickan Caroline och oroar sig över att mamma är ledsen för att det inte blir några syskon.

Genom barnets berättarjag kan Mabanckou på ett slugt sätt ironisera över vuxenvärldens sorger, intriger och hycklande. Till exempel om morbror René, den stormrike direktören som predikar marxism, som roffat åt sig all familjens egendom och som varje år ger Michel en plastspade i julklapp "för att inspirera honom att vilja jobba i det ädla jordbruket". Medan de egna barnen får radiostyrda bilar, kassettspelare och andra stora dyra paket.

Dråplig, pricksäker och en fröjd att läsa. Men också bitvis hemsk och sorglig. Som när föräldrarna tar dåliga råd av en lokal häxdoktor som pekar ut Michel som skyldig till deras barnlöshet. Mabanckou spelar över hela tonregistret utan att någonsin skriva läsaren på näsan. En strålande läsupplevelse.


Detta blir min bok för Afrika i Feministbrudens världsboksutmaning.

Saturday, June 15, 2013

En litterär bästis?

Helgens bokbloggsjerka kretsar kring frågan: vilken karaktär skulle du vilja ha som allra bästa vän?

Man vill ju inte ha en Gandalf som alltid överglänser en, alltid vet bäst och som alltid fixar alla knipor.

Inte heller en Gollum, visserligen roligt att få vara lite snyggare och mer belevad i jämförelse, men ändå. Vad blir det för vänskap om det enda gemensamma samtalsämnet är fisk?

Vänskap är bäst när den känns jämlik, att man är på samma plan. Så min litterära bästis måste vara en ganska medelmåttig figur och någon som är mer intresserad av böcker än av ishockey.

Jag tror att jag skulle kunna komma bra överens med Dr Watson. Han har rest en hel del, är begåvad men inte till överdrift, har fötterna på jorden och verkar trivsam till sättet. Vi skulle kunna ses mest på stan eller hemma hos mig så vi inte måste hänga för mycket med hans jobbiga besserwisser till pojkvän. Och kanske skulle vi ta en kompissemester ihop och vandra över de skotska hedarna där Tassavalpen kan få leka av sig med Baskervilles hund.

Friday, June 14, 2013

Barnes: Känslan av ett slut

Den nordiska bokklubben träffades hemma hos mig igår, vi diskuterade Julian Barnes The sense of an ending.

Det är en liten, ordsnål och effektiv berättelse om en man som får ett brev som river upp minnen från skoltiden. Vad hände egentligen med skolkamraten Adrian? Och hur ska han övertala sin flickvän från skoltiden att lämna över en gammal dagbok som kanske förklarar allt?

För mig var det mest intressanta med boken hur huvudpersonen gradvis trädde fram i annat ljus... Som läsare får man omvärdera sin bild av personerna om och om igen. Det finns ett par logiska luckor men på det hela taget en mycket välberättad bok, jag gillade den skarpt. Och den fick medelhöga betyg: 6-8 av 10 av hela bokklubben.

Läsvärd!

Thursday, June 13, 2013

Läsfåtölj under attack

Efter snabbt spaningsarbete kunde gärningsvalpen gripas och förhöras, men släpptes därefter på fri tass på grund av sin ringa ålder. 

Gärningsvalpen har redan tidigare figurerat i ett flertal utredningar om både vandalism och förargelseväckande beteende.

Wednesday, June 12, 2013

Sommarläsning

Feministbruden och Bokdamen har båda taggat mig på senaste bokbloggskedjebrevet - roligt! Här följer mina svar:

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Till exempel Agnes von Krusenstjernas serie om frökn von Pahlen, nu när jag ÄNTLIGEN fått fatt i första boken. På läslistan finns också Elin Wägner, Pennskaftet, Sylvia Plath, The bell jar, Sofi Oksanen, När duvorna försvann och Julie Otsuka, When the emperor was divine.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Jag har en bok om Belgiens historia stående som en kanske skulle plöja medan en fortfarande bor här i landet.

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
Idealiskt: på en klippa vid havet, i lugn och ro. Sol och måsskrin.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
I soffan med ena ögat på vad valpen för tillfället försöker hitta på för ofog. Regn och brus från grannens tv genom väggen.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Jag är ju väldigt förtjust i Oksanen...

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Imorgon fyller jag tjugo av Alain Mabanckou. Vilken författare!

