Tuesday, April 30, 2013

Tre av mina favoritklassiker

Lyrans bokblogg föreslår en ny tematrio: tre favoritklassiker.

Varför ska man alltid välja ut bara tre tips? Jag älskar ju så många böcker. Jag tror bestämt jag är polylitterär.

Kära Lyran, efter många våndor och mycket vrakande får detta bli mitt svar:

- Jane Eyre, Charlotte Brontë. För att det är en fantastisk huvudperson - Charlotte skrev Jane Eyre som svar på tal till systrarna och den övriga samtiden som påstod att en kvinnlig hjältinna som inte är strålande vacker kan inte älskas av läsarna. Där fick de så de teg, kan man väl säga.

- Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf. För att den är magiskt galen, rolig och småhemsk som bara Selma kan.

- Bröderna Karamazov, Fjodor Dostojevski. Jag har en liten vurm för ryska författare. Jag vet att många tycker det är alltför många namn och krångliga historier, men det är så genuint mänskliga människor i äldre rysk litteratur. Långt från de västeuropeiska idealen med überrationella huvudpersoner. Bröderna Karamazov ljuger, velar, ändrar uppfattning och är sådär allmänt mänskligt obestämda som folk är mest. Och så är det en rafflande deckargåta dessutom.

Monday, April 29, 2013

The other hand / Little Bee

Dags för ett boktips: The other hand av Chris Cleave. Lustigt nog har den i svensk översättning fått den US-amerikanska titeln (jo, de "översatte" titeln inför utgivning i USA) Little Bee. Vän av ordning tycker att om man ska översätta en titel ska det vara till det egna språket, att bara byta ut titeln på samma originalspråk gills inte.

Men det var inte det jag ville säga egentligen. Boken är nämligen jättebra. Läs den!

Ett brittiskt par åker på äventyrssemester i Nigeria. De hamnar obetänksamt lite för nära den våldsamma konflikten med oljeanknytning i Nigerdeltat. Något händer på stranden, något som kommer att förfölja dem resten av livet.

En ung flicka med starka skyddsskäl söker asyl i Storbritannien och hamnar på en flyktingförläggning, migrationspolitikens mörkaste bakgård.

Det brittiska parets och den asylsökande flickans vägar korsas, på flera sätt.

Mycket spännande, sorgligt och väl berättat. Dessutom - Chris Cleave har gjort sin research. De detaljerade och skrämmande beskrivningarna av livet på flyktingförläggningen bygger på verkliga förhållanden och händelser. Intressant och fruktansvärt.

Om mod, skuld och mänskliga möten. Många poäng av få möjliga.

Sunday, April 28, 2013

Brev till den kinesiska dåtiden

Den gula huliganens pappa och jag har just avslutat det senaste gemensamma högläsningsprojektet: Briefe in die chinesische Vergangenheit av Herbert Rosendorfer. Jag kan inte hitta någon svensk översättning. På engelska finns den i alla fall under titeln Letters back to ancient China.

Det är en lite udda brevroman. Mandarinen Kao-Tai kommer från Kina på 1000-talet. Efter ett visst missöde med en tidsmaskin anländer han i "Min-Chen", alltså München, i 1980-talets Tyskland. Kao-Tai skriver långa brev hem till dåtiden och berättar om allt märkligt han upplever. Det är ett roligt sätt att föra fram vass samhällskritik.

Boken blev en storsäljare i Tyskland när den kom. Den är lättsam, skojig och ibland mycket, mycket knasig.

För övrigt vill jag slå ett slag för högläsning, det är mysigt, rofyllt och ett väldigt trevligt sätt att få gemensamma läsupplevelser.

Saturday, April 27, 2013

Vad läser du för skräp?

Bokhoras fredagsfråga är: vad läser du för skräp?

Jo, det är väl en del trams som hamnar i läshögen, till exempel av typen enkla thrillers och "hårdkokta deckare". Puckade, sexistiska historier som ändå fyller något slags syfte i form av spännande läsning och underhållning för stunden.

Men min vanligaste skräpläsning är följetonger i en serie där första boken var genial och det sedan tacklar av... Jag tänker framför allt på två serier: Temeraire av Naomi Novik och Mrs Murphy-deckarna av Rita Mae Brown. I båda fallen har seriens intriger nu fallerat helt men jag fortsätter läsa pga gullig drake/gullig katt. Lite konstigt?

Friday, April 26, 2013

På flykt från På flykt från ett sorgebud

Det verkade vara en rätt intressant story: mamman till en israelisk pojke som kallas in att göra lumpen vid fronten rymmer - för om hon inte är hemma och kan ta emot dödsbudet kan det ju inte bli något dödsbud och alltså måste sonen vara vid liv.

Det är så David Grossmans På flykt från ett sorgebud oftast sammanfattas. Problemet är: det stämmer inte.

Låt oss ta ett steg tillbaka och konstatera ett par fakta.

1. Småbarnsanekdoter, efter möjligen de första två eller tre, roar enbart den allra närmaste familjen. Timme ut och timme in om hur Plutte tar på sig strumpor eller vad Plutta gör i pottan är inte intressant för andra än de närmast sörjande.

2. Romanläsaren hör inte till de fiktiva småbarnens närmast sörjande. Den närmaste familjen är nämligen påhittad. Romanläsaren är snarare att betrakta som en bekant till familjen som tittar in på ett kort besök.

