Sunday, March 31, 2013

Bokslukarens bekännelser: Ulysses

Jag var i Dublin med jobbet och blev påmind om hur många fantastiska irländska författare det finns. Hade jag haft mer tid hade jag gått The Dublin literary pubcrawl. Men jag såg i alla fall en av James Joyce-statyerna.

Det måste erkännas: jag fixade inte att läsa ut Ulysses. Omkring tusen sidor förvirrade lösryckta tankar. Revolutionerande när den kom. Obegriplig än idag.

Jag slet mitt hår redan efter tio sidor men kämpade mig igenom nästan tvåhundra under ett par veckors frustrerad tid. Sedan dess står Ulysses i skamhyllan.

Måste man läsa ut omöjliga böcker bara för att de är klassiker och hör till allmänbildningen? Eller är livet för kort för att läsa alltför jobbiga böcker? Om någon kan säga något som motiverar mig att ta upp James Joyce igen gör jag ett nytt försök, tills dess får den stå där och skämmas.

Saturday, March 30, 2013

Påskdeckare, tematrio

Vad är det här med att man ska läsa just deckare under påsken? Tydligen en norsk tradition. Har aldrig hört om den tidigare. Lyrans bokblogg har i vilket fall skickat ut uppmaningen att ge tre tips.

Jag gillar pusseldeckare. Helst en av typen där någon utbrister "Darn, there is a body in the library. Do tell James tea will be late. Cheerio, that's a jolly good chap." ("Jolly good" betyder ungefär "fett najs", ungdomsöversättarens anmärkning).

Blod och poliser och äckliga detaljer roar mig inte. Poängen med en deckare är en klurig intrig, ungefär som att spela Cluedo. Ge mig en klassisk "whosdunnit" och jag är nöjd! Alternativt trivseldeckare med mysfaktor, som Damernas detektivbyrå eller kattdeckarna jag nämnde i ett tidigare inlägg.

Så mina tre favoritdeckare blir tre riktiga klassiker:

1) Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes short stories. Naturligtvis.

2) Edgar Allan Poe, The Purloined letter. Genial liten historia om var man bäst gömmer saker.

3) Wilkie Collins The Moonstone, från 1868 och sannolikt en av de första "deckarhistorierna" någonsin. En diamant blir stulen. Vem är boven? Lite tillkrånglad, men artonhundratalsböckerna är ju ofta det.

Raymond Chandler däremot hör till kategorin LITTERÄRT OFOG. "Hårdkokt deckare" är i det här fallet bara en eufemism för sexistisk skit.  Hör hemma på historiens soptipp.

För övrigt glädjer jag mig som ett barn åt filmatiseringen av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam med snygga Tuva Novotny. Hoppas den håller måttet.



Fler bokbloggar med påskdeckartema: Annika, Nilma, Läsande kaninen, Annas bokprat, Pocketblogg, Pepparkakshuset, Bokföring enligt Monika, Lotten... Listan skulle kunna bli hur lång som helst.

Friday, March 29, 2013

Utmaning: läsning under 2013

Bokbloggen How hollow heart and full lade upp följande utmaning: läs minst 20 av följande 35 under år 2013. En titel kan förstås bara användas en gång.

1. Läs en bok vars originaltitel är på svenska.
22/6 2013: Anders Fager, Jag såg henne idag i receptionen

2. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare.
28/1 2013: Heinrich Böll, Die verlorene Ehre der Katarina Blum (Böll dog 1985).

3. Läs den sista delen av en trilogi eller serie.
17/8 2013: Håkan Nesser, Styckerskan från Lilla Burma

4. Läs en bok med två personer på omslaget.
4/7 2013: Maggie O'Farrell, Instructions for a heatwave

5. Läs en bok som publiceras 2007.

6. Läs en bok vars titel består av tre ord.
28/3 2013: Didier van Cauwelaert, Hors de moi

7. Läs den första volymen av en serie eller trilogi.
31/5: Daniel Pennac, Au bonheur des ogres, första i en serie av böcker om den olycksalige Ben Malaussène

8. Läs en bok som handlar om vampyrer.
9. Läs en bok som har över 600 sidor.
10. Läs en bok vars författare har ett M i för-och efternamn.
11. Läs en bok vars omslag är mestadels rosa.