7. Strand eller hängmatta?
Vid havet, men hellre klippa än strand.

8. Deckare eller roman?
Roman, eller kanske en kattdeckare av Rita Mae Brown.

9. Favoritgenre?
Nej. Ja. Vet inte.

10. Tagga 3 andra!
Det verkar som om de flesta andra bloggar jag följer redan varit taggade, men jag försöker skicka vidare till Annas bokprat, Bokmoster och min nya hjälte Mrs Calloway. Kull, ni är!

Tuesday, June 11, 2013

Hjältehyllning: Mrs Calloway

För en tid sedan nämnde jag här på bloggen att jag var på jakt efter första delen i Agnes von Krusenstjernas Pahlen-svit: Den blå rullgardinen. Alla andra titlar i sviten finns att beställa hem i fin ny pocketutgåva men den allra första i serien var totalslut på alla bokhandlar jag kontaktade och alla bokaffärer på nätet sa "helt slut på förlaget". Frustrerad och uppgiven tänkte jag att jag väl får vänta till sommaren och ägna semestern åt att kuska runt landets alla antikvariat på bokjakt...

Men jag hade inte tänkt på de mirakel som kan ske i bokbloggosfären!

Förtjusande fantastiska Mrs Calloway hörde av sig och hade hittat ett ex i sin bokhandel - och nu har jag fått den i min brevlåda.

Hipp hurra för Mrs Calloway, en räddare i den litterära nöden, som för övrigt också har en mycket söt och läsvärd blogg som alla borde kolla in.

Monday, June 10, 2013

Uppsalaförfattare

Lyrans bokblogg skriver om hembygdsförfattare, så jag bidrar med tre uppländska tips.
 
Elsie Johansson är en fantastisk författare med både bredd och djup. Mosippesviten (Mosippan, Glasfåglarna och Nancy) är en uppväxtskildring i Uppsalamiljö. Klassresa, glastak för kvinnor och Sverige under moderniseringen. Den nyare romanen Sin ensamma kropp är också oerhört gripande, om äldre kvinnors tabubelagda sexualitet. Mycket läsvärt.

Ola Larsmo har bland annat skrivit den mörka och otäcka Jag vill inte tjäna, om hyckleriet med prostitution, illegala aborter och konservativ kvinnosyn i 1880talets Uppsala. En ung kvinna flyr det hårda livet som tjänstefolk på landsbygden men hamnar istället i en hård och kall miljö i staden.

Och slutligen, från Norduppland, geniala Berglins. Serietecknare är också en slags författare och få kan säga så mycket med så få ord som Berglins. Alltid briljanta!

Sunday, June 9, 2013

Bokslukarens bekännelser: Den otroliga färden

Pälstrollet Tassa, 16 veckor gammal, skuttar i trädgården med sin snuttefilt, en blå tygnoshörning. Det har blivit lite mindre läsning sedan hon flyttade in hos oss... men det är det värt!

Min allra mest känsloladdade läsupplevelse handlar naturligtvis om en hund. Eller snarare om två hundar och en katt. I Sheila Burnfords ungdomsroman Den otroliga färden rymmer en ung labrador, en gammal bullterrier och en egensinnig siameskatt från hundvakten när deras familj har åkt på semester. De beger sig tillsammans på vandring tvärs igenom Kanada för att komma tillbaka till familjehemmet. En helt omöjlig resa. Mamma läste den högt för mig och syskonen någon sommar när vi var små och det gick åt massor med näsdukar åt oss allihop.

Jo, för den är så förskräckligt sorglig att jag gråter bara jag tänker på den här boken. Om någon säger "det gör inget pappa, jag är glad för din skull" måste jag blinka jättemycket. Än idag.

För labradoren och katten klarar sig ju, de är unga och friska - men gamle Badgers odds är dåliga redan från början.

I nyare översättningar heter boken Den otroliga vandringen och det blev också namnet på Disneyfilmen som jag inte sett men som knappast är lika sorglig som boken.

Saturday, June 8, 2013

Författartips: Nadine Gordimer

Dags för ett boktips!

Nadine Gordimer är en sydafrikansk författare med litauiska och brittiska rötter. 1991 fick hon nobelpriset i litteratur. Hon är en politisk författare och aktivist även i verkliga livet - hon var medlem i ANC medan organisationen ännu var förbjuden.