3. Att utsätta läsare för litterära experiment av slaget "nu ska vi se hur många hundra sidor småbarnsanekdoter hen klarar av" är inhumant och borde fördömas av FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter. EU-reglerna för konsumentskydd och -upplysning borde ålägga förlagen att trycka en röd varningstriangel på omslaget.

En mer rättvisande sammanfattning av På flykt från ett sorgebud är nämligen denna: En förvirrad israelisk mamma håller monolog om ALLA detaljer i sin sons småbarnsår och allra mest de som har med strumpor och pottor att göra.

I sjuhundrasexton tortyrliknande sidor.

Jag upplever den här boken som en personlig kränkning. För jag trodde faktiskt på David Grossman när han påstod att det var bland det bästa han skrivit. Jag trodde att det här kunde vara en gripande och relevant och djupt mänsklig berättelse. Så jag tog ett djupt andetag och stod ut lite till. Och lite till. Men det kom ingen relevans, ingen handling, ingen stor litteratur, ingen fantastisk djupdykning i människans inre. Det bara fortsatte flöda fram en oändlig babbelsvada om hur lille Plutte petade näsan när han var liten. Och där stod jag, grundlurad. Fråntagen ett antal lästimmar som jag aldrig får tillbaka. När jag äntligen gav upp strax efter halva boken var skadan redan skedd.

Curse you, David Grossman, curse you!

Thursday, April 25, 2013

Intervju med annan bokmal

Fick igår kväll en intervju med en av den litterära världens mest intelligenta flickor, Hermione Granger. Vi drack varsin mörk belgisk öl på en uteservering nära Grand Place och diskuterade läsvanor.

Jag: Du läser ju oerhört mycket, men, såvitt det verkar, nästan bara faktaböcker. Läser du ingen skönlitteratur?

Hermione: När jag gick i skolan blev det mest kursböckerna. På loven läste jag väl både och. Nu för tiden läser jag allt möjligt.

Jag: Men hur fick du upp en sådan läshastighet, det kan väl ändå inte vara bara läsningen av skolböcker?

Hermione: Ja, för att läsa snabbt måste man förstås läsa mycket. Jag lärde mig läsa tidigt och hade alltid näsan i en bok som liten. Och det är klart att lästräningen måste göras med skönlitteratur och enkla böcker i början! Fem-böckerna och sånt som är lätt och roligt att läsa och som gör att man läser mer av bara farten.

Jag: Vad påverkade dig mest under skoltiden, lärarnas beröm för din läsflit eller den mobbning du utsattes för som "plugghäst"?

Hermione: Vilken svår fråga! Jag var ju ganska lillgammal och förstod tidigt vikten av att jobba hårt. Såklart att jag blev glad när lärarna såg det arbete jag la ner. Men varje gång någon kallade mig pluggis kändes det förstås som ett giftigt nålstick. Nu var ju jag väldigt motiverad att ändå fortsätta läsa, för en känsligare själ hade ett enda av de där hånflinen kanske varit nog för att de skulle sätta böckerna på hyllan för all framtid.

 Jag: Kände du att det var värt allt slit?

Hermione: Jag tänkte egentligen inte så mycket på det som slit, det var ju väldigt intressant läsning även om det bara var faktaböcker och inte skönlitteratur. Däremot är det frustrerande att många andra kunde glida igenom på bara tur, utan att lägga ner något jobb alls.

Jag: Som Harry och Ron till exempel?

Hermione: Till exempel. Jag fattar inte att jag var så himla snäll och hjälpte dem med läxorna hela tiden, så jäkla dumt egentligen. Det enda det ledde till var att de kunde fortsätta snylta på mig och min tid. Som att min tid inte var lika viktig som deras.

Jag: Kände du att de tog dig för given?

Hermione, ställer ner ölglaset med en smäll: Ärligt talat - ja! Här jobbar man och jobbar, och de bara glider igenom på en räkmacka och genom att åka snålskjuts på andra. Fy fan. Och inte nog med att de kallt räknade med att jag skulle rädda dem ur varje läxknipa, när jag ledsnade på att de inte tog eget ansvar och försökte hjälpa med små trix för att de skulle få jobbet gjort själva, då fick jag bara hån och ögonrullningar som tack. Jag minns en gång när jag fixat planeringskalendrar till dem som en liten pik att de kanske skulle ta sig i kragen...

Jag: Skulle du säga att det var en typisk situation eller var det bara just Harry och Ron som var ovanligt lata?

Hermione: Alltså, så här. Jag tror det är mycket lättare för många tjejer att "komma undan" med att vara läsnördar och ta ansvar för skolarbetet. Det är inte lika viktigt för tjejers status i flocken att vara anti-etablissemanget. Killar ger varandra statuscred för saker som att vara kaxig, eller vara bra på sport. Inte så ofta man ser grabbar som peppar andra killar för att de läser Marcel Proust, hmm?

Jag: Men man skulle ju lika gärna kunna säga att tjejer bara ger varandra cred för utseende? Och du har väl också haft dina dagar när du slängt ifrån dig bokväskan för att vara snygg i en killes ögon - till exempel julbalen när ni gick i fyran...