12. Läs en bok med ett par på omslaget (ett romantiskt par, jfr. fjärde punkten).
11/3 2013: Hedvig Hedqvist, Kärlek och kärnfysik (på omslaget: Lise Meitner och Eva von Bahr).

13. Läs en bok med träd på omslaget.
28/7 2013: Julie Otsuka, When the emperor was divine

14. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag.
17/3 2013: Philippe Claudel, La petite fille de Monsieur Linh, Stock förlag

15. Läs en bok som snart kommer på film (under 2013 eller 2014).
5/4 2013: S.J. Watson, Before I go to sleep

16. Läs en bok som har mindre än 300 sidor.
23/6 2013: Kyung-Sook Shin, Ta hand om min mor

17. Läs en bok som publicerades under 2013.
15/6 2013: Naomi Novik, Crucible of gold gavs ut i pocketversionen i april 2013

18. Läs en bok som handlar om älvor eller alver.

19. Läs en bok med ett av de fyra elementen på omslaget.
9/4 2013 Tove Jansson, Farlig midsommar (vatten på omslaget)

20. Läs en bok som är skriven av en författare under 30 år.
3/1 2013: Tea Obreht, The tiger's wife. (Författaren född 1985. Nästan oförskämt ung).

21. Läs en bok med ”The” i början av titeln.
16/5 2013: Haruki Murakami, The elephant vanishes

22. Läs en bok som handlar om demoner eller andar.
11/5 2013: Alain Mabanckou, Demain j'aurai vingt ans. Demoner och andar är inte huvudtemat men de dyker hela tiden upp i bakgrunden.

23. Läs en bok vars titel innehåller sju ord (jfr. sjätte punkten).
21/3 2013: Peter Fröberg Idling, Sång till den storm som skall komma

24. Läs en dystopi.

25. Läs en bok vars omslag är mestadels rött.
26/7 2013: Juan Ramon Jimenez, Samtal med Silver

26. Läs en (översatt) bok vars omslag är samma som originalet.
10/8 2013: Sofi Oksanen, När duvorna försvann

27. Läs en bok om tidsresor (som till exempel Tidsresenärens Hustru).
27/4 2013: Herbert Rosendorfer, Briefe in die chinesische Vergangenheit

28. Läs en bok vars huvudperson har speciella kunskaper/egenskaper/krafter.
3/5 2013: Marcel Aymé, Le Passe-Muraille. Protagonisten kan gå genom väggar.

29. Läs en debutroman.
27/5 2013: Sami Said, Väldigt sällan fin

30. Läs en fristående bok.
12/5 2013: John Lanchester, Capital

31. Läs en bok utan människor på omslaget.
19/2 2013: Rita Mae Brown, Pay dirt (katt på omslaget)

32. Läs en bok vars omslag är mestadels vitt.
29/3 2013: Milan Kundera, Varats olidliga lätthet

33. Läs en bok som publicerades 2012.
15/2 2013: Juli Zeh, Nullzeit

34. Läs en bok som i originalspråk varken är svenskt eller engelskt.
16/3 2013: Katarina Hagena, Der Geschmack von Apfelkernen (originalspråk tyska)

35. Läs en bok om änglar.

Jamen det är väl bara att börja kavla upp ärmarna då! Ett par av böckerna jag redan läst i år passar ju utmärkt in...

Bryssel bokmässa

I början av mars hölls bokmässa i Bryssel. Utmärkt tillfälle att göra nya bekantskaper tänkte jag - jag känner ännu inte till så många belgiska författare förutom Hergé (Tintins pappa).

Jag tycker det är vansinnigt svårt att köpa och låna franskspråkiga böcker. Av någon för mig okänd anledning ser alla bokomslag precis likadana ut här. Helt harmoniserat. Antagligen någon konkurrensrelaterad förlagsregel. Man får inte den minsta ledtråd till vad det är för typ av bok. Jag blir inte alls lässugen av de här trista intetsägande omslagen.

Men... med en lista på vänners boktips i handen och med hjälp av vänliga bokförsäljare som försökte förstå min halvknaggliga franska (pas de chick-lit ou litterature sexiste et stupéfiante, s'il vous plaît!) blev det ändå ett lagom hål i plånboken.

Och sedan såg jag den.

Skylten om boksignering.

Med David Grossman (curse you!).