Själv har jag läst både The conservationist och The house gun med stort intresse. Den förra handlar om en ganska hopplös vit farmare och hans relation till de svarta jordbruksarbetarna. Om hur svårt det är att bekämpa förändring och hur svårt det är att välkomna den. The house gun skrevs nästan trettio år senare och handlar om det allt råare och mer våldsdrabbade Sydafrika efter demokratiseringen, där alla har vapen hemma till skydd mot rån. Men även oskyldiga kan skadas av dessa vapen... Ett tema som blev relevant igen med den pågående Pistoriustragedin.

Men allra bäst är The pick-up. En av de tre mest romantiska böckerna jag läst och älskat (romantiskt trams göre sig icke besvär i min bokhylla, men Gordimer skriver aldrig trams). Om ett ungt par med oändligt olika bakgrund, som rycks upp och förflyttas och försöker anpassa livet efter kärleken. Om uppoffringar och migration och utanförskap. Magnifikt berättat som alltid av Gordimer.

Friday, June 7, 2013

Ska en deckare vara en deckare?

Veckans fråga i bokbloggsjerkan är: Hur ”genrebunden” är du? Det vill säga vad förväntar du dig av en bok ur en viss kategori?

Som jag just delade ut en tematrio-oscar i kategorin "deckare" med motiveringen "för att de inte är deckare utan bara låtsas", kan jag väl knappast komma här och påstå att jag är genre-taliban. Men riktigt så enkelt är det ändå inte.

Låt oss ta exemplet deckare. En riktig deckare för mig är en pusseldeckare av den gamla typen: en gåta, ledtrådar och falska spår, gåtan får sin lösning. Läsaren ska ha en chans att gissa mördaren men det får inte vara uppenbart. Det är klurandet, inte mordet som är det relevanta. Jag har alltså en väldigt smal definition av deckare.

När det gäller pusseldeckarna är jag konservativ. Om gåtans lösning hänger på information som läsaren får först på sista sidan blir det dålig stämning hemma hos oss. Övernaturliga lösningar får mig att tugga fradga. Och om mördaren avslöjas redan i första kapitlet slår jag ihop boken och plockar en ny.

Men pusseldeckare skrivs inte längre. Det som idag kallas deckare är istället polisromaner som handlar om 1) orgier i våld, bisarrt sex och blod i absurda mängder och 2) deppiga, socialrealistiska poliser. Intrigerna är taffliga eller icke-existerande, det finns få intelligenta gåtor och det är mordet, inte hjärnjympan som är huvudsaken.

Därför tycker jag bäst om moderna deckare som egentligen inte är deckare dvs som har en annan botten än bara blodpölarna och CSI-nörderiet. Håkan Nessers "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" är ett strålande exempel. Det råkar vara ett mord, men boken handlar egentligen om karaktärerna. Toppen!

I övrigt är jag litterär allätare och slukar det mesta från fantasy till klassiker och gillar experimentell litteratur som går utanför gränserna. Utom alltså när det gäller de gamla goda pusseldeckarna.

Thursday, June 6, 2013

Är DU också en bookoholic?

Hittade en länk till en rar liten sammanställning av tecknen på allvarligt bokberoende.

Bland annat:
  • Ditt humör påverkas av boken du just läser,
  • Ditt bästa helgnöje är att få sortera om bokhyllan för sjuttifnuttonde gången,
  • Du kan inte gå in i en bokaffär utan att komma ut med ett nytt fynd,
  • När du reser bort består halva packningen av böcker,
  • I tomrummet mellan två böcker känner du dig vilsen (hej kedjeläsare).

Någon mer än jag som känner igen sig en smula?

Bok- och bibliotekskorten jag just hittade i min plånbok...

Wednesday, June 5, 2013

Absurt på franska: Trollens paradis

Läste just ut en mycket knasig liten roman, nämligen Au bonheur des ogres av Daniel Pennac. Titeln skulle i översättning bli något i stil med Till trollens lycka eller Trollens glädje - det är sannolikt en parafras på Emile Zolas Au bonheur des dames (Damernas paradis) som även den handlar om ett stort parisiskt varuhus.

Där slutar likheterna med Zola.