Hermione: Det där var väl ett slag under bältet. Alltså, man ägnar sex år i skolan åt att utveckla sitt intellekt, men folk vill bara prata om den där himla balklänningen och om mitt rakpermanentade hår. Det var en enda kväll! Get over it already!

Jag: Okej, så vad ska man göra för att få pojkar att läsa mer?

Hermione: För det första - vuxna förebilder runt omkring måste ta tag i grabbar och tjejer som hackar på andra grabbar och tjejer för att de läser, eller gillar matte, eller på andra sätt tar ansvar för sin egen intelligens. Det är aldrig ok att någon ska hånas för att hen gillar litteratur. Om du hör Mr Vernon Dursley säga åt sin son "vaddå läsa, är du bög eller?", då måste du fan ryta i och säga emot.

För det andra - det skulle inte skada om fler vuxna män som vet med sig att de är förebilder kunde ta lite aktivt ansvar och främja läsning. Fotbollskillar kunde ge boktips i TV-soffan. Pappor kunde visa sina barn att de läser annat än böcker om andra världskriget. Ledaren på ungdomsgården kunde fråga "har du läst nån bra bok på sistone" istället för alltid bara "såg du senaste hockeymatchen".

Och för det tredje - all läsning är bra läsning. Bara man kommer igång. Om det krävs en instegsfas med serietidningar och illustrated novels, så använd dem då. Om det funkar med sci-fi och fantasy, uppmuntra det. Och uppmuntra sedan ett gradvis vidgande av de litterära horisonterna. För som jag sa i början - för att kunna läsa lätt och snabbt måste man först läsa mycket. Om man läser mycket kan man läsa mer. Så enkelt är det.

Tuesday, April 23, 2013

Världsböcker på världsbokdagen

Glad Världsbokdag!

Lyran uppmuntrar alla att ge tre lästips på "böcker från hela världen". Bara tre..?

Då vill jag slå ett slag för dessa små pärlor:

1. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie: om två systrar och kriget i Biafra. Om vad krig kan göra med människor.

2. Rismodern av Rani Manicka: vacker men sorglig om familjeöden i Malaysia. Förlusten av ett barn, tyngden av familjesorger man inte får tala om.

3.Kalifens hus - ett år i Casablanca av Tahir Shah: helt galet om vedermödorna med att köpa ett skruttigt palats i Marocko och försöka rusta upp det trots visst motstånd från bl.a. de vidskepliga och oavskedbara grindvakter som följde med på köpet.

Monday, April 22, 2013

Babels bildningspanel listar omistligheter

SVT Babels bildningspanel listar fem svenska litterära verk man "bara måste läsa". Jag ligger såklart efter och får skriva upp Thorvall och Bergman på läslistan. Hjalmar Bergman gillar jag skarpt så det blir roligt, Kerstin Thorvall ska jag erkänna att jag inte har någon relation alls till. Dags att ändra på den saken.

Babels lista:
  • Vilhelm Moberg Utvandrarepos
  • Eyvind Johnson Strändernas svall
  • Kerstin Thorvall Det mest förbjudna
  • Tove Jansson Pappan och havet
  • Hjalmar Bergman Farmor och vår herre

Sunday, April 21, 2013

Gods without men

Jag läste Hari Kunzrus Gods without men, en bok som börjar med att en prärievarg kör ut i öknen med en husbil för att koka ihop metaamfetamin. Som stulet direkt från TV-serien Breaking Bad.

Nå, så spännande som Breaking Bad blev det nu inte. Tvärtom. Gods without men är ett alltför långdraget sammelsurium av berättelser om saker som händer kring en märklig klippformation någonstans i Kaliforniens öken. Man hoppar i tid och rum, från cowboy-och-indianer-tiden via sjuttiotalshippies till nutid. Det handlar mycket om UFOn. Mycket flirtande med esoteriskt foliehattande.

Det hade kunnat bli väldigt bra, det finns många glimtar av riktigt gott berättarskap som lyser upp som guldklimpar bland all gråsten. Men faktum kvarstår - det är en hel del gråsten.

Kunzru är ett bra exempel på less is more. Han skulle ha vågat rensa, kapa och renodla de berättelser som är riktigt bra. Fokusera på dem och inte spä ut dem med konstiga mellansnack. Skippa cowboyerna som ändå inte är särskilt trovärdiga och ägna mer tid åt historien om den autistiske pojken som går vilse i öknen. En renare berättelse hade lämnat djupare spår hos läsaren!

Och så är det slutet. Om det inte varit för att jag ville veta om UFO-spåret skulle få en vettig förklaring hade jag lagt ifrån mig boken innan den var slut. Nu gjorde jag inte det, och det var synd. Slutet är nämligen riktigt riktigt uselt. Läsaren lämnas mitt i öknen, ensam och utan svar, utan någon som helst begriplig logik, utan att någon av berättelsens trådar knyts samman. Ett fegt och slarvigt sätt för författaren att komma undan.

Ett och ett halvt poäng av tio möjliga.

Saturday, April 20, 2013

Bokslukarens bekännelser: Katarina Blum

Det hände sig i januari att jag snubblade över Heinrich Bölls Katarina Blums förlorade heder. Tänkte att den borde man väl ha läst någon gång. Om inte annat så för att kryssa ännu en av Nobelpristagarna.