Som tur var för mitt bokmässesällskap skulle inte Grossman dyka upp och signera förrän dagen därpå. Jag har en stor gås oplockad med Grossman och det hade kunnat bli handgemäng. Inte heller hade jag med en penna - orutinerat - och kunde inte skriva en varningslapp att placera på visningsexemplaret av På flykt från ett sorgebud. Kanske trillar nu horder av oskyldiga belgare i samma fälla som jag föll i. Tid de aldrig får tillbaka.

David Grossman (curse you!!) är litterärt ofog personifierad.

Men bokmässan var väldigt trevlig.

Thursday, March 28, 2013

Katter, drakar och damdetektiver

I min läslista för 2012 är det ett författarnamn som sticker ut: Rita Mae Brown. Jag läste inte mindre än fyra titlar av henne förra året. Dels klassiska skildringen av att växa upp som lesbisk på landsbygden i amerikanska södern, Rubyfruit Jungle, dels tre av Browns kattdeckare.

Du läste rätt: kattdeckare.

De handlar om en postkontorsföreståndare i en amerikansk småstad. Hon har en katt och en hund. Det sker stora mängder märkliga mord i trakten, tänk TV-seriens Midsomer eller Agatha Christies St Mary Mead. Folk dör som flugor! Postkontorsföreståndaren ger sig naturligtvis på att lösa morden. Parallellt, och skickligare, gör hennes katt och hund detsamma.

Är de välskrivna? Nej!
Är det skickligt konstruerade och logiska intriger? Nej!
Är det målande och intressanta personporträtt? Nej!

Men det är en katt som är deckare.

Det är märkligt, jag tycker inte ens själv att det är strålande läsning. Ändå har jag snöat in på dem. Det är lättlästa böcker och de är snygga att ha i hyllan. Kattens och hundens dialoger är bitvis geniala. Medförfattaren Sneaky Pie Brown, Rita Maes katt, skriver roliga förord.

Jag undrar om Brown själv är riktigt nöjd med den här bokserien eller om hon fortsatte skriva för att det blev en försäljningsframgång. Och vad är det med de gulliga, lättlästa trivselserierna som gör att man inte slutar köpa varje ny titel, fast man vet att de inte kommer vara lika briljanta som den allra första boken i serien?

Det är samma sak med Alexander McCall Smiths underbara Damernas detektivbyrå. Serien stampar numera på i samma trivsamma men ganska repetitiva fotspår. Men de är snygga i hyllan, lättsam underhållning och varje gång det kommer en ny titel köper jag den mer eller mindre per automatik.

Och det är precis samma sak med Naomi Noviks fantasyserie om Temeraire. Den första boken om den superintelligenta och mycket charmiga draken Temeraire var bland det bästa jag läste det året. Jag älskade den. Och resten av serien är vansinnigt snygg... och lättläst... och varje ny titel i serien är sämre än den förra.

Jag tror att det är som med vissa favoritböcker som man läser om och om igen - t.ex. Sagan om ringen - författaren har skapat en trevlig värld som man gillar att besöka. Efter ett par böcker eller omläsningar känns det hemtamt och bekant. Det spelar inte så stor roll att det varken finns en bra story eller några litterära värden - det är en trygg plats att bege sig till.

Så, ja - jag har beställt ytterligare ett par kattdeckare via Amazon. Jag kommer skaffa den nyaste boken om Mma Ramotswe när den dyker upp i engelska bokshoppen. Och i min kalender finns en påminnelse inlagd om när Noviks senaste Crucible of Gold kommer i pocket.

Wednesday, March 27, 2013

Lotta Lotass: Den svarta solen

Tänk dig en litterär loop som du fastnar i och aldrig kommer ur. Omkring dig vandrar märkliga figurer. Män står i långa rader. Vad gör de? Varför är de där? Ingen aning. Någon kånkar omkring på diverse tunga, otympliga föremål. En tavla, en gipsbyst viras in i olika smutsiga filtar och lindor. Detaljerna beskrivs med egenhändigt påhittade ord, men så skickligt att man genast förstår vad de betyder. Repetitiva rumsbeskrivningar gör att man går in i en slags meditation.

