Wednesday, August 28, 2013

Nordamerika: Glaskupan

New York, 50-tal. Nittonåriga Esther Greenwood har vunnit en attraktiv praktikplats på en damtidningsredaktion. Men hon går från att ha varit en vinnare till att känna sig alltmer värdelös och vilsen - "allt jag kan är att vinna priser och stipendier" säger hon och man blir lite irriterad på detta bortskämda flickebarn. Men hon är ju klarsynt och inser att hennes vägval är begränsade. De flesta av de unga lyckade praktikanterna på redaktionen har toppbetyg men drömmer ändå främst om liv som hemmafruar. Esther inser vad detta innebär: en gift kvinna blir inte mer än städhjälp och uppasserska och all utbildning rakt ner i avloppet. När hon dessutom avslöjar fästmannens hycklande - att hon förväntas vara oskuld men att han själv inte är det - börjar tillvaron rasa samman och Esther insjuknar i psykisk sjukdom.

Sylvia Plaths Glaskupan är jobbig läsning om en ung tjej som verkligen inte mår bra och som inte är särskilt snäll mot sig själv. Samtidigt är hon den enda som tycks se realistiskt och vaket på tillvaron, där alla andra bara jagar status och äktenskap. Frågan är vad som är mest osunt, Esthers självmordsförsök eller den kultur som driver henne dit.

Idag när det naivt vurmas över hemmafruideal och femtiotalsnostalgin fått uppsving med Mad Men kan det vara nyttigt att påminna om allt det überjävliga i den tidens strukturer. Inget att längta tillbaka till. Och låt oss hoppas att dagens psykiatri har kommit längre än Dr Gordons elchockterapi som stackars Esther tvingas igenom.

Klassiker ur den feministiska litteraturkanonen, läsvärd om än inte en bok som hamnar i favorithyllan.

2 comments:

  1. Jag läste Glaskupan i tonåren. Minns att jag tyckte att den var väldigt mörk, men fascinerande.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Kan nog vara lite destruktiv läsning för en tonåring!

      Delete