Kämpade mig igenom boken, inte bara för att det var ett originalex på tyska - jag tyckte verkligen den var genuint långtråkig. Det handlar om Katarina Blum, en naiv och kanske lite småkorkad ung kvinna som blir indragen i press- och polisjakten på en känd terrorist. Berättelsen har ju verkligen potential att vara spännande. Problemet med skandalpressen som skändar henne och smular hennes privatliv i spillror trots att hon är oskyldig, är ett tema som förblivit aktuellt.

Men ändå.

Hela berättartekniken, att bygga upp det hela som en fejkad dokumentär skildring. Det är något som inte klickar. Jag tycker det blir segt.

Och halvvägs igenom Katarina Blums alla vedermödor börjar det gnaga så smått i mig. Är inte det här ändå ganska bekant? Har jag verkligen inte läst den förut? Men jag kan inte komma på hur den slutar... Så jag fortsätter läsa. Och det fortsätter gnaga. Så jag bläddrar bakåt i min läselogg, och jovisst - för exakt ett år sedan läste jag Katarina Blum. Utan att det alltså satte några som helst spår. Pinsamt!

Om jag snubblar över Katarina Blum i januari 2014 igen, kan någon snälla berätta för mig att jag slipper läsa om den då?

Friday, April 19, 2013

Hur viktig är titeln?

Helgens bokbloggsjerka går på temat titlar: hur viktig är titeln?

Jo, då vill man ju gärna verka intelligent och lärd och säga att jag läser bara klassiker i skinnband och det är innehållet och inte titeln som räknas.

Men handen på hjärtat - vem kan låta bli att köpa en bok som heter Alla mina vänner är superhjältar (Andrew Kaufman, rolig - läs den) eller Why be happy when you could be normal (Jeanette Winterson, mycket bra bok - läs den)?

Och visst kan väl titeln ha gett viss liten draghjälp till Jonas Jonassons försäljningssuccé Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann?

På samma sätt som jag genast dumförklarar böcker som har ord som "änglar" och "hjärta" i titeln faller jag gärna pladask för långa och knasiga titlar.

Så best-in-show blir, naturligtvis, The curious incident of the dog in night-time av Mark Haddon. Boken är fantastisk, en autistisk pojke ger sig på ett detektivuppdrag när grannens hund mördas. Genial pojke. Genial bok. Och genial titel. 

Wednesday, April 17, 2013

Nobelutmaningen

Jag minns inte hur det började, men för något år sedan fick jag för mig att jag skulle läsa samtliga nobelpristagare till litteraturpriset.

Det visade sig vara många, priset har ju delats ut sedan 1901. Men skam den som ger sig!

Min strategi är att läsa tio om året samt årets pristagare. Med den takten har jag läst allihop omkring år 2017. Jag läser slumpvis, inte kronologiskt. Jag har varit igång i lite drygt tre års tid.

Jobbigast är poeterna, tycker jag som är utpräglad prosaläsare. Jag har bestämt att jag inte behöver läsa hela lyriksamlingar pärm till pärm utan plockar ett urval av slumpvis valda dikter från varje författare för att få en känsla för stil och innehåll. Vissa är bra, andra är... nåja, smaken är som baken.

Den andra svårigheten är att få fatt i dem. Stockholms stadsbibliotek är välutrustat så det blir en del hetsläsning på semestrarna när jag är i Sverige och kan läsa de värsta gamla stofilerna i svensk översättning.

Här är hela listan (grönt = läst, svart = inte än läst, + = rekommenderas särskilt):