Daniel Pennac skriver komiska, nästan farsartade små mysterieromaner. Au bonheur des ogres spinner utom kontroll redan på ett mycket tidigt stadium och sedan blir det bara knasigare och konstigare. Alls inte lättläst på franska! Förutom att det hela berättas på extrem Parisslang är historien så absurd att man aldrig kan gissa sig till de ord man inte förstår.

Såvitt jag hängde med i den höga hastigheten går handlingen så här:

Ben jobbar som syndabock i ett varuhus. När en kund kommer in med ett klagomål på något de köpt - ofta är problemet att varan på något sätt exploderat eller bränt ner deras hus - kallas Ben in som "kvalitetskontrollör" och blir rejält utskällt inför kunden, som då veknar och drar tillbaka sitt klagomål.

Ben raggar på snattare och har problem med sin epileptiska hund. Än värre blir det när någon börjar smälla av bomber inne på varuhuset och Ben får skulden även för detta. Ben försöker rentvå sig från anklagelserna genom att själv leta rätt på gärningsmannen...

Det är rappt, det är händelserikt, det är bitvis fullständigt obegripligt och jag hade sannolikt gillat de bisarra inslagen ännu mer utan språkbarriärens fartgupp.


För övrigt: detta är den tredje av de böcker jag skaffade på Bryssel bokmässa som visat sig vara skriven av en fransman trots att jag frågade alla bokförsäljare specifikt efter belgiska författare. Är Hergé den ende skrivande belgaren genom tiderna?

Tuesday, June 4, 2013

Tio svenska favoriter

Dags för en tematrio med nationaldagstema: svenska favoriter.

Lyran brukar föreslå att man ger tre tips. PILUTTA DIG, LYRAN! Jag tänker skriva en oskarsgala med tio kategorier istället. 
  1. Bästa klassiker: Selma Lagerlöf, alla gånger. Selma for president!
  2. Bästa norrländska: P O Enquist. Rent och enkelt språk, mäktiga berättelser, norrländskt vemod och ensamma granskogar.
  3. Bästa deckare: Håkan Nesser, för att de inte egentligen är deckare utan bara låtsas det - de är egentligen riktiga, välskrivna romaner med fantastiska karaktärer.
  4. Bästa skräckisen: John Ajvide Lindkvist. Det läskigaste är inte monstren, det läskigaste är människorna omkring monstren.
  5. Bästa galna experimentisten: Lotta Lotass, kan inte beskrivas, måste upplevas.
  6. Bästa utlandssvensk: Bodil Malmsten. Är du lite deppig? Läs en Bodil Malmsten! Jag skrattar högt minst en gång per sida, utom när det blir sorgligt, men sedan skrattar jag igen.
  7. Bästa korthistorier: Pär Lagerqvist. Hemska, finurliga, svarta små sagor.
  8. Bästa poet: Anna Maria Lenngren. Vass, elak, rolig. 
  9. Bästa nutidsskildrare: Jonas Hassen Khemiri. Inte bara öga för detaljer och känslolägen, ett språk att förmedla dem också.
  10. Bästa dåtidsskildrare: Elsie Johansson. Serien om Nancy: Mosippan, Glasfåglarna och Nancy är underbara berättelser om en ung kvinnas uppväxt i den tid när Sverige förvandlades som mest. Obs, Elsie skriver också fantastiskt om nutiden.
Grattis alla vinnare!

Monday, June 3, 2013

Mållös är maktlös

En ständigt återkommande fråga i boknördkretsar är: översättning eller original?

Jag tror att frågan är så brännande intressant eftersom språk är en maktfaktor. Språkkunskaper öppnar dörrar. Språkförbistringar skapar klyftor mellan människor.

Kanske är min språksituation extrem: svenska är mitt modersmål, engelska mitt huvudsakliga arbetsspråk, min partner är tysk och vi bor i en fransktalande region.

I vilket fall vet jag med all önskvärd tydlighet: språk är makt. Språklöshet är maktlöshet.

Ännu kan jag inte skälla ut någon efter noter på franska. Det försätter mig i underläge mot allt från bilprovningen till butiksförsäljare till sexistiska dumgubbar på krogen. Enorm frustration.

Inte heller kan jag skämta på franska - eller, om jag försöker är det ingen som fattar. Många tror att den som inte talar språket perfekt inte heller kan skoja. Ironi går helt förlorat. Än värre - många tror att den som inte talar språket perfekt är mindre intelligent. Återigen: enorm frustration.