Den svarta solen är del i en experimentell trilogi och går inte att beskriva, den måste upplevas. Den är inte en bok som andra, den är en karta över ett märkligt slott och som läsare vandrar du mellan rummen - och måste själv göra vägvalet vart du ska ta vägen härnäst. Man behöver inte nödvändigtvis läsa hela boken, man förstår poängen ganska snabbt ändå. Men läsningen blir ett vilsamt tillstånd när man väl kommer över den första frustrationen över att det inte finns någon handling. Ingen handling alls faktiskt.

Jag är för övrigt vansinnigt avundsjuk på Lotta Lotass, hon har det allra bästa författarnamnet genom tiderna. Och så skriver hon oerhört märkliga böcker. Jag gillar märkliga böcker...

(Fast det ska erkännas att jag gav upp det där med att gå geografiskt genom rummen och läste den från pärm till pärm istället. Samt blev väldigt sugen på att börja rita upp kartan men kom aldrig till skott.)

Tuesday, March 26, 2013

Ken Follett och oskulden

Vi lever en bit in på 2000-talet. Men det finns vissa områden där vi inte tycks ha kommit någon vart sedan hedenhös. Litterära beskrivningar av kvinnlig sexualitet är ett sådant.

Att det ska vara så förbenat svårt! Bara en så enkel sak som att nej, våldtäktsoffer blir vanligen inte kåta av att våldtas. Däremot skadade. Ändå fortsätter både manliga och kvinnliga författare att producera bisarra, orealistiska beskrivningar av våldtäktsoffer med multipla orgasmer. Varför?

Varför ska litteraturen ta över de sämsta av porrindustrins myter? Varför ska man behöva leta upp lesbiska romanförfattare för att få vettiga beskrivningar av kvinnokroppen? Är det kanske så illa ställt att bara flator vet hur kvalitetssex känns nu för tiden? Desto mer anledning att fler författare borde sluta slentrianbeskriva sexscener enligt klassisk James Bond-dramaturgi: in-ut-sprut-slut.

Jag har en alldeles särskild käpphäst på det här området, nämligen Ken Follett.

Missförstå mig rätt, jag gillar att läsa Follett. Han är så imponerande produktiv att man misstänker att han egentligen är en pseudonym för ett helt skrivarkollektiv. Men så är det det där han gör. Hur han i bok efter bok envisas med sin alldeles egna standardbeskrivning av hur det går till när en kvinna "förlorar oskulden".

Ett av de otaliga exemplen: Aliena våldtas i Svärdet och spiran. Med ett plopp spricker oskulden.

FAIL!

Käre Ken Follett: mödomshinnan är en myt. Det finns inget invärtes gummilock som plötsligt går opp med ett plopp. Du som gör så mycket bakgrundsresearch om kyrkoarkitektur, europeisk historia, DNA-teknik... varför inte konsultera någon kvinnlig bekant om den här lilla detaljen?

Att nya generationer läsare riskerar börja tro på mödomshinnor är illa i sig. Men det finns också farligare krafter som envist håller liv i den här myten. Varför fortsätta underblåsa en missuppfattning som bidrar till att unga kvinnor tvingas till så kallade "oskuldskontroller"?

Misstänker att det tyvärr blir tillfälle att återkomma i frågan.



 


Monday, March 25, 2013

Bäst och sämst under 2012

Lite statistik...

Under 2012 läste jag 83 böcker, årliga omtag som Sagan om ringen ej medräknat.

57 var skrivna av män och 26 av kvinnor, 12 verk av nobelpristagare. 8% var skrivna före år 1900 (äldst: Snorre Sturlasson, Nordiska kungasagor) och 15 stycken skulle kunna räknas som deckare. Nästintill alla, 93%, var skönlitterära verk varav ett par draman och ett par lyriksamlingar av nobelpristagare. 19 av böckerna var skrivna av svenska författare, 25 av britter och 14 av US-amerikaner.

Att bestämma sig för topp-3 är svårt, det får bli:
1. Haruki Murakami, 1Q84
2. Erin Morgenstern, The Night Circus
3. Halldor Laxness, Fria män samt Jonathan Tropper, Sju jävligt långa dagar

De sämsta tre är mycket enklare att peka ut:
1. David Grossman (curse you!), På flykt från ett sorgebud (så dålig att den förtjänar ett eget blogginlägg i sinom tid)
2. Dag Solstad, Professor Andersens natt (vad är det med norska författare och pseudofilosofiskt dravel?)
3. Ian Sansom, Fallet med de försvunna böckerna (det hade kunnat bli så bra. Men det blev det inte)


Sunday, March 24, 2013

Lästips för bokklubbar

Bokklubb eller läsecirkel är ett utmärkt sätt att umgås. Jag är med i två olika bokklubbar. Det är huvudsakligen en genial ursäkt att träffa trevliga tjejer över en enkel middag. Och har man inget samtalsämne finns ju alltid boken att prata om.