2012 - Mo Yan
2011 - Tomas Tranströmer
2010 - Mario Vargas Llosa
2009 - Herta Müller +
2008 - Jean-Marie Gustave Le Clézio +
2007 - Doris Lessing +
2006 - Orhan Pamuk
2005 - Harold Pinter
2004 - Elfriede Jelinek
2003 - J. M. Coetzee +
2002 - Imre Kertész
2001 - V. S. Naipaul
2000 - Gao Xingjian
1999 - Günter Grass +
1998 - José Saramago
1997 - Dario Fo
1996 - Wislawa Szymborska
1995 - Seamus Heaney
1994 - Kenzaburo Oe
1993 - Toni Morrison
1992 - Derek Walcott
1991 - Nadine Gordimer +
1990 - Octavio Paz
1989 - Camilo José Cela
1988 - Naguib Mahfouz
1987 - Joseph Brodsky
1986 - Wole Soyinka +
1985 - Claude Simon
1984 - Jaroslav Seifert
1983 - William Golding
1982 - Gabriel García Márquez
1981 - Elias Canetti
1980 - Czeslaw Milosz
1979 - Odysseus Elytis
1978 - Isaac Bashevis Singer
1977 - Vicente Aleixandre
1976 - Saul Bellow
1975 - Eugenio Montale
1974 - Eyvind Johnson, Harry Martinson
1973 - Patrick White
1972 - Heinrich Böll
1971 - Pablo Neruda
1970 - Alexandr Solzhenitsyn +
1969 - Samuel Beckett
1968 - Yasunari Kawabata
1967 - Miguel Angel Asturias
1966 - Shmuel Agnon, Nelly Sachs
1965 - Mikhail Sholokhov
1964 - Jean-Paul Sartre (tackade nej)
1963 - Giorgos Seferis
1962 - John Steinbeck
1961 - Ivo Andric
1960 - Saint-John Perse
1959 - Salvatore Quasimodo
1958 - Boris Pasternak
1957 - Albert Camus
1956 - Juan Ramón Jiménez
1955 - Halldór Laxness +
1954 - Ernest Hemingway
1953 - Winston Churchill
1952 - François Mauriac
1951 - Pär Lagerkvist +
1950 - Bertrand Russell
1949 - William Faulkner
1948 - T.S. Eliot
1947 - André Gide
1946 - Hermann Hesse
1945 - Gabriela Mistral
1944 - Johannes V. Jensen
1943 - Inget pris
1942 - Inget pris
1941 - Inget pris
1940 - Inget pris
1939 - Frans Eemil Sillanpää
1938 - Pearl Buck
1937 - Roger Martin du Gard
1936 - Eugene O’Neill
1935 - Inget pris
1934 - Luigi Pirandello
1933 - Ivan Bunin
1932 - John Galsworthy
1931 - Erik Axel Karlfeldt
1930 - Sinclair Lewis
1929 - Thomas Mann +
1928 - Sigrid Undset
1927 - Henri Bergson
1926 - Grazia Deledda
1925 - George Bernard Shaw
1924 - Wladyslaw Reymont
1923 - William Butler Yeats
1922 - Jacinto Benavente
1921 - Anatole France
1920 - Knut Hamsun
1919 - Carl Spitteler
1918 - Inget pris
1917 - Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan
1916 - Verner von Heidenstam
1915 - Romain Rolland
1914 - Inget pris
1913 - Rabindranath Tagore
1912 - Gerhart Hauptmann
1911 - Maurice Maeterlinck
1910 - Paul Heyse
1909 - Selma Lagerlöf +
1908 - Rudolf Eucken
1907 - Rudyard Kipling
1906 - Giosuè Carducci
1905 - Henryk Sienkiewicz
1904 - Frédéric Mistral, José Echegaray
1903 - Bjørnstjerne Bjørnson +
1902 - Theodor Mommsen
1901 - Sully Prudhomme

Notera att oproportionerligt många svenskar (sju, eller åtta om Nelly Sachs räknas) och oproportionerligt få kvinnor (tolv) fått priset till dags dato.

Tuesday, April 16, 2013

Passenger to Frankfurt

I Amsterdam nyligen köpte jag på mig ett par gamla Agatha Christies och har prompt läst ut den första: Passenger to Frankfurt.

Det här är inte en vanlig Christie utan en hon skrev till sin egen 80-årsdag. Den kom ut 1970 och är inte alls någon deckare. Det är en fantastisk spionroman med sedvanlig Christie-humor och som ger en högst skruvad alternativ beskrivning av /förklaring till studentprotesterna '68, komplett med Hitlers hemlige son och allt.

Inga lik i biblioteken, inga detektiver men riktigt rolig läsning i all sin bisarrhet.

Monday, April 15, 2013

Svenska böcker!

Det kom en leverans med böcker från hemlandet. Roligt! Jag har lite svårare nu för tiden att komma över böcker på svenska och det är så vilsamt att läsa på sitt modersmål. Det går markant mycket fortare...


Så mitt lite sena svar på Bokhoras Fredagsfråga är: gärna originalspråk om det går - men inte för alla tillfällen! Jag läser på svenska, engelska, tyska och franska. Men att läsa på franska är tungt och går långsamt och de allra bästa böckerna blir inte lika bra för man missar nyanser och små underfundigheter som bara modersmålare snappar upp. Därför är översättningar - riktigt bra översättningar, nota bene - viktiga och nödvändiga. Att det finns så mycket dåliga översättningar därute är en annan sak. Samt att så oerhört få franska och tyska böcker översätts och tas hem till de anglofila bokhandlarna i Sverige.

Sunday, April 14, 2013

Hur ung får man vara?

Den så kallade "kaosutmaningen" påminde mig om något jag försökt förtränga: Téa Obreht.

Eller rättare sagt: min åldersrasistiska reflexreaktion när jag insåg att flickebarnet är av årgång 1985.

Tigern i Galina var den allra första boken jag läste ut under 2013. Den handlar om en tiger som rymmer från ett zoo någonstans på Balkan. Tigern slår sig ner i närheten av en liten by där slaktaren regelbundet misshandlar sin mycket unga hustru och där en liten pojke ständigt bär med sig ett tummat exemplar av Djungelboken. Pojken och slaktarens sönderslagna fru fascineras av det vackra djuret. De övriga byborna vill slå ihjäl den och kallar på den ultimata machomannen, den kände storviltsjägaren. I en parallellberättelse får man följa en ung tjej i dagens Balkan som söker efter sin försvunne morfar och som finner både vidskepliga lantbruksarbetare och en porträttmålad hund.

Jag tänkte ungefär så här om Tigern i Galina:

(Under läsningen) En trevlig och annorlunda historia, roligt att läsa något från Balkan som inte bara handlar om krypskyttar i Sarajevo.

(Läser ut boken) Ja, den var ju inte så tokig! Kanske inte helt genomarbetad i alla detaljer, men med många fina scener och en underbar tiger.