Alla människor borde bo utomlands en period! Testa hur det är att försöka ta sig fram i en okänd kontext, försöka göra sig förstådd på ett språk som inte är ens modersmål. En aha-upplevelse som med lite tur skapar tolerans och förståelse inför andra som talar med brytning. Nej just det - det är inte så förbenat enkelt. Man lär sig inte ett nytt språk på en kafferast. Inte ens hos den bästa av SFI.

Om jag hade en tidsmaskin skulle jag åka tillbaka och ta mitt fjortonåriga jag i hampan. Jag skulle påpeka att språklektionerna i skolan är GRATIS, på DAGTID och av HÖG KVALITET. Jag skulle förklara för mig själv hur mycket tid och pengar jag fått lägga ner i efterhand på språkkurser eftersom jag inte tog chansen tillräckligt när jag var i skolåldern. Och när jag protesterade skulle jag insistera på att det visst är viktigt att göra franskaläxorna:

För det första för att kunna läsa Marcel Aymé i original.

För det andra för att en dag kunna skälla ut de belgiska bilregistreringshandläggarna så som de rätteligen förtjänar.

Sunday, June 2, 2013

Ett oanat Lang-möte

Jag nämnde häromsistens att de har skapat ett bokbord på jobbet - ett bord i entrén där alla uppmanas att lämna eller plocka böcker. Underbart initiativ! Jag trodde det bara skulle stå där över Stora Bokbytardagen 16 maj, men det verkar vara en sådan succé att det fått bli permanent.

Jag jobbar alltså i Bryssel och har kollegor från hela Europa. Totalt i mitt "departement" finns en knapp handfull andra svenskar bland runt 300 anställda. Döm därför om min förvåning när jag trillar över den här gamla godingen på bokbytarbordet.


Maria Lang: En skugga blott. På svenska! (Omslaget är diskutabelt, vit text på ljus bakgrund är inte bästa titelsättningen).

Läste raskt ut den, hade sånär glömt hur hemtrevligt småmysiga de är.

Hjältinnan och berättarjaget Puck Bure kommer hem oväntat tidigt från en utlandsresa och vad finner hon i badkaret om inte ett kvinnolik. Hjälp, Christer Wijk, kom och rädda mig! Därefter förhörs ett antal unga studenter som samtliga deklamerar passande versstycken i tid och otid. En av dem berättar inför hela församlingen att han vet vem mördaren är men att han inte vill berätta det och, by the way, nu tänker han gå och sätta sig i all ensamhet längst bort i ett mörkt hörn av det läskiga biblioteket. Nämen oj! Han blev visst också lite mördad.

Naivt, gulligt, tidstypiskt och harmlöst. Precis vad man behöver ibland.

Imorgon ska jag lägga tillbaka En skugga blott på bokbytarbordet, kanske någon annan blir lika häpet glad av att hitta den.

Saturday, June 1, 2013

Har du en bok jag kan låna?

Boklånaren (entusiastisk): Har du något jag kan låna? Någonting bra och lättläst....

(Får en bok i handen, vrider och vänder på den)

Boklånaren (fortfarande entusiastisk): O, den ser spännande ut!

(Får ytterligare en bok i handen)

Boklånaren (entusiastisk och lite velig): Men vilken ska jag välja?

(Får ytterligare en bok i handen)

Boklånaren (med en antydan till tvekan): Hmm, jag läser inte så mycket, så en bok skulle nog...

(Får ytterligare en bok i handen)

Boklånaren (lite mer bestämd tvekan): Ojsan hoppsan, nu blev det många här.

(Får ytterligare en bok i handen)

Boklånaren (ett första stråk panik i rösten): Tack, tack, jag ska ju orka bära hem dem också!

(Får ytterligare en bok i handen, tillsammans med en rejäl plastkasse)

Boklånaren (småhysteriskt): Nej, allvarligt, jag behöver inte...

(Får ytterligare en bok i handen)

Boklånaren (i falsett): Stopp! Jag kommer ändå inte hinna läsa dem och du kommer inte få igen dem förrän nästa sommar!

Bokägaren (stannar upp): Inte få igen dem?

(Börjar plocka tillbaka böcker ur plastkassen)

Boklånaren (lite trumpet): Men vänta nu, en kunde jag väl få låna i alla fall...