Men så är det den där jobbiga frågan: vad ska vi läsa?

Vi brukar turas om att föreslå en titel och skaffa en hel uppsättning till alla. Jag har just bestämt Julian Barnes The sense of an ending, hoppas den är bra.

Eller snarare - hoppas den är bra för en bokklubb. De allra bästa böckerna är inte nödvändigtvis de mest intressanta att diskutera! En riktigt bra bokklubbsbok har antingen tvetydigheter i historien eller moraliska dilemman eller något annat otydligt som man får igång en rejäl diskussion om.

Två av de bästa bokklubbsträffarna vi haft hittills handlade om Giaconda Bello The scroll of seduction och Nicole Krauss The history of love. Jag var inte stormförtjust i någon av dem, men det blev väldigt bra samtal för vi hade läst dem så olika och det fanns många möjliga aspekter och sätt att förstå handlingen i dem båda. Klassiker är annars ett ganska säkert kort, där finns nästan alltid intressanta frågor. Det finns en anledning till att dessa böcker tryckts om och om igen medan forna tiders Marian Keyes fallit i glömska...

Mina bästa boktips för bokklubbar:
1. Selma Lagerlöf, Kejsaren av Portugallien
2. Jonas Hassen Khemiri, Jag ringer mina bröder
3. Evelyn Vaughn, Scoop
4. Chimamana Ngozi Adichie, Lila hibiskus
5. Mohsin Hamid, Den ofrivillige fundamentalisten
6. Nadine Gordimer, House gun
7. Chris Cleave, Little Bee
8. Mary Shelley, Frankenstein
9. Ma Jian, Nudelbagaren
10. Carl Jonas Love Almqvist, Det går an

Saturday, March 23, 2013

Monsieur Linh och den lilla flickan

Nyligen läste jag ut en alldeles fantastisk liten bok: Monsieur Linh och den lilla flickan av Philippe Claudel. Rekommenderas varmt!

En kort, mycket lättläst berättelse (utmärkt som lästräning på franska!) om den gamle Monsieur Linh som flyr från ett sydostasiatiskt land, kanske Vietnam under kriget. Han är den ende överlevande från en nedbränd by. Han fann sin son och sonhustru döda i risfältet och flyr nu med sitt nyfödda barnbarn. Han möter en oväntad vän i det nya, främmande landet.

I all sin enkelhet är detta en av de mest gripande böcker jag läst på sistone. Jag tänkte på Monsieur Linh i dagar efter att ha läst ut den. Även om man anar vändningen på slutet är det en skickligt uppbyggd historia.

Claudel får tio poäng av tio möjliga!

Friday, March 22, 2013

Sång till den icke korrekturlästa storm som skall komma

Läste just ut Peter Fröberg Idlings “Sång till den storm som skall komma“. Mycket bra berättelse.
Synd bara att bokförlag nu för tiden väljer att spara in kostnaden för riktig, professionell korrekturläsning. Det är kanske bara läslöss som jag som fortfarande bryr mig om sådant – men jag stör mig å andra sidan desto mer. Jag läser den här vackra, intressanta, välberättade historien… och fastnar ideligen i fel användning av ord som “betrakta”,  att det står “retligt” men egentligen ska vara “retsamt” och så vidare. Och när jag slår ihop boken är jag mer irriterad över de onödiga språkfelen än jag är imponerad av berättelsen. Så synd!
Undrar också om berättargreppet att skriva hela första tredjedelen i du-tilltal verkligen är en hit. Kommer fram till: nej. Det är det inte.
Men som sagt, en vacker, intressant berättelse.

Thursday, March 21, 2013

Det var en gång…

…någon som frågade hur många böcker jag läser per år. Jag gissade omkring 50 och började notera i kalendern alla titlar jag läste. Insåg att ibland vill man notera mer än bara titeln – till exempel vilka författare som ska upp på svarta listan, curse you David Grossman – och för det behövs mer utrymme. Testar därför denna form av läsdagbok.