(Hittar författarporträttet på insidan av pärmen) MEN VAD NU! VARFÖR ÄR DET EN BILD PÅ EN FJORTONÅRIG BLONDIN I MIN BOK?!?

(Tittar på författarporträttet igen) Jaha, är det hon som är författaren. Men det måste vara ett tryckfel, född 1985? Har man ens gått ut skolan än då?

(Personen i andra änden av soffan hjälper med matematiken) 27 år säger du? Det kan inte stämma. Jag är född mycket tidigare och jag är ju bara... (Personen i andra änden av soffan hjälper åter) Å fan.

(Tröstäter choklad)

(Tittar på författarporträttet igen) Det var VERKLIGEN inte en genomarbetad bok. Och orealistisk! Säkert plagierad.


Fast det var ju ändå en bok om en tiger. Den var trevlig att läsa. Och dessutom kunde jag ju kryssa punkt 20 på kaosutmaningslistan: Läs en bok av en författare under 30 år. Check!

Saturday, April 13, 2013

Farlig midsommar

En högst litterär vecka med två bokklubbsträffar inom loppet av fyra dagar. I torsdags träffades min nordiska bokklubb bestående av ett gäng högintelligenta kvinnor från Sverige, Norge och Finland. Och så jag.

Vi läste just Tove Janssons Farlig midsommar, som kompensation för den förra bokklubbsboken som var förskräckligt lång, ansträngande och lite deppig. Farlig midsommar är den exakta motsatsen!

Tove Jansson var ett geni, inte tu tal om saken. I den här lilla boken drabbas mumindalen av en tsunami och muminfamiljen flyter iväg i vad som visar sig vara en gammal teater. Lilla My kommer på avvägar i ett syskrin och mumintrollet hamnar i fängelse med en filifjonka.

Det som slår mig mest när jag läser Jansson nu i vuxen ålder är det anti-auktoritära. Muminmamman är så skönt avslappnad, inga regler är till för att hållas och historiens skurkar är parkvakter och poliser. Samma stil som Pippi Långstrump.

Kanske att man skulle ta och samla på sig alla muminromanerna att ha i hyllan till deppiga dagar?

Friday, April 12, 2013

Hundcoachen: brats och beaucerons

Hundcoachen av Fredrik Steen är en lärorik och mycket pedagogisk bok för hundägare. Den förklarar i enkla kapitel allt från hur man tränar hunden att komma till hur man hjälper en skotträdd hund. Trots den märkligt valda framsidan (där Steen ser ut som ett arrogant Stureplansbrats, varför i hela fridens namn tog han inte istället en av de sympatiska bilderna inuti boken) är det en trevlig bok.


Nej, det här går verkligen inte... Jag kan inte hålla mig längre!

Den enda anledningen till att jag "recenserar" Hundcoachen är för att få basunera ut för mina två bloggläsare: JAG ÄR MED VALP!

Idag flyttade det här lilla pälsmonstret in hos oss. Hon heter Madame Tassa och hon är en beauceron och hon är den bästa nu levande hunden i hela världen.

Thursday, April 11, 2013

Grattis Berglins!

Kulturpris till bästa satirtecknarna Berglins, det var en rolig nyhet! Alltid slagfärdiga, alltid briljanta. Jag älskar Berglins.

Här också en intervju i SvD.

Wednesday, April 10, 2013

Litterära tulpaner

Min vän H och jag besökte Amsterdam i helgen. Vi åt äppelpaj och handlade gamla Agatha Christies på marknaden, men framför allt spanade vi på tulpaner för det gör man i Holland om våren.

Och då passar det väl särskilt bra att diskutera litterära lökväxter. Till exempel de knarksmugglande tulpanerna i Tre sekunder av Börge Hellström och Anders Roslund. En bok som jag för övrigt fick låna av just vännen H. En spännande thriller om hur man planerar ett mord om man är på insidan av ett svenskt fängelse.

Ett mycket tidigt tulpanläsminne är episoden "Tulpansvindeln" i gamla serieblaskan Fantomen, kanske från åttiotalet (fortfarande svartvit) som jag läste om somrarna i stugan. Läskvalitet? Ja, varför inte.

Christies Miss Marple däremot sysslar aldrig med mesiga tulpaner, däremot med rejäla brittiska blommor som rosor och hortensia.

Har du någon hortikulturell bokanekdot? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Tuesday, April 9, 2013

Most awesome reading circle

Igår kväll var det bokklubbsträff med Most awesome reading circle som består av ett gäng oerhört trevliga kvinnor från Europas olika hörn. Vi har just läst S. J. Watsons Innan jag somnar som är både en riktig nagelbitare och en bladvändare.

Christine vaknar varje morgon upp med helt blankt minne. Bredvid henne ligger en okänd man som tålmodigt förklarar att han är hennes make. Varje dag måste hon lära sig på nytt vem hon är och vad som hänt henne. Men kan hon lita på människorna omkring henne? Varför får hon höra olika historier om olyckan som orsakade minnesskadan? Och vilka av minnesfragmenten är egentligen äkta - kan hon ens lita på sin egen dagbok?


Spännande och underhållande om än med en banal och lite onödig avrundning efter den dramatiska upplösningen. Sluta skriv i tid, människa! Och vissa onödiga stickspår - fler författare borde lita på att läsaren håller intresset uppe även utan en uppsjö av extra tillkrånglingar. Alltså: inte perfekt men en väl fungerande thriller. Jag ger den sex av tio poäng.

Och extra trevligt att diskutera över en hemlagad rumänsk middag!


Ps. boken kommer att bli film med Nicole Kidman i huvudrollen.

Monday, April 8, 2013

Män och pojkar som inte läser

Det här har jag funderat mycket på: varför i hela fridens namn går en massa män omkring och tror att deras manlighet skulle vara hotad om någon kommer på dem med att läsa skönlitteratur? Som om romanerna skulle hoppa upp och bita av dem könsorganen. Inte konstigt att pojkar får sämre skolresultat med sådana förebilder.

Högst intressant artikel i DN idag. Läs och begrunda.

Varats olidliga lätthet

Milan Kunderas Varats olidiga lätthet från 1984 imponerade på mig. Fransk-tjeckiske Kundera skriver om stort och smått som händer fyra människor och en hund, vars liv flätats samman. Om kommunisttiden i Tjeckien, om kärlek och om att byta riktning under livets gång fast det får konsekvenser. Och hela texten full med små insprängda betraktelser och snygga filosofiska metaforer. Kundera klarar att skriva små finurliga klokskaper utan att det blir klyschigt, överdrivet eller banalt.

På minusposten - som så ofta - de misslyckade beskrivningarna av hur kvinnor upplever sex. På plussidan små kluriga ordbyggen som: "She forgot that the nose was merely the nozzle of a hose that took oxygen to the lungs". Och så diskuteras det en del om jesus och bajs.

Det finns flera intressanta teman i boken. Ett är huruvida det är skillnad på kärlek och passion, om sex med en förändrar kärleken till en annan.

En annan fråga är den om skulden i ett totalitärt samhälle. Om de som ansvarade för kommunismens förföljelse av oliktänkande genuint trodde att de gjorde något nödvändigt och gott, är de då oskyldiga? Huvudpersonen Tomas pekar på exemplet Oidipus. När Oidipus inser vad han orsakat - utan egen vetskap! - river han ut sina egna ögon och går i landsflykt. Kan man skylla ifrån sig att man inget visste? Eller är det snarare jesus "förlåt dem för de vet inte vad de gör" som gäller? Boken ger inga klara svar men ställer många viktiga frågor.

Det här är stor litteratur när den är som bäst: rolig, allvarlig och hudnära. Läs den!

Sunday, April 7, 2013

Tintin, nationalhelgon

Jag bor i ett land med ganska skarpa etniska motsättningar. De två största folkgrupperna skiljs åt av både språk, religion och historiska förutsättningar. Landet har undermålig infrastruktur, underutvecklad administration och de småskaliga stamkrigen gör att de har svårt att skapa demokratiskt valda regeringar. Jag talar naturligtvis om Belgien.

Men det finns en sak som flamländare och walloner kan enas om: nationalhelgonet Tintin.

Det är synd att Tintin i Sverige blivit synonymt med rasistdebatt. Hergé producerade Tintinalbum under, i princip, hela sin livstid och de är alla tidstypiska för sina respektive årtionden. Från Tintin i Sovjet (1929) till Tintin hos gerillan (1976). Och solklart rasistiska (om än på ett naivt välvilligt sätt) Tintin i Kongo (1930).

Vad jag vill säga är att Tintin är mer än bara de olyckliga ogenomtänktheterna på 30-talet. Och det finns mycket att upptäcka i dem även i vuxen ålder, inte bara att de är sjuhelsike snygga och att Milou är briljant.


Topp-3 av Tintinalbumen:
1. Faraos cigarrer för att den är sjukt bisarr och fantastiskt händelserik.
2. Koks i lasten för att den har en bra story och för att prins Abdallah är ett roligt tillskott.
3. Blå lotus som är lite mer allvarlig och där Tchang dyker upp och lär Tintin av med stereotypt tänkande (bygger på Hergés verkliga möte och påföljande långa vänskap med en kinesisk utbytesstudent som läste lusen av honom p g a Tintin i Kongo).


Saturday, April 6, 2013

Leopolds vålnad

Har du inte läst den än så ska du genast lägga den i läslistan: Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. Det gäller särskilt alla Brysselbor. Lättläst som en roman men sprängfylld med fakta och beskrivningar av belgiske kung Leopolds våldtäkt på Kongo. Jag hade ingen aning om den här delen av historien: hur Leopold roffade åt sig en privat koloni i Afrika i slutet av 1800-talet. Och att de groteska detaljerna i Joseph Conrads Mörkrets hjärta inte var fantasifoster utan realistiskt återberättade upplevelser från Conrads resa längs floden Kongo, där vita män samlade troféer i form av svarta mäns huvud och händer och där slavhandeln pågick i brutalast möjliga form.

Det här förklarar så mycket av det som händer i Kongo idag. Och gör mig ännu mer frustrerad över hur uselt Belgien hanterar den här delen av sin historia. Den lilla skylten på Afrikamuséet i Tervuren som eufemistiskt säger "det finns flera sätt att se på kolonialismen" - den är inte tillräcklig. Inte ens i närheten.


Friday, April 5, 2013

Bokbloggsjerka: Den ultimata lässtunden

Bokbloggosfären bjuder på en massa roliga nya traditioner, som "bokbloggsjerka" varje helg. Veckans fråga är: hur ser den ultimata lässtunden ut för dig?

Först tänkte jag skriva precis som alla andra: i soffan, med en filt och en tekopp, sol genom fönstret och tyst och stilla omkring mig. Men sedan tänkte jag till om hur min verklighet faktiskt ser ut, och kom fram till att den ultimata lässtunden för mig är på resande fot.

I min läslogg finns vissa intensivperioder där jag plötsligt loggat minst en utläst bok om dagen. Det är nästan alltid perioder när jag rest. Och/eller har haft semester. Men framför allt under själva resan. En timme på en flygplats, två timmar på ett flygplan, en och en halv timme på ett tåg - det är där jag läser som allra mest.

Skrikande barn stör läsningen, men annat småsurr på en flygplats eller tågstation gör mig ingenting. Tvärtom, blir det alldeles för tyst är det något misstänkt, då har man sannolikt missat tåget och de håller på att stänga stationen för natten.

Nu till helgen tar jag tåget till Amsterdam (från Bryssel alltså) och har i bagaget: en till hälften utläst novellsamling på franska, en till hälften utläst thriller inför bokklubbsträff på måndag samt en reservbok om utifall de båda första skulle råka ta slut redan innan Antwerpen...

Thursday, April 4, 2013

Getingfabrikens pappa döende

Trista bokvärldsnyheter: författaren Iain Banks meddelar att han just nu skriver sin allra sista bok, på grund av allvarlig cancer.

Iain Banks har bland annat skrivit den mycket störda och mycket spännande boken Getingfabriken. Det är en sotsvart berättelse om Frank som växer upp under, kan man väl säga, jobbiga omständigheter. Det är svårt att beskriva boken utan att råka ge bort spoilers, så jag säger bara så här: det handlar om identitet, dysfunktionella familjer, sorg, ondska, skuld och saknad. Förutom de förskräckliga episoderna med våld mot djur är det en väldigt bra berättelse med ett märkligt slut som ställer allt på ända.

Känsliga läsare varnas, alla övriga rekommenderas att göra Franks surmulna bekantskap.

Wednesday, April 3, 2013

Vilse i Vildsnår

Tänk dig följande: du kliver ut genom porten på morgonen och ser att din cykel har blivit stulen. Dessutom har du råkat trampa med dina nya vita tygskor i hundbajs. Hur känns det? Ganska jobbigt, eller hur?

Eller tänk dig den här situationen: du har ägnat hela helgen åt att bygga en perfekt modell av Taj Mahal i små små glasmosaikbitar. Precis när du lägger sista biten sätter katten sina sylvassa tänder i din vad, du faller framstupa över modellen som går i kras och du får glassplitter i ögonen. Och i samma stund går brandvarnaren igång för du har glömt en panna på spisen och den har nu fattat eld. Jobbigt!

Eller det här: en nära släkting öppnar ett twitterkonto som bara ägnas åt att basunera ut pinsamma anekdoter från dina tonår, inklusive bitar ur din hemliga dagbok. Jättejobbigt!

Ungefär lika jobbigt och plågsamt som att ta sig igenom Natasha Illum Bergs Vildsnår. Ett eländes pekoral om män som är män och kvinnor som är kvinnor och det roligaste de vet är att skjuta vilda djur i Afrika.


Tuesday, April 2, 2013

Van Cauwelaert: Hors de moi

Har kommit igenom den första av de belgiska böckerna jag hittade på Bryssels bokmässa: Hors de moi ("Utanför mig själv", kan inte se att den finns i svensk översättning än) av Didier van Cauwelaert.

Jag måste genast lägga in en brasklapp: van Cauwelaert är inte alls belgare, han har bara ett förskräckligt belgiskt namn. Han är fransos. Men nära nog, sa gumman, torka' bordet med katten!

Det här är en bisarr liten historia om en man som kommer hem till sig själv men finner att där finns redan en annan man som säger sig vara han. Hans fru och arbetskamrater känner inte igen honom och dubbelgångaren som tagit över hans liv har också tagit över hans barndomsminnen så i detalj att han själv börjar tvivla...

En helt ok, lättläst underhållningsbok - man hålls kvar i spänning fram till den oväntade upplösningen. Och bäst av allt: i en liten biroll förekommer en Beauceron, den bästa av alla hundraser.

Monday, April 1, 2013

Välkommen, Inga!

Jag fick veta att min favoritgammelmoster, 91 år och pensionerad bibliotekarie, hittat hit till bloggen. Särskilt välkommen!

Du var ju en av mina allra första läs- och korsordsciceroner och det finns ingen som du att prata böcker med. Hoppas du gillar den moderna tidens läslogg, och jag ber om ursäkt på förhand för alla slarviga stavfel, jag vet att du ser varenda ett.

Aprilläsning

Läste en så fantastisk bok idag, första april. Isprinsessan av Camilla Läckberg. Och nu ska jag gå över till Stephanie Meyers Twilight-serie, jag ser verkligen fram emot några vettiga mormon-kristna argument mot abort och för vampyrsex inom äktenskapet!

Och är det någon som vet när Liza Marklunds nya kommer i pocket?

***APRIL APRIL ***